Så detta är vad som har hänt i mitt liv denna sommar

Igår utlovade jag att nästa blogginlägg skulle förklara varför jag till synes övergett bloggen sen i juni så här är är det:

Jag har haft en väldigt tuff sommar. Mycket på grund av att min pappa dog plötsligt, men inte oväntat, natten till den 23:e juni. Han hade haft problem med hjärtat länge och nu gick det inte längre. Nu kanske vissa blir förvirrade då min biologiska pappa dog i cancer redan i juni 1992, men nu har alltså min PAPPA dött. Pappa som i han som torkat rumpor och tårar (dock inte samtidigt), tvättat och blåst på uppskrubbade knän, värmt burkravioli till lunch, skjutsat hit och dit, varit min pappa när min biologiska pappa inte hade lust att vara det, kort och gott alltid funnits där för mig och min familj. Ja, ända från min födsel fram tills nu. Ingen är perfekt, men i jämförelse med många andra vara han en ängel på jorden!

Detta har såklart varit väldigt jobbigt och omtumlande även om vi vetat att han varit dålig länge. Dels för mig och mina syskon med familjer men framför allt för min mamma som ju blev ensam, förlorade sin make, sin livskamrat och en person som funnits i hennes liv hela hennes liv och som partner i över 50 år. Det är svårt för oss alla att förstå att han är borta för alltid, att det ska vara så här nu, att han aldrig kommer tillbaka. Det känns verkligen helt absurt och orimligt.

Det är alltså främst det som gjort att jag helt enkelt inte orkat skriva, men nu verkar lusten att göra det ha kommit tillbaka igen. Ibland har jag trott att jag är en person som gillar att ventilera när jag mår dåligt, jag skriver ju t. ex. om all möjlig skit man kan tycka att folk inte har att göra med i bloggen, men jag har kommit fram till att när det är som värst blir jag tyst och vill inte prata alls. Sen när jag bearbetat saken själv kan jag sätta ord på mina upplevelser och bloggen är min terapi.

Jag har en hel del ämnen till inlägg flytande runt i mitt huvud just nu som bara behöver tänkas en vända till om och sedan skrivas ner.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 17.30.04Min första jul, med pappa.

Depression är livsfarligt

Jag vaknade 04:40 och möttes av ett besked jag dittills hade missat. En av de bästa har lämnat oss. Som många andra som nu känner sig skakade av detta hade jag aldrig fått chansen att träffa Hanna, a.k.a. @lastbilslesbian, annat än via twitter. Min reaktion var ”Men… men kan vi prata om det här?!” Men nej, det kan vi inte. Aldrig mer. Det är svårt att förklara hur någon en aldrig mött ansikte mot ansikte kan beröra en så, men de som vet de vet. Hanna var en person det var väldigt lätt att tycka om.

Jag har förstått att hon valde att avsluta sitt liv. Jag hade ingen aning om att hon var en av oss som lever våra liv hållandes döden i handen, som ser den som en vän, en lösning eller en väg ut. Det syns nämligen inte utanpå och behöver inte märkas när man blickar inuti heller.

Själv har jag levt så i 8 år nu, med min väg ut ifall allt går åt helvete eller i alla fall inte blir bättre. Min vän, min bundsförvant. Det går i släkten. Jag vet inte om folk blir förvånade när de läser detta. Blir ni det?

För mig har det blivit så normalt att känna så att jag inte ens ser det som ett problem. Jag har länge varit säker på att det är så jag kommer att sluta en dag. Jag tycker inte att det är hemskt eller sorgligt. Det bara är. Angående mig själv alltså. Ni behöver dock inte vara oroliga för mig, jag är inte på väg bort nu. Just nu är jag i en rätt ok period. Dessutom har jag en person i mitt liv som behöver mig och som jag inte bara kan lämna.

Men nu när det gäller någon annan förstår jag ju att det visst är ett problem och att det är otroligt hemskt och väldigt sorgligt.

”Sök hjälp”. Vad är det som säger att personen du säger det till inte redan sökt hjälp? Jag sökte hjälp när jag mådde som sämst, men jag fick ingen hjälp. Eller jag fick en korkad kurator som inte fattade nått och som skulle bestämma om jag skulle få träffa en läkare eller ej, vilket hon inte tyckte var nödvändigt. Så jag fick hjälpa mig själv. Det har gått sådär. Jag lever i alla fall.

Depression är livsfarligt! Vi måste komma ihåg det och vi måste våga prata om det!

Jag vill avsluta detta blogginlägg med melodin ”Hansi” min vän Linus komponerat för att beskriva vänskapen med Hanna Fange. För att du alltid kommer att finnas i våra hjärtan!

Hårt mot hårt mot ensamheten

Obs! Detta är inget ”tyck synd om oss”-inlägg. Det är bara vad det är. 

Idag kom jag och Patrik att prata om vårt obefintliga sociala liv. Att vi lever på vår egen lilla ö. Det är en trevlig ö, men det hade ju inte skadat med lite utbyte från omvärlden.

Jag högläste Hanna Hellquists krönika i DN från idag om ensamhet och vi fick båda nått fuktigt i blicken. Vi är fullt medvetna om att vi är varandras tvåsamhetsbuffert mot ensamheten. Att det antagligen hade varit vi om vi inte haft varandra. Det är läskigt.

Vi är knappast oskyldiga här. Lata och bekväma är vi som hellre sitter hemma och degar än tackar ja till umgänge om det är lite mer obekvämt än att bara sitta hemma och glo, vilket det ju oftast är. Man måste klä på sig och gå ut samt ta tid av den heliga helgen. Här kan vi bara va och glömma att vi är lite kufiska. Det är klart folk slutar höra av sig. I vår ålder (30+) har dessutom oftast andra lika mycket med sitt.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att knyta varaktiga kontakter. Jag är en skum kvinna som var ett skumt barn. Jag gick aldrig på dagis utan hängde med ett fåtal kompisar som bodde i samma kvarter som jag. Jag har haft viss otur med de kontakter jag skapat genom livet. Dels har jag blivit vän med folk som inte är vänliga och dels är jag livrädd för att vara jobbig och tränga mig på så jag hör hellre av mig en gång för lite än en gång för mycket.

Innan jag började skolan var den främsta ”sociala träningen” jag fick, förutom att hänga med min familj och en handfull grannbarn, att vara hänga med min mamma på hennes äventyr där jag förväntades sitta still, hålla käften och se söt ut. Man blir inget socialt geni av det, men gamlingar älskar en! Särskilt blir man inget socialt geni av sådant med en grundläggande introvert personlighet, som jag har.

Sen när jag började skolan var jag inte bara dåligt socialt tränad. Jag var fattig och utböling, vilket säkerligen bidrog till att jag blev mobbad hela grundskolan igenom. Det är inte heller något som bäddar för att vara bekväm i sig själv så att det blir lätt att knyta kontakter med främlingar. Jag har aldrig riktigt orkat odla mer än en nära relation i taget, ens när när det handlade om kompisar, och även då har jag ofta ljugit när de velat umgås till förmån för att bara hänga med mig själv.

När jag var yngre var jag dock söt vilket fick folk att dra sig till mig ändå, de som inte fattat än att jag var utmobbad paria, men jag är inte söt längre. Jag är rätt ful. Tjock. Och skum. Jag pratar för lite eller pratar för mycket och säger konstiga saker.

I 20årsåldern försökte jag anstränga mig för att skaffa en umgängeskrets, sån som man ska ha för att vara ”normal”, har jag förstått efter alla ”Men guuud varför har du inte vänneeeeeeeeer” som vissa av mina syskon gärna kör för att boosta sitt eget självförtroende på min bekostnad. ”Låtsas som att du är någon annan!”. Jag kan inte, jag kan bara vara jag. En skum och tråkig människa. Jag försöker omfamna det, älska den delen av mig själv med.

Jag har väl egentligen bara en vän och hon har hängt med sen lekis. Vi har ett distansförhållande då hon bor i Stockholm, men eftersom vi är så pass tighta som vi är funkar det bra ändå. Resten har fallit bort under åren. De skavde för mycket. Skulle jag ha behållit dem hade jag behövt stå ut med att de kritiserar mitt utseende, försöker utnyttja mig eller bara är allmänt dåliga vänner. Och jag tar inte skit.

Tyvärr har även Patrik en liknande bakgrund. Det är väl både bra och dåligt (för vår relation alltså). Jag behöver inte skämmas över att det är som det är, men ingen av oss drar ut den andra på galej heller.

Så då sitter vi här och pratar och beklagar oss över att vi har en så passiv livsstil som vi har. Jag berättar om en pub, Rainbow evening, som en bekant till mig arrangerar tillsammans med Stolt i Lund och som vi kanske kan gå på för att komma ut lite, för att göra nått tillsammans. Men så känns inte det bra heller för då måste man klä på sig och gå ut så då sitter vi bara här ändå.

Triggervarning: HälsoHETS!

Varning: Personer med en ätstörning bör nog inte läsa detta inlägg. Jag skriver det mest för att jag tror det kommer få mig att må lite bättre att sätta ord på mina känslor.Skärmavbild 2014-10-11 kl. 08.42.27

Jag har det riktigt jobbigt med tankar på mat och kontroll idag. Ångest och gråten i halsen.

Tweeten ovan är från igår. Återigen har jag tvingats utsätta mig för människor som lever i den vanliga världen, där alla inte är upplysta och analyserande som de jag vanligtvis umgås med. I alla fall inte angående sitt eget beteende. Där snack om mat och träning, försök att bräcka varandra i jämföranden om vem som äter nyttigast, tränar mest och minsann inte tycker om att äta diverse livsmedel är norm.

Jag och Patrik ska gå på bio ikväll. Fast vi inte gått på bio på säkert mer än ett år blir det inget biogodis. Istället funderar jag på nyttigare alternativ. Vad fan vi ska äta i morgon som går att göra matlåda av är nästa hinder. Jag hade tänkt göra lasagne, men det går ju inte. Onyttigt. ”Jag äter inte pasta för det tycker jag inte om!”. Visst, gulligt, men nu kan inte den meningen sluta snurra i mitt huvud. Jag känner direkt igen ansiktsuttrycket på någon som säger att de inte gillar viss mat för att den är onyttig.

Nästa gång måste jag nog säga ifrån även fast jag inte vill, för det här funkar inte. Man kan, om man har otur när man tänker, inbilla sig att det väl är skitbra om jag tänker mer på att äta nyttigt. Det är bara det att en hetsätningsstörning inte fungerar så. Trillar jag verkligen dit kommer det leda till att jag lägger på mig mer och jag vill inte det för det mår jag inte bra av. Att ta det lugnt med kontrollen är det enda sättet för mig att ha verklig kontroll över mitt ätande så jag inte behöver påverkas av min ätstörning.

Jag tror att jag trodde att jag kommit längre. Att jag inte längre hade dessa problem, men det har jag. Uppenbarligen. När jag berättade för Patrik att jag mådde dåligt pga gårdagens samtal berättade han att så går jargongen på hans jobb. Det ger mig också ångest, för tydligen ska jag antingen få stå ut med att människor konstant triggar min ätstörning eller så måste jag outa mig och be dem tagga ner hela tiden. Jag vet inte vad som är värst! Särskilt eftersom jag ju inte är underviktig och folk generellt därför inte registrerar mig som ätstörd.

”Man ska inte äta det här eller det här eller det här för då får man cancer!” Allvarligt talat skiter jag rätt mycket i om jag dör i förtid pga att jag inte alltid ätit perfekt. Jag försöker klara att överleva idag!

Jag är #enavalla

Denna vecka har P3 haft en temavecka om partnervåld under rubriken #enavalla.

Jag var faktiskt en av de som ställde upp på intervju. Även om det jag utsattes för inte är en hemlighet valde jag att vara anonym och jag kommer inte avslöja här vilken av intervjuerna som är min*.

Anledningen till anonymiteten är inte att jag skäms utan att det är så mycket lättare för folk att ”snubbla” över ett radioprogram än ett blogginlägg som mer aktivt måste letas upp.

Eftersom mitt ex inte erkänner (eller inte erkände i alla fall, har inte pratat med honom på 12 år and counting, halleluja!) att han gjorde nått som var fel mot mig vill jag inte att han ska känna sig uthängd. Inte för att skydda honom utan för att han inte ska få spel och höra av sig till mig. Jag vill aldrig mer höra av honom igen!

Egentligen skulle jag varit blivit intervjuad för P4 imorgon med, men det blev inte så. Jag ställer gärna upp om jag har tid, men ärligt talat är det lite skönt att det inte blev någon mer intervju nu. Det är nämligen väldigt påfrestande psykiskt. Jag har visserligen fått stor distans till det som hände mig under de snart 13 åren som gått sedan förhållandet tog slut, men just när det handlar om att berätta min historia måste jag grotta ner mig i minnet och det är såklart jobbigt.

Ärligt talat har jag nog inte tänkt på det som hände som en hel historia från början till slut innan. Det har mer blivit brottstycken, minnen som ploppat upp. En berättelse här, en berättelse där, eller bara att det faktiskt hänt mig med. Att jag är en av de som fått stryk i en relation, som blivit kontrollerad och manipulerad, som blivit utsatt för våldtäkt.

En sak som inte togs upp i intervjun var att jag inte var någon ängel själv. För jag var inte snäll. Helst ville jag att han skulle dumpa mig (eftersom jag kände mig maktlös att göra slut med honom) och jag betedde mig därefter. Dessutom slog jag tillbaka. Någon gång lappade jag till honom utan att han slagit mig. Våldet blev normalt i vår relation. Det var något jag bestämde mig för tidigt efter att det tagit slut mellan oss; att våld aldrig mer skulle bli normalt i mitt liv och det har det faktiskt inte blivit. Jag kan inte komma ihåg att någon slagit mig sedan dess, och jag har inte heller slagit någon.

*Känner någon att hen verkligen vill höra min intervju kan ni maila mig på adressen i listen till höger så skickar jag en länk. Med reservation om jag får en förfrågan från någon som jag av någon anledning känner mig otrygg med att outa den inför.

Bebis, barn, föräldraskap, bebis, barn, föräldraskap, bebis, barn, föräldraskap.

Jag har på allvar börjat fundera på att sterilisera mig. Det är nått med VALET, att skaffa barn eller ej, som stressar mig nått enormt. Att jag kan välja. Att jag kan välja fel. Det hade varit lite skönt att inte ha ett val, att bara ha ett ”Nej, jag kan inte få barn!” att förhålla mig till. Om inte annat hade det väl fått folk att hålla käften. Men tänk om jag ångrar mig?

Jag läste en artikel om att fertiliteten dyker vid 35 års ålder (ca 3 år kvar då) och fick ångest. Fast jag vet om att det är så. Riskerna ökar ju med. Både gällande missfall, missbildningar och förlossning. Man ska inte vänta för länge. Man ska tänka på sina begränsningar. Annars kan det vara för sent. Ajja bajja dumma lilla fröken!

Essure hade ju varit smidigt, tänk att bara kunna få det fixat på 15 minuter till en vanlig vårdkostnad, men det verkar ha en del biverkningar. Traditionell sterilisering är ett inte helt okomplicerat ingrepp, samt dyrt beroende på var i Sverige man får ingreppet utfört.

Att Patrik tar på sig steriliseringen är inte en vettig lösning i dagsläget. Detta eftersom han inte är odelat positiv till att jag steriliserar mig och på så sätt gör så att det där ”Vi vet inte” blir till ett ”Nej, aldrig!”. Dock hade det varit skönt att slippa oroa mig för graviditet, eftersom jag inte använder p-hormoner sedan ett par år tillbaka (vilket är jättepositivt på många plan!) och därför känner mig som en olycka redo att hända (det enda som är negativt).

Att vara kvinna och 30+ är (i alla fall i mitt fall) att ständigt få frågan om när jag tänker bli mamma. Samt att bli ifrågasatt varje gång jag berättar att jag inte vill ha barn. ”Men du kommer ju bli så ensam!” ”Du kommer att ångra dig!”. Att prata i positiva ordalag om andras barn är väl nått jag får sluta med, för då kommer alltid ett ”Men är det inte dags att du skaffar EGNA barn då?”. Är det inte dags att du slutar mäta mig efter din måttstock, full med könsbunden bias över kvinnliga önskningar, förväntningar och beteenden? Eller nått.

Jag börjar bli rätt less och förbannad på ifrågasättandet, just för att det får mig att börja tvivla på vad jag vill. Det får mig att helt vilja sluta prata med dessa föräldraskapsivrare. För jag har egentligen aldrig velat ha barn och ju mer jag observerar familjer med barn, desto mindre vill jag att det ska bli mitt liv.

För att lindra ångesten försöker jag prata med Patrik, men det går inte för en man att sätta sig in i hur det känns att ha ett bäst-före-datum gällande fertiliteten. Han kan ju alltid träffa någon yngre att testa med ända tills han tycker att det inte längre är moraliskt försvarbart att sätta ett barn till jorden. Jag har de här åren. Sen är de slut. Och jag vet inte hur det kommer att kännas. Jag hoppas att jag inte kommer att bry mig!

Dessutom är jag väldigt osugen på att drabbas av graviditets- och förlossningsskador och känner att samhället inte är helt är ärligt mot oss kvinnor gällande dem. Allt mellan himmel och jord är ju så förbannat natuuuuurligt, men om man inte vill vara ”naturlig” på det sättet då?

Någon sa att barnnormen är starkare än heteronormen idag, och det är nog sant. Alla förväntas vilja skaffa barn någon gång, på något sätt. Då blir vi som nog inte vill det så jäkla udda. Samt provocerande. För det finns tydligen inget mer provocerande än personer som inte vill dela andras livserfarenhet, som ser på dem och säger ”Nej tack!”. Även om det kanske snarare är så att vad man säger är ”Ja tack!” till ett annat sätt att leva.

Sotis – Det sista kapitlet

20140314-051345.jpgFör en månad sedan var jag och Patrik tvungna att ta det jobbiga beslutet att låta vår älskade Sotis somna in.

Tanken är fortfarande svindlande för mig, att han inte kommer tillbaka igen. Att det är vår pigga, busiga och robusta kisse som är borta. Det gick så fort.

Egentligen började det strax innan jul. Vi märkte att han hade ont i ett ben, det gjorde honom väldigt medtagen. Att han hade olika temperatur i tassarna fick oss att misstänka propp, men efter två dygn på djursjukhus fick han komma hem igen. Korsbandsskada. Han skulle gå ner i vikt och inte anstränga benet för att på så sätt undvika artros i det skadade knät. Vi pustade ut och tänkte att vi nog fick ha honom några år till ändå. Han var ju trots allt bara 10 år och mina katter har blivit minst 15. Sotis var så glad över att vara hemma igen så att han var gosig och ödmjuk ett par dagar, men snart tittade vår egensinniga katt fram igen.

Så i mitten av januari, när jag var ensam hemma med honom, fick han ett jättekonstigt hyperventileringsanfall. Han var fullt kontaktbar men orkade bara ligga på golvet och dreglande flåsa med tungan ute. Anfallet var över på några minuter, men efter det blev han aldrig sig själv igen. Vi tänkte att han kanske överansträngt sitt onda ben och fått panik över smärtan, men när han bara ville ligga still och inte tog initiativ till att äta blev det att åka tillbaka till veterinären igen.

Röntgenbilderna gav ingen tydlig diagnos. Antingen lunginflammation. Eller förstorat hjärta. Eller tumör. Vi hoppades på lunginflammation och började medicinera mot det. Kanske hade korsbandsskadan gjort honom mer mottaglig. Men han blev inte bättre. Efter diverse ytterligare undersökningar och nya röntgenbilder, veckor då jag handmatat honom med extra näringsrikt foder, blev det tydligt att det var cancer vår älskling hade. Hans onda ben blev också sämre, ömt och stelt, av att han inte använde det eftersom han mest låg och vilade.

Vi bävade inför beslutet. Skulle vi veta när det var dags? Skulle vi känna att det var en katt med massa livsgnista kvar som togs ifrån oss? Skulle vi vänta för länge så att han fick lida? Men han visade tydligt när han inte ville mer. Vår favoritveterinär kom hem till oss och Sotis fick somna in på sängen med oss bredvid sig. Trygg i hemmet han älskade. När han bars ut, likt en baby svept i sin filt, kändes det som att hjärtat slets ur bröstet på mig.

För några dagar sedan kom hans aska hem, i en beständig, igenlimmad urna av mörkblå keramik. Vi vet inte vad vi ska göra med den, så vi behåller den tillsvidare. Det finns ingen självklar plats att sprida den på.

Jag har ju förlorat älskade, pälsbeklädda familjemedlemmar förut men det är faktiskt en lite annan sak när det inte finns någon annan kisses päls att gråta ut i. Inte för att sorgen är mindre, men hemmet känns så tyst och tomt. Vi känner oss lite som en pall med bara två ben. Det var ju vi tre; Jag, Patrik och Sotis. Sotis som vi ju kunde tacka för att vi ens träffades. Vår lilla familj. Jag är en crazy cat lady utan katt. Ändå vill vi inte ha någon ny kisse än på ett bra tag. För det är inte en katt vi vill ha, vi vill ha Sotis och honom får vi aldrig mer tillbaka. Grottar jag ner mig i den tanken får jag nästan panik, så jag försöker låta bli.