Bara en vanlig måndagkväll i vårt hem.

Min pojkvän sjunger jättefint även när han är krasslig. Här en  Peter Murphy-cover, inspelad i all enkelhet i vårt vardagsrum (eller vad man nu kallar det enda rummet i en etta). Första tagningen. A strange kind of love. Gå in och lyssna!

Annonser

Ett hem fyllt med musik

Tänk vad lyckligt lottad jag är som har en kille som är väldigt intresserad av musik och då även själva skapandet av musik. Han har ganska nyligen köpt fiol och börjat gå på lektioner för att lära sig spela. Snabbt gör han framsteg också. Till sina läxor brukar han programmera komp så att han kan spela lättare till, smart! Just nu sitter han och spelar sin läxa, en fransk folkvisa, på akustisk gitarr och improviserar kring den. Det känns så himla hemtrevligt!

Det enda som fattas nu är en balkong och ett glas vin

Hahaha!

Jag sitter här i godan ro och läser Lady Dahmers blogg medan jag med jämna mellanrum asgarvar åt inläggen. Egentligen upptäckte jag den för ett bra tag sen, men jag har inte börjat läsa ordentligt förrän nu. Eftersom hon skriver så sjukt bra och roligt arbetar jag mig nu framåt från år 2008.

Sambon fixar med musik både med elgitarren och sina synthar samt datorn. Som sagt var satt jag här i godan ro när han drämde på en låt på hög volym. Han sänkte snabbt och jag tänkte inte mer på det förrän den började gå andra vändan. Plötsligt börjar jag lyssna  ”uh uh come on… RRRRRRRRRRRRRASTA!!!” och så nån poppig reggiemelodi. Eftersom det verkligen inte är hans musiksmak frågade jag honom vad fasen det var han lyssnade på. Då han var en aning försjunken i sin kreativitet tog det ett par frågor innan jag fick ett svar. Uppenbarligen är låten inlagd i ett program som heter Guitar rig. Nu sitter han istället och spelar elgitarr med med lite härligt metalsound. Mycket bättre än ”RRRRRRRRRRRRRRASTA popi poho pohoo”!!!

Depeche Mode-konsert!

Igår var jag och Patrik på konserten med mina husgudar Depeche Mode som spelade på Malmö Arena. Det var nice även om det kanske inte var riktigt lika nice som de andra gånger jag sett dem live. Inget slår ju singlesturnen -98. Mest berodde den lite lägre stämningen på att en stor del av publiken verkade tro att de gått till operan. Jag kände mig lite hämmad och vågade först inte rocka loss som jag brukar göra på DM-konserter, men efter att Andrew Fletcher gestikulerat åt oss att resa oss upp sa jag till Patrik att ”ifall Fletch säger att vi ska resa oss upp, då gör vi det, och så får folket runt omkring tycka vad de vill!” Depeche Mode-konserter är för mig lite av pseudoreligiösa upplevelser och ibland liknar det lite söndagsskolan, haha, det är nämligen vissa specifika rörelser till vissa låtar. Bland annat vevar man med armarna i skyn till låten Never let me down för att simulera sädesfälten i musikvideon. Det är så vackert så jag får tårar i ögonen varje gång!

Innan konserten mötte vi upp min syster och hennes man som kommit till Malmö för att se Depeche Mode. Efteråt satte vi oss på en pub på Lilla torg och såg, som synes, kufiska ut medan vi tog en öl innan det bar hemåt i Lund igen med tåg.

I skrivande stund sitter jag och lyssnar på Patrik som spelar gitarriffet till When the body speaks. Väldigt vackert.