”Samtyckesbrott”

TW våldtäkt.

”Här är vinnarordet!” (<- länk till artikel i Resumé)

”Genom tävlingen ville Linda Holmgren förändra attityder och värderingar kring sex, och förtydliga vad ett sexuellt övergrepp egentligen handlar om.”

Uppenbarligen handlar det inte om våld, då? ”Samtyckesbrott” istället för ”våldtäkt”. För det finns faktiskt våldtäktsmän som inte vill identifiera sig som sådana eftersom de inte anser sig ha utfört våld och då måste vi tydligen ta hänsyn till dem.

Jag undrar om folk som drar ingång snack som detta ägnat en endaste liten tanke åt oss som faktiskt utsatts för våldtäkt och hur detta kan vara triggande för oss? Gissningsvis har de inte det. Det fanns andra intressen som var mer skyddsvärda. Som våldtäktsmäns och vad de vill erkänna sig ha utfört för brott.

Det är högst tveksamt om någon av de två män som gått över mina gränser och våldtagit mig haft en verklig insikt i att vad de gjorde var ett brott. Jag tror att de fattade att det inte var riktigt rätt, annars hade de inte ägnat så mycket tid åt att försöka övertyga mig om att deras beteende inte varit brottsligt fast det var det. Med vittnen så det inte bara hade varit ord mot ord hade de kanske till och med kunnat åtalas och dömas. Till och med i Sverige. Men det var inte som att de gömde sig i några buskar i en park och kastade sig över mig när jag gick hem en mörk kväll. Alla vet ju att det bara är sånt som är ”äkta” våldtäkter. Inte när ens pojkvän ger sig på en. Tydligen.

Ibland undrar jag var folk tycker är våld egentligen. Vissa verkar bara anse att sparkar och slag är våld. Eller att ge sig på någon med vapen, fast inte så illa så de dör. Inte att knuffa någon oavsett om de ramlar och slår sig av knuffen, eller ens att hålla struptag på någon. Vissa verkar bara anse att sådant som orsakar blodutgjutelse eller blåmärken är våld. Själv tycker jag att det är solklart att det är en våldshandling att penetrera eller omsluta en annan persons kropp på ett sexuellt sätt. Det är illa nog när det inte är sexuellt!

För mig låter ”samtyckesbrott” som att man bara sket i vad någon tyckte, vilket kan göras i massor av olika sammanhang. Som min vän som blev tvångsklippt av sin mamma i tonåren medan pappan höll fast hen, bara för att de inte tyckte att hens frisyr var så som de ville. Där kan vi snacka om samtyckesbrott. Och det är långt ifrån ok, men det är inte våldtäkt!

Senaste en man gick över mina gränser var när en f.d. vän som sov över hos mig som så många gånger förr bestämde sig för att börja tafsa på mig när jag sov. Jag blev så rädd när jag vaknade av det så jag bara låg stel och stirrade in i väggen utan att säga ett ord. Han slutade när hans händer trevat sig ner mellan mina ben och då insåg att jag knep ihop dem för allt jag var värd. Hade han fortsatt, kanske till och med ”stoppat kuken i mig”, för att tala klarspråk, hade jag definitivt känt mig utsatt för våld. Absolut våldtäkt. Även om en domstol kanske hade hävdat ”passivt samtycke” i domskälen.

Problemet, som jag ser det, är att många verkar tycka att våldtäkt utan (vad de anser är) våld bara är lite sex utan samtycke. Jag är inte oskyldig själv när det gäller att upprätthålla sådan diskurs. Så sent som igår omskrev jag våldtäkt som att en person hade ”sex med mig mot min vilja”. Men det är inte sex, det är våldtäkt!

Någon skrev att det inte borde kallas våldtäkt om inte våld var inblandat för att hen sett det på film och det såg inte så farligt ut. Nej det ser kanske inte alltid så farligt ut. Kanske kan det till och med se ut som att det är lite spännande och skönt för den utsatta. Det finns de som vittnar om övergrepp som känts sköna, när kroppen reagerat med njutning. Men det betyder inte att det plötsligt övergått från våldtäkt till sex! Snarare kan de skapa andra jobbiga och svårhanterliga känslor av skuld och skam.

”Jag är otroligt glad att vi nu har ett ord som förtydligar att en våldtäkt är lika vidrig även om det inte ingår våld.” 

Jag håller inte med. Jag tycker bara att folk har en väldigt sned bild av vad våld är. De verkar tycka att begreppet urholkas om sånt som inte är sparkar och slag eller kanske till och med knivhugg får vara med och heta våld. Det kan de tycka, men jag har inga planer på att någonsin hålla med.

Ska vi snacka olika grader av våld tar jag hellre en handflata i fejset varje dag i veckan än en ovälkommen kuk i min fitta.

Långdistanskudde?

FullSizeRender

 

Nej men åh vad fint och gulligt att kunna se när den andra personen ligger sin kudde! Då blir det ju som att sova tillsammans fast vi sover åtskilda.

Jag antar att det i alla fall var meningen med ”långdistanskudden” som lyser upp när den andra personer ligger på sin. Tanken är kanske romantisk men själv får jag mest en klump i magen.

Jag tänker på när jag var i en kontrollerande relation och vad det hade kunnat innebära om vi hade haft en sådan kudde. Hade han haft möjlighet hade han säkerligen köpt sådana och krävt att vi använt dem. Telefonen hade antagligen ringt om jag inte legat i sängen när han förväntat sig det, och gud nåde mig om jag hade rullat av kudden mitt i natten. Psykologiska galler hade plötsligt blivit så mycket mer fysiskt påtagliga och jag hade känt mig ännu mer fången än vad jag redan gjorde.

Det kan på många sätt vara väldigt jobbigt att vara i en långdistansrelation. Det har sina fördelar, som spänning och att vardagen inte smyger sig på lika snabbt som annars, men såklart många nackdelar med. Jag har erfarenhet av mer än en och under olika långa perioder. Främst är det jobbigt för att man inte kan träffas så mycket som man kanske hade velat. Men också är det jobbigt för att distansen kan skapa situationer där man känner svartsjuka och osäkerhet i relationen. ”Var är hen? Vad gör hen? Vem är hen med?”. Småsaker förstoras. Ett för sent eller för kort svar på ett sms kan skapa katastrofkänslor, ”Tycker hen inte om mig längre? Vill hen göra slut?”. Jag hade i alla fall inte velat sitta och stirra på en kudde som inte lyser under perioder när jag mått dåligt över distansen.

För mig är tillit den främsta grundstenen i alla relationer. Då känns det lite konstigt med en lansering av en produkt som snarare känns som en form av övervakningsutrustning än nått annat.

Och vem kan sova på en kudde som lyser? Inte jag i alla fall!

Helg

Så var denna helg till ända. Som vanligt har den gått lite för fort. Nu när jag skriver är det redan måndag, jag har bara inte gått och lagt mig än.

Vi avslutade helgen med att gå på bio. Hunger games 3: Mockingjay del 1, närmre bestämt. Den var bra. Jag tyckte de fångat bokens distrikt 13 väl. Patrik och jag såg tvåan på bio med och är nu riktigt peppade inför sista delen.

Det är lite mysigt att gå på sen söndagsbio fast man vet att man ska upp igen dagen efter, att promenera hem genom ett tomt, tyst Lund mitt i natten.

Nu redo för en ny vecka.

Om att blogga eller hårt mot hårt mot ensamheten 2

Nu i november fyller mitt bloggande på WordPress 5 år. Över 550 inlägg har det blivit. Till en början skrev jag bara för min egen skull, och så är det fortfarande i stor mån. Det är en blogg av mig om mig där jag skriver saker jag vill skriva, med förhoppningen att någon vill läsa. Men särskilt i och med mitt senaste inlägg om ensamhet känner jag att en av de stora drivkrafterna i mitt bloggande är just att det är så tillfredsställande när folk hör av sig och berättar att nått jag skrivit fått dem att känna sig mindre ensamma.

Under hela mitt liv har jag nämligen känt mig väldigt ensam och då menar jag inte att jag varit ensam som i att jag inte haft människor omkring mig, för det har jag för det mesta haft. Jag har ju t. ex. en stor familj. Snarare att jag känt mig ensam i upplevelser i livet. Oavsett om det handlat om saker som händer med min kropp, saker som händer i mitt huvud eller saker som händer i mitt liv. Saker som kanske inte alltid är så lätta att prata om.

Det känns som att det är just detta som är styrkorna i sociala medier och även internet i övrigt på många sätt. När jag var ung tonåring fanns det inga möjligheter för mig att skriva in några ord i en sökmotor och få svar på funderingar eller hitta andras erfarenheter att läsa om. Nu är så mycket bara några klick bort. På gott och ont såklart, men jag tycker att just det här med att känna gemenskap är väldigt positivt.

Hårt mot hårt mot ensamheten

Obs! Detta är inget ”tyck synd om oss”-inlägg. Det är bara vad det är. 

Idag kom jag och Patrik att prata om vårt obefintliga sociala liv. Att vi lever på vår egen lilla ö. Det är en trevlig ö, men det hade ju inte skadat med lite utbyte från omvärlden.

Jag högläste Hanna Hellquists krönika i DN från idag om ensamhet och vi fick båda nått fuktigt i blicken. Vi är fullt medvetna om att vi är varandras tvåsamhetsbuffert mot ensamheten. Att det antagligen hade varit vi om vi inte haft varandra. Det är läskigt.

Vi är knappast oskyldiga här. Lata och bekväma är vi som hellre sitter hemma och degar än tackar ja till umgänge om det är lite mer obekvämt än att bara sitta hemma och glo, vilket det ju oftast är. Man måste klä på sig och gå ut samt ta tid av den heliga helgen. Här kan vi bara va och glömma att vi är lite kufiska. Det är klart folk slutar höra av sig. I vår ålder (30+) har dessutom oftast andra lika mycket med sitt.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att knyta varaktiga kontakter. Jag är en skum kvinna som var ett skumt barn. Jag gick aldrig på dagis utan hängde med ett fåtal kompisar som bodde i samma kvarter som jag. Jag har haft viss otur med de kontakter jag skapat genom livet. Dels har jag blivit vän med folk som inte är vänliga och dels är jag livrädd för att vara jobbig och tränga mig på så jag hör hellre av mig en gång för lite än en gång för mycket.

Innan jag började skolan var den främsta ”sociala träningen” jag fick, förutom att hänga med min familj och en handfull grannbarn, att vara hänga med min mamma på hennes äventyr där jag förväntades sitta still, hålla käften och se söt ut. Man blir inget socialt geni av det, men gamlingar älskar en! Särskilt blir man inget socialt geni av sådant med en grundläggande introvert personlighet, som jag har.

Sen när jag började skolan var jag inte bara dåligt socialt tränad. Jag var fattig och utböling, vilket säkerligen bidrog till att jag blev mobbad hela grundskolan igenom. Det är inte heller något som bäddar för att vara bekväm i sig själv så att det blir lätt att knyta kontakter med främlingar. Jag har aldrig riktigt orkat odla mer än en nära relation i taget, ens när när det handlade om kompisar, och även då har jag ofta ljugit när de velat umgås till förmån för att bara hänga med mig själv.

När jag var yngre var jag dock söt vilket fick folk att dra sig till mig ändå, de som inte fattat än att jag var utmobbad paria, men jag är inte söt längre. Jag är rätt ful. Tjock. Och skum. Jag pratar för lite eller pratar för mycket och säger konstiga saker.

I 20årsåldern försökte jag anstränga mig för att skaffa en umgängeskrets, sån som man ska ha för att vara ”normal”, har jag förstått efter alla ”Men guuud varför har du inte vänneeeeeeeeer” som vissa av mina syskon gärna kör för att boosta sitt eget självförtroende på min bekostnad. ”Låtsas som att du är någon annan!”. Jag kan inte, jag kan bara vara jag. En skum och tråkig människa. Jag försöker omfamna det, älska den delen av mig själv med.

Jag har väl egentligen bara en vän och hon har hängt med sen lekis. Vi har ett distansförhållande då hon bor i Stockholm, men eftersom vi är så pass tighta som vi är funkar det bra ändå. Resten har fallit bort under åren. De skavde för mycket. Skulle jag ha behållit dem hade jag behövt stå ut med att de kritiserar mitt utseende, försöker utnyttja mig eller bara är allmänt dåliga vänner. Och jag tar inte skit.

Tyvärr har även Patrik en liknande bakgrund. Det är väl både bra och dåligt (för vår relation alltså). Jag behöver inte skämmas över att det är som det är, men ingen av oss drar ut den andra på galej heller.

Så då sitter vi här och pratar och beklagar oss över att vi har en så passiv livsstil som vi har. Jag berättar om en pub, Rainbow evening, som en bekant till mig arrangerar tillsammans med Stolt i Lund och som vi kanske kan gå på för att komma ut lite, för att göra nått tillsammans. Men så känns inte det bra heller för då måste man klä på sig och gå ut så då sitter vi bara här ändå.

Kroppsideal och plastikkirurgi

TW kroppsideal.

Jag har haft ett väldigt ambivalent förhållande till mina bröst sedan de växte ut och snabbt blev väldigt stora. En hatkärlek kan man säga, fast mest hat. Jag var inte alls nöjd över hur min kropp utvecklades i puberteten. De var och är i vägen när jag ska träna. De fick och får en massa oönskad uppmärksamhet. Att leta BH har alltid varit något som slutat i tårar.

Stigande ålder och kroppsvikt har knappast gjort saken bättre. Därför händer det ibland att jag googlar på bröstförminskning, då det är ett ingrepp jag funderat över att göra sedan jag var 13-14 år och ingen BH passade på min då nätta lilla kropp med jättebröst.

Dock har jag inga problem med ryggen. Bäst att tillägga, eftersom folk gärna förutsätter det så till den grad att de oombedda och utan att jag tagit upp det för diskussion, undrar om jag inte ska förminska brösten. Mina problem är främst estetiska och har med min kroppsuppfattning att göra. Jag tycker helt enkelt inte att de är snygga längre, vilket gör att alla andra saker som gjorde dem jobbiga att leva med inte uppvägs av nått positivt mer. Men folk kan ju leva med ”långa bröst” som blir svettiga och kliiga (även om problem som svamp och eksem kan bli väldigt jobbiga, samt såklart smärta i axlar och rygg). De kanske bara inte vill det.

För tillfället, med ett BMI långt över 25, är jag dock inte en kandidat för att få ingreppet utfört på landstingets bekostnad. Dessutom har jag förstått att övervikt ökar riskerna för komplikationer så jag funderar inte allvarligt på att göra en bröstförminskning ens privat. I alla fall inte så länge är så tjock som jag är.

Men en sak jag tänkt på och stört mig på när jag googlar på bröstförminskning är alla beskrivningar om ingreppet som, enligt mig, befäster kroppskomplex som medicinska fakta snarare än de ideal formade av samhället som de faktiskt är. Jag tror att de flesta har rätt bra koll på vad vårt samhälle har för syn på vad som är ”ett par snygga bröst”. Men när plastikkirurger beskriver bröst som på något sätt avviker från detta ideal som behäftade med fel som måste korrigeras skaver det i mig. ”Kraftigt hängande bröst samt mycket stora vårtgårdar” om ett par helt vanliga bröst, liknande många som jag sett i badhuset utan att de verkar ha besvärat personen de satt på.

Det är väl en sak att en person, påverkad av ideal som ständigt reproduceras i samhället, känner att deras egen kropp är fel. Vi har väl alla komplex och jag säger inte att det är fel att vända sig till en plastikkirurg ifall man känner att det är rätt. Men när alla sedan kan gå ut på nätet och hitta bilder på kroppar som liknar deras egna med massa kommentarer som poserar som objektiva bedömning från människor med medicinsk utbildning om hur fel den kroppen är och hur mycket den behöver ändras blir det en annan sak. Hur ska man kunna försöka älska sig själv som man är om till och med läkare säger att ens komplex är grundade i att det faktiskt är fel på kroppen, fast den är fullt funktionsduglig?

Ifall jag någonsin skulle vända mig till plastikkirurgi för att få en lite mer hanterbar storlek på mina bröst hade jag inte gett min tillåtelse till före- och efterbilder på nätet, om jag kan säga nej. Jag vill inte att min kropp ska användas för att få andra med liknande kroppsform att få tankar om ”fel” på kroppen bekräftade som fakta snarare än personliga åsikter.

Som sagt var är jag fullt medveten om att vissa saker som korrigeras i bröstoperationer har en verklig medicinsk orsak att ”fixa till”, men det finns andra saker med bröstutseenden i dessa som också beskrivs som fel där jag faktiskt inte kan se att det kan ha nått annat med utseendet att göra. Då känns det extra fel att de beskrivs som avvikande och ”onormala” fast det kanske snarare är idealbrösten som är ”onormala” i den bemärkelsen att de nog avviker rätt mycket från utseendet på det genomsnittliga bröstet.

”Jo han mördade henne, men…”

Triggervarning: Rå jävla misogyni. 

Så då har Oscar Pistorius fått sin dom. Upp till 5 futtiga små år för att ha dödat sin flickvän Reeva Steenkamp. Jag har tänkt  skriva om detta innan, men eftersom jag hade velat sätta mig in i fallet och göra en ordentlig juridisk analys av omständigheterna (utifrån ett svenskt rättsperspektiv visserligen) har jag inte riktigt orkat lägga ner den tiden det hade krävt. Det hade dessutom antagligen blivit en hel uppsats som ingen orkat läsa.

Han sköt alltså ihjäl Steenkamp genom en stängd toadörr och påstod att han trodde att det var en inkräktare på andra sidan dörren. Nu vet jag inte om det är ok att i Sydafrika skjuta ihjäl inbrottstjuvar i sitt hem för det kan ju ha med att det sågs som förmildrande omständighet att göra, men enligt mig och många länders lagar är misstagen identitet är en ursäkt som friar från ansvar. Hade det varit det hade väl varje partnermördare sett till att ha en dörr mellan sig och offret så hen hade kunnat föra samma försvar som Pistorius. Vem vet, det kanske blir den nya grejen efter detta.

Det han dömdes för var alltså culpöst dödande. Vållande till annans död heter det i Sverige. En olycka som hänt för att man varit brottsligt vårdslös. Typ som att köra bil vårdslöst och råka ha ihjäl någon. Jag kan ju tycka att skjuta skarpt mot en dörr när man vet att någon är bakom den är lite mer än vållande, som sagt var. Dock är jag inte mer insatt i fallet än det som går att läsa i media.

Idag på Twitter dök det upp en skärmdump på en genomvidrig kommentar som någon skrivit under en artikel om domen mot Pistorius. I den lägger kommentatorn skulden på Steenkamp. Hon borde ha förstått bättre än att stanna hos en snubbe med våldstendeser.IMG_1034

Detta är knappast första eller sista gången, när kvinnligt vs manligt diskuteras, som vi ser resonemang kring vem som bär ansvaret för brott män begår mot kvinnor.

När jag var barn snackades det flitigt om att flickor var ungefär 3 år mer mogna än pojkar. Om jag inte minns fel var det till och med något som diskuterades på lektionstid. Detta var antagligen baserat på någon undersökning med biologistisk utgångspunkt, total utan hänsyn till individuella skillnader med allt vad det innebär. Dessutom användes det flitigt för att övertyga tjejer om att ha överseende med killar när de betedde sig som svin mobbades, kränkte eller tafsade. Vi var ju lite mer mogna medan de inte visste bättre. Stackars dem. Sluta gnälla. Åh så skönt nu slapp ju vuxenvärlden ta det på allvar!

Logiskt tänkande är ju annars något som könas som en ”manlig egenskap”, men så fort män tjänar på att infantiliseras så drar de upp det kortet istället. Han blev arg. Han var kåt. Han är dubbelamputerad och lite lessen över det. Och detta förväntas personer som då inte faller inom kategorin ”man” hela tiden förhålla sig till och ta ansvar för.

När kvinnor var mäns egendom som behövde kontrolleras var det kvinnor som sågs som liderliga som inte kunde tygla sin egen sexualitet. Sedan när det passade män bättre att hävda att det var de som var mer djuriska och därmed inte kunde lastas för sina handlingar ändrades synsättet.

5 år är rättvist straff för Pistorius för han är faktiskt funktionshindrad och det är tydligen ett straff i sig, eller nått. Hej funkofobi.

”Hardly a Babe i the Wood” antar jag i denna kontext syftar på rättsfall där barn hittats mördade i skogen. En svensk översättning blir antagligen ”Inget oskyldigt offer”. Att förmodas veta vad man ger sig in på när man blir ihop med en våldsbenägen snubbe men ändå inlåta sig i en relation är dock det tydligen dödsstraff på, eller det är i alla fall inte synd om en om man sen råkar ut för den där eventuella våldsamheten. Att däremot direkt företa handlingar som leder till att någon dör är istället något som kan ursäktas in absurdum.

Vad sägs om att lägga ansvaret där det hör hemma istället?

Intressant också att kommentatorn låter gärningsmannen ha ett namn medan offret bara är ”this young woman”.