Knyter ihop lite lösa trådar

Som jag nämnt många gånger tidigare är jag uppvuxen med en karismatisk frikyrka som mitt andra hem. På många sätt var det en sektliknande miljö som såklart påverkat mig på många sätt. Främst negativt, tyvärr. När jag var tonåring började jag dock en lång resa bort från tron. En resa som nu tagits ännu ett steg.

Det var först när jag var 26-27 år som jag vågade släppa sargen helt och tänka tanken att jag är ateist och nog alltid varit det. Men fram tills för ett par veckor sedan var jag fortfarande medlem i församlingen där jag växte upp, trots att jag inte varit där på säkert 10 år.

Jag hade länge funderat på att gå ur, men jag var för arg för att skriva ett artigt brev. Dessutom var jag rädd för att de skulle propsa på själavårdande samtal eller säga saker som ”jag ber för dig”, vilket jag hade känt var väldigt provocerande och rent av kränkande.

Till slut var jag dock mogen att författa detta:Skärmavbild 2014-11-28 kl. 15.14.31

Ett par dagar senare damp svaret ner i min mailinbox: Skärmavbild 2014-11-28 kl. 15.02.24

Jag kände mig minst sagt lättad över att mina önskemål hade respekterats. Men jag kände också en liten känsla av tomhet. Inte en saknad efter församlingsgemenskapen, men det är så mycket ceremoni kring att bli medlem, så det kändes lite konstigt att det bara gick att plockas bort ur medlemsregistret så var det över. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, det var bara de känslorna som kom fram. På nått sätt hade det nästan känts mer värdigt att bli utesluten, de har ju haft massor av grunder för det även om de kanske inte haft koll på det. Då hade frågan i alla fall behandlats lite mer än ett enkelt sträck i matrikeln. Eller markering och tryck på delete, som de kanske gör nu.

Jaja, nu är det gjort i alla fall!

Kanske kan jag sjunga för mig själv ”Jag har beslutat att avfölja Jesus och aldrig mer tillbaka gå”.

Annonser

”Näää… det är kanske inte emot Bibeln… Men gör det inte ändå!”

Jag har, som typ sista person med ett samhällsintresse och en internetanslutning, börjat lyssna på podcasts. Jag började med Gotland[T]rosorna, men efter att de tog sommarlov behövde jag andra poddar och hittade först till Mellan svart och vitt, genom min fot in i stödgrupper för personer som vuxit upp i mer eller mindre sektliknande religiösa rörelser. Genom den hittade jag sedan till Skeptikerpodden.

Nu föll det sig så att de i senaste Skeptikerpodden hade en intervju med Thomas från Mellan svart och vitt. Där pratade han bland annat om att kyrkor ofta har svårt för att be om ursäkt när de behandlat någon illa.

Det fick mig att tänka på en gudstjänst jag var på under det av Pingst arrangerade ungdomslägret Hampe någon gång i slutet av 90-talet. Jag tänker då inte främst på något som det kanske borde bes om ursäkt för, eller jo det kanske det skulle, eller jag vet inte. Hursomhelst, det handlar om när kyrkan håller fast vid kristen dogma de insett inte är förankrad i bibeln. Alltså en oförmåga att erkänna att de haft fel.

Den protestantisk kristendom som har varit vanligast i Sverige de senaste snart 500 åren, och som jag tillhörde genom min uppväxt inom den svenska pingströrelsen, har sin grund i Lutherska läran. För de som glömt bort sin religions- och historiaundervisning kan jag berätta att den läran baserar sig på lärorna av en reformator vid namn Martin Luther som levde för 500 år sedan och som blev trött på katolicismens förkärlek för att hitta på egna grejer, saker som inte stod rakt ut i bibeln. Ni kanske kommer ihåg det här med avlatsbreven, att man skulle kunna köpa sig fri från att hamna i helvetet. Luther tyckte istället att man skulle gå efter vad som stod i bibeln, då det är alltså den boken som den luthersk-protestantiska läran är baserad på och vad som står där som man ska följa.

Det var efter reformationen som bibeln började översättas till folks modersmål så att de kunde läsa vad som stod där själva och inte behövde lita på en präst som mässade på latin. Så i takt med att biblar som sagt var skrevs på olika språk och att folk som talade dessa språk lärde sig att läsa har fler och fler börjat ifrågasätta vad som står i bibeln. Jag är en av dem och det är också anledningen till att jag inte är kristen längre.

En av berättelserna jag som tonåring läste och fick en aha-upplevelse över var den om Onan, ni vet killen vars namn inte helt osökt får en att tänka på ordet ”onani”. Berättelsen om Onan är den enda jag har hittat i bibeln som behandlar något som kan kallas onani och har av kyrkan använts för att skuldbelägga människor som sysslar med denna trevliga syssla. Så även hade jag känt skuld och skam över mina självbefläckande aktiviteter, med hänvisning till Onan, vars skändliga handlingar ledde till att Gud helt sonika tog livet av honom. Dock inser man, om man läser, att berättelsen om Onan inte alls handlar om onani utan det är något helt annat Gud blir förbannad på. Läs själva:

1 Mosebok 38: 6-10 Juda tog en hustru åt sin förstfödde son Er; hon hette Tamar. Men Er, Judas förstfödde, väckte Herrens misshag, och Herren dödade honom. Då sade Juda till Onan: ”Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror.” Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom.

Det var alltså att han inte ville uppfylla sin svågerplikt och ge sin döda brorsa en arvinge som var problemet. Inte det att han runkade!

Så tillbaka till min berättelse om gudstjänsten under Hampeveckan. Vi hade ett tillfälle då några pastorer och andra ledare skulle prata med oss om sex. Frågor hade fått lämnats anonymt i en låda. Efter att en tjej hade berättat länge och väl om hur hon vanhedrat sin kropp genom att ha sex med en pojkvän utan att vara gift tog de upp en fråga om onani. Jag kommer inte ihåg de exakta ordalagen, men jag minns andemeningen i vad pastorn sa. Han sa att han insåg att onani kanske inte uttryckligen förbjöds i Bibeln, men att vi inte skulle ägna oss åt det ändå eftersom det skulle göra oss till själviska i vårt sexliv sedan när vi var gifta.

Alltså onani = jag gör det skönt för mig själv = jag skiter i om den där människan jag påstår mig älska så mycket så jag gift mig med vederbörande har det skönt när vi har sex.

Jag vet att jag tänkte ”Öhhh, URSÄKTA, men HUR MENAR DU NU!?” redan då, men sade såklart ingenting. Ingen annan sa något heller, för det är knappast som att man vill outa sig själv som onanist i sådana sammanhang.

Jag hade nästan haft mer förståelse för om han hade sagt att onani var fel för att det triggar orena tankar, eftersom man faktiskt tror att man kan synda bara genom att tänka syndigt. En härlig metod för att se till så att det inte går att vara annat än en misslyckad syndare som kristen. Jesus inte bara ser dig, han vet vad du tänker, SNUSKO!

Det fina i kråksången var dock att det i alla fall effektivt satte punkt för min ångest över att jag onanerade. För det var såklart nått jag gjorde och som jag hade känt massor av skuld och skam över; ”Förlåt mig Jesus, det ska aldrig hända igen!”, men det löftet gick ju inte att hålla.

Så då när en pastor satt där på ett podium och sa till (bland andra) mig att nej egentligen kanske inte är fel, men gör det inte ändå, blev jag mer än måttligt irriterad! Jag hade ingen lust att må dåligt över det längre och han var knappast en sexualrådgivare med kunskap nog att dra någon slutsats om onanins påverkan på hur osjälvisk någon sedan är vid samlag. Särskilt inte då de som faktiskt har utbildning i ämnet är eniga om att det snarare är bra för sexlivet att ha koll på vad man gillar för sorts beröring. Alltså var han knappast rätt person att säga att det var rätt och riktigt att fortsätta leva som att något som inte är fel enligt bibeln ändå är fel och ”ajja bajja låt bli!”. Jag vet inte… kanske ville han bara inte att folk skulle komma hem till mor och far och säga ”Pastorn sa att självbefläckelse är a-ok! Var är hudlotionen? Kan jag få en vibrator i julklapp?”. Varpå en moralistisk folkstorm kanske hade piskats upp mot honom som pastor och mot lägret som en lämplig plats för folks tonårsbarn.

Det i Skeptikerpoddens intervju med Thomas som fick mig att tänka på detta tillfälle var som sagt var att det för mig som en alltmer skeptisk tonåring blev ett tydligt exempel på kyrkans ovilja att ändra sitt budskap även efter att de insett att det inte har någon förankring i de religiösa skrifter de påstår sig basera sin tro på. Detta handlade ju liksom inte ens om att förändra kristendomen med nya, moderna tider utan om att sluta lära ut saker som aldrig ens varit förbjudna men som orsakat skuld, skam och ångest i generationer av människor genom århundraden.

Ja, stackars oss ateister som inte tror på efterlivet…

Jag råkade nyligen snubbla över en tråd på Familjeliv.se där kristna uppmanades diskutera vad de tyckte om ateister. Där hittade jag ett inlägg med en mening som var formulerad så här:

Det måste verkligen vara fruktansvärt för en ateist att behöva begrava sina nära och kära med tron att aldrig mer få träffa dem igen.

Eftersom jag inte längre är kristen hade jag ingen lust att inkräkta på tråden, men jag kände ändå att jag behövde skriva av mig så varför inte göra det här?

För de som inte redan läst om det här eller någon annanstans är jag alltså uppvuxen i ett frireligiöst hem och före detta troende kristen, eller jag kämpade i alla fall väldigt hårt för att tro. Min mamma och styvpappa är pingstvänner och det var också jag tills jag slutade att vara det. Jag började att ta avstånd från min tro successivt från ca 15 års ålder och insåg när jag var 25 att jag faktiskt var ateist och att jag nog alltid tvivlat. Det kändes som en lättnad att slippa kämpa emot mitt förnuft som sade mig att det man ska tro på enligt trosbekännelsen inte går ihop. Jag kände mig rent frälst, i ordets rätta bemärkelse (alltså ”räddad”, fast då från det religiösa oket, inte från döden som man blir frälst ifrån genom att tro på Jesus eftersom man då får evigt liv efter döden). Antagligen var det helvetet jag kände mig räddad från.

Tanken på ett efterliv var dock det som var svårast för mig att släppa, och då ett positivt sådant. Jag ville tänka att jag kommer att träffa min pappa och andra nära och kära igen. Ibland tänker jag nog fortfarande att det finns någon form av liv efter döden, att medvetandet lever vidare, men sen kommer jag på att det faktiskt inte går ihop rent logiskt med min övertygelse om att det inte finns en Gud.

Det är klart att det är tröstande att tänka på att det slutliga farvälen man tar av dem man älskar inte kommer att vara för evigt. Det är väl därför religioner blivit så populära. Vi gillar inte att tänka på att vi en dag inte kommer att finnas mer så vi fantiserar ihop att vi på något sätt kommer att leva i evighet tillsammans med dem vi älskar.

Dels tycker jag att man ska dra öronen åt sig om man använder religion främst som en krycka för att med hjälp av den orka släpa sig runt i livet. Redan där borde man kanske fundera över varför man är religiös. Dessutom så bygger många religioner, och då definitivt den kristna, på uteslutande och exklusivitet. Antingen är du med oss eller så är du mot oss. Antingen tror du rätt och hamnar i himlen, eller så tror du fel och då hamnar du i helvetet.

Jag tillhörde dessutom en kristen församling som när jag var barn trodde att minsta lilla ”fel” innebar helvetet, alltså pingstvän=himlen, troende medlem av svenska kyrkan=helvetet. De brukade skrämma ungdomarna i kyrkan genom att på en ungdomskväll visa en amerikansk film jag glömt namnet på om uppryckelsen (alltså, när Jesus kommer tillbaka och tar med sig de som tror på honom till himlen) och alla som lämnats kvar eftersom de råkade tro fel. Typ ”Din mamma och pappa trodde rätt så de är nu i himlen, du trodde fel så du är lämnad ensam kvar på jorden och får genomlida dess undergång med guds ansikte vänt ifrån dig, have  good one!”. Jag kommer ihåg att min ena syster kom hem gråtande och med svår ångest lång tid framöver. Jag har aldrig sett den men har hört från andra f.d. kristna som har det att den är hemsk.

När man som jag kommer från en familj där visserligen mamma och styvfar var kristna och gjorde sitt bästa för att få de fyra av oss yngsta barn att också blir det, men där alla inte är kristna blir det ju redan där lite jobbigt. För man vill ju inte tänka på storebrorsan som får brinna i helveteselden när han dör. Därför ska man ju försöka värva sina nära och kära till religionen, men när de inte har lust att bli värvade så lämnas man där med sin ångest.

Dessutom var min pappa inte troende och min mormor som dog innan jag föddes begick självmord. Det innebar att vi istället för att med skinande ansikten stå vid gravarna och vara glada över att de nu var hos Gud och väntade tills vi alla skulle vara tillsammans igen fick våndas över huruvida de var hos Gud eller ej. Räckte den där ”barnatron” pappa pratade med mamma om på sin dödsbädd? Som i sångrefrängen; Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro? Var det sant som pastorn sa att mormor definitivt var i helvetet eftersom hon begått en av de ultimata synderna, varit otacksam mot Gud som gett henne livet genom att välja att dö? Borde inte Gud skona en person som var sjuk och tog sitt liv?

Att då tänka att döden är som en enda lång drömlös sömn är faktiskt inte så hemskt eller sorgligt! Livet är förgängligt. Det förändras hela tiden. Människor kommer och går, ibland försvinner de för alltid. Om man älskar och bryr sig om någon är det bäst att visa det nu för man vet inte om man får chansen igen. Jag föredrar att leva här och nu istället för att använda hela mitt liv till att förbereda för efterlivet.

Ja, det är skitläskigt att föreställa sig att man en dag inte kommer att finnas mer. Men när jag känner så tänker jag på en anekdot jag sett några gånger och som går ut på detta: En person har ett samtal med en äldre släkting om rädsla för döden. Den äldre släktingen frågar; ”Vilket år är du född?”. Den yngre svarar; ”1980”. Den äldre; ”Är du rädd för 1979?”.

”Men lilla vän nu överdriver du väl ändå… du är ju SVENSK!”

Jag blev för någon vecka sedan uppmärksammad på en diskussionsgrupp på Facebook ”För oss som på något sätt lidit men av att växa upp i nån frikyrklig eller annan sektliknande rörelse… Vi avfällingar helt enkelt.”. Jag gick med. Där berättar vi om saker vi varit med om, delar tankar och erfarenheter. Som säkert även många icke-religiösa också kan förstå blir det en det t. ex. prat om skuld angående sex. Hur man lärts att se sin pubertetssprudlande kropp som oren och snuskig, ett satans instrument för att ta en från Gud… i varierande grad så klart.

När jag var runt 15 började jag på allvar söka mig bort från Pingstkyrkan. Det blev så efter en panikångestattack jag fick på ett läger som heter Hampe där de predikade om alla krav som man ska uppfylla för att vara en god kristen. Jag kände att jag inte kunde leva upp till dem och drabbades av stark skräck och ångest över att då istället förtjäna att hamna i helvetet.

Så efter ett par år som seglande bort från kyrkan träffade jag en icke-kristen kille och eftersom jag är ”översexuell” ville jag såklart ligga med honom. Därför bestämde jag som 17åring, samma år som jag skulle fylla 18 och således bli myndig, tid på Ungdomsmottagningen i Katrineholm för preventivmedelsrådgivning.

Väl där mötte jag en riktig osympatisk surkärring till barnmorska, detta var alltså första gången jag skulle göra en gynekologisk kontroll så det var rena turen att jag inte blev avskräckt för sådana saker för resten av livet. Ett av de starkaste minnena från det mötet var att hon tjatade på mig att det var bäst att jag berättade för min mamma om p-pillerna. Jag försökte förklara för henne att det var omöjligt för att min mamma var kristen, pingstvän och hade väldigt starka åsikter om sex före äktenskapet. Jag försökte förklara att jag var rädd. Hon fortsatte ändå propsa på att det alltid var absolut bäst att berätta för föräldrarna.

Jag kommer ihåg att jag redan då tänkte att hade det varit en av mina kompisar som är från Indien, Iran eller Kurdistan som suttit här och sagt samma sak så hade det nog inte varit någon diskussion om att det alltid är bäst att berätta för föräldrarna. De hade säkerligen inte fått ”Men snälla lilla gumman, så illa kan det väl inte vara ändå!”-blickar från barnmorskan.

Ärligt talat ser jag det som rasism! Inte på ett ”Åh stackars mig vita flicka som på grund av mitt etniska ursprung inte togs på allvar”-sätt utan för att hon uppenbarligen tänkte att ”Hallå MATILDA!!! I Sverige ger vi faktiskt inte våra barn stryk för att de har utomäktenskapligt sex!!! Vi är bättre än så!”. Men det finns faktiskt religiösa extremister även här. Alldeles under näsan på oss. Kanske finns det ett barn i ditt barns klass som varje dag lever med skräck och ångest för att hamna i helvetet om hen inte beter sig som en perfekt kristen, eller whatever, varje dag. Skräck för att mamma och pappa inte ska älska dem lika mycket om de inte lever upp till förväntningarna. Kanske heter det barnet Oskar eller Emma och kanske just därför ser man inte dem som varande i riskgruppen för religiöst förtryck i hemmet. Men vi finns. Och vi är inte mindre rädda för att våra föräldrar kanske är ”Svenska”.

Några månader efter min sexdebut fick min mamma reda på den genom att ett av mina äldre okristna syskon med ett triumferande flin upplyste mamma om hur det låg till. Hon hoppades väl att det skulle göra så att mamma började tycka illa om mig eftersom vi trots allt skit haft en rätt nära relation (Dr Jekyll-delen av min mamma är ju älskvärd) för det var då rakt inte av omtanke eftersom jag inte ägnade mig åt något riskbeteende och dessutom nästan var myndig. Mamma tog det med ro för hon hade väl fattat att det var så. Hur långt räcker ett förmanande ”Kom ihåg att jag litar på dig!” till en 17 åring som sticker iväg för att spendera helgen hon pojkvännen som bor i en annan stad liksom? Hon blev inte arg och jag fick inte stryk. Däremot har hon sagt att hon var besviken på att jag inte sa nått själv men det har jag sagt till henne att hon inte har rätt att vara. Ni förstår säkert vad jag menar. Att snacka med henne var ju inget alternativ! Dock började kampanjen ”Nu ska du vara ihop med den här snubben till dödagar och gifta dig med honom om det så är det sista du gör, jag skiter i att han slår dig eller ger sig på dig sexuellt, du har legat med honom och då är det bara så”-kampanjen som fortsatte i 2 år. Som tur var kom jag ur den också med liv, lem och vett i behåll.

Jag: Vit och kvinna

Jag har i någon vecka funderat på vad det innebär att vara jag och jag har då tänkt på de grejer jag är på utsidan som man märker först. Nämligen kvinna och vit.

Angående att vara vit: Tankarna kom när jag åkte på stadsbussen hem och kom på att jag inte tänker på att jag är vit och hur min vithet får mig att känna mig, antagligen för att ingen lägger märke till att jag är vit i detta västerländska land. Här är det ju liksom ”normalt” att vara en vit människa och se svensk ut. Jag började känna efter hur det känns att vara vit, men min vithet ger mig ingen känsla i maggropen. Jag identifierar mig inte med min hudfärg. Den är lika självklar som varje andetag jag tar.

Skillnad är det för icke-vita människor som lever i västvärlden. Deras hudfärg är ständigt aktuell för betraktaren. Råkar de för någon minut glömma bort att de inte är vita så kommer gärna någon och påminner dem. ”Var är du ifrån, egentligen?”, ”That will be 137 crowns thank you!” eller ”Ja, du ser ju lite internationell ut!” (det sista fick min lillebror som kommentar på ”IB-programmet på Katte i Uppsala”, svaret på frågan om vad han studerade). Jag tänkte på hur skönt det är för mig att kunna släppa hudfärgsaspekten av utseendet och hur jobbigt det måste vara för dem som tänker på det förutom alla de andra grejer man tänker på angående hur man ser ut.

En kompis till mig får ofta frågan om var hon är ifrån egentligen. Min kompis är visserligen vit, men inte vit som i de tre b:na: Blek, blond och blåögd. När hon på frågan om varifrån hon är svarar sin hemstad, där hon är född och uppvuxen och där hennes morfar, farfar och farmor är uppvuxna, så duger det oftast inte för folk. ”Var är du ifrån egentligen?”. Vad de undrar är ”varför är du inte vitvit?” men DET kan man ju inte säga! När hon faller till föga och svarar vad de vill höra, nämligen att hon är 3/4 supersvenne och 1/4 jugoslav brukar folk bli nöjda. Då har de ju fått sitt svar. Hon är helt enkelt jugge! Skit samma var resten av de 75 % av hennes DNA kommer ifrån. Min kompis har nu slutat falla till föga för deras ”EGENTLIGEN!?!”-fråga. Inte för att hon har något problem med att hennes mormor är från Banja Luka, snarare tvärt om, men för att folk är så jävla sjuka i huvudet. Plötsligt tycker de liksom att det är ok att skratta och säga ”Titta, där kom juggeblicken fram, hihi!” när hon ser lite sur ut. Vad det betyder vet jag inte, men jag gissar att det är nån rasistisk fördom. Folk är som bekant idioter.

Det som är extra fascinerande med det hela är att den släkting min kompis är mest lik är sin pappa. Hon ser verkligen ut som en kvinnlig kopia av honom. De har likadan hårfärg och hårkvalitet, likadan hudfärg, likadan näsa. Det enda som inte är likadant är att han har ljusblå ögon och hon har grönbruna. När folk som undrat över min kompis etniska ursprung ser dem tillsammans brukar de göra stora ögon och för det mesta lägga ner ”Var är du ifrån egentligen”-frågan. Kanske för att de inser att de fått svar på vad de undrade över. Hon är helt enkelt natural born sörmlänning, precis som vitvita jag.

Angående att vara kvinna: Igår morse funderade jag över en artikel om att killar inte skulle vilja välja sjuksköterskeyrket för att det är tjejigt och de är rädda att bli retade därför. Jag kom då att tänka på mina egna grubblerier över vad jag ville bli. När jag skulle söka utbildning valde jag mellan präst och jurist. Nu i efterhand var det ju bra att jag inte valde präst eftersom jag insett att jag inte bara knappast är någon pingstvän utan att jag faktiskt inte är kristen eller religiös alls. Att vara präst och ateist hade inte känts så månljust för mig, jag gillar inte hycklare och har ingen lust att vara en själv. Hursomhelt kom jag att tänka på om jag hade blivit präst och hur folk hade sett mig då. Plötsligt kom motståndet mot kvinnliga präster in i mitt medvetande och jag fick genast en klump i magen. Tänk om jag hade blivit präst, då hade det funnits en hel hög människor som hade tyckt att det var fel bara för att jag är kvinna! Jag blir arg och ledsen av att tänka på det. För mig är det helt absurt för jag tycker inte att mitt kön definierar mig som människa. Jag tycker inte att det har särskilt mycket med min personlighet eller mina egenskaper att göra!

När mina föräldrar gifte sig 1962 var deras vigselförrättare en av de första prästvigda kvinnorna (jag har för mig att det var den andra, men jag är inte helt säker). Några år senare kom det upp en debatt där vissa ville att de kvinnliga prästerna skulle tas bort och att allt de hade uträttat i sitt yrke skulle ogiltigförklaras. Vilket alltså hade inneburit att min mamma och pappa plötsligt blev ogifta igen. Det var ju fint och kristet av alla dem som tyckte det eller nått…

Irritationen kommer smygande…

Jag tänker på religion samt religionsutövande och börjar bli lite irriterad… för att inte säga väldigt! FÖRBANNAD IDIOTI!

Tydligen är det enligt min mamma så att när pappa för några dagar sedan blev liite bättre så var det FÖRBÖN som hade hjälpt honom (för er som inte läst det i bloggen tidigare kan jag berätta att min mamma och styvpappa är pingstvänner och att jag var tvångskristnad som barn men numer är en övertygad ateist). Men när han här om dagen blev sämre igen, samma dag som pastorn kom med en böneduk till honom, ja då var DET bara slumpen! När jag hörde talas om böneduken var jag på vippen att fråga mamma om vi skulle offra en get också när vi ändå höll på, men jag ville inte att hon skulle slå mig för jag hade antagligen slagit tillbaka. Bara för att ta chansen nu när man inte är ett försvarslöst barn längre.

Det finns liksom ingen stringens i resonemanget att man prisar herren och talar om under när nått positivt händer men att man när det, trots en stark religiös gest, händer något negativt då snackar man minsann inte om Gud, förböner och bönedukar utan låtsas som ingenting! Vill man av mig anses som en intelligent och tänkande människa får man faktiskt vara konsekvent!

Jag vet att det är läskigt att vara kristen och tänka att det inte finns nått där ute som hjälper oss när vi ber, jag har själv tagit det jobbiga steget från den ena till den andra sidan. Som kristen vet man ju att tvivel och ”otro” straffas hårt. Men det tycker jag inte är en ursäkt för att spela korkad!

Om (eller snarare när, jag tror inte att Jesus kommer tillbaka innan jag dör och rycker upp mig till himlen) jag blir dödligt sjuk och ligger på sjukhuset kommer jag antagligen bli mirakulöst bättre ifall någon kommer till mig med en böneduk, bara för att kunna jaga ut den jävla klåparen ur rummet!

——————————————————

Nu till något roligare när jag ändå är inne på ämnet irritation. Jag bara måste tipsa om en ny, rolig (för att inte säga dråplig och rent humoristisk) och intelligent blogg ni hittar på http://www.mariohn.se/ ”Vad irriterar dig?”. Ni som ibland roar er med FL vet säkert vem Mariohn är, nu har hon alltså också en blogg!