Nej, jag har inte förnekat mig!

Idag fick jag ett infall och googlade på frågan ”hur många sexpartners ok” och skrattade åt alla ”Max 5 innan mig är ok”-snubbar som skrev i trådarna. För det är ju för jäkla tragikomiskt med folk som sätter upp sådana regler för förhållanden. Jag undrar om de tänkt igenom vad det är för krav de ställer upp egentligen.

När jag var ung och fortfarande väldigt påverkad av min frireligiösa uppväxt tänkte jag också mycket på det där mer sexpartners. Först var det viktigt för mig att träffa en kille som var oskuld, precis som jag när jag var det. Idag tycker jag att det var ett dåligt kriterium, det fanns säkert många killar som haft en eller flera sexpartners som hade passat mig bättre än min första pojkvän gjorde. Då kändes det ”extra speciellt och romantiskt”. Sen handlade det mer om mitt behov av att känna mig speciell och inte som en i mängden, men sådant beror långt mer på hur man blir behandlad i en relation än hur många ens partner legat med innan en. När jag blivit lite äldre och fått mer livserfarenhet och självkänsla försvann också tankarna om acceptabelt antal sexpartners hos killar jag var intresserad av att bli ihop med.

Som jag ser det hänger lågt antal sexpartners på en eller flera av 5 saker:
1. Man är ung.
2. Man har bara haft få långa, monogama förhållanden.
3. Man har inte träffat så många som vill ha sex med en.
4. Man är inte intresserad av sex eller har inte träffat så många man vill ha sex med.
och den enligt mig värsta:
5. Man har förnekat sig sex man vill ha för att hålla antalet sexpartners nere i väntan på ”den rätta”.

Som 32 år, varav 15 som sexuellt aktiv och 8 av dessa år i ett av två seriösa, monogama förhållanden (jag och Patrik firade 6 år i söndags, woop woop!) hade det varit svårt att hålla mig till någon slags ”Max 5”-gräns. Jag har funderat över vilka jag hade behållit om jag fick välja ut 5 och kan säga att det då hade blivit knapert för mig på sexfronten, vilket knappast hade ökat min livskvalitet eller gjort mig lyckligare. Alltså ett högt pris att betala för att behålla någon slags ”bra flickvänsmaterial”-status i misogyna snubbars ögon.

Jag vet att jag hade en diskussion om 5:an med min frireligiösa mamma som större delen av mitt liv oroat sig över min eventuella slampighet. Det var några månader innan jag träffade Patrik som vi hade ett allvarligt snack om hennes attityd där jag förklarade att jag tyckte att det var orättvist att kräva av mig att inte ha ett sexliv bara för att jag inte träffat någon jag ville gifta mig med. Då tror jag faktiskt att jag nådde fram till henne lite, men jag vet inte hur länge det varade. Hennes värsta mardröm verkar vara att jag ska dumpa Patrik, högst troligt för att fler snoppar då kommer introduceras till mig. Eller som hon sa med oro i rösten när vi diskuterade sexuell läggning och att jag är förtjust i män (eller snarare är min lust väldigt snoppfixerad): ”Men bara EN man va?!”.

Min attityd angående vilket antal sexpartners jag haft är att det är min ensak och inget en partner har rätt att få reda på eller ha åsikter om. Vill jag berätta så gör jag väl det, men att bli pressad om ett svar hade jag tagit som ett tecken på att vederbörande har åsikter om antal sexpartners och devalvering av mitt värde som människa och eventuell kärlekspartner i förhållande till det. Antalet sexpartners säger ju t. ex.väldigt lite om inte INGET om eventuella könssjukdomar, det är det bara tester som kan göra så det är inte en anledning att pressa någon på sådan information.

Som det är idag är det tyvärr fortfarande så att en kvinnas aktiva sexliv är mycket mer kontroversiellt än en mans, något som också vädrades i forumtrådarna där ok antal sexpartners diskuterades. Tjejer som haft många partners var ”äckliga” och ”måste ha nått fel”. Vissa verkade inte ens reflektera över att män antal sexpartners var intressant utan utgick ifrån att det var antal snoppar som trängt in i en slida som var relevant, vilket jag tycker säger en hel del om hur vi ser på sexualitet i heterosexuella relationer. Det resonerades en del över att det är skillnad på hur man ser på mäns och kvinnors sexualitet, men det verkade inte problematiseras av särskilt många. Vissa verkar tycka att det är någon slags naturlag som inte går att rubbas. Andra drog såklart till med Nyckel-lås-teorin.

Uppdatering: Jag ångrar mig! Jag har visst förnekat mig sex för att hålla nere antalet sexpartners och på så sätt inte bli för ”dåligt flickvänsmaterial”. Herregud vad jag har förnekat mig! Återanvänt idioter till ex för att jag varit kåt och ”då blir det i alla fall inte ett högre antal partners”. Sagt nej till mig själv angående att ligga med killar jag egentligen ville ligga med för att jag ”inte borde eftersom det inte kommer leda till nått seriöst”! Så jävla dåligt!

Om det här med tjejers ansvar att inte bli våldtagna

Häromdagen uppmärksammade media att Norges nyblivna barn-, jämställdhets- och integrationsminister (hur I HELVETE tänkte de där!?) Solveig Horne (Frp) 2011 ska ha uttryckt att ”Tjejer har också ett eget ansvar när det gäller våldtäkter, att inte hamna i de situationerna och våldtäkterna beror till stor del på invandrade män med en medeltida kultur.” Idag menar hon såklart att hon inte skulle ha sagt så i dagsläget, men ändå. En gång har hon i alla fall tänkt så och dessutom är det knappast en ovanlig ståndpunkt.

Frågan är snarare om den ståndpunkten inte är vanligare än den där ansvaret för brottet våldtäkt helt läggs på gärningsmannen.

Jag kan förstå tankar om att människor har ett eget ansvar att inte råka illa ut, men då mer som en del i självbevarelsedriften. Jag tycker till exempel att man har ett ansvar att inte springa runt och lattja på ett spårområde (där man ju för övrigt inte FÅR hänga om man inte har nått där att göra) om man inte vill riskera att bli påkörd av ett tåg. Blir man i ett sådant fall påkörd av ett tåg är det kanske inte lokförarens fel. Jag kan också tycka att det nog är smart att hålla sig borta från att sätta sin hand över öppen låga om man inte vill bränna sig.

Men att göra bedömningen att det torde vara riskfritt för en att umgås i sällskap med män, antingen män enskilt eller män i grupp, borde inte falla inom kategorin ”ansvar att inte hamna i de situationerna”! I alla fall inte om man inte vill att vi ska börja hänge oss åt total könsseparatism och driva på tankar om att alla män är djur som bara är ett erotiskt pirr i skrevet bort från att begå våldtäkt.

Att bli våldtagen är liksom inget som tjejer bara råkar ut för sådär ”oj hej hoppsan vad tokigt det blev” för att hon inte var tillräckligt medveten om sin omgivning, inte tog tillräckligt ANSVAR att inte hamna i den situationen. Det är en brottslig, aktiv handling, som en gärningsman väljer att begå mot henne.

Och nej, våldtäkt beror inte på invandrade män ”med en medeltida kultur”. Det behöver man inte ens gå in och titta på anmälda och dömda våldtäkter för att inse. Det är bara att titta på diskursen om våldtäkt som förs mellan vita, västerländska män OCH KVINNOR idag så fullkomligt överöses man med åsikter som rimligtvis tillhör medeltiden. Som ”Om hon hade kort kjol får hon skylla sig själv!” och annan misogyn skit.

Uppdatering: Strax efter att jag lagt upp detta inlägg tweetades en artikel från Politism.se in i mitt flöde ”Det här barnet förtjänade inte att våldtas, men…”, som belyser precis vad jag menar i sista stycket.

Nej, det är ALDRIG ok att kommentera främlingars stjärtar!

Detta inlägg har jag funderat över i över en vecka. Framför allt har jag övervägt hur jag ska lägga upp det. Främst eftersom det är apropå ett blogginlägg jag läst. Mitt första upplägg hade kunnat tolkas som kritik mot bloggförfattaren och eftersom det varken var min mening eller mitt syfte behövde jag tänka om lite. Nu verkar jag ha tänkt klart.

Blogginlägget jag läste heter ”Bland hobbysexism och utseendefokus” och är ett gästblogginlägg i Marcus Åbergs blogg, skrivet av Therese Harrisson. Det handlar om hur fokus på tjejer ofta läggs på utseende före prestation. Det är väldigt välskrivet och tänkvärt, så gå in och läst det!

”2010. Jag springer ett motionslopp på personlig rekordtid och är trött men jätteglad. Möter en kille jag inte känner vid mål som frågar vilken tid jag sprang på. Jag svarar glatt att jag fixade det på under en timma, vilket jag inte varit i närheten av på träning innan. Han tittar på mig upp och ner ett tag. ”Bra tid. Och du, jävligt snygg rumpa du har”.”

När hon frågar honom varför han kommenterade hennes bakdel kommer den vanliga förklaringen: ”Jo men alltså, du har ju det. Jag trodde du skulle bli glad? Och jag sa ju att du sprang på en bra tid också”. Nej men duktigt av dig killen! Slängde in en liten brasklapp om att hon sprungit på en bra tid för att kunna kommentera hennes röv. Grattis!

Jag är av den åsikten att det aldrig är ok att kommentera vilt främmande människors kroppar oavsett om man vill påpeka att de i ens ögon är fula som stryk eller helt fantastiskt knullbara.

Om jag hårdrar reaktioner på kroppskommenterade finns det två sätt en person som kommentaren riktas mot kan reager: 1. Hen kan bli glad. 2. Hen kan bli ledsen. Killen i exemplet förutsatte att tjejen vars rumpa han kommenterade skulle bli glad. Men det blev hon ju inte. Hon hade också kunnat reagera ännu mer negativt än vad hon gjorde. Enligt min åsikt är det vettigt att väga dessa reaktioner emot varandra. Det vill säga; är det värt att riskera att min kroppskommentar gör att någon känner sig ledsen, kränkt eller kanske till och med rädd även om chansen är lika stor att hen blir glad? Enligt mig är svaret ett rungande NEJ!

Du kan heller inte veta vilken sinnesstämning den främmande personen vars kropp du kommenterar är i när du bildligt talat rycker byxorna av denne med ett ”snygg rumpa!”, eller liknande. Kanske är hen som i exemplet ovan glad över en fin prestation hen precis utfört och uppslukad av det positiva ögonblicket i hens liv. Det är knappast schysst då att dra personen från den positiva sinnesstämningen ner i tankar om dennes kropp och vad du tycker om den! Dessutom är det ju tråkigt att minnet av den prestationen för alltid kommer vara nedlusat med en ovälkommen ”snygg rumpa”-kommentar från den där skumma, taktlösa snubben vid mållinjen.

Kanske funderar personen i fråga över en lösning på ett problem gällande dennes arbete eller studier och förtjänar att stanna i de tankarna.

Det är helt enkelt väldigt taktlöst och oförskämt att ta för givet att folk ska gilla att man berättar för dem att deras utseende tilltalar en.

Detta inlägg har främst behandlat personer som tror att deras kommentarer är välkomna trots att de släppts om en person de inte känner. Men det finns ju fler typer. Dels de som skriker elaka saker menade att såra. Dels de som släpper kroppskommentarsbomber som snarare är verbala våldtäkter och förtäckta hot om våldtäkt, med vasshet i blick och röst och en önskan om att se rädsla i offrets ögon. Dessa människor, framförallt de senare, borde hålla käft och söka hjälp!

En bra huvudregel är att hålla truten stängd angående kommentarer om kroppen på andra människor, såvida man inte känner dem tillräckligt väl för att med säkerhet veta att kommentaren kommer att göra vederbörande glad.

Ursäkta mig patriarkatet, men vad menade du med det där?

20130602-133331.jpg
Lady Dahmer uppmärksammar just nu något hon kallar ”En vanlig dag i patriarkatet”. På Twitter uppmanar hon folk att berätta om vardagssexism de blivit utsatta för, så retweetar hon berättelserna så att de kommer alla hennes följare till del.

Jag har förut både tänkt och sagt att jag tycker att det är svårt att komma ihåg alla gånger jag blivit utsatt för sexism, eftersom det är så inbakat i vardagen. Som kvinna är det någon en får räkna med i dagens samhälle, tyvärr!

Ibland poppar dock ett minne fram och det gjorde det idag. Jag skrev om en händelse jag var med om för snart 10 år sedan och tänkte att jag kan utveckla det lite mer här, där jag ju har mer än 140 tecken till mitt förfogande:

Det vad vid ungefär den här tiden på året, någon gång vid lunchtid. Vid tillfället bodde jag i korridorrum på Kämnärsrätten. Jag var, som jag skrev i tweeten, på väg till en föreläsning och hade precis svängt av vid Delfi för att gå längs med Getingevägen in mot stan. Upplevelsen måste ha varit bisarr, för jag kommer ihåg vad jag hade på mig; converseskor, en hellång jeanskjol och en midjelång sweatshirt. Så mötte jag då en grupp medelålders män, de var kanske en 6-7 stycken som glada i hågen promenerade från Ideonhållet mot Delfi. När de passerar mig lutar sig en av dem mot mig och väser/viskar/sjunger ”In a rich man’s world!!” till mig. Jag blev så paff så jag inte ens tittade på honom utan bara fortsatte gå.

Jag tänkte och funderade dock desto mer och undrade vad han ville ha sagt. Att jag var en liten läckerbit i denna ”rika mans värld”? Alltså en sak i HANS värld. Det kändes lite så, som att han tänkte sig att han skulle kunna köpa mig. Jag kan ångra att jag inte stannade till och frågade vad han ville ha sagt med detta ABBA-citat, men jag vet ju av erfarenhet, både min och andras, att det säkert bara hade haglat en massa ”Kan du inte ta en komplimang!?”-kommentarer över mig från denna man och kanske också hans kollegor. Vilket så klart inte är ett svar alls!

Dock undrar jag fortfarande: Vad menar folk som gör så? Vad är det de tänker sig ska hända? Vilket svar tror de att de ska få? Tycker de att deras beteende är ok? Försöker de göra föremålet för deras sexism förvirrat eller är det på allvar menat som komplimanger? Varför är det så svårt för vissa att lämna främmande människor de möter ifred från närmanden?

Jag antar att jag och andra som ställer sig frågande till denna typ av beteende får fortsätta undra en lång tid framöver. Kanske vill någon som ägnat sig åt detta träda fram och förklara för oss vad som gick igenom hens huvud när hen bestämde sig för att inkräkta på en annan människas personliga sfär och utsätta dem för sexism. Det hade varit väldigt intressant att höra något mer utförligt svar än ”Kan du inte ta en komplimang!?”.

Representations of Gender in Advertising

Jag har sett denna video cirkulera i bloggar och sociala medier i ett par dagar nu och jag tycker verkligen att alla ska se den! Just nu har den visats 999 889 gånger. Vem blir den som petar videon över 1 000 000?

Ifall man är mer intresserad av att lära sig om könsrepresentation i reklam kan jag rekommendera Jean Kilbournes föreläsningar ”Killing us softly”. De finns i lite olika upplagor med uppdateringar, den sista heter ”Killing us softly 4”. Ibland dyker de upp på YouTube så att man kan se dem där, men sen försvinner de på grund av rättighetsskäl. De är verkligen värda att tittas på!

Här är en trailer:

Ett nej är ett nej är ett nej

Dagens inlägg inleds med ett lästips: Söndagskrönikan i Sourze idag är skriven av Joakim Jakobsson (som också har en blogg som heter Genustestet) och heter Vad krävs för att ett nej ska bli ett nej?

Det är intressant att resonera kring hur ett ”nej” kan vara så klockrent i ena stunden, för att i nästa vara något helt främmande. Å ena sidan är en lätt skakning på huvudet ibland allt som behövs, å andra sidan är det i vissa lägen knappt så att en välriktad knuff i bröstet gör att en person förstår att du menar nej. Hur skapas dessa sociala koder och varför är det sådan stor skillnad mellan vad som är glasklart på ett café, men som verkar vara helt främmande i krogmiljö?

Jag tycker också att detta är intressant, just eftersom vårt rättsväsende har en väldigt hög standard för vad som krävs för att någon ska uppfatta att deras sexuella avancemang mot en annan person inte är önskade. Varför är det så? Jag tror att det kan ha att göra med i vårt samhälle väl etablerade fördomar om manlig sexualitet, som att män inte skulle vara kapabla att hejda sig när de väl blivit upphetsade och att det är något som kvinnor borde räkna med och ta ansvar för.

Varje gång jag hör eller hör talas om någon som anser att flickor/tjejer/kvinnor har ansvar och skuld i sexuella övergrepp de utsatts för om de inte varit tillräckligt påklädda blir jag lika upprörd. Dels lägger det stor del av skulden, om inte till och med största delen av skulden på offret för ett brott istället för gärningsmannen. Dels för att det upprätthåller väldigt konstiga föreställningar om män och manlig sexualitet, som att de blir för primitiva för att förstå ett ”nej” när blodet svallar och kuken står.

Jag har hört påståenden om att sexbehovet skulle vara lika viktigt att få tillfredsställt som behovet av att andas och äta, detta oftast för att lyfta fram sex som något naturligt och få bort stämpeln av synd och skuld. Tanken är väl god, men jag tror att de flesta kan hålla med mig om att sex faktiskt INTE är ett behov som är lika essentiellt att tillfredsställa som till exempel hunger. Jag har i alla fall inte hört talas om folk som dött för att de inte fått knulla tillräckligt mycket, till skillnad från alla miljoner människor som dör av svält varje år. Ändå förväntar vi oss att personer som går in i mataffärer med kurrande magar (nu pratar jag vanlig hunger, inte svält) klarar av att avhålla sig från att börja äta maten direkt från hyllorna med ursäkten ”Den såg så god ut där den låg så jag kunde inte låta bli!”.

Varför skulle det då vara någon skillnad angående det mindre essentiella behovet sex? Eller tror vi verkligen att män som är lite sugna på att ligga går runt som sexsvultna galningar redo att kasta sig över varje kvinna som visar lite hud? Är inte det i så fall manshat? Jag menar, varför klagas det över ett citat av en ROKS-medarbetare, ”Män är djur”, när vi går runt med dessa föreställningar varje dag, bara det att vi inte säger de orden rakt ut?

De flesta män jag haft sex med har kunnat hejda sig även när de varit rejält uppkåtade av hångel och smek. Han som inte ansåg sig kunna hejda sig när han var kåt är ingen män i allmänhet vill buntas ihop och jämföras med, jag lovar.

Varför låtsas som att BB någonsin hade ett argument?

20130428-025109.jpgTill artikel

Detta är alltså en person som benämner intersexuella som hermafroditer och avfärdar omklädningsrum för personer som inte känner sig bekväma att byta om i de traditionellt avsedda för män eller kvinnor som strunt bara för att hon själv inte har ett behov av ett sådant. Och hon behandlas som att hon någonsin hade ett argument. Varför? Hade vad hon säger slukats med hull och hår om det var personer med downs syndrom hon benämnt som mongoloider, en helt ok term för några tiotal år sedan men idag sedd som kränkande?

Efter det kritiserade blogginlägget om Södra latins nya omklädningsrum går Isabella Löwengrip återigen till attack mot genusvetenskapen. I ett blogginlägg döpt ”Jag är så himla stolt” redogör hon för två, enligt henne, ”intressanta” dagar.
– Det som har chockerat mig mest är hur grova vissa kvinnor blir. Jag kan säga såhär, av alla kommentarer på twitter så var det 90 % kvinnor som var värst, som vanligt alltså. Argast är feministkvinnorna och de som förvånar mig är att de skriver ”Du förtjänar all näthat som finns”, skriver hon.

Woe is Blondinbella. Precis som andra skrivit innan mig var det hon själv som var näthataren i detta fall. Vissa drar sig tydligen inte för vad som helst för att provocera. När man sparkar på människor som i någon mån redan ligger ner, p.g.a. sin utsatthet i samhället, får man räkna med att folk blir förbannade! Särskilt när man lallar på om saker man uppenbarligen inte orkat sätta sig in i samtidigt som man låtsas att man har nått att säga om detsamma.

Av alla barn som föds beräknas ca 1 % ha någon form av intersexuellt tillstånd.
0,1 % till 0,2 % har sådana uppenbara avvikelser i könsdelarna så att de opereras för att likna det ena eller det andra av de vedertagna könen (källa eng. Wikipedia)*. Operation inom bara några dagar efter födseln är praxis i dagens Sverige, men att det är också omdiskuterat. För många skapar operationerna ett livslångt fysiskt och/eller psykiskt lidande: Upprepade operationer, integritetsskränkande undersökningar, smärta, ärr som stramar, sexuellt känsliga delar som förstörts eller opererats bort, känslor av att vara ”fel” på ett eller annat sätt.

Anledningen till att vi känner detta behov av att ”rätta till” något vi inte ser som normalt gällande könsdelarna är just den här föreställningen att det bara finns två kön; man och kvinna. Detta trots att det alltså bara i Sverige varje beräknas födas ca 1300 barn med någon form av intersexualism, varav 130 till 260 med sådana förändringar som nu opereras ”korrigerande”, och det därmed bevisligen inte bara finns två kön. Lägger vi sedan till alla med transsexualism, som inte samtidigt också har intersexualism, kan det inte vara en försvinnande liten del av befolkningen. Det är bara det att vi inte vill se eftersom vi har de här föreställningarna som bland andra Blondinbella ger uttryck för ”man är i alla fall ett kön, man eller kvinna”.

Och ja, jag fattar att det är svårt att sätta sig in i komplicerade saker som kön och könstillhörighet, särskilt som cisperson som haft privilegiet att aldrig behövt fundera över dessa saker gällande det egna jaget. Jag har själv som 24åring suttit som ett fån, dock ett välmenande sådant, på en föreläsning i Genusvetenskap A vid Lunds Universitet och undrat om man inte kan kromosomtesta barnen och på så sätt få reda på vad som är det rätta könet att operera dem till. *insert facepalm here* Men när jag hade tänkt en vända till förstod jag att det inte är så simpelt. Och varför skulle det vara det? Vi är komplexa varelser!

Även om många feminister och genusmedvetna uppmärksammar intersexuella och transsexuella personers utsatthet och intressefrågor är detta inte något som bara är baserat på feministisk teori, ”genustrams” eller ”vänstervindar”. Det är faktum och en verklighet som många lever i varje dag.

Men det är ju fint att Blondinbella är stolt över att vara kvinna, även om det i hennes fall inte kan räknas som en bedrift då hon precis som jag är född sådan. Nu fattas det bara att hon inser att också andra har rätt att bli respekterade för vilka de är.

*Jag har också tittat på andra artiklar. De som angav procentsatser bekräftade oftare än inte det som stod på Wikipedia. De bekräftade också det jag mindes från utbildning i ämnet. Dock hade Wikipedia den bästa samlade artikeln.