Nej, jag har inte förnekat mig!

Idag fick jag ett infall och googlade på frågan ”hur många sexpartners ok” och skrattade åt alla ”Max 5 innan mig är ok”-snubbar som skrev i trådarna. För det är ju för jäkla tragikomiskt med folk som sätter upp sådana regler för förhållanden. Jag undrar om de tänkt igenom vad det är för krav de ställer upp egentligen.

När jag var ung och fortfarande väldigt påverkad av min frireligiösa uppväxt tänkte jag också mycket på det där mer sexpartners. Först var det viktigt för mig att träffa en kille som var oskuld, precis som jag när jag var det. Idag tycker jag att det var ett dåligt kriterium, det fanns säkert många killar som haft en eller flera sexpartners som hade passat mig bättre än min första pojkvän gjorde. Då kändes det ”extra speciellt och romantiskt”. Sen handlade det mer om mitt behov av att känna mig speciell och inte som en i mängden, men sådant beror långt mer på hur man blir behandlad i en relation än hur många ens partner legat med innan en. När jag blivit lite äldre och fått mer livserfarenhet och självkänsla försvann också tankarna om acceptabelt antal sexpartners hos killar jag var intresserad av att bli ihop med.

Som jag ser det hänger lågt antal sexpartners på en eller flera av 5 saker:
1. Man är ung.
2. Man har bara haft få långa, monogama förhållanden.
3. Man har inte träffat så många som vill ha sex med en.
4. Man är inte intresserad av sex eller har inte träffat så många man vill ha sex med.
och den enligt mig värsta:
5. Man har förnekat sig sex man vill ha för att hålla antalet sexpartners nere i väntan på ”den rätta”.

Som 32 år, varav 15 som sexuellt aktiv och 8 av dessa år i ett av två seriösa, monogama förhållanden (jag och Patrik firade 6 år i söndags, woop woop!) hade det varit svårt att hålla mig till någon slags ”Max 5″-gräns. Jag har funderat över vilka jag hade behållit om jag fick välja ut 5 och kan säga att det då hade blivit knapert för mig på sexfronten, vilket knappast hade ökat min livskvalitet eller gjort mig lyckligare. Alltså ett högt pris att betala för att behålla någon slags ”bra flickvänsmaterial”-status i misogyna snubbars ögon.

Jag vet att jag hade en diskussion om 5:an med min frireligiösa mamma som större delen av mitt liv oroat sig över min eventuella slampighet. Det var några månader innan jag träffade Patrik som vi hade ett allvarligt snack om hennes attityd där jag förklarade att jag tyckte att det var orättvist att kräva av mig att inte ha ett sexliv bara för att jag inte träffat någon jag ville gifta mig med. Då tror jag faktiskt att jag nådde fram till henne lite, men jag vet inte hur länge det varade. Hennes värsta mardröm verkar vara att jag ska dumpa Patrik, högst troligt för att fler snoppar då kommer introduceras till mig. Eller som hon sa med oro i rösten när vi diskuterade sexuell läggning och att jag är förtjust i män (eller snarare är min lust väldigt snoppfixerad): ”Men bara EN man va?!”.

Min attityd angående vilket antal sexpartners jag haft är att det är min ensak och inget en partner har rätt att få reda på eller ha åsikter om. Vill jag berätta så gör jag väl det, men att bli pressad om ett svar hade jag tagit som ett tecken på att vederbörande har åsikter om antal sexpartners och devalvering av mitt värde som människa och eventuell kärlekspartner i förhållande till det. Antalet sexpartners säger ju t. ex.väldigt lite om inte INGET om eventuella könssjukdomar, det är det bara tester som kan göra så det är inte en anledning att pressa någon på sådan information.

Som det är idag är det tyvärr fortfarande så att en kvinnas aktiva sexliv är mycket mer kontroversiellt än en mans, något som också vädrades i forumtrådarna där ok antal sexpartners diskuterades. Tjejer som haft många partners var ”äckliga” och ”måste ha nått fel”. Vissa verkade inte ens reflektera över att män antal sexpartners var intressant utan utgick ifrån att det var antal snoppar som trängt in i en slida som var relevant, vilket jag tycker säger en hel del om hur vi ser på sexualitet i heterosexuella relationer. Det resonerades en del över att det är skillnad på hur man ser på mäns och kvinnors sexualitet, men det verkade inte problematiseras av särskilt många. Vissa verkar tycka att det är någon slags naturlag som inte går att rubbas. Andra drog såklart till med Nyckel-lås-teorin.

Uppdatering: Jag ångrar mig! Jag har visst förnekat mig sex för att hålla nere antalet sexpartners och på så sätt inte bli för ”dåligt flickvänsmaterial”. Herregud vad jag har förnekat mig! Återanvänt idioter till ex för att jag varit kåt och ”då blir det i alla fall inte ett högre antal partners”. Sagt nej till mig själv angående att ligga med killar jag egentligen ville ligga med för att jag ”inte borde eftersom det inte kommer leda till nått seriöst”! Så jävla dåligt!

”Men ta åt dig då!!!” *TW vikthets*

De senaste dagarna har ett Twittroll roat sig med att skriva till mig att jag är fet, ful och behöver banta. Vederbörande verkar nästan ha skaffat ett konto enbart för att göra detta. ”Du är en ohälsosam feministkärring!”, ”Banta din feta gris!”. Ehh, ja… jo… det kan man kanske tycka.

Av någon anledning jag inte ens själv förstår, annars hade jag tipsat om metoder, tar jag inte åt mig och blir inte ledsen när främlingar skriver sådant till mig på nätet. Detta är tydligen oerhört upprörande. Allvarligt talat verkar det knappt inte vara nått som är så provocerande som en kvinna som inte blir ledsen över att få höra att någon anser henne vara fet och ful. Uppenbarligen är det den ultimata förolämpningen, att dissa hennes utseende. Det säger en hel del om vad vårt samhälle lägger tonvikten gällande vad som är en kvinnas främsta tillgång och resurs att förvalta; utsidan.

Tyvärr sträcker sig inte min avslappnade attityd till förolämpningar om utseende till händelser utanför nätet. Förolämpningar IRL kan göra mig både ledsen och heligt förbannad. Men jag tror inte att jag blir ledsen för att någon inte tycker att jag är snygg eller smal då, jag är trots allt inte jätteintresserad av vad folk anser om mitt utseende, utan mer för att det är djävligt upprörande med människor som anstränger sig för att göra andra illa. Särskilt när de ska föreställa bry sig om en som vänner och familj. Det är inte ”Haha, vad du är kort och tjock!” som är det som svider utan ”Haha, vad jag njuter av att såra dig!”.

Eftersom nättroll existerar för att provocera tar jag uppenbarligen inte åt mig av deras förolämpningar på samma sätt. Deras åsikt är inte intressant. Deras hån svider inte. Deras hat berör mig inte.

”Du är snygg, är du singel?”

imageAutentisk manlig reaktion på ett internetforum.

Här om dagen gjorde jag ett misstag. Jag gick på stan utan hörlurar på mig och utan Trent Reznor skrikandes i mina öron att det är so god damn many of them it gets hard to breathe, eller nått liknande.

Generellt sett är jag befriad från manlig uppmärksamhet på stan genom att jag inte uppfyller samhällets krav på normativ skönhet då jag är överviktig. Skönt så, enligt mig det bästa med att vara tjock. Men ibland hjälper inte ens det.

Ibland stöter man nämligen på män som antingen tycker att det är snyggt med rondör eller de som tror att runda tjejer är ett lätt byte eftersom de rimligtvis (enligt dem, inte enligt fakta) är svältfödda på manlig bekräftelse och därför blir så glada över att en snubbe pratar med dem så de är villiga att ligga direkt. Jag vet inte vem av dessa som fick för sig att komma fram till mig, men det var creepy!

Jag och Patrik hade varit på IKEA i Malmö hela dagen. När vi kom tillbaka till Lund åkte han hem direkt medan jag hämtade ut mitt paket med min nya menskopp och gick in på ICA för att handla. Jag stod och spanade på Urtekramschampo när en man i min ålder kom fram till mig och frågade om han fick ställa en fråga. Min första tanke var att han kanske trodde att jag jobbade där, men han gick snabbt vidare till sin fråga.

Han sa sig representera ett företag som distribuerade kläder i större storlekar och nu ville han fotografera mig. Eftersom jag har världens sämsta pokerface när jag inte är förberedd på att drabbas av mäns bullshit kunde man antagligen utläsa ”Here we go again…” och ”Är människan seriös?!” på mitt ansikte. Varpå han såklart menade att jag inte skulle ta det negativt (jag gissar att han syftade på det faktum att han berättar för mig att det är uppenbart att jag antagligen drar plusstorlekar) eftersom jag är ”snygg”.

Då jag fattat redan när han öppnade munnen en andra gång att han raggade på mig och därför kände mig väldigt obekväm i situationen ville jag komma ur den så fort som möjligt. Så jag avböjde artigt genom att säga att jag inte gillar att bli fotograferad. Då kom såklart ”Nej men varför inte du som är så snygg borde ju gilla det, ÄR DU SINGEL?!”. När jag svarade att jag inte var det försvann han såklart illa kvickt under fortsatta försäkringar om min skönhet i hans ögon och att jag såklart inte är singel eftersom jag är vacker. ”Du ser, det är för att du är så snygg!”. Nej. Det är det inte.

Med ett ansträngt leende och en klump i magen tog jag mig snabbt ut ur butiken. Det blev inget schampo.

Jag förstår att många tycker att händelser som dessa inte är någon stor grej. För egentligen hände ju ingenting mer än att jag fick höra att han tyckte att jag var snygg och det är väl alltid roligt! Eller?

Tyvärr! Jag blir väldigt illa till mods! För det första vet jag aldrig hur en man ska reagera på att bli nobbad. Vissa blir nämligen väldigt otrevliga. Jag har varit med om både att bli kallad fitta, hora och slampa samt att försäkringar om min skönhet snabbt bytts till förolämpningar om mitt utseende, ägnade att såra så mycket som möjligt. Därför kunde jag inte veta om jag skulle kunna ta mig ur situationen snabbt och smidigt eller inte.

Dessutom tyckte jag att det var väldigt obehagligt att han som ursäkt att ta kontakt med mig använde en anledning som både våldtäktsmän och mördare använt innan honom ”Jag är modefotograf, jag vill fotografera DIG!”. Ett faktum som knappast är okänt och som var det första som kom ur Patriks mun när jag berättade för honom vad som tydligen händer när han lämnar min sida i 30 minuter.

När saker som detta händer mig kan jag inte heller låta bli att undra vad de tänkt sig ska hända och då vad som faktiskt hade hänt om jag glatt hade följt med dessa män och det skrämmer mig. Vad är deras agenda? Vill de dejta? Ligga? Eller göra mig illa?

Igår var jag ensam inne på samma ICA-butik igen för att handla och det var inte utan obehagskänslor! Eftersom jag har problem med att känna igen ansikten vet jag ju med mig att jag inte kommer veta om jag stöter på den där snubben igen. Alla småfeta, skalliga, vita män på 170-175 cm jag ser kommer få mig att rycka till för lång tid framöver. Överdrivet? Ja, kanske! Men det är så jag känner det och många kvinnor med mig.

Jag vet att många män blir upprörda över att kvinnor är negativa till att bli kontaktade av främlingar på stan, för hur ska de kunna ragga om de inte får börja prata med tjejer till höger och vänster? Jag vet inte vad jag ska säga till er mer än att jag tror att det är ett väldigt ineffektivt sätt att söka kontakt på, att börja snacka med främmande tjejer på stan. Särskilt om det är på ett raggigt sätt. Det är helt enkelt mer creepy än charmerande.

Själv kommer jag aldrig röra mig ute utan att vara avskärmad med hörlurar igen.

Hon slog sin kille medvetslös

Tidigare idag låg jag och vilade en stund innan jag skulle iväg på möte. Halvt i dvala seglade en tjej jag bara kände flyktigt när jag pluggade Naturtekniskt basår läsåret 2000/2001 in i mitt medvetande. Jag har nog inte tänkt på henne sedan dess och kommer inte ihåg mycket om henne.

Till exempel kommer jag inte ihåg vad hon hette. Jag tror hon var lika gammal som jag, alltså precis ute ur gymnasiet, möjligtvis nått år äldre. Hon var, också precis som jag, en helt vanlig vit svensk tjej. Girl next door. Akademikerföräldrar. Pappa som var präst.

Det som dock främst lyckades ta sig fram från minnet var att hon berättade för mig att hon slagit sin kille. Mer än en gång, men särskilt allvarligt vid ett tillfälle. Som jag minns det verkade hon inte tycka att det var en stor grej, eller uppenbarligen inte då hon öppet berättade om det för mig, en tjej som hon knappt kände. Det verkade nästan lite mer vara som en kul grej för henne.

Vid det allvarliga tillfället hade hon blivit arg på honom av en anledning som jag kommer ihåg jag tyckte var banal. Typ i stil med att han hade glömt nått, varit lite sen, eller handlat fel matvara i butiken. Det hade fått henne att knuffa eller slå honom så han föll mot en vägg och slog i huvudet så illa så han förlorade medvetandet.

Fast jag just då var i mitt uppe i mitt destruktiva förhållande där våld blivit normaliserat minns jag att jag reagerade starkt på det. Hon verkade mer tycka att det var lite ballt att hon som tjej kunnat slå ner en kille på det sättet. Som jag minns det sa jag till henne att det inte var ok att göra så.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det utvecklade sig, hur de har det nu. Att de fortfarande är ett par är väl inte omöjligt, men inte så troligt. Tycker hon fortfarande att det inte är en stor grej med partnervåld, med att en tjej slår sin kille? Vad tänker han om det som hände? Jag kommer såklart inte få veta det. Jag hade nog inte känt igen henne om jag träffade henne, och även om jag gjort det, hade jag då frågat?

”I am tainted. :’( ”

Ett av mina favoritband är Nine Inch Nails. Jag älskar både texterna och musiken så mycket så jag lyssnar på dem nästan varje dag.

Jag är ett riktigt låttextfreak som lär mig låttexter på ett kick för att sedan komma ihåg dem för alltid, samt kan inte lyssna på en låt med dålig text utan att må riktigt dåligt inombords (Eurovision Song Contest är således i mångt och mycket självplågeri för mig). Texter är alltså minst halva låtupplevelsen för mig. Jag har förstått att det inte är så för alla, men jag verkar vara född sån.

Nine Inch Nails uppfyller alltså både kriterierna för snuskigt bra musik och text för mig, med råge. Den enda officiella medlemmen och han som skapar denna musik heter Trent Reznor. Som ateist är han nog, tillsammans med Depeche Modes Martin Lee Gore så nära Gud någon kan komma för mig, no pun intended.

Men eftersom jag är ateist kan jag inte heller låta bli att kritisera denna min guddom. För seriöst Trent, ibland är dina texter bara för snubbiga. De påminner mig ibland bara för mycket om killar jag dejtade när jag var i 20årsåldern och nej, det är inte en komplimang! Särskilt inte när du var 30+ när låten gavs ut. Vad sägs om en av mina favoritlåtar för tillfället And all that could have been, med rader som ”I know you tried to rescue me” och så hela refrängen:

”Please
Take this
And run far away
Far away from me
I am
Tainted
The two of us
Were never meant to be
All these
Pieces
And promises and left behinds
If only I could see
In my
Nothing
You meant everything
Everything to me”

Jag tror jag var 14 år första gången jag kom i kontakt med en snubbe som sa nått i stil med att en tjej hade krossat hans hjärta och därför (infoga dramatisk handrygg mot panna pose här) skulle han nu aldrig vara snäll mot en tjej igen någonsin!!! Eftersom jag alltid varit som jag är tänkte jag redan då att det var något av det rövhåligaste jag hört. Verkligen charmigt att använda ett krossat hjärta som ursäkt för att bete sig som ett arsle mot alla andra en kan stöta på. Fint sätt att inte behöva ta ansvar för sitt dåliga beteende mot kärlekspartners. Synd bara att det är så genomskinligt.

Som sagt var råkade jag ju ut för ett gäng av dessa snubbar när jag var singel och i svängen. Med ett milt leende och inombords himlande ögon brukade jag lyssna på deras gnäll om hur de blivit sårade tidigare och nu skulle använda det emot, ja… MIG! Jag borde så klart ha sagt dem ett sanningens ord, men de kom aldrig riktigt ut. För trodde de att de var speciella eller? Unika små snöflingor, hela bunten? ALLA har vi väl blivit sårade någon gång, fått hjärtat krossat och stampat på. Men om alla skulle sätta sig med handryggen mot pannan samt ett plågat ansiktsuttryck och ge sig fan på att aldrig mer älska någon igen hade mänskligheten dött ut för länge sen. Nej, det var inte synd om er. Dock om alla som behövde stå ut med er snubbighet!

”Jag kommer aldrig kunna älska igen!!!”. Ha! ”Igen” förutsätter väl att du gjort det en gång tidigare! Men jo, du kan älska igen, men du vill inte! Och nått säger mig att du inte var så gullig och go mot den hjärtekrossande tjejen som du vill påskina.

Med det sagt vet jag så klart att låttexter inte behöver spegla verkliga situationer eller vem textskrivaren är, men de gav mig ett uppslag för ett inlägg.

Nu ska jag sätta mig och yla om att jag är tainted och att jag borde förstå att Patrik betyder allt för mig i mitt nothing. Så om han inser att the two of us were never ment to be kan jag skrika argt till Somewhat Damaged istället… eller Even Deeper ifall det var jag som drog, särskilt om jag betett mig snubbigt när jag gjorde det.

Mami Cup menskopp

Jag beställde en italiensk Mami Cup L menskopp från jordklok.se i torsdags och idag fick jag mail om att paketet fanns att hämta ut. Snabbt och smidigt, alltså. 308 kronor, inklusive frakt, kostade den. Det var ungefär vad min Mooncup B kostade också och den har jag haft i 5 år nu, samt kommer säkert ha användning för i 5 år till, eller mer. Jag vet inte vad bindor och tamponger kostar längre, men jag vet att menskopp är en bra deal!

imageMitt första intryck var att förpackningen var snygg med fräsch design. (Sen fick jag också en påse te med från jordklok.se, som ses i nedre delen av bilden, och det är ju alltid trevligt.)

imageMenskoppen kom i en blå förvaringspåse. Koppen var, precis som jag läst att den skulle vara, väldigt mjuk i materialet. Mycket mjukare än min Mooncup. Det ska bli intressant att se hur jag tycker att det är, då jag läst att det ska göra den lite mer krånglig att sätta in rätt. Bland annat ska det vara lite svårare att få den att veckla ut sig och skapa vakuumförseglingen. Det ska dock vara ett mindre problem för oss som är vana användare så jag är inte allt för orolig. Eftersom jag är ett menskoppsproffs knipsade jag av skaftet på koppen direkt. För mig är det bekvämast så.

imageHär är en bild som visar storleken på menskoppen, eller nåja, storleken i min lilla hand i alla fall. Den är så pass stor att min Mooncup B får plats i den. Det känns bra för de lite rikligare mensdagarna.

imageEn sak som jag tyckte var ett minus först var att det inte stod ml vid måttsträcken i koppen, som det gör på min Mooncup. Men det fanns en beskrivning av det i manualen (ursäkta suddig bild).

Det syns inte på bilderna, men det står till och med Made in Italy inuti koppen. Lite roligt, men å andra sidan står det http://www.mooncup.co.uk i min Mooncup så det är kanske vanligt att de märker dem så.

Nu när menskoppar blivit så pass populära som de ändå blivit har det dykt upp en del billiga piratkopior gjorda av tveksamma material på marknaden. Därför är det bra att köpa en som är tillverkad i EU då de måste hålla en viss standard. Menskoppen.se har skrivit ett inlägg om detta om någon vill läsa mer.

För mig var det viktigt att även denna gång köpa en menskopp som jag visste höll en hög kvalitet. Mami cup är precis som Mooncup gjord av silikon av medicinsk standard som är fri från gifter och som inte är en grogrund för bakterier. Eftersom en menskopp håller i så många år är det enligt mig värt att lägga lite extra pengar på att få en bra sådan istället för att chansa på en billig från en tvivelaktig försäljare.

Jag ska kanske tillägga att jag köpte en ny kopp för att min Mooncup B var lite liten för de rikligaste mensdagarna och nätterna. Den köpte jag när jag fortfarande använde hormonella preventivmedel och på grund av det hade mycket mindre mensflöde än var jag normalt har. Jag har behövt tömma den väl ofta under mensdag 2 och 3 för att det ska vara praktiskt, samt trycka i mig mycket Cyklo-f för att inte läcka på natten. Alltså behövde jag en större som komplement och Mami Cup L är en av de rymligaste på marknaden, 33 ml upp till hålen. Mooncup B rymmer 25 ml, har jag för mig. Jag kommer att fortsätta använda min Mooncup de dagar då mensen inte är riklig, för det är absolut inte så att det är något fel på den eller att den är förbrukad. Hade Mooncup A rymt mer hade jag köpt en sådan för jag har varit grymt nöjd med min kopp, men det skilde bara någon ml mellan A och B.

Jag återkommer med en recension när jag fått anledning att använda min nya menskopp.

Jag är #enavalla

Denna vecka har P3 haft en temavecka om partnervåld under rubriken #enavalla.

Jag var faktiskt en av de som ställde upp på intervju. Även om det jag utsattes för inte är en hemlighet valde jag att vara anonym och jag kommer inte avslöja här vilken av intervjuerna som är min*.

Anledningen till anonymiteten är inte att jag skäms utan att det är så mycket lättare för folk att ”snubbla” över ett radioprogram än ett blogginlägg som mer aktivt måste letas upp.

Eftersom mitt ex inte erkänner (eller inte erkände i alla fall, har inte pratat med honom på 12 år and counting, halleluja!) att han gjorde nått som var fel mot mig vill jag inte att han ska känna sig uthängd. Inte för att skydda honom utan för att han inte ska få spel och höra av sig till mig. Jag vill aldrig mer höra av honom igen!

Egentligen skulle jag varit blivit intervjuad för P4 imorgon med, men det blev inte så. Jag ställer gärna upp om jag har tid, men ärligt talat är det lite skönt att det inte blev någon mer intervju nu. Det är nämligen väldigt påfrestande psykiskt. Jag har visserligen fått stor distans till det som hände mig under de snart 13 åren som gått sedan förhållandet tog slut, men just när det handlar om att berätta min historia måste jag grotta ner mig i minnet och det är såklart jobbigt.

Ärligt talat har jag nog inte tänkt på det som hände som en hel historia från början till slut innan. Det har mer blivit brottstycken, minnen som ploppat upp. En berättelse här, en berättelse där, eller bara att det faktiskt hänt mig med. Att jag är en av de som fått stryk i en relation, som blivit kontrollerad och manipulerad, som blivit utsatt för våldtäkt.

En sak som inte togs upp i intervjun var att jag inte var någon ängel själv. För jag var inte snäll. Helst ville jag att han skulle dumpa mig (eftersom jag kände mig maktlös att göra slut med honom) och jag betedde mig därefter. Dessutom slog jag tillbaka. Någon gång lappade jag till honom utan att han slagit mig. Våldet blev normalt i vår relation. Det var något jag bestämde mig för tidigt efter att det tagit slut mellan oss; att våld aldrig mer skulle bli normalt i mitt liv och det har det faktiskt inte blivit. Jag kan inte komma ihåg att någon slagit mig sedan dess, och jag har inte heller slagit någon.

*Känner någon att hen verkligen vill höra min intervju kan ni maila mig på adressen i listen till höger så skickar jag en länk. Med reservation om jag får en förfrågan från någon som jag av någon anledning känner mig otrygg med att outa den inför.