Snabba sexguiden

Jag bestämde mig för att slänga ihop en snabb sexguide så här på kvällskvisten. Om man följer den är chansen större att man undviker att våldta någon. Det är egentligen väldigt lätt:

Triggervarning!!!: Herregudrun hjälpe alla som anmäler våldtäkt i Umeå tingsrätts upptagningsområde!

Stor triggervarning! När jag läste denna artikel höll jag nästan på att skrika rakt ut och börja gråta. Detta är magstarkt men extremt viktigt!

Hmmmmm… Undrar om denna hade varit skön att få uppkörd i Mumindalen. Hmmm… Antagligen inte, men jag tror jag kör upp den i en annan persons vagina utan att höra mig för om att det verkligen är ok! Jag menar, jag kan väl inte förväntas fatta att det kanske inte är en så bra idé? Oh well… Polarn!
Sära benen hon håller ihop!

Umeå tingsrätt har friat tre killar som stod åtalade misstänkta för våldtäkt (länk till artikel i Folkbladet). Vad som är obestridligt är att de under en fest fört upp en tom vinflaska i underlivet på en tjej så att hon började att blöda. Tjejen hävdar att hon försökte knipa ihop benen men att killarna tvingade isär dem. Tingsrätten tycker att hon är trovärdig. MEN:

Tingsrätten menar att tjejens uppgifter om att hon till en början höll isär benen är trovärdiga men att det kan tyda på att hon var blyg eller tvekade. Tingsrätten slår även fast att det var omdömeslöst av killarna att föra in den tomma vinflaskan i tjejens underliv men att det de inte hade uppsåt att skada henne och att de slutade när de såg att tjejens underliv började blöda.

Jag får nästan black out när jag försöker bena ut orimligheten i deras resonerande, på allvar alltså. Detta ger mig prickar i synfältet! För vad är det egentligen Umeå tingsrätt säger? Att nej ibland faktiskt är ett ja? Om vi nu skulle leka med Umeå tingsrätts fantasier om att hennes ihophållande av benen var tecken på blyghet och tveksamhet, sen när är då ”Nej, jag är för blyg och tveksam” samma sak som ”JAJJEMEN! KÖR PÅ BARA, WOHOOOO!!”? Varför väljer Umeå tingsrätt att resonera som våldtäktsmän?

Jag känner mig arg, ledsen, bestört, rättslös och livrädd. Det känns som att det är i sort sett omöjligt att få upprättelse för en våldtäkt i detta land om domstolar resonerar på det här sättet. Vad de gör är att godkänna istället för att fördöma sexuellt våld. Att hålla fast en person och köra upp en glasflaska i underlivet på denne är inte ”våldtäkt” utan ”omdömeslöst”. Vad sänder detta för signaler?

Högsta domstolen har i flera rättsfall under 2009 skapat en ny praxis i våldtäktsmål. Det innebär att det inte räcker att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den åtalades. Det krävs också stödbevisning för fällande dom.

Om inte ett underliv som blöder efter att ha blivit våldtaget med en vinflaska är stödbevisning nog, vad i helvete är det då!?

Inget kommer heller att ändras förrän vi har en lagstiftning som skapande av praxis som denna omöjlig, för vi ska ju vara fullt medvetna om att domen inte är lagstridig på något sätt.

Det är tur att många i vårt samhälle tycker att #samtyckeärsexigt och inte drivs av lust att fixa sig lite gråzonssex, sånt som inte sker med partnerns samtycke med hen heller inte kan dömas för. Annars hade man väl fått låsa in sig någonstans. Alternativt beväpna sig så att man kan visa ”nej” tydligt och fint så tingsrätten blir nöjd och kan döma våldtäktsoffret för misshandel/olaga vapeninnehav/dråp/mord istället.

När har vi som samhälle fått nog? När tänker vi säga ifrån? Vi kan inte ha det så här!

Uppdatering: Nu skriver Folkbladet att grabbarnas försvarare, advokat Fredrik Björk, använt ”ett utdrag från ett familjebetonat diskussionsforum på Internet” (Familjeliv.se!?!) för att berätta att kvinnor minsann använder alla möjliga spännande föremål för att onanera med. Alltså. Han använde ett internetforum, högst troligt Familjeliv.se, för att försvara att en tjej får en flaska uppkörd i underlivet av grabbar han företräder. Saker som rena rama trollen kan ha skrivit där för att göra sig roliga har alltså använts som måttstock i en svensk domstol. Jag finner knappt ord!

Och jo, jag vet att hon först hade haft förspel och oralsex med samtycke med två av killarna, men för mig gör det ingen större skillnad. Bara för att man är med på en sak betyder det inte att man är med på en annan! Tycker man det kan vi lika gärna återgå till 1965 och göra det helt ok för äkta makar att våldta varandra ”Hen sa ”Ja” vid altaret, det får gälla äktenskapet ut!”.

Varför är det så svårt för vissa att verkligen försäkra sig om samtycke? Är det verkligen för mycket begärt? Jag menar, bara för att min sambo gått med på att ha sex med mig kan ju inte jag förutsätta att han också skulle vilja ha en zuccini uppförd i anus. Oavsett om det står om sådant på Familjeliv.se eller ej. Jag tycker att vår gräns för vad man ska förväntas fatta om andras vilja är oerhört låg när det gäller sex, precis som jag skrev här om dagen och Joakim Jakobsson konstaterar i sin krönika i Sourze.

Tjejer förutsätts jobba hårt för att undvika att bli våldtagna. Är det inte dags för killar att börja jobba minst lika hårt på att inte begå handlingar som kan uppfattas som våldtäkt?

Lästips:

Fulskratt om samma ämne.

Genusfolket om samma ämne, med några fler utdrag ur domen än vad som stod i artikeln jag läst.

Representations of Gender in Advertising

Jag har sett denna video cirkulera i bloggar och sociala medier i ett par dagar nu och jag tycker verkligen att alla ska se den! Just nu har den visats 999 889 gånger. Vem blir den som petar videon över 1 000 000?

Ifall man är mer intresserad av att lära sig om könsrepresentation i reklam kan jag rekommendera Jean Kilbournes föreläsningar ”Killing us softly”. De finns i lite olika upplagor med uppdateringar, den sista heter ”Killing us softly 4″. Ibland dyker de upp på YouTube så att man kan se dem där, men sen försvinner de på grund av rättighetsskäl. De är verkligen värda att tittas på!

Här är en trailer:

Ett nej är ett nej är ett nej

Dagens inlägg inleds med ett lästips: Söndagskrönikan i Sourze idag är skriven av Joakim Jakobsson (som också har en blogg som heter Genustestet) och heter Vad krävs för att ett nej ska bli ett nej?

Det är intressant att resonera kring hur ett ”nej” kan vara så klockrent i ena stunden, för att i nästa vara något helt främmande. Å ena sidan är en lätt skakning på huvudet ibland allt som behövs, å andra sidan är det i vissa lägen knappt så att en välriktad knuff i bröstet gör att en person förstår att du menar nej. Hur skapas dessa sociala koder och varför är det sådan stor skillnad mellan vad som är glasklart på ett café, men som verkar vara helt främmande i krogmiljö?

Jag tycker också att detta är intressant, just eftersom vårt rättsväsende har en väldigt hög standard för vad som krävs för att någon ska uppfatta att deras sexuella avancemang mot en annan person inte är önskade. Varför är det så? Jag tror att det kan ha att göra med i vårt samhälle väl etablerade fördomar om manlig sexualitet, som att män inte skulle vara kapabla att hejda sig när de väl blivit upphetsade och att det är något som kvinnor borde räkna med och ta ansvar för.

Varje gång jag hör eller hör talas om någon som anser att flickor/tjejer/kvinnor har ansvar och skuld i sexuella övergrepp de utsatts för om de inte varit tillräckligt påklädda blir jag lika upprörd. Dels lägger det stor del av skulden, om inte till och med största delen av skulden på offret för ett brott istället för gärningsmannen. Dels för att det upprätthåller väldigt konstiga föreställningar om män och manlig sexualitet, som att de blir för primitiva för att förstå ett ”nej” när blodet svallar och kuken står.

Jag har hört påståenden om att sexbehovet skulle vara lika viktigt att få tillfredsställt som behovet av att andas och äta, detta oftast för att lyfta fram sex som något naturligt och få bort stämpeln av synd och skuld. Tanken är väl god, men jag tror att de flesta kan hålla med mig om att sex faktiskt INTE är ett behov som är lika essentiellt att tillfredsställa som till exempel hunger. Jag har i alla fall inte hört talas om folk som dött för att de inte fått knulla tillräckligt mycket, till skillnad från alla miljoner människor som dör av svält varje år. Ändå förväntar vi oss att personer som går in i mataffärer med kurrande magar (nu pratar jag vanlig hunger, inte svält) klarar av att avhålla sig från att börja äta maten direkt från hyllorna med ursäkten ”Den såg så god ut där den låg så jag kunde inte låta bli!”.

Varför skulle det då vara någon skillnad angående det mindre essentiella behovet sex? Eller tror vi verkligen att män som är lite sugna på att ligga går runt som sexsvultna galningar redo att kasta sig över varje kvinna som visar lite hud? Är inte det i så fall manshat? Jag menar, varför klagas det över ett citat av en ROKS-medarbetare, ”Män är djur”, när vi går runt med dessa föreställningar varje dag, bara det att vi inte säger de orden rakt ut?

De flesta män jag haft sex med har kunnat hejda sig även när de varit rejält uppkåtade av hångel och smek. Han som inte ansåg sig kunna hejda sig när han var kåt är ingen män i allmänhet vill buntas ihop och jämföras med, jag lovar.

Ja, stackars oss ateister som inte tror på efterlivet…

Jag råkade nyligen snubbla över en tråd på Familjeliv.se där kristna uppmanades diskutera vad de tyckte om ateister. Där hittade jag ett inlägg med en mening som var formulerad så här:

Det måste verkligen vara fruktansvärt för en ateist att behöva begrava sina nära och kära med tron att aldrig mer få träffa dem igen.

Eftersom jag inte längre är kristen hade jag ingen lust att inkräkta på tråden, men jag kände ändå att jag behövde skriva av mig så varför inte göra det här?

För de som inte redan läst om det här eller någon annanstans är jag alltså uppvuxen i ett frireligiöst hem och före detta troende kristen, eller jag kämpade i alla fall väldigt hårt för att tro. Min mamma och styvpappa är pingstvänner och det var också jag tills jag slutade att vara det. Jag började att ta avstånd från min tro successivt från ca 15 års ålder och insåg när jag var 25 att jag faktiskt var ateist och att jag nog alltid tvivlat. Det kändes som en lättnad att slippa kämpa emot mitt förnuft som sade mig att det man ska tro på enligt trosbekännelsen inte går ihop. Jag kände mig rent frälst, i ordets rätta bemärkelse (alltså ”räddad”, fast då från det religiösa oket, inte från döden som man blir frälst ifrån genom att tro på Jesus eftersom man då får evigt liv efter döden). Antagligen var det helvetet jag kände mig räddad från.

Tanken på ett efterliv var dock det som var svårast för mig att släppa, och då ett positivt sådant. Jag ville tänka att jag kommer att träffa min pappa och andra nära och kära igen. Ibland tänker jag nog fortfarande att det finns någon form av liv efter döden, att medvetandet lever vidare, men sen kommer jag på att det faktiskt inte går ihop rent logiskt med min övertygelse om att det inte finns en Gud.

Det är klart att det är tröstande att tänka på att det slutliga farvälen man tar av dem man älskar inte kommer att vara för evigt. Det är väl därför religioner blivit så populära. Vi gillar inte att tänka på att vi en dag inte kommer att finnas mer så vi fantiserar ihop att vi på något sätt kommer att leva i evighet tillsammans med dem vi älskar.

Dels tycker jag att man ska dra öronen åt sig om man använder religion främst som en krycka för att med hjälp av den orka släpa sig runt i livet. Redan där borde man kanske fundera över varför man är religiös. Dessutom så bygger många religioner, och då definitivt den kristna, på uteslutande och exklusivitet. Antingen är du med oss eller så är du mot oss. Antingen tror du rätt och hamnar i himlen, eller så tror du fel och då hamnar du i helvetet.

Jag tillhörde dessutom en kristen församling som när jag var barn trodde att minsta lilla ”fel” innebar helvetet, alltså pingstvän=himlen, troende medlem av svenska kyrkan=helvetet. De brukade skrämma ungdomarna i kyrkan genom att på en ungdomskväll visa en amerikansk film jag glömt namnet på om uppryckelsen (alltså, när Jesus kommer tillbaka och tar med sig de som tror på honom till himlen) och alla som lämnats kvar eftersom de råkade tro fel. Typ ”Din mamma och pappa trodde rätt så de är nu i himlen, du trodde fel så du är lämnad ensam kvar på jorden och får genomlida dess undergång med guds ansikte vänt ifrån dig, have  good one!”. Jag kommer ihåg att min ena syster kom hem gråtande och med svår ångest lång tid framöver. Jag har aldrig sett den men har hört från andra f.d. kristna som har det att den är hemsk.

När man som jag kommer från en familj där visserligen mamma och styvfar var kristna och gjorde sitt bästa för att få de fyra av oss yngsta barn att också blir det, men där alla inte är kristna blir det ju redan där lite jobbigt. För man vill ju inte tänka på storebrorsan som får brinna i helveteselden när han dör. Därför ska man ju försöka värva sina nära och kära till religionen, men när de inte har lust att bli värvade så lämnas man där med sin ångest.

Dessutom var min pappa inte troende och min mormor som dog innan jag föddes begick självmord. Det innebar att vi istället för att med skinande ansikten stå vid gravarna och vara glada över att de nu var hos Gud och väntade tills vi alla skulle vara tillsammans igen fick våndas över huruvida de var hos Gud eller ej. Räckte den där ”barnatron” pappa pratade med mamma om på sin dödsbädd? Som i sångrefrängen; Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro? Var det sant som pastorn sa att mormor definitivt var i helvetet eftersom hon begått en av de ultimata synderna, varit otacksam mot Gud som gett henne livet genom att välja att dö? Borde inte Gud skona en person som var sjuk och tog sitt liv?

Att då tänka att döden är som en enda lång drömlös sömn är faktiskt inte så hemskt eller sorgligt! Livet är förgängligt. Det förändras hela tiden. Människor kommer och går, ibland försvinner de för alltid. Om man älskar och bryr sig om någon är det bäst att visa det nu för man vet inte om man får chansen igen. Jag föredrar att leva här och nu istället för att använda hela mitt liv till att förbereda för efterlivet.

Ja, det är skitläskigt att föreställa sig att man en dag inte kommer att finnas mer. Men när jag känner så tänker jag på en anekdot jag sett några gånger och som går ut på detta: En person har ett samtal med en äldre släkting om rädsla för döden. Den äldre släktingen frågar; ”Vilket år är du född?”. Den yngre svarar; ”1980″. Den äldre; ”Är du rädd för 1979?”.

Same old, same old…

Jag försöker låta bli att skriva om mina framsteg på körkortsfronten för jag tänker mig att det är lite trist att läsa, samtidigt har jag inte så mycket annat att skriva om så då blir det inte mycket skrivet. Jag ritar också på en liten seriestripp om första dagen på mensen, men jag verkar ha fastnat. Nåja…

Idag anlände Patriks nyinförskaffade MacBook Pro, så jag sitter i detta nu och testar att skriva på den. Nya teknikprylar har en speciell effekt på mig, jag bara älskar dem! Det känns så fina och lyxiga och jag får alltid lust att använda dem för diverse kreativa projekt som sen sällan blir av. Just nu får jag dock mest hejda mig från att peta på skärmen, jag har blivit lite väl van vid att göra saker med min älskade iPad.

Dagens leverans gjorde alla i hushållet glada, som synes:

 

Behind the wheel #7

”Du anar inte hur stolt jag är över dig, Matilda!”, sa min körskolelärare till mig idag. Jag hade som vanligt svårt att ta en komplimang, men det kändes bra!

Även idag körde jag med en liten 3-dörrars Mini Cooper. Efter att jag genomfört ett par fullt godkända fickparkeringar bestämde vi att jag kan det nu. Så vi har bokat in den s.k. riskettan och även halkkörningen. Riskettan blir redan i slutet av denna månad och halkan i mitten av juni.

Nästa lektion, på måndag, ska jag testa på acceleration upp i ca 60 km/h och kraftig inbromsning, något man ska ha testat innan halkan. Det kommer att bli pirrigt att köra så fort! Jag är lite mesig när det gäller hastighet.

Än så länge känns uppkörningen som något som ligger så långt i framtiden så jag knappt ens tänker på den alls, men samtidigt kommer den ju närmre och närmre ju mer jag lär mig. Jag är inte så orolig för den just nu, men jag gissar på att jag kommer att bli det när den närmar sig! Förhoppningsvis blir jag aldrig jättenervös, för jag vet att det är väldigt dåligt för min prestationsförmåga. Det är dock svårt att inte bli nervös när jag läser om andra som kör upp och blir underkända, ibland kanske mer än en gång. För varför skulle jag lyckas bättre än dem? Fast det är ju precis så jag inte ska tänka, för då kommer jag bli nervös.