Feeds:
Inlägg
Kommentarer

20140314-051345.jpgFör en månad sedan var jag och Patrik tvungna att ta det jobbiga beslutet att låta vår älskade Sotis somna in.

Tanken är fortfarande svindlande för mig, att han inte kommer tillbaka igen. Att det är vår pigga, busiga och robusta kisse som är borta. Det gick så fort.

Egentligen började det strax innan jul. Vi märkte att han hade ont i ett ben, det gjorde honom väldigt medtagen. Att han hade olika temperatur i tassarna fick oss att misstänka propp, men efter två dygn på djursjukhus fick han komma hem igen. Korsbandsskada. Han skulle gå ner i vikt och inte anstränga benet för att på så sätt undvika artros i det skadade knät. Vi pustade ut och tänkte att vi nog fick ha honom några år till ändå. Han var ju trots allt bara 10 år och mina katter har blivit minst 15. Sotis var så glad över att vara hemma igen så att han var gosig och ödmjuk ett par dagar, men snart tittade vår egensinniga katt fram igen.

Så i mitten av januari, när jag var ensam hemma med honom, fick han ett jättekonstigt hyperventileringsanfall. Han var fullt kontaktbar men orkade bara ligga på golvet och dreglande flåsa med tungan ute. Anfallet var över på några minuter, men efter det blev han aldrig sig själv igen. Vi tänkte att han kanske överansträngt sitt onda ben och fått panik över smärtan, men när han bara ville ligga still och inte tog initiativ till att äta blev det att åka tillbaka till veterinären igen.

Röntgenbilderna gav ingen tydlig diagnos. Antingen lunginflammation. Eller förstorat hjärta. Eller tumör. Vi hoppades på lunginflammation och började medicinera mot det. Kanske hade korsbandsskadan gjort honom mer mottaglig. Men han blev inte bättre. Efter diverse ytterligare undersökningar och nya röntgenbilder, veckor då jag handmatat honom med extra näringsrikt foder, blev det tydligt att det var cancer vår älskling hade. Hans onda ben blev också sämre, ömt och stelt, av att han inte använde det eftersom han mest låg och vilade.

Vi bävade inför beslutet. Skulle vi veta när det var dags? Skulle vi känna att det var en katt med massa livsgnista kvar som togs ifrån oss? Skulle vi vänta för länge så att han fick lida? Men han visade tydligt när han inte ville mer. Vår favoritveterinär kom hem till oss och Sotis fick somna in på sängen med oss bredvid sig. Trygg i hemmet han älskade. När han bars ut, likt en baby svept i sin filt, kändes det som att hjärtat slets ur bröstet på mig.

För några dagar sedan kom hans aska hem, i en beständig, igenlimmad urna av mörkblå keramik. Vi vet inte vad vi ska göra med den, så vi behåller den tillsvidare. Det finns ingen självklar plats att sprida den på.

Jag har ju förlorat älskade, pälsbeklädda familjemedlemmar förut men det är faktiskt en lite annan sak när det inte finns någon annan kisses päls att gråta ut i. Inte för att sorgen är mindre, men hemmet känns så tyst och tomt. Vi känner oss lite som en pall med bara två ben. Det var ju vi tre; Jag, Patrik och Sotis. Sotis som vi ju kunde tacka för att vi ens träffades. Vår lilla familj. Jag är en crazy cat lady utan katt. Ändå vill vi inte ha någon ny kisse än på ett bra tag. För det är inte en katt vi vill ha, vi vill ha Sotis och honom får vi aldrig mer tillbaka. Grottar jag ner mig i den tanken får jag nästan panik, så jag försöker låta bli.

Dagens debatt i mitt Facebook- och Twitterflöde har kretsat kring olika former av övergrepp. Först såg jag det Malin Michea skrev om en Facebooksida där tjejer hängdes ut med avslöjande bilder de skickat till killar via internet. En sida som Facebook inte stänger ner trots innehållet och många anmälningar. Reaktionerna Malin med flera som protesterade fick av killar som gillade sidan var helt hårresande.

Malin blev också intervjuad av Nyheter24 och även under den artikeln  dök det upp helt sjuka kommentarer, ni kan läsa utdrag ur vissa av dem från både Facebook och artikeln i hennes blogginlägg här. Min favorit, om än kanske inte så vidrig, kränkande och sjuk, är nog den under artikeln där en person som kallar sig Lestat lägger ut någon slags skolgårdsretorik och jämför med att dra tjejer i håret som förklaring till killarnas beteende. Helt utan kritik över densamma såklart; ”Steget inte mycket längre att dra ”tjejen” in hästsvansen i ren desperation för att de inte vet hur de skall hantera sin ”känslor” och inte vet hur de skall kommunicera och processa signaler.”. Jag kan ju också se hur det övergreppstillåtande klimatet som finns och länge funnits på många skolor kan göra så att vissa grabbar inte fattar var gränserna går, men jag tycker knappast att det är en ursäkt eller ens en förklaring till deras beteende.

En annan kommentar under artikeln som jag fastnade speciellt för är den jag klippte in i teckningen jag slängde ihop nu under kvällen. Varför tror folk att våldtäktsmän gömmer sig i parker och mörka gränder? Det är ju allmänt känt att våldtäktsmän vet att de lättare får napp hemma i det egna sovrummet.

Jag blir trött på skuldbeläggandet som går ut på att kvinnor kan undvika våldtäkt genom att bete sig på ett visst sätt, typ hålla sig väl påklädda och inom hemmets fyra väggar. Men så är det ju inte och det borde väl alla veta nu. Men det finns ju vissa som bara anser att överfallsvåldtäkter är ”äkta våldtäkter”. Vad de anser att sexuellt tvång inom nära relationer är vet jag inte. Tjejer som ångrat sig efteråt och känt stort sug efter skadeståndspengar antar jag. Det är inte direkt några altruistiska mysmänniskor som hyser dessa åsikter.

Jag läste en kommentar på Twitter som gick ut på att alla ju borde fatta att det är värre att bli våldtagen av en främling än någon man känner, skriven av Dispatch Internationals Ingrid Carlqvist. Det är klart det är läskigt som fan att bli överfallsvåldtagen, man vet inte vad snubben har för sjukdomar eller om han är en mördare. Men det är trots allt så att flest kvinnor blir våldtagna och mördade av någon de känner, någon de har en romantisk relation till eller någon de haft en romantisk relation till. Jag behöver inte gissa, jag vet att det är jävligt jobbigt att utsättas för övergrepp av en person jag litade på, som sade sig älska mig, i mitt hem där jag borde kunna känna mig trygg. Jag har inget behov av att sitta och jämföra lidande.

20140110-220445.jpg

Det är svårt att skriva om våldtäkt idag utan att nämna den hårresande friande domen som kom i Lunds tingsrätt idag. Jag kan säga att det idag var en jobbig dag att vara en sexuellt aktiv kvinna i denna stad. För vilket skydd har vi? Det är i fallet obestridligt att kvinnan sagt nej och att mannen uppfattat nejet, men han säger sig ha trott, utan att de hade en sådan överenskommelse, att hennes nej var uttryck för en önskan om dominanssex och därför körde han på trots hennes protester. Metro skriver: ”Kvinnan sa gång på gång att hon inte ville och skrek så högt att hon till slut svullnade upp i halsen och inte kunde skrika mer. – Jag uppfattade hennes nej som en del av det sexuella spelet, berättar mannen i förhör. Förklaringen godtas av Lunds tingsrätt som friar den 27-årige mannen från misstankarna om våldtäkt.”.

Jag börjar undra om ”Jag trodde hon ville bli dominerad” är det nya ”Jag blev så skärrad av bilolyckan så jag drog i mig ett helrör EFTER den och det är därför jag är full, jag var absolut inte full när jag krockade jag lovar!”. Tydligen kan män vinna framgång i rätten genom att köra sådan retorik.

20140110-233517.jpg(Inte min bild, okänt ursprung.)

Jag börjar också undra vad som egentligen krävs av kvinnor för att män ska anses fatta när ett nej är ett nej. Ska vi behöva ta med oss tillhyggen så vi kan karva eller bränna in feta NEJ!!! i bröstet på dem? Alla vill inte göra våldsamt motstånd när de blir utsatta för sexuellt våld, eftersom risken då är jävligt stor att förgriparen slår tillbaka. Alla vill inte riskera liv och lem bara för att slippa våldtas men vi borde naturligtvis också skyddas av lagen! Domar som den som föll i Lunds tingsrätt idag är sådana som kommer att tvinga fram en samtyckeslagstiftning, för att kunna säkerställa rättssäkerhet!

”Men vaddå? Ska man behöva ha skriftliga kontrakt då ELLER?!” Ja, VARFÖR INTE? Jag funderar faktiskt på att dra upp ett sådant för mig och Patrik att skriva under. Inte för att vi har några problem med att uttrycka vår vilja att ligga med varandra med ord och gärning, utan mer som ett föredömligt exempel. Samt för att visa att det faktiskt inte är osexigt, samtycke är ju det sexigaste som finns (i alla fall enligt individer med en hälsosam sexualitet).

Kanske är det dags att avliva myten om att man inte får våldta i Sverige, för det verkar onekligen vara så att man får det. Oerhört få anmälda våldtäkter leder till åtal, ännu färre åtal leder till fällande domar och om beviskraven är så höga som det som ställts i Lunds tingsrätt idag kan vi nog i det närmaste skita i våldtäktslagstiftningen helt. Det är svårt att hävda en rätt till sin kropp som inte existerar juridiskt i det territorium där man befinner sig. Att idag ställa sig i Lund och vråla ”Man får inte ligga med mig om jag inte vill!” känns lika riktigt som om jag skulle ställa mig i Dubai och skrika ”Jag får köra bil!”.

För en stund sedan läste jag en Tweet med innebörden ”Män blir snyggare med åldern medan kvinnor är snygga till 25 års ålder, sedan går det utför”. Skit jag hört hundra gånger förr och försökt avfärda för mig själv lika många gånger samtidigt som jag nojjat över mitt eget åldrande. Åh detta vårt så förbaskat utseendefixerade samhälle! Under tweeten var mentions med diverse försäkranden om att folks mammor och mormödrar visst var snygga fast de passerat 25. Precis som att påståendet i tweeten haft tillräckligt mycket faktiskt tyngd för att kräva motbevis.

Min första impuls var att blockera twittraren eftersom jag inte vill ha utseendehets intweetad i mitt flöde. Snack om att kvinnor blir fulare med åldern kan generellt sett inte vara ägnat åt mycket mer än att få ALLA kvinnor att må dåligt över sitt utseende. Detta eftersom vi alla blir 25+, om vi får leva, vilket alltså innebär att vi alla en gång blir fula och alltså lite mindre värda eftersom det är så viktigt att vara snygg. Uppenbarligen är det superviktigt. Kolla bara en stor del av kommentarerna under mitt inlägg med vaserna.

Nu säger jag inte att denna specifika twittrare skrev detta för att få andra att må dåligt. Hon var kvinna själv och då är väl risken större att hon talade utifrån någon slags åldersnoja eller önskan om att få försäkran om att hennes påstående inte stämmer, vilket hon också fick. Men jag vill ändå inte se skiten.

Min andra impuls var att raljera över kända män som jag anser har changerat med åldern. Men där hejdade jag mig. Alla åsikter behöver inte dryftas och jag har ingen lust att vara ett rövhål till människa! Dessa män har aldrig bett mig att ha en åsikt om huruvuda de blivit snyggare eller fulare med åldern i mina ögon, så varför skulle jag upplysa dem med ett utlåtande över hur jag värderar deras utseende? Vem skulle bli gladare av det? Även om det är tveksamt att de någonsin hade hittat till mina twittrade åskter om deras utseenden, eller kunnat tillräckligt med svenska för att kunna läsa dem, har jag ingen lust att bidra till detta ständiga värderande av hur folk ser ut för det är ju precis sånt jag är emot!

Behöver jag säga att jag inte vill ha en massa exempel på män som åldrats fult och kvinnor som åldrats snyggt, eller annan utseendehets, i kommentarerna?

Vit jul 2013

20121214-130959.jpgFirar ni vit jul i år? Nej, jag pratar inte om fält täckta av ett gnistrande vitt täcke och snötyngda granar, utan om alkohol.

I år behöver jag egentligen inte ta ställning, för såvida det inte står ett barn i starkt behov av jullunch på min tröskel den 24:e december kommer vi fira jul utan människor under 30 års ålder närvarande. Ändå gick jag in på vitjul.se och skrev under med mitt namn. Enligt mig hör nämligen inte barn och alkohol ihop, eller snarare tycker jag inte att barn och onykterhet går ihop, och då varken i form av att de är fulla själva eller att de behöver umgås med fulla vuxna. Detta är en åsikt jag varit av så länge jag kan minnas. Jag vet att många inte tycker som jag och jag kräver inte att man ska göra det heller, men jag vill berätta om hur jag tänker angående detta ändå.

Jag är uppvuxen i en familj med föräldrar som pendlat mellan nykterism och absolutism. På sin höjd var lättöl ok i vårt hem, min styvpappa ville ha det till jul och påsk. Detta var både på grund av religiösa och ideologiska skäl, men främst ideologiska. Både min mamma och min pappa HATAR (och hatade, eftersom min pappa inte lever längre) sprit. Min mammas styvpappa kunde ibland bli för full och hon har berättat om jular som spårat ur. Varför min pappa hatade sprit hann jag aldrig fråga honom, jag kommer bara ihåg att det var så. Jag har alltså aldrig behövt hantera att mina föräldrar varit fulla i min närhet.

Det är svårt för mig att säga om jag hade mått dåligt om jag nu sett mina föräldrar onyktra eftersom det aldrig hänt, men jag kan i alla fall säga att jag inte känner ett stygn av saknad över att jag missat denna erfarenhet. Man kan ju då fråga sig hur jag kan tycka att barn och onykterhet inte hör ihop eftersom jag inte har erfarenhet av det och inte borde kunna uttala mig, men jag tar gärna andra på deras ord om att det var jobbigt för dem som barn att umgås med onyktra vuxna. Dessutom tycker jag själv att det är viktigt för mig att känna mig i full kontroll över situationer där jag har någon form av ansvar och det känner jag inte att jag är om jag har druckit.

Själv är jag inte nykterist, men jag dricker mig väldigt sällan onykter nuförtiden. Senast tror jag var midsommar 2010 och jag fick betala för det dan efter med en bakfylla som jag trodde skulle spränga mitt huvud! Det låter som en klyscha, jag vet, men jag kan ha roligt utan sprit. Ärligt talat har jag nog roligare för jag slipper ångesten dan efter när jag får för mig att jag skämt ut mig och pratat för mycket om saker som ingen vill lyssna på.

Som sagt var ska jag alltså inte fira jul med barn i år så jag behöver inte låta bli att dricka alkohol om jag inte vill, i alla fall inte på grund av den anledningen. Kanske kommer det slinka ner lite vin, lite öl eller lite vinglögg (10%), kanske inte. Fördelen med att ha vuxit upp med spritfria jular, påskar och midsommaraftnar är att alkohol inte ingår i min festtradition. Likaså för min sambo som vuxit upp med en mamma och en styvpappa som inte gillar smaken av alkoholhaltiga drycker. Därför får jag inte känslan av att jag försakar något om jag inte tar en (eller två eller tre eller fyra) nubbe till sillen. Det är rätt skönt.

————————————————————————–

(Inlägget är en repris från 2012, men gäller lika väl nu som då.)

Så var det dags att snacka aborträtt igen. Denna fantastiska rätt vi kvinnor i Sverige har att välja om vi vill bli föräldrar just då eller ej, samt att göra en trygg och säker abort ifall vi då inte vill det.

Sverigedemokraterna har tydligen plockat upp den bollen, och enligt uppgift har organisationen Ja till livet hakat på dem och ger dem sitt stöd, eftersom de tydligen inte skyr något medel för sina mål.

Jag känner personligen att människor som är för aborträtt men samtidigt också för sänkning av abortgränserna är dåligt pålästa. Ett argument jag ofta hör är ”Men att sänka gränsen för fri abort till vecka 12 är väl ok för kvinnorna borde ändå ha hunnit göra den innan dess!”. Med tanke på att 95 % av aborterna som utförs görs innan vecka 12 tycker jag att det är att sparka in öppna dörrar!

Så varför tycker jag inte att vi ändå kan sänka gränsen till 12 veckor om nu ändå de flesta aborter görs innan den veckan?

Först kanske vi ska ta lite fakta om abortgränser i Sverige:

  • Fri abort gäller fram till graviditetsvecka 18.
  • Mellan vecka 18-22 får abort göras om man fått tillstånd av Socialstyrelsen. Sådana tillstånd brukar utfärdas t. ex. om fostret har en missbildning eller om kvinnan är ung.
  • Efter vecka 22 kan man få tillstånd att göra abort endast om fostret är så sjukt eller missbildat så det inte förväntas kunna leva utanför livmodern.

Under graviditeten kan olika undersökningar göras för att ta reda på sannolikheten att fostret har missbildningar kromosomförändringar, eller säkert om fostret har kromosomförändringar. Fosterdiagnostik med ultraljud erbjuds runt graviditetsvecka 18. Det så kallade KUB-testet utförs (om man vill och har rätt till det via sitt Landsting) i graviditetsvecka 11-14.  Fostervattenprov, där man kan upptäcka om fostret har fel på sina arvsanlag, utförs i vecka 15-17 om man vill göra ett sådant. Moderkaksprov kan utföras i vecka 11 om resultat önskas tidigt i graviditeten, men varken det eller fostervattenprovet är helt riskfria ingrepp.

Som ni ser hade resultatet av de flesta av dessa tester troligtvis kommit först efter graviditetsvecka 12, vilket hade inneburit att i stort sett ALLA föräldrar som fått ett dåligt besked  och därför vill avsluta graviditeten inte bara hade varit tvungna att handskas med känslor kring att avsluta en kanske högt önskad graviditet. De hade också varit tvungna att invänta Socialstyrelsens beslut i deras fall, vilket säkert hade inneburit en stress i sig samt också med hög sannolikhet skjutit upp aborten rent tidsmässigt. Är det verkligen något att sträva efter?

Sen finns det också en missuppfattning att fri abort är samma sak som att det är gratis att göra abort. Så är inte fallet utan man får betala vanliga patientavgifter vilket med eventuella återbesök kan kosta ända upp till gränsen för högkostnadsskyddet.

Lästips:
Om man vill läsa vad jag skrivit om tramset om ”Harmonisering av aborträtt med Europa”: Idag vaknade jag upp med en bestämd känsla av att Jimmie Åkesson kan dra åt helvete!
För fler inlägg om abort

Fittstrips

Den senaste veckan har appen Bitstrips fullkomligt exploderat i populäritet hos mina vänner och bekanta. Jag och Patrik har inte kunnat låta bli att haka på vi med och jag måste säga att hans avatar är väldigt lik honom. Min var inte lika lätt att göra lik mig, den blev för söt.20131122-085455.jpg

Så häromdagen blev jag på Twitter uppmärksammad på bloggen Fittstrips ”Instant comics starring your and your friends’ fittor”, en parodi av Bitstrips tror jag man kan kalla det, och kunde inte låta bli att tycka den var sjukt rolig.  Jag kunde inte heller låta bli att skicka in mitt eget bidrag som kommer upp nu i helgen. Eller att göra ännu en Fittstrip att lägga upp här.20131122-085508.jpg

Som med det mesta som blir populärt nuförtiden lär hypen vara över redan imorgon så det är lika bra att passa på att roa sig medan det är roligt!

Med tanke på vaser såg jag i mitt Twitterflöde igår att många förfasade sig över utrikesmagasinet Korrespondenterna som sändes i SVT igår. Gårdagens program handlade om Ryssland och det veritabla krig som pågår mot kvinnor där.

Jag kände mig manad att se programmet och det var verkligen hårresande. Det är lätt att skratta åt det i sin absurditet, när den inflytelserika  homofoba och feministhatande politikern Vitalay Milonov säger saker som de som citeras i kollagen nedan, när Vsevolod Chaplin, den ryskortodoxa kyrkans talesman talar om att det borde finnas lagar för hur kvinnor får klä sig och att de tittat på väst och insett att de måste göra tvärt om mot oss. Men sen kommer insikten om att detta alltså  är verkligheten för miljontals europeiska kvinnor. Bara en liten Östersjö ifrån oss.

Samtidigt är det ju föga förvånande med män som förespråkar ett vidmakthållet eller till och med stärkt patriarkat. Det är bara sjukt att de har tillåtelse att löpa amok på detta sätt.20131120-182212.jpg20131120-182222.jpg

Som feminist, 30+ och barnlös är det bara att konstatera: Jag är en kåt, oduglig blomma.20131120-182203.jpg

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 772 andra följare