Alla dessa falska, själviska kvinnor

Jag höll på att skriva bloggens längsta titel på detta inlägg. ”Kvinnor och vår tendens att både nu och genom historien lura män att bli föräldrar eller inte föräldrar, beroende på vad männen för tillfället vill i den aktuella delen av världen”.

Häromdagen skrev Lady Dahmer ett blogginlägg om hur kvinnor alltid förväntas vara män till lags, att män alltid förväntas få bestämma och om att hon och hennes man fått sitt tredje barn tillsammans fast han egentligen till en början inte var så sugen på att få ett tredje barn.

Lite snabba tankar kring detta med att skaffa barn. Jag måste rätta mig angående en grej bara, det är inte per automatik ”den som inte vill” som får bestämma. Det handlar snarare om vad män vill. Att män får och förväntas få bestämma.

Många många många kvinnor skaffar nämligen barn för att mannen vill även fast de själva inte vill. Ofta fler än hon tänkt. Och trots att hon ger upp sin kropp samt riskerar liv och hälsa så är detta mer självklart för många än tvärtom. Få rycker på axlarna åt det. Jag har träffat så många kvinnor som berättat att ”ja jag ville egentligen bara ha ett barn men Kalle ville så gärna ha minst två tihi så jag gav med mig”. Inga konstigheter. Kvinnor som ger med sig är så pass normaliserat.

Flera protesterade och sa att de minsann aldrig hört talas om att tvärt om någonsin skulle hända i Sverige, det vill säga att män skulle förmå sina kvinnor att få barn fast de inte vill. Jag skrev en kommentar om mitt exempel som är ett starkt minne från barndomen om en kompis mamma som öppet på en födelsedagsfest berättade om att hon egentligen inte ville barn men det ville hennes man och därför hade hon fått sina två döttrar med ett års mellanrum för att ”få det överstökat”.

Förutom att jag själv vet minst detta exempel jag nämnt ovan och förutom att jag tycker att det är ett extremt etnocentriskt perspektiv på saker (alltså att män aldrig bestämmer när det blir barn mot kvinnors vilja) och ting menar jag att vi ska ha en sak jävligt klart för oss:

Föreställningar om att kvinnor lurar eller tvingar till sig barn är kvinnohat baserat på föreställningar om att att män i vårt svenska samhälle inte antas vilja ha barn och att det är synd om dem när barn blir till. Att spela detta i händerna och gå med på den diskursen är att aktivt utöva hat mot kvinnor.

Nedan har jag bäddad in en video från The Guardian som heter The imams, the Taliban and the condom som handlar om debatt kring preventivmedel i Afghanistan. Videon visar vissa mäns negativa syn på kvinnors makt över sin reproduktion, men även arbete som pågår för att förändra attityder till mer kvinnovänliga sådana.

https://embed.theguardian.com/embed/video/global-development/video/2015/nov/04/family-planning-clinic-afghanistan-taliban-contraception-video

Här är alltså tongångarna en annan, baserad på att männen här vill att kvinnorna ska föda barn, många barn. Här antas kvinnor bara längta efter att lura män från föräldraskap. Det sägs att om en kvinna får makten över sin reproduktion kommer hon använda den till att inte få några barn. ”Om vi gav kvinnor ett val skulle de aldrig få några barn och det hade varit en synd”.

Om vi i Sverige inte varit för fokuserade på att begränsa kvinnors sexualitet hade det väl låtit likadant här för 100 år sen och det gjorde det kanske, jag är ingen historiker så jag vet inte. Jag har mest läst diskussioner om att vi med preventivmedel skulle börja knulla som män och att det hade varit dåligt.

Man behöver inte vara ett geni för att se sambandet mellan vad mäns vilja är och hur den aktuella kulturen ser på kvinnors makt över reproduktion. Alltid förväntas vi vara vrånga lurendrejare. I Sverige pratas det om kvinnor som lurar till sig barn från stackars män som inte har nått annat val än att bli pappor och betala miljoners miljarder i underhållsstöd. Uj uj uj.

Jag är så jävla trött på att lyssna på detta kvinnofientliga prat! Sluta låta män sätta agendan hela tiden och berätta för oss vilka vi är!

Lady Dahmers inlägg:
Jag tvingade Oskar att skaffa ett tredje barn
Kvinnor förväntas vara män till lags

Annonser

”Nej” är ett alldeles utmärkt svar på en fråga.

1660266_991228124270348_5519551296090814246_nIgår såg jag denna screencap delad på Facebook. Den fick mig att tänka på två saker. Ena har jag filat på länge som blogginläggsmaterial, men den får nog vänta ett tag till. Andra är det här med att ”Nej” i sig inte skulle vara ett godtagbart svar på frågor.

Ovan går det att läsa att ”Nej” ses som ett oförskämt svar som förtjänar bestraffning. Kontexten är att en främling skrev och frågade om en tjej ville sms:a med honom. Hon skrev ”No”. Han besvarade det med att kalla henne ”Fatty”. Men det var en ok replik av honom att ge eftersom ”nej är ett otrevligt svar”, tydligen lika otrevligt som att förolämpa någons utseende. Hon var otrevlig, hon till och med provocerade med flit, menar de. ”No is a rude answer” …sug på den meningen ett tag. Förlåt, jag vet att den smakar jäkligt illa!

Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara bättre, eller ett krav att svara med ett ”Näe tack du lilla snuttegubben, det hade ju  kunnat vara jättetrevligt men nu råkar det vara så att jag inte är intresserad. Dessutom har jag pojkvän kan vi säga för det är ju det enda svaret som eventuellt kan respekteras av er utan mothugg. Eventuellt. Puss å kram å kärlek, ha en bra dag!” till en främling man verkligen inte är skyldig nått när ”Nej” sammanfattar vad man vill ha fram på ett alldeles utmärkt sätt. Dessutom har jag varit med om exempel där tjejer (för det är oftast tjejer som svarar killar som blir arga för att tydligen endast ”Ja!” var ett acceptabelt svar) svarar glatt och trevligt och inlindat så att snubben ska landa mjukt och han ändå svarat med otrevlighet.

Jag kan faktiskt till och med ta mig själv som exempel, även om detta inte hände på nätet utan i den livs levande verkligheten. Det var väl lite mer än 10 år sen och jag var på tackfest för jobbare på studentnationen där jag var verksam. Festen hade börjat i badhuset, sen gick vi till nationen. Väl där kom en kille fram till mig och på lite aggressivt manér frågade om jag var tjejen i baddräkten jag haft på mig i simhallen. Jag visste inte riktigt vart jag kunde förvänta mig att han skulle ta den frågan så jag svarade ”Ja”, fullt beredd på att bli förolämpad för mitt utseende, det är så härligt att vara kvinna och förvänta sig sånt av vilt främmande män. Han spände dock ögonen i mig och väste fram ”Jag vill skända din kropp på alla sätt och vis!”. Medan visioner av att bli våldtagen ”på alla sätt och vis”, sedan styckmördad och dumpad i ett dike flimrade framför mina ögon hann jag tänka allt från ”MEN VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG!?!?” till ”HAHAHA, DRA ÅT HELVETE!” och såklart ”NEJ!”. Istället svamlade jag, med ett milt leende på läpparna, fram nått om någon pojkvän jag sa att jag hade och att det liksom inte riktigt passade mig att bli skändad just den dagen, detta eftersom jag kände att det hade kunnat bli ännu mer obehagligt än vad det redan var att inte linda in honom i bomull innan jag försiktigt la honom i korgen märkt ”Nej!”. Det passade dock inte alls utan han vrålade ett skitförbannat ”NÄHÄ!” och jag fick stå ut med att han resten av kvällen stirrade hotfullt på mig eftersom jag tydligen förolämpat honom nått extremt genom att inte vilja följa med honom hem för Gud vet vad det var han menade.

Nu är det här också bara ett exempel. Jag har varit med om flera ”NÄ MEN DU VAR FUL OCH FET ÄNDÅ SÅ..!” både på nätet och IRL. För det handlar inte om att ”Nej” är ett oförskämt svar för att det är kort och abrupt eller att man istället måste linda in nejet för att vara artig och förtjäna artighet tillbaka. Det handlar om att det enda acceptabla svaret är ”Ja!”. För tydligen det deras rättighet. Jag tycker att engelskan har ett bra ord som inte är så lätt att översätta till svenskan (den som kommer på nått lika bra motsvarande svenskt ord får gärna kommentera för det står still i mitt huvud på den fronten) och det är ”Entitlement”, rättighet är ju en ok översättning men jag tycker inte att det riktigt beskriver det ändå. Entitlement är vad män känner till oss, till vår kropp, vår kärlek, vår uppmärksamhet, vår tid, vår evigt vördnadsfulla älskvärdhet och vårt ”Ja!”.

Vad är det som får män att tro att det är OK att fråga främmande kvinnor* om de säljer sex?

CW: Stötande innehåll – män som beter sig som äckel.

Nyligen startades sidan Snubbarna på Facebook. Bakom den är några män som tröttnat på hur kvinnor behandlas på nätet. För att upplysa om omfattningen av näthat mot kvinnor tar de emot och lägger upp screenshots av meddelanden som skickats in till dem från de som utsatts för hatet.

Jag har följt kontot i några dagar och både förfärats över innehållet i bilderna de publicerat samt skrattat åt kommentarerna från personer som följer Snubbarna. Under tiden jag följt har jag observerat ett återkommande tema och ett fenomen jag själv varit med om. Nämligen män som frågar främmande kvinnor som inte på något sätt utger sig för att vara sexarbetare om de säljer sex eller kan tänka sig att göra det.

Mig hände det för ca 10 år sedan efter att jag annonserat på Blocket efter någonstans att bo. Jag hade lagt upp mitt mobilnummer för att presumtiva hyresvärdar skulle kunna kontakta mig. Förutom förslag på rum att hyra fick jag sms från en man som inte hade någon bostad att hyra ut men som dock hade ett annat erbjudande. Jag minns inte exakt vad som skickades fram och tillbaka, men jag minns att han ville erbjuda mig 5000 kr för att gå på dejt med honom. Jag upplyste honom om att varken jag eller mitt sällskap var till salu och att det var jävligt otrevligt och olämpligt av honom att antyda att det eventuellt skulle vara så.

Oavsett om han som skrev så till mig var seriös eller ej var det väldigt obehagligt att vara med om ett sådant övertramp rakt in i min telefon. Det är så svårt att värja sig. Jag har hört talas om liknande historier, men jag hade ingen aning om att det var ett så utbrett fenomen som det verkar vara. Nedan följer tre kollage jag gjort med bilder från Facebooksidan Snubbarna**:

snubbarna1snubbarna2snubbarna3

Jag frågar mig vad det är som får dem att tro att det är ok att bete sig på detta sätt. Det är ju inte som att vi lever i ett samhälle där personer som säljer sex inte utsätts för förtryck på grund av det. Alla vet det. Det är inte för inte som ”hora” är ett grovt skällsord.

Mannen som skrivit texten i den gröna rutan i första kollaget verkar dessutom väldigt medveten om att det han frågar är problematiskt ”ursäkta den här knäppa frågan” och ”jag ber om ursäkt ifall jag sårade dig”, men han frågar i alla fall. ”frågar man inte får man inte veta” säger han, som någon slags slogan från ett undervisande barnprogram, som om han frågat sin biologilärare hur osmos fungerar snarare än om en för honom vilt främmande person kan tänka sig att börja sälja sex till honom. Gällande honom verkar det förövrigt vara ett beteende han går igång på att ägna sig åt då en kommentator på Facebook uppgav att hon fått exakt samma meddelande från honom för något år sedan.

Det är svårt för mig att dra andra slutsatser än att de uppsåtligen vill kränka och nedvärdera kvinnor med sina meddelanden. Maktutövande. Psykisk misshandel på behörigt avstånd. Kvinnohatiskt svineri utan att behöva ta någon konsekvens. Om någon tar illa upp går det alltid att slå ifrån sig med ett ”Men ta det lugnt, det var bara en fråga! Ingen skada skedd, chilla!”. Knappast menar de allvar med sitt erbjudande, hade de velat köpa sex hade de väl vänt sig till någon annan del av internet. Snarare är det ett sätt att sträcka ut ett långfinger och en knytnäve till främmande kvinnor för att säga ”Hej, jag vill bara att du ska veta hur jag ser dig eftersom jag vet att det högst troligt kommer vara en obehaglig upplevelse för dig. Vad ska du göra åt det, VA?”.

Dock verkar jag inte behöva fundera mer då jag kan utläsa svaret på min fråga om varför män som skriver sån skit beter sig så och varför de tror det är ok ur en annan bild på Facebooksidan Snubbarna:

snubbhora

Jag känner att det fan räcker nu. Det MÅSTE tas krafttag mot näthat!

* Med kvinnor i detta inlägg menas såväl kvinnor som andra personer som läses som kvinnor och som på grund av det drabbas av kvinnohat.

** Alla bilder är tagna, med tillstånd, från Facebooksidan Snubbarna. Följ även @snubbarna på Twitter. Jag har dock valt att maskera männen i bilderna här i min blogg, där det inte redan gjorts. Dessutom har jag redigerat för bättre överblick av bilderna och ökad läsvänlighet. I sista bilden klippte jag bort en textsnutt då den var irrelevant för blogginlägget. Klicka på bilderna för att se dem större.

Jag är sambo och så – men…

Igår lyckades tydligen jag och en krönikör i Helsingborgs dagblad ha tankar om samma ämne i huvudet. Ok, han kanske tänkte det lite tidigare eftersom det var just igår krönikan publicerades, men ändå. Ämnet är komplimanger till eller från främlingar.

Krönikören, som nu på Twitter går under namnet HD-mannen, vill kunna ge komplimanger till ”medium till ful-snygga” kvinnor som på pendeltåget ger honom ”en wow-känsla” utan att uppfattas som ett jävla slem. ”Det måste gå!”.

Nä.

Det måste det inte alls.

Jag har skrivit mer eller mindre pedagogiska inlägg om detta förr. Exempelvis:

”Men asså JAG tycker att det är heeeelt ok när killar skriker efter MIG.”
Nej, det är ALDRIG ok att kommentera främlingars stjärtar!
Ursäkta mig patriarkatet, men vad menade du med det där?
”Du är snygg, är du singel?”

Flickvänsmaterialet har skrivit väldigt bra om HD-krönikan (gå in och läs blogginlägget):

Är min känsla av säkerhet, min rätt till integritet och till det offentliga utrymmet fortfarande underordnat ditt egoistiska behov av att få uttrycka din estetiska tillfredställelse över min frisyr?

Svaret är rimligtvis ”Nej!”.

Innan jag blivit medveten om krönikan i HD plitade jag ner ett par teckningar på min iPad om hur min personliga upplevelse av att få komplimanger av främlingar på stan är:

komplimang

Som jag har skrivit förr, du kan inte veta vilken sinnesstämning den främmande personen vars kropp du kommenterar är i när du bildligt talat rycker byxorna av denne med ett ”snygg rumpa!”, eller liknande. Kanske är hen glad över en fin prestation hen precis utfört och uppslukad av det positiva ögonblicket i hens liv. Det är knappast schysst då att dra personen från den positiva sinnesstämningen ner i tankar om dennes kropp och vad du tycker om den! Dessutom är det ju tråkigt att minnet av den prestationen för alltid kommer vara nedlusat med en ovälkommen ”snygg rumpa”-kommentar från någon creepy och skum person. Kanske funderar hen över en lösning på ett problem gällande dennes arbete eller studier och förtjänar att stanna i de tankarna. Det är helt enkelt väldigt taktlöst och oförskämt att ta för givet att folk ska gilla att man berättar för dem att deras utseende tilltalar en!

ÄNTLIGEN kom en man och sa allt det där vi alltid sagt, nu är vi räddade!

Den här pappan trodde att hemmafruar inte gjorde nått om dagarna, sen hände detta. Han blev hemmaman och började uppleva själv hur det är att vara hemma och ta hand om hem och barn. Nu räddar han hemmafruar världen över med sin berättelse om kampen för att få duscha, om hur barnen behandlar honom som en betjänt och hur han surt äter sin middag på farstubron eftersom han inte pallar berätta för frugan hur hans slitiga dag varit.

För en gångs skull kom denna artikel in i mitt Facebookflöde genom att Hanna Lemoine, a.k.a. One-way Communication, delade den och inte som en hyllning från en av mina mindre analyserande vänner eller bekanta. Men annars är det ju populärt att bli glad när en män äntligen tar på sig att framföra samma budskap som kvinnor sagt i alla tider, för då kanske folk (d.v.s. andra män) äntligen fattar att det är sant. Jag skulle kunna plocka fram flera exempel jag aldrig skrivit om där personer som ännu inte fått på sig genusglasögonen helt oreflekterat ohh:ar och aaahh:ar över någon man som säger samma sak som kvinnor sagt tusen gånger i tusen år.

Detta är ju vanligt i alla kamper. T. ex. får vita mer cred och lyssnas mer på när de talar mot rasism än vad de som utsätts för rasism gör. Exemplen är många. Pappor som får döttrar och då plötsligt blir feminister, till allas glädje och beundran. Henrik Schyffert som skriver ett jävligt basic inlägg om rasism på Facebook och ”Men WOOOOW, vilken grej! Vilken kille! Helt otroligt!”-reaktionerna som knappast lät vänta på sig.

Jag undrar dock om det är lika vanligt i andra kamper att de förtryckta själva står i framkanten och applåderar hårdast när någon utomstående, strukturellt överstående, plockar deras budskap rakt av och blir hyllade som att de säger nått ingen uttryckt innan. ”Åhh vad duktigt, vad glad och stolt jag blir över att just du vill ta mina ord och göra till dina egna så att de äntligen tas på allvar!”. Funkar det verkligen så?

G*d förbjude att en man skulle behöva se upp till en kvinna

En kan ju fråga sig varför jag funderar så jäkla mycket över mina ex som jag gör, jag som snart varit i mitt livs bästa relation i 7 hela år. Det är inte som att jag är ledsen över dem längre, även om jag ibland kan bli lite arg. Fast egentligen är det väl inte funderar över exen eller ältar dem specifikt som jag gör, jag funderar över heterosexuella relationer eller män och använder mina erfarenheter som basen för mina tankar. Vilket ju är helt logiskt.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över ex som verkar ha känt sin manlighet hotad av mig, bara genom att jag är den jag är (awww, deras bräckliga lilla manlighet *spelar en sorgsen trudilutt på en mkt liten fiol*). Främst för att jag har en hyfsat välfungerande hjärna, det är ju beklämmande. Det passar sig liksom inte att se upp till flickvännen, åh nej! Det är hon som ska se upp till honom på alla håll och kanter. På sin höjd kan snubben se upp till att flickvännen är så jävla duktig på att passa upp på honom. Typ laga mat och suga kuk och sånt.

Men det är inte bara i förhållanden detta fenomen uppstår. Så fort en kvinna råkar bli lite offentlig och få lite makt ska hon ju tryckas ner. Det verkar vara en ryggmärgsreflex.

Igår dök tankarna upp efter att en twittrare skrivit att textraden ”Ibland känns det som om killar inte gillar tjejer som gör karriär” hade fastnat på SVT. Det var från nått program från -91. Min spontana reaktion var ”Ibland!? How about mest hela tiden?”. Jag vet att jag för en massa år sedan läste en undersökning, som jag såklart inte kan hitta nu eftersom det säkert var 10 år sen jag läste den, om olika saker folk ville att en partner skulle förkroppsliga. Högt upp på listan för män som vill vara ihop med kvinnor var att hon skulle jobba med ett lågstatusyrke. Om jag inte missminner mig var det ”undersköterska” specifikt.

Nu är jag verkligen inte en person som kastar undersköterskor under bussen, men det finns ju ändå vissa slutsatser en kan dra av att det finns män som tänker så, baserat på hur dåliga villkor undersköterskor ofta har. Typ att hennes jobb inte ska vara lika ”viktigt” som hans, då i bemärkelsen att hon kan vara hemma med barn och sånt eftersom det är relativt lätt att ta in en vikarie att göra hennes arbetsuppgifter. Detta medan den upphöjda mannen ju måste vara på jobbet eftersom han är oumbärlig där. Dessutom är det ju trevligt att vara ihop med en kvinna som till och med jobbar i ett omvårdande yrke, fatta så omhändertagande hon måste vara! Samt att det ju är nice att vara ihop med någon som tjänar mindre än en. Om en är man alltså. Maktövertag.

”Det känns inte som att du behöver mig. :((((((((((((” Citat från ett av mina ex. Eftersom det är så sjukt mycket skönare att vara ihop med någon som är ihop med en för att hon måste pga ”behöver det” snarare än att hon vill det. Antar jag. Om det är ett behov snarare än vilja så kan han ju behandla henne lite hur som helst, hon måste stanna ändå. Och det vet ju alla att det är för påfrestande att bara vara schysst hela tiden när det går att vara ett jävla svin.

Moderskap igen

Jag kommer alltid på så smarta saker när jag är ute och går, så jag borde ha ett litet anteckningsblock med mig för att skriva ner dem.

Idag kom jag att tänka på ännu en grej angående föräldraskap och moderskap och det är pressen det lägger på ett förhållande. Även om en kämpat hårt för att ha ett så jämställt förhållande som en kan inbilla sig att en kan ha brukar mycket ställas på sin ända när barn kommer in i bilden. Det är inte konstigt att så många relationer spricker under småbarnsåren.

Förutom det uppenbara att en inte får sova, inte kan eller vill ligga lika mycket som innan samt inte har lika mycket tid för varandra finns andra aspeker en kanske inte tänkt på. Som att vanor en har som är helt ok när det inte finns barn kan göra ens respektive asförbannad när barn är med i bilden.

Det händer t.ex. att jag tittar på min sambo och tänker ”Det här han gjorde nu som jag är helt ok med hade jag gått i taket över om vi hade haft barn”. Som när han säger ”Jag ska också gå upp nu” när jag vaknar på morgonen, men sen vänder sig om och somnar om i två timmar till. Eller när han bestämmer sig för att spendera månader åt att spela igenom alla Resident Evil-spelen varje ledig minut. Det stör mig alltså inte nu, till och med är det lite skönt med egentid när han sover och jag är vaken eller när han hänger i vardagsrummet när jag är i köket. Detta eftersom vi bor i en etta och därför nöter rätt hårt på varandra när båda är hemma och vakna samtidigt. Hade vi haft barn hade jag dock antagligen stått och måttat stekpannan i gjutjärn mot huvudet på honom eftersom båda dessa beteenden lämpat över allt ansvar för barnet på mig.

Säkerligen gör jag hundra saker som hade irriterat honom lika mycket. Men mammor förväntas i längre utsträckning än pappor anpassa sina liv efter barnen. Ta bara en sån sak som att mammor uppmanas ha all möjligt typ av tålamod med att pappor kanske ballar ur efter förlossningen ”Det är faktiskt en jättestor omställning att bli pappa!!!” medan mammor knappt kan ta en öl med polarna 6 månader efter förlossningen utan omvärldens hårda dom om undermåligt föräldraskap, än mindre dra till Kos med brudarna och leka tonåring i en vecka.