Kroppsideal och plastikkirurgi

TW kroppsideal.

Jag har haft ett väldigt ambivalent förhållande till mina bröst sedan de växte ut och snabbt blev väldigt stora. En hatkärlek kan man säga, fast mest hat. Jag var inte alls nöjd över hur min kropp utvecklades i puberteten. De var och är i vägen när jag ska träna. De fick och får en massa oönskad uppmärksamhet. Att leta BH har alltid varit något som slutat i tårar.

Stigande ålder och kroppsvikt har knappast gjort saken bättre. Därför händer det ibland att jag googlar på bröstförminskning, då det är ett ingrepp jag funderat över att göra sedan jag var 13-14 år och ingen BH passade på min då nätta lilla kropp med jättebröst.

Dock har jag inga problem med ryggen. Bäst att tillägga, eftersom folk gärna förutsätter det så till den grad att de oombedda och utan att jag tagit upp det för diskussion, undrar om jag inte ska förminska brösten. Mina problem är främst estetiska och har med min kroppsuppfattning att göra. Jag tycker helt enkelt inte att de är snygga längre, vilket gör att alla andra saker som gjorde dem jobbiga att leva med inte uppvägs av nått positivt mer. Men folk kan ju leva med ”långa bröst” som blir svettiga och kliiga (även om problem som svamp och eksem kan bli väldigt jobbiga, samt såklart smärta i axlar och rygg). De kanske bara inte vill det.

För tillfället, med ett BMI långt över 25, är jag dock inte en kandidat för att få ingreppet utfört på landstingets bekostnad. Dessutom har jag förstått att övervikt ökar riskerna för komplikationer så jag funderar inte allvarligt på att göra en bröstförminskning ens privat. I alla fall inte så länge är så tjock som jag är.

Men en sak jag tänkt på och stört mig på när jag googlar på bröstförminskning är alla beskrivningar om ingreppet som, enligt mig, befäster kroppskomplex som medicinska fakta snarare än de ideal formade av samhället som de faktiskt är. Jag tror att de flesta har rätt bra koll på vad vårt samhälle har för syn på vad som är ”ett par snygga bröst”. Men när plastikkirurger beskriver bröst som på något sätt avviker från detta ideal som behäftade med fel som måste korrigeras skaver det i mig. ”Kraftigt hängande bröst samt mycket stora vårtgårdar” om ett par helt vanliga bröst, liknande många som jag sett i badhuset utan att de verkar ha besvärat personen de satt på.

Det är väl en sak att en person, påverkad av ideal som ständigt reproduceras i samhället, känner att deras egen kropp är fel. Vi har väl alla komplex och jag säger inte att det är fel att vända sig till en plastikkirurg ifall man känner att det är rätt. Men när alla sedan kan gå ut på nätet och hitta bilder på kroppar som liknar deras egna med massa kommentarer som poserar som objektiva bedömning från människor med medicinsk utbildning om hur fel den kroppen är och hur mycket den behöver ändras blir det en annan sak. Hur ska man kunna försöka älska sig själv som man är om till och med läkare säger att ens komplex är grundade i att det faktiskt är fel på kroppen, fast den är fullt funktionsduglig?

Ifall jag någonsin skulle vända mig till plastikkirurgi för att få en lite mer hanterbar storlek på mina bröst hade jag inte gett min tillåtelse till före- och efterbilder på nätet, om jag kan säga nej. Jag vill inte att min kropp ska användas för att få andra med liknande kroppsform att få tankar om ”fel” på kroppen bekräftade som fakta snarare än personliga åsikter.

Som sagt var är jag fullt medveten om att vissa saker som korrigeras i bröstoperationer har en verklig medicinsk orsak att ”fixa till”, men det finns andra saker med bröstutseenden i dessa som också beskrivs som fel där jag faktiskt inte kan se att det kan ha nått annat med utseendet att göra. Då känns det extra fel att de beskrivs som avvikande och ”onormala” fast det kanske snarare är idealbrösten som är ”onormala” i den bemärkelsen att de nog avviker rätt mycket från utseendet på det genomsnittliga bröstet.

”Jo han mördade henne, men…”

Triggervarning: Rå jävla misogyni. 

Så då har Oscar Pistorius fått sin dom. Upp till 5 futtiga små år för att ha dödat sin flickvän Reeva Steenkamp. Jag har tänkt  skriva om detta innan, men eftersom jag hade velat sätta mig in i fallet och göra en ordentlig juridisk analys av omständigheterna (utifrån ett svenskt rättsperspektiv visserligen) har jag inte riktigt orkat lägga ner den tiden det hade krävt. Det hade dessutom antagligen blivit en hel uppsats som ingen orkat läsa.

Han sköt alltså ihjäl Steenkamp genom en stängd toadörr och påstod att han trodde att det var en inkräktare på andra sidan dörren. Nu vet jag inte om det är ok att i Sydafrika skjuta ihjäl inbrottstjuvar i sitt hem för det kan ju ha med att det sågs som förmildrande omständighet att göra, men enligt mig och många länders lagar är misstagen identitet är en ursäkt som friar från ansvar. Hade det varit det hade väl varje partnermördare sett till att ha en dörr mellan sig och offret så hen hade kunnat föra samma försvar som Pistorius. Vem vet, det kanske blir den nya grejen efter detta.

Det han dömdes för var alltså culpöst dödande. Vållande till annans död heter det i Sverige. En olycka som hänt för att man varit brottsligt vårdslös. Typ som att köra bil vårdslöst och råka ha ihjäl någon. Jag kan ju tycka att skjuta skarpt mot en dörr när man vet att någon är bakom den är lite mer än vållande, som sagt var. Dock är jag inte mer insatt i fallet än det som går att läsa i media.

Idag på Twitter dök det upp en skärmdump på en genomvidrig kommentar som någon skrivit under en artikel om domen mot Pistorius. I den lägger kommentatorn skulden på Steenkamp. Hon borde ha förstått bättre än att stanna hos en snubbe med våldstendeser.IMG_1034

Detta är knappast första eller sista gången, när kvinnligt vs manligt diskuteras, som vi ser resonemang kring vem som bär ansvaret för brott män begår mot kvinnor.

När jag var barn snackades det flitigt om att flickor var ungefär 3 år mer mogna än pojkar. Om jag inte minns fel var det till och med något som diskuterades på lektionstid. Detta var antagligen baserat på någon undersökning med biologistisk utgångspunkt, total utan hänsyn till individuella skillnader med allt vad det innebär. Dessutom användes det flitigt för att övertyga tjejer om att ha överseende med killar när de betedde sig som svin mobbades, kränkte eller tafsade. Vi var ju lite mer mogna medan de inte visste bättre. Stackars dem. Sluta gnälla. Åh så skönt nu slapp ju vuxenvärlden ta det på allvar!

Logiskt tänkande är ju annars något som könas som en ”manlig egenskap”, men så fort män tjänar på att infantiliseras så drar de upp det kortet istället. Han blev arg. Han var kåt. Han är dubbelamputerad och lite lessen över det. Och detta förväntas personer som då inte faller inom kategorin ”man” hela tiden förhålla sig till och ta ansvar för.

När kvinnor var mäns egendom som behövde kontrolleras var det kvinnor som sågs som liderliga som inte kunde tygla sin egen sexualitet. Sedan när det passade män bättre att hävda att det var de som var mer djuriska och därmed inte kunde lastas för sina handlingar ändrades synsättet.

5 år är rättvist straff för Pistorius för han är faktiskt funktionshindrad och det är tydligen ett straff i sig, eller nått. Hej funkofobi.

”Hardly a Babe i the Wood” antar jag i denna kontext syftar på rättsfall där barn hittats mördade i skogen. En svensk översättning blir antagligen ”Inget oskyldigt offer”. Att förmodas veta vad man ger sig in på när man blir ihop med en våldsbenägen snubbe men ändå inlåta sig i en relation är dock det tydligen dödsstraff på, eller det är i alla fall inte synd om en om man sen råkar ut för den där eventuella våldsamheten. Att däremot direkt företa handlingar som leder till att någon dör är istället något som kan ursäktas in absurdum.

Vad sägs om att lägga ansvaret där det hör hemma istället?

Intressant också att kommentatorn låter gärningsmannen ha ett namn medan offret bara är ”this young woman”.

”Bakom varje lyckligt förhållande finns en städare”

Jag är sedan ett par år tillbaka listad som man på Facebook för att undvika att överösas med reklam som kallt förutsätter att jag är intresserad av att förändra mitt utseende på olika sätt. Som ”man” på Facebook slipper jag det mesta av sådant, även om de ibland uppmanar mig att bli krallig, men eftersom reklamen inte är riktad till min målgrupp är den lättare att bortse ifrån.

De senaste dagarna har jag dock lagt märke till reklam från ett företag som heter Helpling och som säljer städhjälp. Som person som tidigare städat hemma hos andra och sett det som ett helt ok jobb är jag inte den som är emot städhjälp i sig. Det är reklamens utformning och budskap jag reagerar negativt på. Enligt mig är det väldigt uppenbart att den riktar sig till män (jag vet t.ex. inte om samma reklam dyker upp på Facebook hos personer som är listade som kvinnor) och då män i heteroparrelationer, som vill fortsätta slippa ta sin fulla del av ansvaret för det oavlönade arbetet i hemmet.*Skärmavbild 2014-10-21 kl. 08.45.31

Här avbildas alltså ett par som framställs som kvinna och man, som bråkar över ett berg smutsig disk, där hon skäller som en bandhund och han typ ”Vaddå? JAG?!” Och Helpling då som framställer sig som bättre än familjerådgivning genom att helt enkelt trolla bort bråken genom att trolla bort det som det bråkas om. ”Bakom varje lyckligt förhållande finns en städare”. Mmm, enligt statistik oftast en kvinna som ingår i förhållandet då. Eller så kan man köpa en.Skärmavbild 2014-10-18 kl. 10.47.01

”Brukar du också ”glömma” att dammsuga under mattan?” Vid bråk om det oavlönade hushållsarbetet ser jag det som att det finns fler problem än bara att det är skitigt hemma. Till exempel ett kommunikationsproblem. Antingen har man olika syn på vad som är bra nivå för renlighet i hemmet och har inte kommit överens om var ribban ska läggas. Eller så har man en överenskommelse som en (eller kanske flera) skiter i.

Angående att ha olika syn på vad som är ett rent hem är det rimligtvis en kompromiss som är det bästa. Inte att den som har lägst nivå städar till den och att den med högre nivå städar till sin, eller att någon hyrs in för att jämka skillnaden. Även om det säkerligen är frestande både för de med låg och hög ribba. Att strunta i en överenskommelse visar istället på bristande respekt mot partnern och sådant löses knappast genom att någon annan fixar det den respektlösa ska göra så hen slipper. Det om något är väl att ”glömma” att dammsuga under mattan.

En sak till: Vaddå ”en helpling”? Det låter mer som ”en ompalompier” än person.

Uppdatering: Jag fann just en annons som jag tycker mer sätter fokus på vad det är de försöker säga; ”Trött på att städa?”Skärmavbild 2014-10-21 kl. 10.13.10

SCB om arbetsfördelning

Bilderna är mina skärmdumpar från Facebook.

Triggervarning: HälsoHETS!

Varning: Personer med en ätstörning bör nog inte läsa detta inlägg. Jag skriver det mest för att jag tror det kommer få mig att må lite bättre att sätta ord på mina känslor.Skärmavbild 2014-10-11 kl. 08.42.27

Jag har det riktigt jobbigt med tankar på mat och kontroll idag. Ångest och gråten i halsen.

Tweeten ovan är från igår. Återigen har jag tvingats utsätta mig för människor som lever i den vanliga världen, där alla inte är upplysta och analyserande som de jag vanligtvis umgås med. I alla fall inte angående sitt eget beteende. Där snack om mat och träning, försök att bräcka varandra i jämföranden om vem som äter nyttigast, tränar mest och minsann inte tycker om att äta diverse livsmedel är norm.

Jag och Patrik ska gå på bio ikväll. Fast vi inte gått på bio på säkert mer än ett år blir det inget biogodis. Istället funderar jag på nyttigare alternativ. Vad fan vi ska äta i morgon som går att göra matlåda av är nästa hinder. Jag hade tänkt göra lasagne, men det går ju inte. Onyttigt. ”Jag äter inte pasta för det tycker jag inte om!”. Visst, gulligt, men nu kan inte den meningen sluta snurra i mitt huvud. Jag känner direkt igen ansiktsuttrycket på någon som säger att de inte gillar viss mat för att den är onyttig.

Nästa gång måste jag nog säga ifrån även fast jag inte vill, för det här funkar inte. Man kan, om man har otur när man tänker, inbilla sig att det väl är skitbra om jag tänker mer på att äta nyttigt. Det är bara det att en hetsätningsstörning inte fungerar så. Trillar jag verkligen dit kommer det leda till att jag lägger på mig mer och jag vill inte det för det mår jag inte bra av. Att ta det lugnt med kontrollen är det enda sättet för mig att ha verklig kontroll över mitt ätande så jag inte behöver påverkas av min ätstörning.

Jag tror att jag trodde att jag kommit längre. Att jag inte längre hade dessa problem, men det har jag. Uppenbarligen. När jag berättade för Patrik att jag mådde dåligt pga gårdagens samtal berättade han att så går jargongen på hans jobb. Det ger mig också ångest, för tydligen ska jag antingen få stå ut med att människor konstant triggar min ätstörning eller så måste jag outa mig och be dem tagga ner hela tiden. Jag vet inte vad som är värst! Särskilt eftersom jag ju inte är underviktig och folk generellt därför inte registrerar mig som ätstörd.

”Man ska inte äta det här eller det här eller det här för då får man cancer!” Allvarligt talat skiter jag rätt mycket i om jag dör i förtid pga att jag inte alltid ätit perfekt. Jag försöker klara att överleva idag!

Har ont och är arg

AAAAARRRGGGHHHHHH!!!

Idag lyckades jag med bedriften att flytta på mitt 11 kg åbäke till symaskin, en Husqvarna i gjutjärn från 90-talet, glömma att jag flyttat den och sen gå in i den så jag har ett stort blåmärke på framsidan av vänster vad, men främst smällde upp en muskelbristning bak i vaden som nu plågar mig så in åt helvete!

Jag har haft återkommande problem med tennisvad/gubbvad i båda benen sedan i påskas trots att jag varken spelar tennis eller är en gubbe. Tydligen kan det bero på att jag inte är 20 lände. De brukar bråka med mig om jag går fort, springer i trappor eller försöker mig på funka dance moves i köket. Eller om jag plötsligt tvärstannar utan förvarning. Som om jag ser en spindel och vill fly. Eller går in i min jävla symaskin.

För det mesta brukar det vara ok redan dagen efter men en gång innan har det gjort ont i flera dagar. Det känns som att detta är ett tillfälle som det kommer ta ett par dar innan det är ok. Jag har försökt somna i tre timmar nu, men det går inte så jag gick upp och lade mig på soffan istället med datorn. Jag har tagit Ipren + Panodil (kombo jag fått rekommenderad av sjukvårdspersonal) och hoppas det kommer hjälpa snart.

För att komma till rätta med bråkvaderna har jag försökt göra tåhävningar varje dag och det hjälpte tills jag gjorde illa mig nu. Så ni förstår att jag är sur.

När jag har ont och ändå är ute och går brukar jag halta fram som att jag går försiktigt och få ”Ja fy fan, visst är det jobbigt!”-medkännande leenden från höggravida, antagligen för att jag rör mig som en äggsjuk höna.

Sen fick jag mens en dag för tidigt igen också, så jag har mensvärk också. Min menscykel brukar variera mellan 23 och 30 dagar under ett år. De senaste månaderna har jag tappat en dag varje månad och ligger på 24 dagar och känner det som att min kropp vill jävlas med mig tills jag har mens typ jämt.

Jävla skitkropp. :(

”Passivt samtycke”

TW Våldtäkt!

De senaste dagarna har ännu ett par våldtäktsrättegångar avhandlats i media p.g.a. alla kreativa sätt domstolen använt för att få chansen att fria den anklagade. I båda var sömn centralt. I ena ansågs en kille kunnat sova sig genom ett helt samlag samt gå ut på balkongen för att be tjejen, som stod där och ringde polisen, att komma tillbaka till sängen under sömn.

I hovrätten har ytterligare en sömnforskare hörts och bedömt att 26-åringen mycket väl kan ha genomfört samlaget i sömnen.

I andra ansågs det inte rimligt att en tjej sovit genom oralsex och samlag.

Även en sömnforskare var inkopplad i rättegången och menade att det inte var troligt att kvinnan skulle kunnat ha sova sig genom samlaget som även innefattade oralsex.

Ni ser vad de gjorde där? Kreativt! Rättssäkert! Likhet inför lagen! Ja jag är sarkastisk!

I fallet med kvinnan som inte rimligtvis kunde anses sova pratades det om ”passivt samtycke”. Jag fick sedan förklarat för mig att det är som att någon tar ditt äpple och du låter dem äta det utan att säga ”NEJ! Det var ju MITT äpple!!!”. Och det kan man väl anse. Men nu ska jag berätta för er en berättelse om ”passivt samtycke” och varför det inte är samtycke.

När jag var 20 år var jag i några månader ihop med en 21årig kille. Jag var väl egentligen inte så intresserad, men jag var rädd för att bli lämnad ensam och oälskad i denna värld så han fick duga ett tag. Dessutom hade jag nyss kommit ur det hemska, destruktiva förhållandet jag var i under mina sena tonår, där min pojkvän överskridit mina gränser på en så gott som daglig basis. Jag var alltså inte helt vid mina sinnes fulla bruk. Ja, jag försöker här försvara och förklara vad i helvete jag gjorde med den här 21åriga snubben som jag nu ska berätta om! Historien om det passiva samtycket handlar dock inte om mig utan om något han helt utan skam eller förbehåll berättade för mig.

Vi träffades på nätet. Några månader innan han träffade mig hade han träffat en annan tjej på nätet. Hon var 16-17 år och bodde på ett elevhem för gymnasister. Alltså en ung tjej som typ bodde själv.

Till saken hör att mitt ex var fullkomligt besatt av analsex. Så han hörde sig ju för med tjejer han hade kontakt med om det var något de var intresserade av att ha. Och det är ju inte alla. Den här unga tjejen sa nej. Hon sa nej, hon sa nej och så sa hon nej igen. Skriftligen på internet. Muntligen i telefonen.

Så när de träffades IRL så körde han bara på i alla fall. Analt. Hon sa inte nej. Hon sa ingenting. Hon gjorde inte motstånd, hon var bara helt passiv. Efter han hade åkt hem igen ville hon inte ha någon kontakt med honom mer. Han tyckte inte att han hade gjort nått fel. Hon sa ju inte nej. Det är bara det att hon visst sa nej. Hon hade sagt nej tvåhundrafemtielva gånger! Men eftersom hon inte sa nej när han väl gjorde det hon uttryckligen sagt nej till så var det ju ok, bra, fint, samtycke och inget konstigt ändå. Han fick ju som han ville till slut så då var ju allt helt i sin ordning.

Eller?

Mina tankar snurrade men jag sa ingenting. Tror jag. Kanske försökte jag problematisera händelsen för honom. Det är inte lätt att komma ihåg 13 år senare. Jag tänkte på min första kille, han från den destruktiva relationen, som fick tips från en vän att bara lägga sig på mig och trycka in kuken ifall jag sa nej till sex ”För de brukar inte säga nej då om man bara gör!”. Och så resonemangen kring vad som är våldtäkt i lagens mening, vad man kan dömas för, som vissa killar nästan verkar tycka är viktigare än att bry sig om vad deras sexpartners vill.

Jag har, som sagt var, själv varit i situationer där jag sagt nej men killar gjort ändå. Ibland har jag då inte sagt nej igen, för bara det att killen uppenbarligen skiter i mitt nej har gjort att jag känt ett outtalat hot. Ibland har jag sagt nej igen och då har de slutat. För tillfället. Bara för att försöka igen en stund senare. Då har jag kanske inte sagt nej igen. Tänkt att det spelar ju ingen roll vad jag säger. Tänkt att ifall jag bara går med på det så kommer situationen vara över snabbare än om jag fortsätter säga nej. Så kanske han lämnar mig ifred sen. Helst avlägsnar sig helt!

Så cry me a river alla ”Falskligen anklagad efter att hon ångrat sig dagen efter!”.

För mig handlar det inte om något gråzonssex. Det är ren jävla våldtäkt! Det är att ta i beaktning vad en kan bli anklagad och dömd för i en rättegång istället för att bry sig om sexpartnerns vilja. För jag är så klart mycket väl medveten om att avsaknaden av ännu ett jävla nej mitt bland alla dessa nejen är att ses som ett ja idag. Ett ”passivt samtycke”. Helt ok oavsett hur den vars gränser överskridits känner för det. Det är därför vi behöver en samtyckeslagstiftning NU! Helst igår!

Jag ville verkligen inte gå upp idag

Vaknar upp i en stad i ett land där båda nu har ett styre i minoritet. Det känns allt annat än stabilt.

Ur ett Lundensiskt perspektiv gick SD fram starkt både i kommunen och i riksdagen. För riket fick de över 7 % fler röster jämfört med förra valet och gick upp till 12,9 %. I denna stad gick de från 3 till 5 mandat i kommunfullmäktige.

Ett parti som ogillar olika angående allt annat än ”män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor”, de enda könen de erkänner som existerande, är tredje största parti.

Jag har svårt att känna för att vara en av de 87 % som inte röstade på SD igår. För mig känns det som ett sluttande plan, som att vi kommer sitta i val efter val och se vårt antal krympa samtidigt som vi slår oss för bröstet med att vara i majoritet, tills vi inte är det.

Jag har svårt att känna för ”Don’t panic! Organize!”-bilden som sprids i sociala medier nu, för det är exakt samma sak som vi sa för 4 år sedan. Vi kan konstatera nu att vad vi än tänkte oss som organisering har misslyckats. Vi behöver en annan strategi.

Jag tror inte att det går att ändra på missnöjet, som ju enligt de som har koll är det största anledningen till SD:s framgångar, från gräsrotsnivå. Jag tror att det behövs en regering som tydligt visar att vi kan ha välfärd, flyktingmottagande och invandring samtidigt och som tydligt visar att det inte är så att invandringen tar pengar från något annat.

Dessutom måste det från toppnivå sluta daltas med rasister och nazister och bidra till att rasismen blivit rumsren.

Även om jag idag inte tror att SD någonsin kommer få ensam majoritet ska vi inte inbilla oss att de nått taket för hur mycket de kan växa.