Mobbare och deras ”dåliga samvete”

Skärmdump från aftonbladet.se, redigerad av undertecknad

Den danska simstjärnan Jeanette Ottesen har dåligt samvete, kunde vi läsa på sportsidorna i Aftonbladet den 18:e oktober. Hon avslöjar ”mörka hemligheter” i sin nya självbiografi. En av dessa hemligheter är att hon mobbat den tidigare lagkamraten Lotte Friis. Erkännandet läses mer som ett upprepande av kränkningarna hon utsatt Friis för. Vi får höra om allt som var fel på Friis samt att hon var ”ett klassiskt mobboffer”, vilket Ottesen menar var till grund för mobbningen hon utsatte henne för. ”Det är så dumt och meningslöst att man ska behöva skämmas för att man inte är som alla andra, men så var det på den tiden” skriver Ottesen, i ett utlåtande som mest låter som ”Hade du varit där hade du också mobbat henne!”. Vem är det vi ska känna förståelse för egentligen? Ottesen eller Friis?

”Jag minns inte om jag någonsin bad om ursäkt till Lotte”. Översättning: ”Jag har inte bett om ursäkt till Lotte!”. Att erkänna för sig själv att man betett sig så illa att man sårat en annan människa är svårt. Att sedan också ta modet till sig att uppriktigt be en annan människa om förlåtelse för något man gjort är en jobbig process som man inte glömmer i första taget. I alla fall inte om man förstått vidden av sitt agerande och vilka konsekvenser det fått för personen man ber om ursäkt till.

Att Ottesen antagligen inte bett Friis om ursäkt innebär också att hon uppenbarligen inte heller bett om tillåtelse att hänga ut Friis trauma för alla att se och för Ottesen att vinna godhetspoäng på. I den enda artikeln jag hittar om Lotte Friis där mobbning nämns gör hon en poäng av att nämna att hon inte blev mobbad i skolan. Låter det som en person som vill bli uthängd som ”ett klassiskt mobboffer” i självbiografier och media? Kan det vara så att det är ett kapitel i hennes liv hon velat hålla privat? Jag är ingen expert på danska eller på danska simstjärnor så jag kan såklart ha missat att Lotte Friis uttalat sig om sina sviniga lagkamrater men om inte, vet vi ens om Friis själv upplevt sig som mobbad? Är det Ottesen som bestämmer att Friis var ett klassiskt mobboffer?

Oavsett det är det så att mobbningsoffer inte har överlevt för att vara slaskhinkar för mobbare att ösa sina skuldkänslor i. Vi har inte överlevt för att ge er absolution från era synder eller lättnader av det dåliga samvetet. Vi finns till för vår egen skull. Flera av oss är inte intresserade av några ursäkter. Vi vill inte gå igenom det återupplivandet av trauma som det innebär att konfronteras med obehagliga minnen av vad vi utsattes för. Vi vill bara att ni lämnar oss i fred! Det minsta mobbare kan göra innan de bestämmer sig för att använda sin bakgrund som kränkare av andra människors värdighet, förutom att ge fan i det, är ändå att be om lov innan de nyttjar andras trauma för att sälja böcker eller kalla sig ambassadörer för mobbades sak.

Det Jeanette Ottesen visar i sin självbiografi är att hon, i alla fall för tillfället, hör lika mycket hemma som ambassadör för en antimobbningsorganisation som Paolo Roberto hör hemma som ambassadör för Talita eller Inte Din Hora.

Slutligen, ett hett tips Jeanette: Hold din kaeft

Pearl parties och andra pyramidspel

Här om natten vaknade jag vid kl 03 och hade svårt att somna om, så vad gjorde jag? Scrollade på telefonen såklart. Jag tittade på nån gullig hundvideo på Facebook och när den var slut hoppade appen automatiskt över till en live-sändning av en kvinna som satt och öppnade musslor, plockade hon pärlor ur dem och visade upp dem med ett skjutmått för att visa hur stora de var ”Oooh wow the first lavender one in a while!” ”Look at that, neon orange and a 6,7 that’s amazing!”.

Förundrad fortsatte jag titta på klippet med tankar om ”Vad är det här egentligen” och ”Vad sjutton är det jag tittar på?” återkommande i mitt huvud. Jag har tillräckligt mycket koll på pärlor för att veta att de inte naturligt förekommer i färger som limegrön och neonrosa. Dessutom förstod jag inte riktigt vad man ska ha enstaka pärlor till och varför såg musslorna så otroligt äckliga ut?

Dessa frågor fick mig att ramla ner i ett så kallat kaninhål jag fortfarande inte kravlat upp ur. Jag klickade mig vidare in på tjejens hemsida och läste där att hon och hennes man hade sett sådan musselöppning på ett tivoli(!) och tyckt det var så roligt så de bestämde sig för att ta konceptet vidare till internet. Sounds legit.

Vad jag hade sett var ett så kallat ”Pearl party” och det är del av en MLM (multi level marketing), pyramid scheme eller på svenska pyramidspel. Det handlar helt enkelt om bedrägeri! Ett MLM-företag rekryterar folk till att hålla dessa partys. För att tjäna pengar på det hela måste dessa personer rekrytera andra till att hålla fler partyn för det praktiskt taget omöjligt att tjäna pengar endast på att sälja produkten.

Produkten är döda musslor, eller ostron, som de petat in en billig, odlad och artificiellt färgad sötvattenpärla i, typen av pärla du kan köpa en 30-40 st trädda på en elastisk tråd och sålda som armband för en hundring eller två lite överallt. Ibland är det inte ens så hög kvalitet på pärlorna som det är i de som säljs som färdiga utan det handlar om en plastkärna med bara något enstaka lager pärlemor på sig, ett lager som lätt nöts bort. Ofta är det musslor eller ostron som egentligen har dyra pärlor i sig som används, detta för att lura folk att tro att det verkligen är värdefulla pärlor som kommer ur dem. Den döda musslan prepareras sedan med kemikalier så att muskeln i den drar ihop sig och musslan stänger sig igen för att simulera att den aldrig blivit öppnad. Sedan vacuumförpackas musslan och skickas iväg för att öppnas i dessa pearl parties, ofta preparerade med farliga kemikalier som formaldehyd. Tänk er bara stanken av dem.

Affärsidén är att folk då ska köpa dessa musslor för ett visst pris, som grisen i säcken, och så blir det en överraskning för köparen om det är en mycket eller lite värdefull pärla i den. Lite spännande sådär. Lite som att spela på lotto men då i bedrägeriform.

I livestreamen jag tittade på var det tittare som köpt allt från två till 10 av dessa mussor och som då fick en rad med ”amazing” och ”so gorgeous” pärlor i olika konstiga färger och ojämna storlekar. I ett klipp jag såg medan jag grottande ner mig i ämnet var det en av partyvärdarna som höll upp en pärla och påstod att den var värd $78. För en pärla som inte ens är värd 1/100 av det priset. Det kan ju tyckas konstigt men dessa partyn är jättepopulära så folk går på det. Bara för att sedan bli fruktansvärt besvikna när de tar sin fantastiska pärla till en julvelerare och får höra att den är i stort sett värdelös.

Det förekommer också andra ”parties” som ”ring parties” där man köper en badbomb(!) som det är en hemlig ring gömd i. En ring som påstås vara värd mycket mer än de ca $20 dollar det kostar att köpa badbomben den göms i. Naturligvis är ringarna skräp. Man behöver inte vara en smyckesexpert för att veta att det är jättedumt att utsätta sina dyrbara juveler för ett konstigt kemikaliebad. Dessutom, om de nu hade varit så fantastiskt dyrbara, varför hade säljarna inte bara löst upp bollarna och sen sålt ringarna vidare och på så sätt tjänat mycket mer pengar än vad de gör på dessa parties? Samma sak med pärlorna!

Jag vill inte stötta någon del av dessa pyramidspel genom att länka direkt till dem men jag hittade en rolig parodi på Youtube som visar hur det kan gå till. För de som vill läsa själva rekommenderar jag en googling på ”pearl party scam”.

Kommentarer m.m.

Eftersom mitt återupptagande av bloggandet i nuläget handlar om att jag vill komma igång med mitt skrivande har jag stängt av kommentarerna. Vill man kontakta mig finns min mailadress någonstans här till höger. Förhoppningsvis lyckas jag se det någonstans bland alla mail jag får från diverse företag som rycker mig i plånboken. Jag inser såklart att risken är stor att jag bara sitter här och pratar med mig själv, jag har hört att bloggande är ute.

I samma veva som jag la ner bloggandet 2016 la jag ner mitt twittrande och jag har fortfarade inga planer på att ta upp det igen. En stor anledning är det samtalsklimat som råder på internet just nu där det verkar som att många tävlar i grenen att missförstå mest och tolka avsändaren som så korkad/dum/elak/hemsk/vad-som-helst-dåligt som möjligt. Det intresserar mig inte att delta i samtal när deltagandet sker på sådana premisser, vilket är ännu en anledning till att jag stängt av kommentarfunktionen på bloggen. Det tar för mycket energi för mig att kämpa för att uttrycka mig på ett sätt som ingen kan missförstå för att jag ska orka ta hänsyn till de som inget hellre vill än att leta fel i en text. Om man vill tro att jag med meningen ”röda katter är söta” menar att jag tycker att svarta katter är fula, samt att jag delar åsikten att de för med sig olycka så kan man ju roa sig med det. Jag behöver bara inte läsa tramset.

Hej igen!

Efter flera års tystnad tänker jag återuppliva bloggen. Jag vill komma igång med mitt skrivande igen och att blogga har, för mig, alltid varit ett bra sätt att göra just det.
Antagligen kommer det inte bli riktigt samma sak som det en gång var. Kanske kommer jag inte skriva om samma ämnen som jag förut skrev om. Eventuellt kommer jag inte tillåta kommentarer. Vi får se.

Hur som helst, välkomna tillbaka ni som tittar in igen, välkomna ni som hittar hit på nytt. Vi får se om det utvecklas till nått nån mer än jag är intresserad av.

:-*

Om att ångra sex ”efteråt”

Häromdagen gjorde jag en omröstning på Twitter där jag frågade ett par saker angående sex som någon ångrat efteråt. Jag fick idén efter att ha läst ännu en artikel om våldtäkt där gärningsmannens försvar varit att brottsoffret nog ”bara ångrat sig efteråt” och att brott därmed inte begåtts. Jag är fullt medveten om att denna twitteromröstning inte är nått man kan dra för många slutsatser av, men jag tyckte det var intressant ändå.

Min första fråga ser ni ovan. Jag drar mig till minnes en situation för många år sedan då jag fått kontakt med en kille jag tänkte jag kunde ha en kk-relation med, det var bådas uttalade inställning. Då var jag ganska nyinflyttad i min studentstad och kände mig ensam och bekräftelsetörstande. Dessutom såg han lite ut som en kille jag varit kär i tidigare. Egentligen var nog ingen av oss supertaggad på att ha sex med den andre men nu hade vi ju bestämt att vi skulle ha det. Efteråt blev han konstig och ville bara bort från mig så fort som möjligt. Ändå hände det en gång till. Han kontaktade mig fler gånger, men då var jag inte intresserad.
Efteråt tolkade jag hans avvisande reaktion efter sexet som att han var rädd att jag skulle tro att det var nått mer mellan oss än sex, rädd för att jag skulle bli kär i honom. Kanske var det också hans förklaring, jag kommer inte ihåg. Jag utgick ifrån mitt eget dåliga självförtroende och vände hans reaktion som att den handlade om mig och min attraktionskraft snarare än om honom och hans känslor. Nu är jag inte så säker. Hade det kommit fram i efterhand att han ångrat sexet och mådde dåligt hade jag nog blivit väldigt illa till mods och mått dåligt jag med. Jag hade funderat på hur jag kunnat agera så att nått sånt inte hade hänt igen. Idag hade jag förhoppningsvis avstyrt en liknande situation.
I den andra frågeställningen om varför man ”ångrat efteråt” (inom citationstecken eftersom man kanske inte ville alls egentligen) försökte jag känna av vad andra tänker om sex de ångrat. Angående ”Orsak, ej pga partnern” tänkte jag exempelvis på att man kan ha haft sex man ville ha och som kändes bra, men som kanske pga att man var otrogen eller liknande vid tillfället fyllde en med ånger efteråt. En person tänkte att ”pga presterade inte bra” passade där.
Jag har tänkt mycket på det där genom åren, på sex jag ”ångrat efteråt” och vad som legat bakom min ånger. För egen del har det faktiskt inte handlat om nått rent ångrande efteråt, även om min sexpartner nog hade tolkat det så. Jag ville egentligen inte alls ha sex men kände inte att jag hade möjlighet att säga ifrån. Jag tyckte inte att jag hade kontroll nog i situationen för att göra det. Det har alltså handlat om sex som aldrig borde ha hänt, som jag aldrig velat ha och som jag därför ångrat. I vissa fall har partnern behövt vara rejält verklighetsfrånvänd för att inte inse att jag inte samtyckte. I vissa fall tror jag att de visste att jag inte samtyckte, men struntade i det.
Om partnern sen betett sig illa efteråt är det klart ångern kan ha blivit större. Sen har det hänt att jag ångrat sex efteråt pga partner som betett sig illa efteråt, men då har jag inte känt mig förgripen på. I ett fall kände jag mig utnyttjad, men dock inte sexuellt. Dåligt rykte har jag aldrig haft, även om jag kallades ”jävla hora” i skolan. Det handlade mer om ett skällsord de ville skulle svida. Idén till frågan om rädsla för dåligt rykte i omröstningen fick jag av boken Flickan och skammen av Katarina Wennstam, som jag precis läst.
Jag tycker det är intressant hur vissa inte skäms för att använda ”hen ångrade sig efteråt” som försvar om och om igen när de blir anklagade för våldtäkt eller andra sexualbrott. Jag inser att det antagligen är för att det funkar för dem, för att de blir friade och för att omvärlden ser dem som offer för omständigheterna. Men tycker man verkligen inte att det är ens problem och varför tycker man inte att det är ens problem? Jag tänker att man borde tänka på att om folk man har sex med ofta eller i alla fall inte sällan ångrar det så är man själv kanske eller till och med troligtvis den gemensamma nämnaren i situationen. Att ens beteende före, under eller efter sex får andra att må dåligt. Att ”ångra sig”. Att mena att de blivit våldtagna eller utsatta för andra sexuella övergrepp. Jag menat att man har en skyldighet att problematisera det och korrigera sitt beteende så man slutar vara en negativ faktor i andras liv. Hur kan man annars se sig som oskyldig?

Du sökte en Kvinna™ och fann en människa. Du är förvirrad.

FullSizeRenderScreenshot från Instagramkontot @byefelipe där folk delar med sig av berättelser om snubbar som blivit otrevliga efter att de blivit dissade eller ignorerade på nätet.

Ewww va du är eeeeckli, män vill inte hööööra att kvinnor har normala mänskliga kroppsfunktioner! För guds skull nämn inte heller hemliga och onämnbara kroppsdelar! Det är mycket mera ohyfsat än att bete sig som ett svin bara för att någon inte svarar direkt på ens meddelanden!

Jag fick flashbacks till alla gånger jag varit ihop med killar jag inte vågat vara mänsklig inför. Alla gånger jag stoppat papper i toan och sen suttit längst ut på ringen för att det inte skulle höras att jag kissade. En gång satt jag så långt ut så jag råkade kissa på golvet, vilket gjorde mig ännu mer tillintetgjord. Jag tänkte på alla gånger min ömma mage varit helt svullen eftersom jag varken kunnat bajsa eller fisa på flera dagar av skräck för att snubben skulle tycka att jag var äcklig och ovärdig. Alla dessa minnen av denna svullna ömma mage!!! I vissa fall är dessa de främsta minnena av relationen! Jag kunde knappt sova eftersom jag kunde råka fisa i sömnen och då hade han kunnat höra det och döma mig. Ibland vaknade jag av en undsluppen prutt och var tvungen att försäkra mig om att snubben var i djup sömn och inte hört den. Det enda jag inte har gjort är väl att vakna innan snubben så att han kunnat vakna upp till mitt välsminkade ansikte. Det tar på krafterna att vara Kvinna™!

Det intressanta är att jag inte känt så inför alla killar, utan bara vissa. Som att det fanns en outtalad förväntan från dem att jag skulle förkroppsliga någon slags kvinnlig mystik för att de inte skulle tappa sitt intresse för mig. Alla har väl hört talas om att man ska ”keep romance alive”, vilket brukar innefatta råd om allt från att bajsa med stängd dörr till att inte låta mannen se att du är mänsklig alls.

Märk väl att jag inte menar att det enda rätta är att släppa hämningarna och rakt av dela varendaste vrå av sin mänsklighet med sin partner. Jag kommer varken med pekpinnar eller rekommendationer! Det är bara rimligt att man får lägga det på en nivå man känner sig bekväm med. Jag har t. ex. själv ingen lust att bajsa, tömma menskoppen eller tvåla in rumpan i duschen framför min sambos ögon. Det hade jag inte känt mig komfortabel med. Vad jag vänder mig mot är när det blir till krav som gör att man känner sig osäker och som skapar en stress och en press över att alltid behöva förställa sig inför sin partner för att känna att man duger i deras ögon. Krav som dessutom inte kommer från en själv.

Lisa berättade i senaste avsnittet av podden Glädjeflickorna (från ca 26:40) upp att hon i tonåren haft en pojkvän som satte henne på en piedestal. Hon kände att förväntningarna var begränsande och jobbiga att hantera samt att det var som att han med dem försökte uppfostra henne till perfekt flickvän. Jag kunde verkligen känna igen mig i hennes beskrivning av när ”åh du är så underbar” snarare blir ett tyngande krav på perfektion än en kärleksbetygelse.

Nu lever jag ju med en av två personer (hej Helena) i denna värld som tar mig för jag är och som inte kräver att jag ska vara någon eller något jag inte är. Det är så himla skönt! I dagens samhälle är det ju ett (obetalt men istället dyrt) deltidsjobb att leva upp till vad som förväntas av en för att en ska kunna räknas som Kvinna™. Vaxa eller raka allt från öronhöjd och neråt. Putsad och polerad. Insmord och parfymerad. Till och med mensbindan ska dofta blommor och då har jag ändå bara skrapat lite på ytan av kravlistan.

Jag tror inte att jag idag hade orkat dejta någon som krävde att jag ska vara Kvinna™ snarare än människa för att se mig som åtråvärd och sexig. Hänger attraktionen på att en förställer sig och gör sig till så man till slut knappt ens känner igen sig själv kan man ju fråga sig om vederbörande är särskilt förtjust i en alls. Och personer som inte klarar av att få ett textmeddelande om att en tjej gått och kissat utan att få ett bryt över hur äcklig hon är borde kanske hålla sig borta från alla försök till romantiska relationer helt och hållet. För vi alla bajsar till och med ibland. Om så inte med röven så i en påse på magen. Chill!

Blodmåne

Min livsångest väckte mig 04.28 så jag tog tillfället i alt att titta på månen som för tillfället är röd. Då jag pga extremt skitiga rutor var tvungen att öppna fönstret och hänga ut för att se fenomenet väckte jag Patrik så han också såg den.

Hade jag varit man hade jag tagit med kamera och stativ upp på Sankt Hans backar för att ta en fin, skarp, bild av blodmånen. Men jag är kvinna så i brist på att kunna be Patrik, som behöver sova, att följa med på ett sådant upptåg får jag nöja mig med att stanna hemma och hänga ut genom fönstret för att ens se den. Det är helt enkelt inte säkert för mig att ge mig ut på sådana äventyr ensam.

”Hjälp, vi ska föda!”, med tanke på valet i Danmark…

22 % fick Dansk Folkeparti i Danska valet igår. Nästan var fjärde dansk har alltså röstat för en nationalistisk och konservativ politik.

Förra året tittade jag på en dansk dokumentärserie som gick på SVT, en variant av ”One born every minute” eller ”En unge i minuten”, som hette ”Hjälp, vi ska föda!” inspelad 2013.

I ett av avsnitten visste ena paret att de väntade ett barn med läpp-, käk- och gomspalt. En annan var en singelmamma som inte visste vem som var pappan. Kandidaterna var hennes vita danska expojkvän och en kille med asiatiskt ursprung som hon haft en mer kortvarig relation med.

Jag minns att jag blev väldigt beklämd av att andra mamman redan vid ultraljudet frågade lite burdust om det gick att se om bebisen ”var asiat eller ej”. Det visade sig sedan när barnet föddes att det var mannen med asiatiskt ursprung som var pappan.

Sen när bebisarna var födda tyckte jag att det var anmärkningsvärt att föräldrarna till barnet med läpp- käk- och gomspalt inte var de som pratade om att förbereda barnet på ett liv med ett utseende som avviker från normen. Nej, det var det den andra mamman som tjatade om. Inte för att jag tycker att det är rimligt att barn som föds med läpp-, käk- och gomspalt ska bli utstirrade för hur de ser ut utan för att jag vet att det är ett faktum i dagens samhälle. Folk tittar, barn som inte vet bättre kanske pekar. Men att någon skulle behöva stålsättas för att denne ”inte är helt dansk”, som mamman uttryckte det, i dagens globala samhälle kändes dock som en konstig inställning. Nog för att folk är rasister och pekar, stirrar, skriker skit, angriper handgripligen eller till och med mördar i dagens Sverige med, men jag tyckte att hon uttryckte sig rasistiskt. Att hon tänkte rasistiskt. Jag tyckte att det var konstigt att just HON fokuserade så mycket på problem hon tänkte sig att hennes barn kunde få på grund av barnets utseende.

Idag vet jag inte om hon kanske har en insikt i det danska samhället jag inte har. Eller i att inte vara vit Europa. Kanske är det lite av båda. Kanske behöver hennes barn stålsätta sig för det som komma skall.

Nått som är säkert är i alla fall att det borde arbetas för förändring! Men hur gör vi?

Hej Lisa!

Hej Lisa som kommenterade under mitt senaste blogginlägg. Jag försökte skicka iväg ett mail till dig men det blev en fnurra på tråden. Jag förstår vad du menar och ber om ursäkt för att det blev otydligt och obra. Inlägget är dolt tills vidare och jag lägger antagligen upp det igen när min hjärna är lika skärpt som den brukar vara och jag kunnat formulera om något vettigt istället. När det kommer bli är tyvärr pga omständigheter lite oklart. Skriver detta för att förtydliga att jag inte bara plockat bort det.

Tack för din kommentar! <3

Hälsningar Matilda

Övriga läsare: Det händer inte så mycket på bloggen just nu eftersom jag för tillfället är dum i huvudet. Jag återkommer när dimman har lättat.

Om tafs, vem som är människa och att ”få sex”

Igår skrev Lady Dahmer ett blogginlägg om Mäns självklara rätt till våra kroppar. Hon skrev främst om män som tafsar på kvinnor de är ihop med, utan hänsyn till om kvinnan vill det eller ej. I kommentarerna togs andra intressanta aspekter upp, då angående män som tafsar på mer eller mindre bekanta eller till och med främmande kvinnor, i det privata och i det offentliga.

När det gäller tafs i nära relationer är jag ihop med en väldigt tafsig kille. Men det är nått jag tycker är trevligt i denna relation och då är det ju ok. Jag tafsar också rätt mycket tillbaka. Ärligt talat hade jag nog saknat det eller till och med blivit olycklig om han hade slutat. Jag känner nämligen en stark koppling mellan att vara åtrådd och att känna mig vacker och sexig. Antagligen på grund av att jag socialiserats hela livet att vara en könsvarelse för mäns lust och att mitt främsta värde sitter i att vara knullbar. Jag har helt enkelt väldigt svårt att vara nöjd med mig själv om jag inte genererar ståfräs på en daglig basis. Sorgligt men sant. Eftersom vi också är rätt ojämna i sexlust, med mig som mest drivande, hade nog avsaknad av tafs gjord att jag hade ifrågasatt relationen och om han verkligen tyckte om mig.

Dock har jag ju varit i relationer där den där rätten till min kropp blivit alldeles för mycket, när den resulterat i övergrepp och våldtäkt, så jag kan relatera till den situationen med.

Annars är jag egentligen inte en person som tycker om att bli vidrörd. Tidigare har jag tänkt att det kanske beror på att jag blev tvingad att krama vuxna till höger och vänster när jag var barn. Nu tror jag snarare att det bara är sån jag är. Någon gång har jag fått det problematiserat ”Hur ska du kunna bli en bra mamma* om du inte kan kramas? Du måste lära dig det!”. Men att krama sina barn eller att krama sin partner känner jag inte är riktigt samma sak som att krama folk som inte står mig riktigt lika nära. Nu har jag ju inga barn, men gällande män har jag inget emot att kramas med dem jag också vill ligga med. Resten av befolkningen kan gärna hålla sig på minst en armlängds avstånd. Därför blir det ibland lite jobbigt när folk, särskilt män jag inte ser som potentiella partners, vill kramas. Jag har varit med om det i professionella situationer. Männen tar varandra i hand, men när de ska hälsa på mig så ska det vara med en bamsekram. Det är lika jobbigt varje gång. Dessutom är det besvärande för mig eftersom det blir så tydligt att jag ska bli kramad för att jag är kvinna. Det är helt enkelt en totalt onödig demonstration av att jag är en ”annan” och ska behandlas därefter.

Jag har en teori om det här med mäns självklara rätt till kvinnors kroppar. Den går  ut på att det är en förlängning av vuxnas självklara rätt till barns kroppar. Jag menar nu de där kramarna som avkrävs till höger och vänster för att ”den vuxna vill det” och ”var snäll nu, den vuxna tycker så mycket om dig”. Jag tror att detta beror på att vi inte ser barn som fullvärdiga människor. Det är t. ex. därför jag tror vi tar oss friheten att göra onödiga ingrepp i barns kroppar (t. ex. hål i öronen och könsstympning) utan deras samtycke och kräva att de ska ha kroppskontakt mot sin vilja för att vara snälla. På samma sätt tror jag att mäns tafsande på personer de upplever som kvinnor (för det är såklart inte bara kvinnor som utsätts för detta avhumansierande, nej alla som inte är män är i skottlinjen) är för att de inte ser oss som människor på samma sätt som de själva är det.

———————————————————————————————————
Med tanke på att inte ha samma nivå av sexlust i en relation såg jag precis detta:Skärmavbild 2015-04-01 kl. 18.56.59

Det där med att prata om att ”få sex” är verkligen nått som får det att krypa i mig. Vaddå FÅ? Det får det ju att låta som att någon kan ge sex, vilket får mig att känna att man också menar att sex är något som kan fås, ges, tas eller köpas. Vilket det såklart är i vårt skitsamhälle som är genomsyrat av våldtäktskultur, men det är knappast en utgångspunkt som är vettiga att ha eller som bör normaliseras. Sex ska vara något en har med sig själv eller ett ömsesidigt utbyte med en eller flera som vill ha sex med en. Ifall personen i fråga verkligen uttryckt det på detta sätt rekommenderar jag separation och att inte involvera sig med andra människor förrän hen kommit underfund med hur hen ser på sex egentligen.

*för naturligtvis förväntas jag ha moderskapet som livsmål.