Kvinnoregistret

Idag har jag gråtit för första gången på flera månader. Så ledsen blev jag över Ekots avslöjande om Stockholmspolisens register över, till största delen, kvinnor som anmält misshandel utförd av närstående. Kvinnoregistret.

För mig har formuleringarna i registret mer en karaktär av att vara ett forum för att ösa ur sig frustration och kvinnohat än något annat. Uppgifter om polisens uppfattning om anmälarens psykiska hälsa, uppgifter om etnicitet, uppgifter om religionstillhörighet, uppgifter om familjemedlemmars mentala kapacitet och psykiska hälsa, utlåtanden om målsägarens reaktion är i proportion till brottet, utlåtanden om målsägandes trovärdighet. ”Återfallsmålsägande”. Smaka bara på ordet. Det existerar inte. Det har polisen hittat på som en motsvarighet till återfallsförbrytare. EN REN KRÄNKNING MOT MÄNNISKOR SOM KOMMER TILL POLISEN OCH BER DEM ATT UTFÖRA DET DE ÄR ANSTÄLLDA FÖR ATT GÖRA – UTREDA BROTT!

Uppgivenheten är så total. Mitt förtroende för polisen i det närmaste utraderat. Hur ska jag någonsin kunna lita på dem och att de ska behandla mig respektfullt och inom lagens gränser?

Det är inte rimligt att jag idag ska känna att det var rätt beslut att inte anmäla när jag fick stryk av min dåvarande pojkvän som tonåring. Det är inte rimligt att känna att det är bättre att reda sig själv än att blanda in snuten eftersom de ändå skiter i mig. Men jag är inte förvånad. Hade jag varit förvånad hade jag väl anmält någon gång då för 13-15 år sedan. Dock hindrar inte avsaknaden av förvåning mig från att vara helt bestört!

– Det finns, enligt Ekots källor, en bild inom polisen att det är en viss typ av kvinnor som söker sig till våldsamma män. För att kunna följa kvinnorna så startades registret. Konsekvensen blev en massregistrering där polisen även fört in mängder med känsliga personuppgifter.

Det finns ingen skam i att ha varit utsatt för våld i nära relation. Inte ens om det hänt i mer än en relation. Men att det skulle vara så att misshandlade kvinnor är kvinnor som söker sig till våldsamma män är LÖGN och förbannad dikt! Det är att göra kvinnorna medskyldiga till brott de utsätts för. Kanske till och med mer skyldiga än förövarna, som ju bara råkar vara ”våldsamma män” som handlar på impuls.

Jag är själv ett levande bevis på att våld kan hända i en relation och sen inte mer. Det är över 13 år sen den tog slut och ingen man jag varit i en relation med har hotat eller slagit mig sedan dess. Jag är inte bättre än någon som råkar hamna i mer än en våldsam relation, jag poängterar bara detta faktum för att visa att det just är ett faktum. Hade man tittat på mig i den relationen jag var i när jag fick stryk hade man kanske sagt ”hon är en sån som dras till sånt”, men det var bara för att jag var i en situation där någon försökte kontrollera mig och det skapade bråk och tjafs hela tiden. Nu hade ingen tittat på mig och sagt att jag ”söker mig till våldsamma män”. Min mobbade tönt till ex var heller inte någon som hade pekats ut som ”våldsam kille” i skolkatalogen. Det är kränkande att behöva säga detta för att den svenska myndigheten som fanns till för att skydda mig säger att det var mitt fel!

När vi ändå är inne på ämnet Polisen och kvinnomisshandel är det ju värt att nämnas att det vanligaste brottet poliser begår utanför arbetet är just att ha misshandlat en närstående kvinna. Det känns ju tryggt, särskilt i ljuset av dagens avslöjande! Klart de då kan tycka saker som att ”det känns nästan som att det är den misstänkte som är offret” om en person som av sin fru anklagats för att ha slagit och våldtagit henne under två års tid. Ja under hustruns namn såklart. För det var en kommentar registrerad på henne i Kvinnoregistret.

 

Förskola som lösning för barn med stökig hemmamiljö?

”För barn som inte trivs på förskolan är det kanske bättre att vara hemma. För barn med en stökig hemmiljö är det kanske bättre med långa dagar på förskolan. Barn som går på en trygg, lugn förskola mår bättre än barn som går på en förskola med stor personalomsättning och dåliga lokaler. Det är självklarheter alltihop.”

Citatet är från Underbara Claras blogg där hon uppmanar till mindre svart-vitt tänkande kring förskola och mer gråzoner. Bra så. Men jag kan inte låta bli att reagera på meningen jag fetstilat. Retoriken känner jag nämligen igen. Den ältas i evighet av såväl kommunala förvaltningar som sysslar med förskola, politiker och till och med lärarförbundet. Jag tror inte att någon av dem menar något illa med det, men jag ser stora problem i resonemanget.

Jag frågar mig om lösningen för barn med ”stökig hemmiljö” verkligen är att fly hemmet till långa dagar i förskolan? Är inte det bara en extremt lat och billig lösning från kommuners håll? Rimligtvis har också de barnen snarare en rätt till en trygg uppväxt, även i hemmet. Varför läggs inte resurserna där? Och märk väl att jag inte pratar om att alla dessa barn ska få placering i familjehem (de gamla fosterhemmen) såvida det inte behövs ändå. Nej, resurser borde läggas i ”stökiga hem” så att de kan bli mindre stökiga.

Det är inte som att de menar att de där långa dagarna på förskolan skulle bidra till att hemmamiljön blev mindre stökig, det har jag aldrig hört någon argumentera för. Jag har bara hört diskussioner om att mer tid i förskolan ger mindre tid i den stökiga hemmiljön. Dessutom hade diskussioner om fördelarna av att barnen inte är hemma varit att lägga orättvist ansvar på barnen för att bidra till den stökiga hemmiljön när den knappast är deras fel.

Det är kanske bäst att jag pratar klarspråk här. När man pratar ”stökig hemmiljö” menar man inte folk som är stressade, skriker på sina barn lite för mycket och har lite skit i hörnen av hemmet. Nej, man menar de där familjerna som man sänker rösten lite när man pratar om. Den där man antingen har kontakt med soc angående eller tror att man kanske någon gång i framtiden behöver ta kontakt med soc angående.

Jag är själv uppvuxen i ett hem där det var rena rama kriget från morgon till kväll. Skrik och gap och bråk och slagsmål. Så illa så jag fortfarande är totalt allergisk mot att folk höjer rösten mot mig. Allvarligt talat alltså. Skulle Patrik skrika åt mig hade jag brutit ihop och allvarligt funderat på separation.

Någon gång såg jag en person från nykterhetsrörelsen skriva om att vissa former av ”stökig hemmamiljö” bara skedde i familjer där spriten tagit över. Men jag hade det exakt så i vårt knappt-ens-en-jullättöl-på-julafton-hem. Jag har ibland tänkt att det kanske såg fint ut på ytan, men jag tror inte det. Jag tror att folk såg, de bara sa inget.

Nu gick jag visserligen varken på dagis eller hos dagmamma, men jag vet inte om det hade varit något andningshål för en blyg och introvert person som jag. I alla fall inte långa dagar. Det är inte som att man sysslar med konstant lugn mysmiljö för att väga upp eventuell ”stökig hemmiljö” dagarna i ända på förskolan. Nej, det är glädje och skratt blandat med stressmoment där med. Lek, bråk, skrik, konflikter, vänskap, lärande allt i en salig blandning.

När folk pratar förskola och långa eller korta dagar pratar de om barn som individer med olika behov. Men även barn med ”stökig hemmiljö” är väl individer med olika behov? De blir inte till en enda homogen massa bara för att deras föräldrar eller vårdnadshavare av någon anledning inte klarar av att erbjuda en lugn hemmiljö. Och vad är det som säger att just dessa barnen inte går på en enhet med stor personalomsättning och dåliga lokaler?

Jag vet inte vad som hade varit lösningen i vårt fall, men kanske bara att någon hade sett och satt in någon form av resurs, om så bara samtal för alla inblandade hade varit guld värt. Någon som hade sett och sagt ifrån att det inte var ok. Någon som hade brutit mönstret. Att vistas på dagis/fritids långa dagar för att slippa ”stökig hemmiljö” hade dock inte känts bra alls för mig. Jag ville ha en lugn hemmiljö. Inte dagis eller fritids. Dessutom finns ju bråket kvar när man kommer hem, oavsett hur långa dagar man spenderar hemifrån.

Även om förskolan är guld värd, särskilt när det är en bra sådan (ja, jag är medveten om att det finns förskolor eller förskoleavdelningar med problem, det ska vi inte blunda för heller), förtjänar alla barn en icke-stökig hemmiljö, eller i alla fall att hemmiljön är mer icke-stökig än stökig. Där de kan få tid, uppmärksamhet och kärlek av förälder eller vårdnadshavare.

Att låta insatsen vid konstaterad ”stökig hemmiljö” stanna vid att barn går långa dagar på förskola eller fritidshem är inget annat än ett svek från samhällets sida. Förskola är inte istället för hem och ska inte användas som sådan. Förskolepedagoger och barnskötare är inte föräldrasubstitut och ska inte vara det heller. De är komplement till hemmiljön för att barn ska kunna lära och utvecklas.

Och ja, de är också till för att vuxna ska kunna balansera arbete och familjeliv.

Extra val, nyval.

För första gången sedan 1958 behöver vi i Sverige alltså genomföra ett extra val. Det kommer ske den 22 mars 2015.

Detta får mig bara att känna mig totalt mentalt utmattad. Jag får huvudvärk bara av att tänka på det för jag är så jävla trött på skiten, aka det politiska läget i Sverige. Valet i september var illa nog. Vem vet hur det går i mars efter sådan turbulens som varit de senaste månaderna?

Det finns i alla fall två saker jag inte kommer göra fram till nyvalet:
1. Jag kommer inte säga åt SD-väljare att läsa på här eller där för att få reda på vad partiet de röstat på egentligen står för. Jag tror nämligen att de är fullt medvetna om det, jag tror nämligen att jävligt många i detta land är inskränkta rassar eller bara människor som i största allmänhet gillar konservativ extrempolitik. Jag tror heller inte att det eviga ”de är för korkade för att veta vad de röstar på och det säger jag som enligt mig själv är så fantastiskt intelligent så det förslår” kommer att leda till att färre personer röstar på dem. Man behöver nämligen inte vara så smart för att fatta vad de står för ELLER för att känna av när folk tycker de är ens intelligensmässiga överman och ser ned på en, vilket knappast gör folk mer vänligt inställda mot sina medmänniskor. Så folk kan väl vara vänliga att sluta slå sig för bröstet med att de besitter grundläggande läsförsåelse? Det gör nämligen de flesta andra också.
2. Jag kommer inte uppmana folk att gå och rösta. Att man ska gå och rösta är väl bara helt jävla underförstått och en totalt överflödig kommentar som redan sagts och skrivits tusen gånger.

Däremot tänker jag gå och rösta den 22 mars.

Knyter ihop lite lösa trådar

Som jag nämnt många gånger tidigare är jag uppvuxen med en karismatisk frikyrka som mitt andra hem. På många sätt var det en sektliknande miljö som såklart påverkat mig på många sätt. Främst negativt, tyvärr. När jag var tonåring började jag dock en lång resa bort från tron. En resa som nu tagits ännu ett steg.

Det var först när jag var 26-27 år som jag vågade släppa sargen helt och tänka tanken att jag är ateist och nog alltid varit det. Men fram tills för ett par veckor sedan var jag fortfarande medlem i församlingen där jag växte upp, trots att jag inte varit där på säkert 10 år.

Jag hade länge funderat på att gå ur, men jag var för arg för att skriva ett artigt brev. Dessutom var jag rädd för att de skulle propsa på själavårdande samtal eller säga saker som ”jag ber för dig”, vilket jag hade känt var väldigt provocerande och rent av kränkande.

Till slut var jag dock mogen att författa detta:Skärmavbild 2014-11-28 kl. 15.14.31

Ett par dagar senare damp svaret ner i min mailinbox: Skärmavbild 2014-11-28 kl. 15.02.24

Jag kände mig minst sagt lättad över att mina önskemål hade respekterats. Men jag kände också en liten känsla av tomhet. Inte en saknad efter församlingsgemenskapen, men det är så mycket ceremoni kring att bli medlem, så det kändes lite konstigt att det bara gick att plockas bort ur medlemsregistret så var det över. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, det var bara de känslorna som kom fram. På nått sätt hade det nästan känts mer värdigt att bli utesluten, de har ju haft massor av grunder för det även om de kanske inte haft koll på det. Då hade frågan i alla fall behandlats lite mer än ett enkelt sträck i matrikeln. Eller markering och tryck på delete, som de kanske gör nu.

Jaja, nu är det gjort i alla fall!

Kanske kan jag sjunga för mig själv ”Jag har beslutat att avfölja Jesus och aldrig mer tillbaka gå”.

Mina tankar om ”klittra”

Mycket om ”vinnande ord” blir det.

RFSU, som ju skapat ord som ”snippa” och ”slidkrans”, utlyste ett ord för ”kvinnlig” onani. Vinnaren blev ”klittra”. Precis som ”snippa” tycker jag att ”klittra” låter lite väl gulligt och tja… FLICKIGT. Snippa började jag dock använda efter några år så vem vet. Klittra kanske växer på mig.

Dock är klittra lite mer problematiskt än snippa. Dels för att det antyder att onani för personer med fitta bara handlar om att stimulera klitoris, och det gör det ju inte. Massor av delar kan involveras! Och sen allt detta tjat om ”kvinnlig”? Detta eftersom det inte bara är kvinnor som har fitta och klitoris. Jag är ciskvinna och försöker absolut inte slå mig för bröstet som duktig på att vara transinkluderande, även om jag försöker, men jag börjar ju undra om RFSU haft någon kontakt alls med RFSL när de diskuterat detta?

Själv använder jag onanera. Dock kan jag förstå att det är ett lite problematiskt ord eftersom det är kopplat till gamla testamentet i Bibeln och en ryslig historia. Såklart kan det då också väcka känslor av skuld och skam eftersom kristendomen gärna moraliserat kring onani. De som känner mig och/eller har läst min blogg förr vet att jag är uppvuxen i frikyrkosammanhang, även om jag idag är atesit. Där lärde vi oss att onanera var fel för det gjorde Onan och honom tog Gud därför livet av (1 Mosebok 38). Eftersom jag varit vetgirig hela mitt liv och ville veta om Bibeln VERKLIGEN förbjöd onani läste jag om Onan och upptäckte att det var inte själva runket som förargade Herren. Med denna nya kunskap utmanade jag läran om att onani är okristligt varpå de istället började lära ut att det inte var bra för att det kunde göra oss till själviska älskare när vi väl blivit gifta och får ligga med någon. Ja, ni får skratta nu för det är ju helt sjukt. Men så resonerade de och jag har skrivit om det förr här.

Kanske behöver vi med fitta ändå ett alldeles eget ord för onani, vad vet jag. Kuken brukar ju runkas, ”skakas”, och även om klitorisonani går ut på det med kanske det inte känns bra att vi inte har ett eget.

Jag har dock hittat på ett eget och könsneutralt ord för stimulans av glans, alltså det latinska ordet för ollonet på både kuken och klitoris, ”glänsa”.IMG_1133

 

”Samtyckesbrott”

TW våldtäkt.

”Här är vinnarordet!” (<- länk till artikel i Resumé)

”Genom tävlingen ville Linda Holmgren förändra attityder och värderingar kring sex, och förtydliga vad ett sexuellt övergrepp egentligen handlar om.”

Uppenbarligen handlar det inte om våld, då? ”Samtyckesbrott” istället för ”våldtäkt”. För det finns faktiskt våldtäktsmän som inte vill identifiera sig som sådana eftersom de inte anser sig ha utfört våld och då måste vi tydligen ta hänsyn till dem.

Jag undrar om folk som drar ingång snack som detta ägnat en endaste liten tanke åt oss som faktiskt utsatts för våldtäkt och hur detta kan vara triggande för oss? Gissningsvis har de inte det. Det fanns andra intressen som var mer skyddsvärda. Som våldtäktsmäns och vad de vill erkänna sig ha utfört för brott.

Det är högst tveksamt om någon av de två män som gått över mina gränser och våldtagit mig haft en verklig insikt i att vad de gjorde var ett brott. Jag tror att de fattade att det inte var riktigt rätt, annars hade de inte ägnat så mycket tid åt att försöka övertyga mig om att deras beteende inte varit brottsligt fast det var det. Med vittnen så det inte bara hade varit ord mot ord hade de kanske till och med kunnat åtalas och dömas. Till och med i Sverige. Men det var inte som att de gömde sig i några buskar i en park och kastade sig över mig när jag gick hem en mörk kväll. Alla vet ju att det bara är sånt som är ”äkta” våldtäkter. Inte när ens pojkvän ger sig på en. Tydligen.

Ibland undrar jag var folk tycker är våld egentligen. Vissa verkar bara anse att sparkar och slag är våld. Eller att ge sig på någon med vapen, fast inte så illa så de dör. Inte att knuffa någon oavsett om de ramlar och slår sig av knuffen, eller ens att hålla struptag på någon. Vissa verkar bara anse att sådant som orsakar blodutgjutelse eller blåmärken är våld. Själv tycker jag att det är solklart att det är en våldshandling att penetrera eller omsluta en annan persons kropp på ett sexuellt sätt. Det är illa nog när det inte är sexuellt!

För mig låter ”samtyckesbrott” som att man bara sket i vad någon tyckte, vilket kan göras i massor av olika sammanhang. Som min vän som blev tvångsklippt av sin mamma i tonåren medan pappan höll fast hen, bara för att de inte tyckte att hens frisyr var så som de ville. Där kan vi snacka om samtyckesbrott. Och det är långt ifrån ok, men det är inte våldtäkt!

Senaste en man gick över mina gränser var när en f.d. vän som sov över hos mig som så många gånger förr bestämde sig för att börja tafsa på mig när jag sov. Jag blev så rädd när jag vaknade av det så jag bara låg stel och stirrade in i väggen utan att säga ett ord. Han slutade när hans händer trevat sig ner mellan mina ben och då insåg att jag knep ihop dem för allt jag var värd. Hade han fortsatt, kanske till och med ”stoppat kuken i mig”, för att tala klarspråk, hade jag definitivt känt mig utsatt för våld. Absolut våldtäkt. Även om en domstol kanske hade hävdat ”passivt samtycke” i domskälen.

Problemet, som jag ser det, är att många verkar tycka att våldtäkt utan (vad de anser är) våld bara är lite sex utan samtycke. Jag är inte oskyldig själv när det gäller att upprätthålla sådan diskurs. Så sent som igår omskrev jag våldtäkt som att en person hade ”sex med mig mot min vilja”. Men det är inte sex, det är våldtäkt!

Någon skrev att det inte borde kallas våldtäkt om inte våld var inblandat för att hen sett det på film och det såg inte så farligt ut. Nej det ser kanske inte alltid så farligt ut. Kanske kan det till och med se ut som att det är lite spännande och skönt för den utsatta. Det finns de som vittnar om övergrepp som känts sköna, när kroppen reagerat med njutning. Men det betyder inte att det plötsligt övergått från våldtäkt till sex! Snarare kan de skapa andra jobbiga och svårhanterliga känslor av skuld och skam.

”Jag är otroligt glad att vi nu har ett ord som förtydligar att en våldtäkt är lika vidrig även om det inte ingår våld.” 

Jag håller inte med. Jag tycker bara att folk har en väldigt sned bild av vad våld är. De verkar tycka att begreppet urholkas om sånt som inte är sparkar och slag eller kanske till och med knivhugg får vara med och heta våld. Det kan de tycka, men jag har inga planer på att någonsin hålla med.

Ska vi snacka olika grader av våld tar jag hellre en handflata i fejset varje dag i veckan än en ovälkommen kuk i min fitta.