Har du inget snällt att säga, säg inget alls!

Det har gått 7 månader sedan senaste inlägget. Egentligen var det inte meningen att det skulle bli någon bloggpaus, men det råkade visst bli en ändå. Nu har jag dock fått tillbaka lusten att skriva igen och känner att jag har ett gäng blogginlägg inuti mig, som man kanske kan uttrycka det.

Det första handlar om nått jag tänkt mycket på den senaste tiden och det är alla vedervärdiga saker jag läser i folks kommentarsfält. Framför allt har jag på senare tid läst oerhört mycket skit i kommentarerna till Lady Dahmers och Somliga feta kvinnors instagrambilder, men det händer ju lite överallt. Jag blir så jäkla ledsen! Oftast undviker jag kommentarsfält för jag orkar inte se skiten, men den finns ju kvar där ändå.

Folk kräker ur sig hat och elakheter och ursäktar det med att det är minsann är deras åsikt, som att det skulle vara nått utomordentligt extraordinärt att ha en sådan.

Jag satte mig ner och försökte visualisera för mig själv att jag skulle gå in på folks bloggar, instagramkonton eller andra sidor och börja skriva skit. Berätta för folk att jag minsann tycker att deras näsa är ful, att den där grejen de virkat ser helt sned och misslyckad ut, att jag har välvilliga tips om hur de skulle kunna förbättra sin äckliga hy samt att de där naglarna de tycker att de målat så fint är typ den fulaste jävla skit jag någonsin sett. Fast det bara var på låtsas fick jag fan ÅNGEST bara av att tänka på att slå ut mot människor på det sättet.

Nu menar jag faktiskt inte detta som ett ”Men hur kan man mååå om man gör så, egentligen är det nog synd om dem”-sätt, för det tycker jag inte. Det finns nog med människor som väljer att tro att mobbare egentligen bara är vilsna små gullisar som bara behöver en kram, så det räcker. Jag tänker att många av dem gör andra illa för att de tycker att det är kul, för att det gör dem glada, för att de gillar att få andra att må dåligt.

Och nej, jag är inte alltid snäll och vän på nätet. Men jag tycker att det är en vid skillnad mellan att besvara folks elaka kommentarer och att själv leta upp folk med syfte att skriva elakheter till dem eller på deras sidor.

Har du inget snällt att säga kan du lika gärna vara tyst! Ingen är intresserad av din ”kan utläsas från förstasidan på aftonbladet.se”-kunskap. Skiten du kläcker ur dig är inte revolutionernade. Ofta består den mest av helt onyanserat trams.

Idag, den 25:e juli, går Nail Art-communityt på Instagram samman och, med rekreationer av hennes nagelkonst, hyllar Nail Art-vloggaren Ane Li som på grund av depression valde att avsluta sitt liv för två veckor sedan. Hyllningarna finns under #sharingtheloveforaneli En som gjort en rekreation av en av Ane Lis nageldesigns är Colette, mer känd som My Simple Little Pleasures (särskilt känd för sina fantastiska water marbles) som i sin YouTube-video också delar med sig av ett viktigt budskap gällande negativa kommentarer och spridandet av negativitet på nätet. Jag lämnar den här som en avslutning på detta blogginlägg:

Annonser

Depression är livsfarligt

Jag vaknade 04:40 och möttes av ett besked jag dittills hade missat. En av de bästa har lämnat oss. Som många andra som nu känner sig skakade av detta hade jag aldrig fått chansen att träffa Hanna, a.k.a. @lastbilslesbian, annat än via twitter. Min reaktion var ”Men… men kan vi prata om det här?!” Men nej, det kan vi inte. Aldrig mer. Det är svårt att förklara hur någon en aldrig mött ansikte mot ansikte kan beröra en så, men de som vet de vet. Hanna var en person det var väldigt lätt att tycka om.

Jag har förstått att hon valde att avsluta sitt liv. Jag hade ingen aning om att hon var en av oss som lever våra liv hållandes döden i handen, som ser den som en vän, en lösning eller en väg ut. Det syns nämligen inte utanpå och behöver inte märkas när man blickar inuti heller.

Själv har jag levt så i 8 år nu, med min väg ut ifall allt går åt helvete eller i alla fall inte blir bättre. Min vän, min bundsförvant. Det går i släkten. Jag vet inte om folk blir förvånade när de läser detta. Blir ni det?

För mig har det blivit så normalt att känna så att jag inte ens ser det som ett problem. Jag har länge varit säker på att det är så jag kommer att sluta en dag. Jag tycker inte att det är hemskt eller sorgligt. Det bara är. Angående mig själv alltså. Ni behöver dock inte vara oroliga för mig, jag är inte på väg bort nu. Just nu är jag i en rätt ok period. Dessutom har jag en person i mitt liv som behöver mig och som jag inte bara kan lämna.

Men nu när det gäller någon annan förstår jag ju att det visst är ett problem och att det är otroligt hemskt och väldigt sorgligt.

”Sök hjälp”. Vad är det som säger att personen du säger det till inte redan sökt hjälp? Jag sökte hjälp när jag mådde som sämst, men jag fick ingen hjälp. Eller jag fick en korkad kurator som inte fattade nått och som skulle bestämma om jag skulle få träffa en läkare eller ej, vilket hon inte tyckte var nödvändigt. Så jag fick hjälpa mig själv. Det har gått sådär. Jag lever i alla fall.

Depression är livsfarligt! Vi måste komma ihåg det och vi måste våga prata om det!

Jag vill avsluta detta blogginlägg med melodin ”Hansi” min vän Linus komponerat för att beskriva vänskapen med Hanna Fange. För att du alltid kommer att finnas i våra hjärtan!

Om mobbning.

Med anledning av helgens uppvisningar i mänsklighetens moraliska och empatiska förfall skriver jag idag ett inlägg om mobbning.

Mobbning är nått jag själv har stor erfarenhet av, som offer under hela grundskolan. Ja jag säger offer, för jag är jurist och snackar här om den mottagande parten av en eller flera andra personers vedervärdiga attacker. Jag är inte en av de som blir hysterisk över ordet “offer”, för mig är det mer en teknisk benämning av en persons roll i vissa händelser. Det beskriver inget om hur den personen ser sig själv i den rollen.

Det händer väldigt ofta att jag hör eller läser generaliseringar angående vuxenmobbning som brukar vara som följer: ”Jag slår vad om att den där vuxenmobbaren blev mobbad i skolan som barn och nu vill ge igen på världen!”.

Det är en förklaring jag inte tror på alls! Jag tror alltså inte att så oftast är fallet. Däremot hade jag kunnat sätta 500 spänn på att den där vuxenmobbaren var en mobbare i skolan och aldrig har fått lära sig att det var fel. Folk vaknar liksom inte upp en dag och är vuxna, mogna och vet vad som är rätt och fel. Går från svin till fin. Det är nått man måste lära sig! Det är vad barndomen delvis är till för.

Mina f.d. mobbare är t. ex. sådana. Före detta är kanske lite fel benämning för de mobbar fortfarande mig över 10 år efter att vi tagit studenten om de får chansen. Anledningen till att de inte får chansen så ofta nu är att jag såg till att lägga 50 mil emellan oss. Vissa har ju dock brutit den barriären och kommit till Lund för att plugga (nej för det stämmer inte heller att karma drabbar alla mobbare och att de blir knarkande losers som vuxna, de kan lika gärna bli civilekonomer) och då sett till att ge mig en känga om de fått chansen. En av dem, en riktigt trevlig kille, såg till att baktala mig inför en kille jag dejtade när vi var 25. Moget. Men det är sån han är.

Sanningen är tyvärr den att mobbning funkar, mobbning är coolt, det är ballt. Mobbning skapar gemenskap. Man behövde bara titta på den där nu nedplockade facebooktråden för att se hur gemytligt de hade det i sitt hånande av en för dem helt främmande person. När jag gick i skolan var det inte de utstötta som mobbade utan gräddan av eleverna. De som var populärast. Ville man vara populär skulle man vara med och mobba för då var man en i det coola gänget. Att äta eller att ätas. Jag tror inte att min skola var ett undantag.

Som hintas i inlägget Fy fan vad jag hade skämts om jag var förälder till dessa barn! undrar jag över föräldrarnas roll i det hela. Någonstans måste de ju ha brustit i sin uppfostran när inte ens vuxna personer fattat att det är fel att mobba! När jag gick i skolan höll lärarna mobbarna om ryggen. Dessa var såklart lärare som aldrig borde ha fått jobba med barn, men inte heller DET är ovanligt. Föräldrarna höll också barnen om ryggen ”Min lille/lilla skulle aaaaaaaaldrig göra så!!!” och visade således mobbarna att det var fritt fram. Ingen skulle någonsin tro på offren för deras attacker. Det var helt ok att mobba för det fanns ingen konsekvens.

Den empatistörda ynglingen som prånglade ut en bild på en kvinna med hår under armarna i syfte att håna henne har en bror som varit in i bloggar och skrivit arga inlägg om att de minsann inte är bättre själva som hänger ut hans bror som minsann är en riktig hyvens kille egentligen, go och gullig. Populär i plugget. Ni vet ju redan mina fördomar om de där populära barnen i plugget. Självklart är inte alla populära mobbare, men broder empatistörd har inte gett mig någon anledning att tro nått annat än att en mobbare är just vad han är! Att hans bror försvarar honom är förståeligt, man brukar göra så med sina syskon. Men jag ser det också som ett symptom på deras uppfostran. Jag får en gnagande känsla av att det är så det har gått till ”Nej inte MIN bror!!!”, ”Nej inte VÅR son!”. Som det så ofta heter.

Jag är ledsen att behöva säga det föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar men JO! JUST ER SON! JUST ER DOTTER! Kanske till och med JUST MITT BARN!

Vi måste sluta låtsas som att mobbning inte händer på vår egen bakgård, att våra barn är goa änglar, annars lär de sig aldrig att göra rätt!

Och nej, det kanske inte är helt rätt att hänga ut honom i bloggar, men jag vet inte om jag tycker att det är fel heller. Som vissa säkert läst tror jag inte alltid på att vara den bättre människan.

När jag pratar om att jag blev mobbad som barn är det alltid någon som vill veta om det var för att jag var tjock. Jag antar att det beror på hur jag ser ut nu och de tänker sig att det alltid varit så. Då brukar jag få lust att slita fram ett kort på mig som barn och fråga ”Ser detta ut som en överviktig unge!?”. Men det är ju inte som att jag springer runt med barnbilder på migsjälv på fickan så därför tänker jag uppfylla min fantasi i detta hänseende nu:

Tyvärr är det nämligen så att smal och ”normal” inte är ett motgift mot mobbning! Man kan bli mobbad för precis vad som helst. Finns det sedan ingen vuxen i närheten som tar sitt ansvar (min mamma försökte, men det funkade lika dåligt som det brukar när mobbades föräldrar försöker) kan det få fortsätta år ut och år in.

Om någon en dag hör av sig till dig och säger att ditt barn mobbar, snälla försök ta det på allvar! Jag förstår att det är jättesvårt att höra att din goa gullunge skulle bete sig illa mot andra, men det betyder inte att det inte är så! Ja, det kan finnas fler än en sida av myntet, men det betyder ändå inte att man inte ska ta situationen på allvar. Att inte blunda för mobbning är att hjälpa till att få stopp på den!

Kvinnor som gillar män som hatar dem?

Att Googlesökningar som lett in folk på bloggen kan ge bra uppslag till nya inlägg har jag varit med om mer än en gång. Igår hände det igen. Någon hade kommit hit genom att söka på ”gillar män som behandlar en illa” och det gav mig lust att skriva ett inlägg om nått jag anser vara en myt, nämligen att det skulle finnas kvinnor som dras till män som är taskiga mot dem.

För några år sedan skulle det nog kunna finnas de som påstod att jag var en av dessa kvinnor, eftersom jag haft en rad kortare förhållanden som slutat med att killarna betett sig som svin, inte så att de slog mig, det är det bara min första pojkvän när jag var tonåring som ägnat sig åt, men möjligtvis hade vissa saker kunnat klassas som psykisk misshandel.

Men inte fasen hade jag redan från början dragit mig till dessa män för att de var några bad boys och jag gillade att bli behandlad illa! Naturligtvis hade det inte börjat så!

I början var de ju jättesnälla. Många av dem brukade också beskriva sig själva så ”Jag är jättesnäll och förstår inte varför ingen tjej vill stanna hos mig!”. Till en början förstod inte jag det heller, rimligtvis måste de tjejerna inte varit tillräckligt intresserade, men jag skulle i alla fall vara en bättre tjej och stanna hos honom.

Till en början var det gulligt och romantiskt, uppmärksamhet, kärleksbetygelser. Kärleksbetygelser som kändes lite väl starka så tidigt, men hey, vem var jag att klaga som var svältfödd på uppmärksamhet av det slaget?

Sedan började det sakta smyga sig på. Rätt tidigt kom första kommentaren som kändes obekväm. Kanske nått om att jag på ett negativt sätt påminde om ett ex, kanske nått negativt om mitt utseende, kanske nått negativt om min personlighet. Den sved men var lätt att slå ifrån sig. Han är ju så gullig och han gillar mig så mycket.

Snart var han inte så gullig längre. Det negativa började överväga det positiva i relationen. Men det fanns ju alltid en ursäkt, han var deppig, han var stressad, om bara inte hans mamma eller pappa varit dum mot honom när han var barn. Om bara inte hans ex varit otrogen.

Det känslomässiga övertaget jag känt tidigare i relationen byttes ut till underlägsenhet. Snart kände jag mig som en hundvalp som bad om kärlek, ”Snälla älska mig, jag gör vad som helst, jag blir vem som helst!”.

Relationen började gå ut på en kamp om att få tillbaka den där gulliga personen som killen var i början för jag visste ju att den fanns där inom honom, hans riktiga jag. Bara jag förändrade mig tillräckligt för att efterlikna den han önskade att jag var skulle det nog gå. Efter ett tag började jag dock fundera. Tänk om DETTA är hans riktiga jag? Tänk om den där gulliga killen bara var masken på kroken till för att fånga mig?

Jag tror inte ett dugg på att det finns de som gillar partners som behandlar dem illa. Som till och med föredrar att ha det så! Inte fan hade man blivit ihop med den där elaka om hen visat sin dåliga sida direkt, om hen redan på första dejten sagt att man egentligen inte dög åt hen. Snarare beror det nog på otur eller att dåliga människor kan sniffa upp en sargad själ på mils avstånd, att vissa om och om igen hamnar hamnar i dessa relationer.

Jag tror inte heller att det finns en enda människa som lever i en relation med fysisk- eller psykisk misshandel som inte önskar att partnern var sitt snälla jag hela tiden, den där sidan man föll för, den där sidan man ursäktar allt dumt med och kanske stannar för.

Nu när jag lever i en hälsosam relation som i de 3,5 år den hittills varat varit full av kärlek och ömhet känner jag knappt igen personen jag var i de dåliga relationerna. Vem fan var hon? Hur stod hon ut? Hur kunde hon låta folk trampa på henne på det sättet? Varför gick hon inte bara hem/bad killen att gå hem? Men jag vet att hon finns djupt därinne, redo att be om nåd igen. Jag bara hoppas att hon aldrig behöver komma dithän igen.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg som är en recension av en bok som heter Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem av den amerikanska psykologen Susan Forward. Varje vecka ramlar folk in på bloggen efter att ha googlat på titeln. Den handlar om relationer som de jag beskrivit i detta inlägg, fast än mer extrema fall. Boken har nu närmre 25 år på nacken, men jag rekommenderar den ändå till alla som är intresserade av ämnet.

Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem; en recension.

”Det börjar med en förälskelse, en plötslig och intensiv känsla av att höra samman. Hon tycker hon mött drömprinsen; han är varm, romantisk, uppmärksam, sexig. Och så gifter de sig eller flyttar ihop och allt är underbart – tills en annan sida hos honom börjar framträda. Han attackerar henne, ibland öppet och inför andra, ibland så subtilt att hon knappt märker vad som håller på att hända. Han får utbrott för minsta småsak, han kritiserar och kontrollerar henne, han ger henne skulden för allt som går snett – och hon tar på sig skulden! Hon gör allt för att vara till lags för hon älskar honom ju trots allt, men hennes självkänsla bryts obarmhärtigt ned och hon blir helt beroende av mannen, hon förlorar sitt jag. Är det såhär man behandlar någon man älskar? Är det inte snarare så man behandlar någon man hatar?”

För någon vecka sedan tipsade min sambo mig om en bok om kvinnohat han inte läst men som han hört talas om. Jag beställde den omgående från Universitetsbibliotekets magasin och har nu ganska exakt 2 dagar efter att jag fick boken i min hand läst ut den.

Boken som heter Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem, på originalspråket Men who hate women & the women who love them, är skriven av Susan Forward & Joan Torres med svensk översättning av Anita Sandberg. Nu när Stieg Larssons böcker är så populära kan man ju tro att denna bok skulle ha något med hans bok Män som hatar kvinnor att göra, men det har den inte. Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem är en bok i genren Psykologi och självhjälp utgiven 1986 (med svensk översättning 1988), alltså nästan 20 år innan Stieg Larssons bok.

Huvudförfattaren Susan Forward är en amerikansk psykolog som skrivit många böcker om relationer, både kärleksrelationer och familjerelationer. En annan titel av henne som utgivits på svenska är Känslomässig utpressning från 1999, skriven tillsammans med Donna Frazier med svensk översättning av Ulla-Stina Rask.

Genom boken får vi följa ett antal par där kvinnorna kommit till Forward för terapi. Vi följer dem från terapins början till slutet då de antingen lever kvar i relationer som förbättrats eller skiljts.
Det som är gemensamt för dessa kvinnor är att de mår dåligt och att deras psykiska och/eller fysiska hälsa försämrats i samband med att de inlett relationer med sina män. Männen beskriver de till en början som underbara, sexiga och charmerande men med ett dåligt temperament och en tendens att förödmjuka och förnedra dem, även framför andra. Kvinnorna menar även att det är deras eget fel när männen beter sig illa mot dem och om de bara skärpte sig skulle saker och ting bli bättre. Problemet är bara att det inte går att leva upp till en misogyn mans förväntningar, därför är alla försök till att göra det dömda att misslyckas. Det som är extra intressant är att författaren själv levde i ett sådant förhållande som hon tog sig ut ur, så hon har en speciell förståelse för mekanismerna som får kvinnorna att stanna.

När Forward försökte typbestämma männen och vilka psykologiska kategorier de kunde passa in i fann hon att det inte fanns någon beskrivning av denna manstyp i litteraturen. De bar drag av sociopati, narcissism och sadism, men var inte renodlat något av dem. De var inte som sociopaten, samvetslösa och utnyttjande i alla sina relationer utan kompetenta i förhållanden till andra i allmänhet, det var bara främst mot partnern som det destruktiva beteendet riktade sig. De var inte heller som narcissisten, självupptagna som främst var i förhållandet för att bevisa för sig själva att de var speciella, inte för att ge kärlek. Snarare hade de aktuella männen ett behov av att få kontrollera partnern än att bli beundrade. Narcissister kan ofta inte bibehålla långa relationer utan hoppar från famn till famn i jakt på kärlek och beundran. De aktuella männen verkade dock älska intensivt och hade i många fall långa relationer med en och samma partner. Forward frågade sig även om männen var Sadister, om de fann någon tillfredsställelse i att behandla sin partner illa. Det fanns nämligen kollegor till henne som hävdade att kvinnorna var typexempel på masochister, ett epitet som genom historien använts flitigt för att beskriva kvinnor i dåliga förhållanden. Hon fann dock att de aktuella männen snarare kände sig hotade och upprörda av att partnern mådde dåligt än tillfredsställda. Kvinnorna blev dessutom inte alls hemligen tillfredsställda av männens dåliga behandling, tvärt om mådde de mycket dåligt av den.
Ett nytt uttryck för att beskriva dessa män var alltså nödvändig. Forward kom att tänka på det grekiska ordet för kvinnohatare: misogyn. Tidigare hade det använts för att beskriva mördare och andra våldsbrottslingar vars offer var kvinnor. Forward menade att makarna till kvinnorna hon hade i terapi också var misogyner, bara att deras vapen var annorlunda.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen behandlar psykologin och beskriver hur relationerna till misogyna män fungerar samt varför de fungerar. Olika aspekter av parternas agerande undersöks, från den spännande och romantiska inledningen till problemen som drabbar alla kvinnor som älskar en misogyn man. Här beskrivs även vissa anledningar till varför männen kommit att bete sig som de gör och varför kvinnorna stannar.
Den andra delen behandlar självhjälpen. En grupp beteendemetoder presenteras. De är menade att hjälpa läsaren att bli mer självbevarande och mindre sårbar inför den psykiska misshandel som förekommer i misogyna förhållanden.

Då jag inte själv lever i ett misogynt förhållande och heller aldrig varit ihop med en renodlat misogyn man (även om jag kunde känna igen småsaker från mina tidigare relationer med mindre trevliga män) var jag mest intresserad av den första delen, men jag läste även den andra och fann den intressant med. Särskilt i och med att man där fick veta lite hur det gått för paren.

Jag tycker att boken var väldigt bra. Den fångade snabbt mitt intresse och jag läste den så fort jag hade tid att göra så. Boken är även lättläst med ett lättsmält språk, även för oss om inte läst psykologi eller beteendevetenskap på universitetsnivå. Jag tycker att jag fick nya fakta och insikter i hur relationer med misogyna män fungerar samt bra redskap att ta till ifall jag mot förmodan skulle råka hamna i en sådan relation i framtiden. Jag planerar visserligen att lägga benen på ryggen vid första tecken på att karln är misogyn, men man vet ju aldrig hur man reagerar i verkligheten. Jag skulle verkligen rekommendera den till alla som lever i förhållanden där de blir utsatta för psykisk misshandel eller som precis kommit ur ett sådant förhållande. Dessutom är den läsvärd för alla som intresserar sig för sådana relationer.

Den kritik jag kan rikta mot boken är att den förklarar männens och kvinnornas agerande med typiska förklaringsmodeller a la Freud; moderns roll för sonen och faderns roll för dottern. Jag som är genusvetare finner det inskränkt och förenklat, särskilt eftersom sönerna verkar kunna bli misogyna hur föräldern än beter sig oavsett kön, bara det är problem i familjelivet. Min sambo som har läst beteendevetenskap menar dock att detta fortfarande lärs ut i dessa kurser vid universitetet, så jag får väl nöja mig med att det bara är så i den delen av vetenskapen. Annan kritik som kan framföras är boken endast inriktad på att det är män som beter sig så mot kvinnor, antagligen för att det är vad hon mött i sin yrkesutövning. Jag tror även att det finns kvinnor psykiskt misshandlar sina män på samma sätt, dessa kan dock knappast kallas misogyna (däremot misoaner?). Dessutom förekommer det säkerligen även i samkönade relationer.