Om att blogga eller hårt mot hårt mot ensamheten 2

Nu i november fyller mitt bloggande på WordPress 5 år. Över 550 inlägg har det blivit. Till en början skrev jag bara för min egen skull, och så är det fortfarande i stor mån. Det är en blogg av mig om mig där jag skriver saker jag vill skriva, med förhoppningen att någon vill läsa. Men särskilt i och med mitt senaste inlägg om ensamhet känner jag att en av de stora drivkrafterna i mitt bloggande är just att det är så tillfredsställande när folk hör av sig och berättar att nått jag skrivit fått dem att känna sig mindre ensamma.

Under hela mitt liv har jag nämligen känt mig väldigt ensam och då menar jag inte att jag varit ensam som i att jag inte haft människor omkring mig, för det har jag för det mesta haft. Jag har ju t. ex. en stor familj. Snarare att jag känt mig ensam i upplevelser i livet. Oavsett om det handlat om saker som händer med min kropp, saker som händer i mitt huvud eller saker som händer i mitt liv. Saker som kanske inte alltid är så lätta att prata om.

Det känns som att det är just detta som är styrkorna i sociala medier och även internet i övrigt på många sätt. När jag var ung tonåring fanns det inga möjligheter för mig att skriva in några ord i en sökmotor och få svar på funderingar eller hitta andras erfarenheter att läsa om. Nu är så mycket bara några klick bort. På gott och ont såklart, men jag tycker att just det här med att känna gemenskap är väldigt positivt.

Hårt mot hårt mot ensamheten

Obs! Detta är inget ”tyck synd om oss”-inlägg. Det är bara vad det är. 

Idag kom jag och Patrik att prata om vårt obefintliga sociala liv. Att vi lever på vår egen lilla ö. Det är en trevlig ö, men det hade ju inte skadat med lite utbyte från omvärlden.

Jag högläste Hanna Hellquists krönika i DN från idag om ensamhet och vi fick båda nått fuktigt i blicken. Vi är fullt medvetna om att vi är varandras tvåsamhetsbuffert mot ensamheten. Att det antagligen hade varit vi om vi inte haft varandra. Det är läskigt.

Vi är knappast oskyldiga här. Lata och bekväma är vi som hellre sitter hemma och degar än tackar ja till umgänge om det är lite mer obekvämt än att bara sitta hemma och glo, vilket det ju oftast är. Man måste klä på sig och gå ut samt ta tid av den heliga helgen. Här kan vi bara va och glömma att vi är lite kufiska. Det är klart folk slutar höra av sig. I vår ålder (30+) har dessutom oftast andra lika mycket med sitt.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att knyta varaktiga kontakter. Jag är en skum kvinna som var ett skumt barn. Jag gick aldrig på dagis utan hängde med ett fåtal kompisar som bodde i samma kvarter som jag. Jag har haft viss otur med de kontakter jag skapat genom livet. Dels har jag blivit vän med folk som inte är vänliga och dels är jag livrädd för att vara jobbig och tränga mig på så jag hör hellre av mig en gång för lite än en gång för mycket.

Innan jag började skolan var den främsta ”sociala träningen” jag fick, förutom att hänga med min familj och en handfull grannbarn, att vara hänga med min mamma på hennes äventyr där jag förväntades sitta still, hålla käften och se söt ut. Man blir inget socialt geni av det, men gamlingar älskar en! Särskilt blir man inget socialt geni av sådant med en grundläggande introvert personlighet, som jag har.

Sen när jag började skolan var jag inte bara dåligt socialt tränad. Jag var fattig och utböling, vilket säkerligen bidrog till att jag blev mobbad hela grundskolan igenom. Det är inte heller något som bäddar för att vara bekväm i sig själv så att det blir lätt att knyta kontakter med främlingar. Jag har aldrig riktigt orkat odla mer än en nära relation i taget, ens när när det handlade om kompisar, och även då har jag ofta ljugit när de velat umgås till förmån för att bara hänga med mig själv.

När jag var yngre var jag dock söt vilket fick folk att dra sig till mig ändå, de som inte fattat än att jag var utmobbad paria, men jag är inte söt längre. Jag är rätt ful. Tjock. Och skum. Jag pratar för lite eller pratar för mycket och säger konstiga saker.

I 20årsåldern försökte jag anstränga mig för att skaffa en umgängeskrets, sån som man ska ha för att vara ”normal”, har jag förstått efter alla ”Men guuud varför har du inte vänneeeeeeeeer” som vissa av mina syskon gärna kör för att boosta sitt eget självförtroende på min bekostnad. ”Låtsas som att du är någon annan!”. Jag kan inte, jag kan bara vara jag. En skum och tråkig människa. Jag försöker omfamna det, älska den delen av mig själv med.

Jag har väl egentligen bara en vän och hon har hängt med sen lekis. Vi har ett distansförhållande då hon bor i Stockholm, men eftersom vi är så pass tighta som vi är funkar det bra ändå. Resten har fallit bort under åren. De skavde för mycket. Skulle jag ha behållit dem hade jag behövt stå ut med att de kritiserar mitt utseende, försöker utnyttja mig eller bara är allmänt dåliga vänner. Och jag tar inte skit.

Tyvärr har även Patrik en liknande bakgrund. Det är väl både bra och dåligt (för vår relation alltså). Jag behöver inte skämmas över att det är som det är, men ingen av oss drar ut den andra på galej heller.

Så då sitter vi här och pratar och beklagar oss över att vi har en så passiv livsstil som vi har. Jag berättar om en pub, Rainbow evening, som en bekant till mig arrangerar tillsammans med Stolt i Lund och som vi kanske kan gå på för att komma ut lite, för att göra nått tillsammans. Men så känns inte det bra heller för då måste man klä på sig och gå ut så då sitter vi bara här ändå.

Kroppsideal och plastikkirurgi

TW kroppsideal.

Jag har haft ett väldigt ambivalent förhållande till mina bröst sedan de växte ut och snabbt blev väldigt stora. En hatkärlek kan man säga, fast mest hat. Jag var inte alls nöjd över hur min kropp utvecklades i puberteten. De var och är i vägen när jag ska träna. De fick och får en massa oönskad uppmärksamhet. Att leta BH har alltid varit något som slutat i tårar.

Stigande ålder och kroppsvikt har knappast gjort saken bättre. Därför händer det ibland att jag googlar på bröstförminskning, då det är ett ingrepp jag funderat över att göra sedan jag var 13-14 år och ingen BH passade på min då nätta lilla kropp med jättebröst.

Dock har jag inga problem med ryggen. Bäst att tillägga, eftersom folk gärna förutsätter det så till den grad att de oombedda och utan att jag tagit upp det för diskussion, undrar om jag inte ska förminska brösten. Mina problem är främst estetiska och har med min kroppsuppfattning att göra. Jag tycker helt enkelt inte att de är snygga längre, vilket gör att alla andra saker som gjorde dem jobbiga att leva med inte uppvägs av nått positivt mer. Men folk kan ju leva med ”långa bröst” som blir svettiga och kliiga (även om problem som svamp och eksem kan bli väldigt jobbiga, samt såklart smärta i axlar och rygg). De kanske bara inte vill det.

För tillfället, med ett BMI långt över 25, är jag dock inte en kandidat för att få ingreppet utfört på landstingets bekostnad. Dessutom har jag förstått att övervikt ökar riskerna för komplikationer så jag funderar inte allvarligt på att göra en bröstförminskning ens privat. I alla fall inte så länge är så tjock som jag är.

Men en sak jag tänkt på och stört mig på när jag googlar på bröstförminskning är alla beskrivningar om ingreppet som, enligt mig, befäster kroppskomplex som medicinska fakta snarare än de ideal formade av samhället som de faktiskt är. Jag tror att de flesta har rätt bra koll på vad vårt samhälle har för syn på vad som är ”ett par snygga bröst”. Men när plastikkirurger beskriver bröst som på något sätt avviker från detta ideal som behäftade med fel som måste korrigeras skaver det i mig. ”Kraftigt hängande bröst samt mycket stora vårtgårdar” om ett par helt vanliga bröst, liknande många som jag sett i badhuset utan att de verkar ha besvärat personen de satt på.

Det är väl en sak att en person, påverkad av ideal som ständigt reproduceras i samhället, känner att deras egen kropp är fel. Vi har väl alla komplex och jag säger inte att det är fel att vända sig till en plastikkirurg ifall man känner att det är rätt. Men när alla sedan kan gå ut på nätet och hitta bilder på kroppar som liknar deras egna med massa kommentarer som poserar som objektiva bedömning från människor med medicinsk utbildning om hur fel den kroppen är och hur mycket den behöver ändras blir det en annan sak. Hur ska man kunna försöka älska sig själv som man är om till och med läkare säger att ens komplex är grundade i att det faktiskt är fel på kroppen, fast den är fullt funktionsduglig?

Ifall jag någonsin skulle vända mig till plastikkirurgi för att få en lite mer hanterbar storlek på mina bröst hade jag inte gett min tillåtelse till före- och efterbilder på nätet, om jag kan säga nej. Jag vill inte att min kropp ska användas för att få andra med liknande kroppsform att få tankar om ”fel” på kroppen bekräftade som fakta snarare än personliga åsikter.

Som sagt var är jag fullt medveten om att vissa saker som korrigeras i bröstoperationer har en verklig medicinsk orsak att ”fixa till”, men det finns andra saker med bröstutseenden i dessa som också beskrivs som fel där jag faktiskt inte kan se att det kan ha nått annat med utseendet att göra. Då känns det extra fel att de beskrivs som avvikande och ”onormala” fast det kanske snarare är idealbrösten som är ”onormala” i den bemärkelsen att de nog avviker rätt mycket från utseendet på det genomsnittliga bröstet.

”Jo han mördade henne, men…”

Triggervarning: Rå jävla misogyni. 

Så då har Oscar Pistorius fått sin dom. Upp till 5 futtiga små år för att ha dödat sin flickvän Reeva Steenkamp. Jag har tänkt  skriva om detta innan, men eftersom jag hade velat sätta mig in i fallet och göra en ordentlig juridisk analys av omständigheterna (utifrån ett svenskt rättsperspektiv visserligen) har jag inte riktigt orkat lägga ner den tiden det hade krävt. Det hade dessutom antagligen blivit en hel uppsats som ingen orkat läsa.

Han sköt alltså ihjäl Steenkamp genom en stängd toadörr och påstod att han trodde att det var en inkräktare på andra sidan dörren. Nu vet jag inte om det är ok att i Sydafrika skjuta ihjäl inbrottstjuvar i sitt hem för det kan ju ha med att det sågs som förmildrande omständighet att göra, men enligt mig och många länders lagar är misstagen identitet är en ursäkt som friar från ansvar. Hade det varit det hade väl varje partnermördare sett till att ha en dörr mellan sig och offret så hen hade kunnat föra samma försvar som Pistorius. Vem vet, det kanske blir den nya grejen efter detta.

Det han dömdes för var alltså culpöst dödande. Vållande till annans död heter det i Sverige. En olycka som hänt för att man varit brottsligt vårdslös. Typ som att köra bil vårdslöst och råka ha ihjäl någon. Jag kan ju tycka att skjuta skarpt mot en dörr när man vet att någon är bakom den är lite mer än vållande, som sagt var. Dock är jag inte mer insatt i fallet än det som går att läsa i media.

Idag på Twitter dök det upp en skärmdump på en genomvidrig kommentar som någon skrivit under en artikel om domen mot Pistorius. I den lägger kommentatorn skulden på Steenkamp. Hon borde ha förstått bättre än att stanna hos en snubbe med våldstendeser.IMG_1034

Detta är knappast första eller sista gången, när kvinnligt vs manligt diskuteras, som vi ser resonemang kring vem som bär ansvaret för brott män begår mot kvinnor.

När jag var barn snackades det flitigt om att flickor var ungefär 3 år mer mogna än pojkar. Om jag inte minns fel var det till och med något som diskuterades på lektionstid. Detta var antagligen baserat på någon undersökning med biologistisk utgångspunkt, total utan hänsyn till individuella skillnader med allt vad det innebär. Dessutom användes det flitigt för att övertyga tjejer om att ha överseende med killar när de betedde sig som svin mobbades, kränkte eller tafsade. Vi var ju lite mer mogna medan de inte visste bättre. Stackars dem. Sluta gnälla. Åh så skönt nu slapp ju vuxenvärlden ta det på allvar!

Logiskt tänkande är ju annars något som könas som en ”manlig egenskap”, men så fort män tjänar på att infantiliseras så drar de upp det kortet istället. Han blev arg. Han var kåt. Han är dubbelamputerad och lite lessen över det. Och detta förväntas personer som då inte faller inom kategorin ”man” hela tiden förhålla sig till och ta ansvar för.

När kvinnor var mäns egendom som behövde kontrolleras var det kvinnor som sågs som liderliga som inte kunde tygla sin egen sexualitet. Sedan när det passade män bättre att hävda att det var de som var mer djuriska och därmed inte kunde lastas för sina handlingar ändrades synsättet.

5 år är rättvist straff för Pistorius för han är faktiskt funktionshindrad och det är tydligen ett straff i sig, eller nått. Hej funkofobi.

”Hardly a Babe i the Wood” antar jag i denna kontext syftar på rättsfall där barn hittats mördade i skogen. En svensk översättning blir antagligen ”Inget oskyldigt offer”. Att förmodas veta vad man ger sig in på när man blir ihop med en våldsbenägen snubbe men ändå inlåta sig i en relation är dock det tydligen dödsstraff på, eller det är i alla fall inte synd om en om man sen råkar ut för den där eventuella våldsamheten. Att däremot direkt företa handlingar som leder till att någon dör är istället något som kan ursäktas in absurdum.

Vad sägs om att lägga ansvaret där det hör hemma istället?

Intressant också att kommentatorn låter gärningsmannen ha ett namn medan offret bara är ”this young woman”.

”Bakom varje lyckligt förhållande finns en städare”

Jag är sedan ett par år tillbaka listad som man på Facebook för att undvika att överösas med reklam som kallt förutsätter att jag är intresserad av att förändra mitt utseende på olika sätt. Som ”man” på Facebook slipper jag det mesta av sådant, även om de ibland uppmanar mig att bli krallig, men eftersom reklamen inte är riktad till min målgrupp är den lättare att bortse ifrån.

De senaste dagarna har jag dock lagt märke till reklam från ett företag som heter Helpling och som säljer städhjälp. Som person som tidigare städat hemma hos andra och sett det som ett helt ok jobb är jag inte den som är emot städhjälp i sig. Det är reklamens utformning och budskap jag reagerar negativt på. Enligt mig är det väldigt uppenbart att den riktar sig till män (jag vet t.ex. inte om samma reklam dyker upp på Facebook hos personer som är listade som kvinnor) och då män i heteroparrelationer, som vill fortsätta slippa ta sin fulla del av ansvaret för det oavlönade arbetet i hemmet.*Skärmavbild 2014-10-21 kl. 08.45.31

Här avbildas alltså ett par som framställs som kvinna och man, som bråkar över ett berg smutsig disk, där hon skäller som en bandhund och han typ ”Vaddå? JAG?!” Och Helpling då som framställer sig som bättre än familjerådgivning genom att helt enkelt trolla bort bråken genom att trolla bort det som det bråkas om. ”Bakom varje lyckligt förhållande finns en städare”. Mmm, enligt statistik oftast en kvinna som ingår i förhållandet då. Eller så kan man köpa en.Skärmavbild 2014-10-18 kl. 10.47.01

”Brukar du också ”glömma” att dammsuga under mattan?” Vid bråk om det oavlönade hushållsarbetet ser jag det som att det finns fler problem än bara att det är skitigt hemma. Till exempel ett kommunikationsproblem. Antingen har man olika syn på vad som är bra nivå för renlighet i hemmet och har inte kommit överens om var ribban ska läggas. Eller så har man en överenskommelse som en (eller kanske flera) skiter i.

Angående att ha olika syn på vad som är ett rent hem är det rimligtvis en kompromiss som är det bästa. Inte att den som har lägst nivå städar till den och att den med högre nivå städar till sin, eller att någon hyrs in för att jämka skillnaden. Även om det säkerligen är frestande både för de med låg och hög ribba. Att strunta i en överenskommelse visar istället på bristande respekt mot partnern och sådant löses knappast genom att någon annan fixar det den respektlösa ska göra så hen slipper. Det om något är väl att ”glömma” att dammsuga under mattan.

En sak till: Vaddå ”en helpling”? Det låter mer som ”en ompalompier” än person.

Uppdatering: Jag fann just en annons som jag tycker mer sätter fokus på vad det är de försöker säga; ”Trött på att städa?”Skärmavbild 2014-10-21 kl. 10.13.10

SCB om arbetsfördelning

Bilderna är mina skärmdumpar från Facebook.

Triggervarning: HälsoHETS!

Varning: Personer med en ätstörning bör nog inte läsa detta inlägg. Jag skriver det mest för att jag tror det kommer få mig att må lite bättre att sätta ord på mina känslor.Skärmavbild 2014-10-11 kl. 08.42.27

Jag har det riktigt jobbigt med tankar på mat och kontroll idag. Ångest och gråten i halsen.

Tweeten ovan är från igår. Återigen har jag tvingats utsätta mig för människor som lever i den vanliga världen, där alla inte är upplysta och analyserande som de jag vanligtvis umgås med. I alla fall inte angående sitt eget beteende. Där snack om mat och träning, försök att bräcka varandra i jämföranden om vem som äter nyttigast, tränar mest och minsann inte tycker om att äta diverse livsmedel är norm.

Jag och Patrik ska gå på bio ikväll. Fast vi inte gått på bio på säkert mer än ett år blir det inget biogodis. Istället funderar jag på nyttigare alternativ. Vad fan vi ska äta i morgon som går att göra matlåda av är nästa hinder. Jag hade tänkt göra lasagne, men det går ju inte. Onyttigt. ”Jag äter inte pasta för det tycker jag inte om!”. Visst, gulligt, men nu kan inte den meningen sluta snurra i mitt huvud. Jag känner direkt igen ansiktsuttrycket på någon som säger att de inte gillar viss mat för att den är onyttig.

Nästa gång måste jag nog säga ifrån även fast jag inte vill, för det här funkar inte. Man kan, om man har otur när man tänker, inbilla sig att det väl är skitbra om jag tänker mer på att äta nyttigt. Det är bara det att en hetsätningsstörning inte fungerar så. Trillar jag verkligen dit kommer det leda till att jag lägger på mig mer och jag vill inte det för det mår jag inte bra av. Att ta det lugnt med kontrollen är det enda sättet för mig att ha verklig kontroll över mitt ätande så jag inte behöver påverkas av min ätstörning.

Jag tror att jag trodde att jag kommit längre. Att jag inte längre hade dessa problem, men det har jag. Uppenbarligen. När jag berättade för Patrik att jag mådde dåligt pga gårdagens samtal berättade han att så går jargongen på hans jobb. Det ger mig också ångest, för tydligen ska jag antingen få stå ut med att människor konstant triggar min ätstörning eller så måste jag outa mig och be dem tagga ner hela tiden. Jag vet inte vad som är värst! Särskilt eftersom jag ju inte är underviktig och folk generellt därför inte registrerar mig som ätstörd.

”Man ska inte äta det här eller det här eller det här för då får man cancer!” Allvarligt talat skiter jag rätt mycket i om jag dör i förtid pga att jag inte alltid ätit perfekt. Jag försöker klara att överleva idag!

Har ont och är arg

AAAAARRRGGGHHHHHH!!!

Idag lyckades jag med bedriften att flytta på mitt 11 kg åbäke till symaskin, en Husqvarna i gjutjärn från 90-talet, glömma att jag flyttat den och sen gå in i den så jag har ett stort blåmärke på framsidan av vänster vad, men främst smällde upp en muskelbristning bak i vaden som nu plågar mig så in åt helvete!

Jag har haft återkommande problem med tennisvad/gubbvad i båda benen sedan i påskas trots att jag varken spelar tennis eller är en gubbe. Tydligen kan det bero på att jag inte är 20 lände. De brukar bråka med mig om jag går fort, springer i trappor eller försöker mig på funka dance moves i köket. Eller om jag plötsligt tvärstannar utan förvarning. Som om jag ser en spindel och vill fly. Eller går in i min jävla symaskin.

För det mesta brukar det vara ok redan dagen efter men en gång innan har det gjort ont i flera dagar. Det känns som att detta är ett tillfälle som det kommer ta ett par dar innan det är ok. Jag har försökt somna i tre timmar nu, men det går inte så jag gick upp och lade mig på soffan istället med datorn. Jag har tagit Ipren + Panodil (kombo jag fått rekommenderad av sjukvårdspersonal) och hoppas det kommer hjälpa snart.

För att komma till rätta med bråkvaderna har jag försökt göra tåhävningar varje dag och det hjälpte tills jag gjorde illa mig nu. Så ni förstår att jag är sur.

När jag har ont och ändå är ute och går brukar jag halta fram som att jag går försiktigt och få ”Ja fy fan, visst är det jobbigt!”-medkännande leenden från höggravida, antagligen för att jag rör mig som en äggsjuk höna.

Sen fick jag mens en dag för tidigt igen också, så jag har mensvärk också. Min menscykel brukar variera mellan 23 och 30 dagar under ett år. De senaste månaderna har jag tappat en dag varje månad och ligger på 24 dagar och känner det som att min kropp vill jävlas med mig tills jag har mens typ jämt.

Jävla skitkropp. :(