Brukar du ägna dig åt post-knull-spydigheter mot dina partners om deras kroppar?

TW vidrigheter folk kan säga om kroppar.

En sak som ofta kommer upp när kvinnor pratar om kroppsuppfattning och komplex är erfarenheter av att ha fått sin kropp negativt kommenterad efter sex med män. Exempel jag kan komma på direkt är någon som fick höra ”Jag trodde dina bröst skulle vara snyggare” och ”Är du en sån där som gått ner mycket i vikt?” komplett med nyp i magen samt min egna erfarenhet ”Det är inte så snyggt med bristningar där” om mina bröst.

I efterhand hade jag för egen del önskat att jag hade kunnat komma med någon svidande comeback. Det var inte som att killen i fråga var bristningsfri själv, så vem fes så han fick luft? Men när en ligger där, naken och nyknullad samt kanske känner sig aningen utlämnad i situationen, för att inte tala om paff över att precis ha blivit förolämpad av en person en just haft sex med, är det inte lätt att tänka klart. Dessutom känns det kanske inte helt säkert att reta upp en person som har så låg empati så han kommer sig för att kläcka ur sig spydigheter i den situationen (eller alls). Vad är det som säger att de inte öser ur sig ännu mer sårande skit, eller kanske till och med blir våldsamma?

Vad är det som får män att tro att deras sexpartners är tjänster som är deras att recensera eller varor de kan reklamera? Själv är jag inte en person som säger negativa åsikter jag eventuellt skulle ha om andras utseende annars heller, men när jag precis haft sex är det väl det sista jag tänker på. Aldrig att jag skulle drämma till med en ”Jaha, jag trodde ju att din kuk skulle vara lite större” eller ”Oj vad tunnhårig du var!”. Inte ens om jag hade tyckt det. Det finns gränser för vilken grad av ärlighet som är ok eller önskvärd.

Dessutom, vad ska hända efter det? Ska kuken bli större, bristningarna försvinna eller brösten bli ”snyggare”? Eller är det ett ”Förlåt för att jag inte hade tillräckligt tillfredsställande utseende eller form på min kropp för din smak, det var ju synd att du skulle behöva slösa ett knull på mig. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!” de är ute efter?

Att en blir sårad av spydigheter behöver inte ens ha med dåligt självförtroende eller att en håller med att göra. Det kan vara kommentarer om fräknar en tycker om, en tatuering en är nöjd med eller nått annat. Det som sårar är väl snarare medvetenheten om att personen som sagt detta till en faktiskt inte vill en väl. För varför säger en nått sånt om en inte vill såra? Om en inte tycker det är lite härligt att se glädjen försvinna ur någons ögon eller känna makten att med ord kunna släcka leenden på någons mun? ”Jag är bara ärlig!”. Ehh, nej. Du var hänsynslöst burdus. Det är inte samma sak.

Nu är detta främst skrivet ur ett kvinna-som-ligger-med-män-perspektiv eftersom jag är en sådan och uteslutande har hört erfarenheter av just andra kvinnor samt även av icke-män om just detta. Eftersom jag uppfattat det som att det främst är män som sysslar med detta är jag dock övertygad om att de som säger sån skit gör det till sexpartners av alla kön. Men jag är nyfiken. Förekommer det att kvinnor oombett elakt recenserar kroppar på personer de just haft sex med? Och om du vet med dig att du någon gång sagt nått elakt till en person du har sex med om hens kropp eller utseende, som du tror eller vet gjorde den personen sårad, varför gjorde du så?

För att förtydliga är det bäst att säga att jag nu inte menar grodor som kan hoppa ur allas munnar, även min egen, utan just situationer som ger mottagaren upplevelsen av att ha fått sin kropp negativt recenserad. Ofta i samband med sex.

”Mödomshinnan” m.m.

Något jag tänkt rätt mycket på de senaste åren är mitt eget förhållande till och tankar om mitt underliv när jag var barn. Mycket av mina tankar har kretsat kring känslan att vara en främling för den egna kroppen. Som att min snippa inte var del av mig.

Jag gick nog i mellanstadiet när jag insåg att jag hade en vagina. Med tanke på att jag också gick i mellanstadiet när jag fick mens var det nog hög tid att komma på det då. Eller jag visste kanske rent teoretiskt att jag hade en vagina, eftersom jag är född med de könsorgan jag är, men jag hade inte upptäckt den.

I min familj var det tabu att vidröra sitt underliv annat än vid dusch eller när det skulle torkas efter att en varit på toa. Detta tabu upprätthölls inte bara av de vuxna utan även av syskon mot varandra. Jag vet inte hur gammal jag var när jag började se underlivet som en del av mig, men det var kanske när jag hade fått mens vid nästan 12 års ålder och jag liksom blev tvungen att lära känna det. Jag visste knappt vad saker och ting hette. Och jag trodde att jag var missbildad eftersom jag inte såg ut exakt som på bilden i anatomiboken.

Jag kan verkligen inte rekommendera att växa upp frånkopplad från vissa delar av sig själv, utan namn på dem.

En annan sak som jag funderade väldigt mycket över gällande mysteriet som var mitt underliv var den mytomspunna mödomshinnan, eller slidkrans som den ska kallas nu eftersom den inte är någon hinna. Jag är uppvuxen i en religiös miljö där tankar om oskuld och mödomshinna var centralt. Det var något som skulle sparas tills bröllopsnatten och därför gällde det att vara försiktig. Inte peta in med fingrar, inte använda tampong, vara försiktig med vissa överdrivna gymnastiska övningar som t.ex. hästridning (även om det hävdades att det skulle synas skillnad på om en sysslat ”bara” med gymnastik eller faktiskt knullat, hur utreddes aldrig). Blod på lakanet som kvitto på renhet.

Min föreställning om mödomshinnan kom både från funderingar med vänner och systrar om hur den kunde te sig, samt böcker där första penetrerande samlaget beskrivs. Så här trodde jag att det såg ut, ett par centimeter in i vaginan. Här illustrerat med en bit smörpapper över en toarulle: IMG_1422

Detta är så klart en före- och efterbild, mödomshinnan till vänster före och till höger efter en snopp varit där och spräckt den. Först ett litet hål som mensblod kunde komma ut ur och sen trasig, så det rent faktiskt gick att se om en var oskuld eller ifall en ljög om det. Att första samlaget skulle göra vedervärdigt ont var inget jag tvivlade på.

Det var väl i högstadiet jag började känna att jag inte orkade vakta min mödomshinna hela tiden. Jag ville använda tampong. Jag trodde eventuellt att jag kanske inte ville spara utforskande av min sexualitet till äktenskapet.

Idag tänker jag mest att det hade varit skönt med en sak mindre att grubbla över.

Kroppsideal och plastikkirurgi

TW kroppsideal.

Jag har haft ett väldigt ambivalent förhållande till mina bröst sedan de växte ut och snabbt blev väldigt stora. En hatkärlek kan man säga, fast mest hat. Jag var inte alls nöjd över hur min kropp utvecklades i puberteten. De var och är i vägen när jag ska träna. De fick och får en massa oönskad uppmärksamhet. Att leta BH har alltid varit något som slutat i tårar.

Stigande ålder och kroppsvikt har knappast gjort saken bättre. Därför händer det ibland att jag googlar på bröstförminskning, då det är ett ingrepp jag funderat över att göra sedan jag var 13-14 år och ingen BH passade på min då nätta lilla kropp med jättebröst.

Dock har jag inga problem med ryggen. Bäst att tillägga, eftersom folk gärna förutsätter det så till den grad att de oombedda och utan att jag tagit upp det för diskussion, undrar om jag inte ska förminska brösten. Mina problem är främst estetiska och har med min kroppsuppfattning att göra. Jag tycker helt enkelt inte att de är snygga längre, vilket gör att alla andra saker som gjorde dem jobbiga att leva med inte uppvägs av nått positivt mer. Men folk kan ju leva med ”långa bröst” som blir svettiga och kliiga (även om problem som svamp och eksem kan bli väldigt jobbiga, samt såklart smärta i axlar och rygg). De kanske bara inte vill det.

För tillfället, med ett BMI långt över 25, är jag dock inte en kandidat för att få ingreppet utfört på landstingets bekostnad. Dessutom har jag förstått att övervikt ökar riskerna för komplikationer så jag funderar inte allvarligt på att göra en bröstförminskning ens privat. I alla fall inte så länge är så tjock som jag är.

Men en sak jag tänkt på och stört mig på när jag googlar på bröstförminskning är alla beskrivningar om ingreppet som, enligt mig, befäster kroppskomplex som medicinska fakta snarare än de ideal formade av samhället som de faktiskt är. Jag tror att de flesta har rätt bra koll på vad vårt samhälle har för syn på vad som är ”ett par snygga bröst”. Men när plastikkirurger beskriver bröst som på något sätt avviker från detta ideal som behäftade med fel som måste korrigeras skaver det i mig. ”Kraftigt hängande bröst samt mycket stora vårtgårdar” om ett par helt vanliga bröst, liknande många som jag sett i badhuset utan att de verkar ha besvärat personen de satt på.

Det är väl en sak att en person, påverkad av ideal som ständigt reproduceras i samhället, känner att deras egen kropp är fel. Vi har väl alla komplex och jag säger inte att det är fel att vända sig till en plastikkirurg ifall man känner att det är rätt. Men när alla sedan kan gå ut på nätet och hitta bilder på kroppar som liknar deras egna med massa kommentarer som poserar som objektiva bedömning från människor med medicinsk utbildning om hur fel den kroppen är och hur mycket den behöver ändras blir det en annan sak. Hur ska man kunna försöka älska sig själv som man är om till och med läkare säger att ens komplex är grundade i att det faktiskt är fel på kroppen, fast den är fullt funktionsduglig?

Ifall jag någonsin skulle vända mig till plastikkirurgi för att få en lite mer hanterbar storlek på mina bröst hade jag inte gett min tillåtelse till före- och efterbilder på nätet, om jag kan säga nej. Jag vill inte att min kropp ska användas för att få andra med liknande kroppsform att få tankar om ”fel” på kroppen bekräftade som fakta snarare än personliga åsikter.

Som sagt var är jag fullt medveten om att vissa saker som korrigeras i bröstoperationer har en verklig medicinsk orsak att ”fixa till”, men det finns andra saker med bröstutseenden i dessa som också beskrivs som fel där jag faktiskt inte kan se att det kan ha nått annat med utseendet att göra. Då känns det extra fel att de beskrivs som avvikande och ”onormala” fast det kanske snarare är idealbrösten som är ”onormala” i den bemärkelsen att de nog avviker rätt mycket från utseendet på det genomsnittliga bröstet.

Mami Cup menskopp – recension.

Detta inlägg kommer att handla om mens och underliv ur ett personligt perspektiv. Personer som inte tycker att de behöver veta sådana saker om mig kan sluta läsa nu.

Äntligen är det här! Recensionsinlägget om Mami Cup L. Jag verkar ha tagit en liten bloggpaus nu i sommar men nu är jag tillbaka.

Sedan jag skrev inlägget med första intrycket av min nya menskopp har jag hunnit använda den vid två menstruationer. Kort kan jag säga att jag är väldigt nöjd! Något som känns både bra och trist är att jag är så himla nöjd så min Mooncup B fått pensioneras och nu ligger i min troslåda som nödfallskopp. Jag tänkte först att jag skulle använda den under dagar med mindre blödning, men så kommer det inte att bli. Nåja, den användes i alla fall i fem år!

Jag trodde att min Mooncup B blivit helt bekväm sedan jag klippte av sprötet helt, men från första gången jag testade min Mami Cup insåg jag att jag faktiskt visst känt Mooncupen, för det var så stor skillnad! Jag tycker mig inte känna av Mami Cupen alls. Sedan jag hade njursten har jag lite problem med UVI*-känsla i urinröret till och ifrån utan att det är nått fel på mig som går att upptäcka i tester. Jag vet inte om nått hänt när stenar passerat där, men bland annat kunde det kännas riktigt obekvämt när den lite styvare Mooncupen tryckte på inifrån slidan. Jag känner inte av det alls på samma sätt med Mami Cupen, vilket såklart är ett stort plus. Mami Cupen är mjukare och mer följsam i kroppen. Med Mooncupen kunde jag ha vissa problem med att kissa om jag inte tog ut den först, men med Mami Cupen är det i stort sett ingen skillnad mot när jag inte har någon menskopp inne.

Ett minus med en mjuk menskopp är att den är svårare att få att veckla ut sig inne i slidan, jag tyckte det var svårt först men tycker nu att jag kommit på ett bra sätt som fungerar nio gånger av tio. Jag är knappast någon menskoppsexpert, men vill ändå ge tips ifall det kan hjälpa någon. Jag har ritat bilder för att visa hur jag gör och vad som fungerar för mig, ni får ursäkta att de inte är skalenliga. Jag glömde också att numrera dem, men första bilden är överst till vänster, andra överst till höger, tredje nederst till vänster och fjärde nederst till höger. IMG_0656
1. Jag för in den ihopvikta koppen på snedden. För mig funkar det bäst att ha den på hållet som visas på bilden. Kanske för att jag är högerhänt.
2. Med långfingret i böjen snurrar jag koppen ett halvt varv så den sitter som på bilden.
3. Med pek- eller långfingret trycker jag till lätt uppe på koppen och då brukar den veckla ut sig.
4. Jag känner med fingertoppen runt om koppen som sitter precis innanför slidöppningen så att den är ordentligt utvecklad.

På bilden försöker jag visa att den kan kännas lite tilltryckt upptill, men det är blygdbenet som trycker lite på den och det betyder inte att den inte är utvecklad innanför. Jag viker ihop koppen som jag visar på fotot till höger nedan, taget från blogginlägget med första intrycket av Mami Cupen innan jag använt den.IMG_0300 När jag tar ut den nyper jag bara ihop den så vakuumsuget släpper och drar ut den. Sedan tömmer jag den i toaletten, sköljer av med först ljummet och sedan kallt vatten i handfatet och sätter in igen. Det är himla smidigt att ha ett handfat som lätt kan nås medan man sitter kvar på toaletten!

Att denna menskopp rymmer mer vätska har också gjort skillnad för mig. Jag måste inte tömma den alls lika ofta de rikliga dagarna och jag har inte haft något läckage på nätterna. Dock är det värt att nämna att jag fortfarande tar Cyklo-F, men det är ändå skillnad mot Mooncup B. Det har aldrig varit ett mål för mig att sluta med Cyklo-F heller eftersom det största problemet med min rikliga mens ändå är att den mer än en gång lett till att jag drabbats av blodbrist.

En bra sida för all möjligt information om menskoppar är menskoppen.se Ifall någon har andra tips, både gällande hemsidor och annat får ni gärna skriva dem i en kommentar.

*Urinvägsinfektion

(Uppdatering 26/7 2016 Mami Cup – recension 2 då jag varit tvungen att köpa en ny)

Menstrual hygiene day

MHDay_infographics_fin

(Klicka på bilden för att få upp en större vy)

Idag, den 28:e maj, är det Menstrual hygiene day, eller Menshygiendagen. Som varandes inne på mitt 20:e år som menstruerande (ett ord detta rättstavningsprogram inte kan stava till…) kunde jag inte göra annat än uppmärksamma detta.

Dagen syftar till att samla individer, organisationer, företag och media för att skapa en enad och stark röst för personer med mens världen över för på så sätt att bryta tystnaden och tabun kring menshygien.

Att menstruera är knappast okontroversiellt här i väst, vilket alla som har mens och kanske även de som inte har det här nog är medvetna om:mens

Men runt om i världen finns andra problem, som fördomar, brist på kunskap och dåliga möjligheter till att sköta sin hygien vid mens. Menstrual hygiene day har en mycket intressant hemsida jag tycker ni ska gå in på.

Angående min egen mens tänker jag i år investera i en ny menskopp, det bästa mensskydd jag någonsin haft! Eftersom jag har riklig mens räcker inte min Mooncup B riktigt till de första dagarna och nätterna, särskilt inte om jag inte samtidigt äter Cyklo-f. Det är jobbigt att behöva tömma ofta och vara orolig för läckage. Jag gillar verkligen min Mooncup och har haft den i 5 år nu och den funkar också under dagar med mer ”normalt” flöde, trots att jag nu är 30+, men jag funderar på att köpa en Mami Cup att alternera med eftersom den koppen har stor kapacitet. Dock är jag inte riktigt säker på mitt val än eftersom den koppen är mjuk och jag inte vet om det passar mig. Är det någon som har tips tas de tacksamt emot!image

 

 

Alla åsikter behöver inte dryftas!

För en stund sedan läste jag en Tweet med innebörden ”Män blir snyggare med åldern medan kvinnor är snygga till 25 års ålder, sedan går det utför”. Skit jag hört hundra gånger förr och försökt avfärda för mig själv lika många gånger samtidigt som jag nojjat över mitt eget åldrande. Åh detta vårt så förbaskat utseendefixerade samhälle! Under tweeten var mentions med diverse försäkranden om att folks mammor och mormödrar visst var snygga fast de passerat 25. Precis som att påståendet i tweeten haft tillräckligt mycket faktiskt tyngd för att kräva motbevis.

Min första impuls var att blockera twittraren eftersom jag inte vill ha utseendehets intweetad i mitt flöde. Snack om att kvinnor blir fulare med åldern kan generellt sett inte vara ägnat åt mycket mer än att få ALLA kvinnor att må dåligt över sitt utseende. Detta eftersom vi alla blir 25+, om vi får leva, vilket alltså innebär att vi alla en gång blir fula och alltså lite mindre värda eftersom det är så viktigt att vara snygg. Uppenbarligen är det superviktigt. Kolla bara en stor del av kommentarerna under mitt inlägg med vaserna.

Nu säger jag inte att denna specifika twittrare skrev detta för att få andra att må dåligt. Hon var kvinna själv och då är väl risken större att hon talade utifrån någon slags åldersnoja eller önskan om att få försäkran om att hennes påstående inte stämmer, vilket hon också fick. Men jag vill ändå inte se skiten.

Min andra impuls var att raljera över kända män som jag anser har changerat med åldern. Men där hejdade jag mig. Alla åsikter behöver inte dryftas och jag har ingen lust att vara ett rövhål till människa! Dessa män har aldrig bett mig att ha en åsikt om huruvuda de blivit snyggare eller fulare med åldern i mina ögon, så varför skulle jag upplysa dem med ett utlåtande över hur jag värderar deras utseende? Vem skulle bli gladare av det? Även om det är tveksamt att de någonsin hade hittat till mina twittrade åskter om deras utseenden, eller kunnat tillräckligt med svenska för att kunna läsa dem, har jag ingen lust att bidra till detta ständiga värderande av hur folk ser ut för det är ju precis sånt jag är emot!

Behöver jag säga att jag inte vill ha en massa exempel på män som åldrats fult och kvinnor som åldrats snyggt, eller annan utseendehets, i kommentarerna?

”Vi killar vill ha en tjej som ser ut som en VAS!”

Titt som oftast dyker det upp ”välmenande” inlägg från snubbar om vilken sorts kroppar kvinnor borde och inte borde eftersträva att ha, baserat på var ”killar” (som alla tydligen har samma tycke och smak, samt såklart också är heterosexuella) tycker är knullbart.

Från krönikor i Expressen där vi får veta att ”nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.”

Till den lite mindre sofistikerade varianten:20131119-211857.jpg

Gud förbjude att någon skulle få för sig att killar accepterar annat än ”fina bröst” på en kvinna, eller nått.

Detta inlägg får mig dock att undra vad det är för ideal han förespråkar. Jag har ju hört talas om att en kropp som den klassiska Coca cola-flaskan skulle vara eftersträvansvärd utifrån ”den manliga blicken”, men en vas? Var menar han?

Menar han att tjejer ska se ut så här?20131119-211826.jpg

Eller så här?20131119-211818.jpg

Så här?20131119-211809.jpg

Eller så här?20131119-211803.jpg

Eller kanske så här?20131119-211757.jpg

Tycker han att tjejer ska se ut så här?20131119-211751.jpg

Eller är det detta,20131119-211835.jpg

eller detta han pratar om?20131119-211842.jpg

Förvirringen är stor.

(Om någon har ett exemplar av den sista vasen till övers fyller jag år den 12:e december. ;-) )

Inte utan min fitta!

”Det är första gången jag njuter av sex på sju år”.
Min väninna ser på mig över sitt vinglas. Hon ler, säger att hon efter sin underlivs­operation nu också kan cykla igen, utan smärta.
Sen berättar hon om de sju åren av plågor och svårigheter att leva ett normalt liv. Hennes blick blir blank.
För ett år sen fick hon en ny ­gynekolog och han trodde knappt det han såg.
Ett sargat, illa ihoptråcklat ­underliv. På en kvinna i Sverige, år 2013. Nästan sju år efter att hon fött sin son.
En svår, men inte extrem för­lossning.”

Detta är inledningen på en krönika av Jennifer Wegerup, som publicerades på Aftonbladet igår. ”Även en mor har rätt till ett normalt liv – och underliv”. Någonting som ju borde vara självklart, men som absolut inte är det.

”När ska ni få barn då Matilda?” HAHAHA! Med dagens förlossningsvård? Särskilt den i en storstadsregion som den jag bor i? Någon gång mellan sen och aldrig! Ja, jag vet att jag fyller 32 år i december, men min kärlek till mitt fullt fungerande underliv är fortfarande mycket större än min längtan efter en bebis. Just nu är jag nog mer sugen på Essure än på att alstra min mammas 11:e barnbarn.

Uppdrag granskning tog förra året upp att förlossningsskador misstänks mörkas i journalerna”Enligt den officiella statistiken drabbas minst fyra tusen kvinnor varje år av denna mycket svåra skada [sfinkterruptur]. Men experter som Uppdrag granskning varit i kontakt med menar att det snarare rör sig om så många som tio tusen drabbade.” ”En barnmorska som rapporterar många skador riskerar att bli bedömd som mindre duktig än någon som rapporterar färre skador från förlossningarna. Skammen över att ha gjort ”ett dåligt jobb” kan alltså vara en anledning till varför tusentals kvinnor får gå med sargade underliv.”

Programmet gjorde mig totalt rosenrasande och ännu mindre benägen att lita på en sjukvård som jag redan idag tycker är nonchalant. Både jag och Patrik har bemötts med en attityd som säger att allt som inte direkt hotar liv eller lem är nått man får stå ut med. Vet läkarna inte vad som är fel så går det säkert över förr eller senare. Skulle jag drabbas av en förlossningsskada som behövde åtgärdas hade jag alltså inte haft höga förhoppningar om att få gehör för mina problem. ”Det är smällar man får ta” eller ”Men du har ju fått ditt barn, du borde vara glad” eller nåt.

Ja, det är säkert jättefint att ha sitt barn. Men hur bra mamma blir man då om man har ont i underlivet, kanske problem att hålla urin, avföring och gaser samt inte kan ha ett tillfredsställande sexliv fast man verkligen vill det?

Jag är fullt medveten om att barnmorskor på många av Sveriges förlossningsavdelningar har en ohållbar arbetssituation och att det antagligen har stor skuld till många förlossningsskador. Naturligtvis tycker jag också att något måste göras åt det. Men den dan jag ligger där och krystar kommer jag inte bry mig mindre om barnmorskan jag har och hur hen har det den dagen. För hen är jag bara en patient under en av tusentals arbetsdagar. Men jag har bara ett liv och bara ett underliv! Förutom bebisen är min kropp min prioritet och att den får den bästa vården som kan köpas för skattekronor.

Som ni säkert förstår är jag i den där åldern då många av mina vänner och bekanta är föräldrar och jag har hört det mesta. Pappor som måste hålla emot när bebisen är på väg för att det inte finns någon barnmorska i förlossningsrummet. Barn som lyckas födas mellan Lund och Malmö, två städer det tar knappt 15 minuter att köra emellan om man kör lagligt. Spräckta blygdläppar som är ihopsydda så konstigt så det är hål i dem, men som ändå ses som helt normala av gynekologer. Stygn som går upp, vilket nonchaleras av som inbillning utan att de ens tittar efter, förrän nån dag senare, ”Oj, hoppsan!”. Sånt man får leva med. Smällar man får ta.

Många vill säkert nu berätta om deras positiva förlossningsupplevelser och för all del gör det! Men det är inte att allt går jättebra som jag är orolig över. Jag är orolig över the worst case scenario, att barnet dör eller blir skadat av slarv, att jag dör eller blir skadad av slarv. Samt att inte tas på allvar av vården om jag blir skadad!

Det är för mig helt oacceptabelt att mammor idag förväntas stå ut med sargade underliv och för förnumstiga kommentarer om att skit INGEN borde behöva leva med minsann är naturligt och nått man får räkna med. Det är för mig helt oacceptabelt att kvinnor idag inte har en självklar rätt till alla ingrepp som finns tillgängliga för att i möjligaste mån återställa underliv med förlossningsskador. Det är för mig helt oacceptabelt att det är gynekologer anställda på våra sjukhus som tar sig rätten att döma kvinnor till ett liv i skam och smärta bara för att de inte har lust att skriva remisser för vård som kostar landstingen pengar eller varför i helvete de nu inte hjälper folk. Jag vill ju inte gärna tro att de är misantroper som tycker att det är mysigt att kvinnor får lida för att de valt att trycka ut en eller flera samhällsmedborgare genom fittan!

Vilt blandade tjocka funderingar.

För ett tag sedan blev jag beskriven som ”Fat acceptance-bloggare” på Twitter.  Jag sa inget då, men benämningen gjorde mig lite tagen på sängen då jag aldrig tänkt på mig inte som en sådan. Efter en snabb sökning på min blogg hittade jag två inlägg som jag skulle kategorisera som Fat acceptance, Nej, #hälsohets är inte hälsosamt. Nyckelordet är inte hälsa utan HETS! och GTFO! Det är mindre än 0,4 % av alla inlägg jag skrivit.

Det är så klart inte så att jag reagerade för att jag har nått emot eller ser ner på Fat acceptance, jag är bara inte lika engagerad i det som det finns andra som är. Det finns bloggare som är bra mycket mer insatta och som man kan få både modetips, dagens outfit-bilder och ett sanningens ord om hur det är att leva som överviktig i dagens samhälle (ett tips är Fatshionistas.se). Så vad var det då som fått andra att se mig som en Fat acceptance-bloggare? Är det för att jag är tjock och har en blogg? Gör det mig automatiskt till en ”tjockisbloggare”?

Själv ser jag mig som en feministisk bloggare. För mig är det svårt att se att det skulle gå att kombinera feminism med att se ner på människor för hur de ser ut och vad deras kroppar väger. Att vara emot fat shaming och för fat acceptance hade jag alltså troligtvis varit även om jag hade lyckats hålla mig under BMI 25 efter att jag gått ut grundskolan.

Även om jag inte gillar att vara tjock och tänker mycket på att jag är det har jag ingen lust att gå upp i det. Att jag är tjock är en del av mig, det är inte den jag är, det är så jag ser ut. Lika lite som att söt och vältränad var den jag var innan jag gick upp i vikt.

 

Jag och Patrik kom häromdagen att prata om alla föreställningar om och förväntningar på överviktiga som folk har. Dels har vi det här med att vissa tycker sig ha rätt att kommentera för att ”Du är faktiskt ohälsosamt tjock och då är jag bara snäll som upplyser dig om det!”, fast dom inte alls är snälla utan bara vill ha en legitim anledning att såra. Samtidigt har vi andra förväntar sig att man INTE ska göra något åt sin övervikt ”Varför accepterar du dig inte bara som du är!?”.

För mig blir pressen av båda förväntningar lika stor, dels den att jag ska göra nått åt min övervikt och dels den att jag inte ska göra det för att jag ska vara någon slags tjock förebild som fortsätter vara tjock för att visa att det är ok att vara det. Men var kommer jag och mina behov in i den ekvationen? Är inte min kropp min egen att göra vad jag vill med den oavsett om jag vill ta en glass till eller om jag vill tappa 30 kilo? Det är tillräckligt svårt för mig att förhålla mig till min egen kropp utan att behöva beakta andras förhållanden till den.

 

För ett par veckor sedan Twittrade jag om min ångest över att gå ner i vikt eftersom jag upplever det som att min övervikt som ett skydd mot oönskad uppmärksamhet från män, #vardagssexism. Särskilt eftersom uppmärksamheten från män kommit tillbaka de gånger jag tappat vikt. Mitt fett är min sköld mot omvärlden. Då var det någon som undrade om det inte var så att jag får kommentarer om att jag är fet ändå så att det kanske hade jämnat ut sig. HERREGUD! Vad fan är det för syn folk har på sina medmänniskor? Eller är det ett fall av ”som man känner sig själv känner man andra”?

NEJ JAG FÅR INTE EN MASSA TJOCKISKOMMENTARER PÅ STAN! Det har hänt EN GÅNG att några töntar i en skruttig bil skrek ”Välkommen till Viktväktarna” efter mig en mörk kväll när de tvingats stanna vid ett övergångsställe jag skulle över. Det är klart att det sved och att jag blev både ledsen och arg men det är INGENTING mot alla ”Hej hej, hallå, HALLÅ, HAAAAALLÅÅÅÅ!” och slita-tag-i-på-stan-och-vägra-släppa-innan-jag-går-med-på-att-mötas-upp-för-en-fika jag varit med om. Så tro för guds skull inte att du är en i mängden om du tar dig rätten att kommentera en annan persons kropp. Det är bara ett fåtal idioter per capita som gör sånt.

Meeens, mens, mens, mens!

mensHär sitter jag och väntar på min mens igen. Imorgon är det dags, säger appen. Vi får se om min mens håller med. Maybe baby! Nejdå, jag skojar bara. Här blir inga barn gjorda.

Jag har inga problem med att skriva om mens här på bloggen eller på Twitter. Jag har inte ens problem med att prata mens med mina tjejkompisar längre, vilket jag hade å det grövsta när jag var barn och tonåring.

Mens är fortfarande ett stort tabu, menskoppar beskrivs som äckliga, i reklamen är mensen blå och ibland när man skriver om mens får man ett ”bläääää för mycket information hörrödu!” tillbaka. Det är klart att det finns tillfällen då det inte är lämpligt att prata om mens, och då är det kanske dumt att klämma i med ett ”Oj, haha, det kändes precis som att jag födde fram något! Bäst att gå på toa för min mens är nog kraftig idag!”. Det är inte heller sådana tillfällen jag tänker på utan alla de där det borde vara ok att prata mens.

Idag fick jag känna på att det fortfarande händer att jag drar mig för att ens hinta om mens fast det är i ett sammanhang där det är vara relevant. Det var i en grupp på Facebook där jag nämnde att det var den tiden på månaden när jag lägger på mig ett par kilo vätska. För att det var relevant i den kontexten. Det var jätterelevant! Men fan vad svårt det var att skriva det då! Det skaver fortfarande! ”Men usch, kommer de tycka att jag är konstig, äcklig och vulgär nu?”. Jag tvingade mig att ha med det ändå just för att utmana mig själv.

Mens är en del av en stor del av de flesta kvinnors liv. Den påverkar oss på olika sätt och det borde vara ok att prata om det.

När jag fick mens som nästan 12 år gammal kände jag mig så oerhört ensam fast jag hade systrar som hade mens och som jag kunde prata med. Tabuet var för stort för att jag skulle vilja prata om det, både med min familj men främst med mina vänner. Att inte prata om mens var dock inte något som funkade för mig, jag hade behövt prata om det för att lära mig mer om min kropp. Böcker och broschyrer med deras ”3 msk är vad du blöder, det kan verka mer men det är bara så lite fast vissa har riklig mens men dem skriver vi inte om mer än att nämna att de finns för genomsnittmensen är minsann 3 msk så den har du med!” hjälpte mig föga eftersom de inte stämde in på min mens och det var en process att komma underfund med mensen på egen hand som barn och ung tonåring.

Jag insåg precis att jag inte har någon kategori för mensen, så nu fixade jag en! Klart jag ska ha en sådan. Samt lägga till den i alla mina gamla inlägg om mens så att ni hittar dem lätt.

Bilden ovan hade en kompis till mig som motiv på en plånbok. Jag var väldigt avundsjuk!