”Nej” är ett alldeles utmärkt svar på en fråga.

1660266_991228124270348_5519551296090814246_nIgår såg jag denna screencap delad på Facebook. Den fick mig att tänka på två saker. Ena har jag filat på länge som blogginläggsmaterial, men den får nog vänta ett tag till. Andra är det här med att ”Nej” i sig inte skulle vara ett godtagbart svar på frågor.

Ovan går det att läsa att ”Nej” ses som ett oförskämt svar som förtjänar bestraffning. Kontexten är att en främling skrev och frågade om en tjej ville sms:a med honom. Hon skrev ”No”. Han besvarade det med att kalla henne ”Fatty”. Men det var en ok replik av honom att ge eftersom ”nej är ett otrevligt svar”, tydligen lika otrevligt som att förolämpa någons utseende. Hon var otrevlig, hon till och med provocerade med flit, menar de. ”No is a rude answer” …sug på den meningen ett tag. Förlåt, jag vet att den smakar jäkligt illa!

Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara bättre, eller ett krav att svara med ett ”Näe tack du lilla snuttegubben, det hade ju  kunnat vara jättetrevligt men nu råkar det vara så att jag inte är intresserad. Dessutom har jag pojkvän kan vi säga för det är ju det enda svaret som eventuellt kan respekteras av er utan mothugg. Eventuellt. Puss å kram å kärlek, ha en bra dag!” till en främling man verkligen inte är skyldig nått när ”Nej” sammanfattar vad man vill ha fram på ett alldeles utmärkt sätt. Dessutom har jag varit med om exempel där tjejer (för det är oftast tjejer som svarar killar som blir arga för att tydligen endast ”Ja!” var ett acceptabelt svar) svarar glatt och trevligt och inlindat så att snubben ska landa mjukt och han ändå svarat med otrevlighet.

Jag kan faktiskt till och med ta mig själv som exempel, även om detta inte hände på nätet utan i den livs levande verkligheten. Det var väl lite mer än 10 år sen och jag var på tackfest för jobbare på studentnationen där jag var verksam. Festen hade börjat i badhuset, sen gick vi till nationen. Väl där kom en kille fram till mig och på lite aggressivt manér frågade om jag var tjejen i baddräkten jag haft på mig i simhallen. Jag visste inte riktigt vart jag kunde förvänta mig att han skulle ta den frågan så jag svarade ”Ja”, fullt beredd på att bli förolämpad för mitt utseende, det är så härligt att vara kvinna och förvänta sig sånt av vilt främmande män. Han spände dock ögonen i mig och väste fram ”Jag vill skända din kropp på alla sätt och vis!”. Medan visioner av att bli våldtagen ”på alla sätt och vis”, sedan styckmördad och dumpad i ett dike flimrade framför mina ögon hann jag tänka allt från ”MEN VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG!?!?” till ”HAHAHA, DRA ÅT HELVETE!” och såklart ”NEJ!”. Istället svamlade jag, med ett milt leende på läpparna, fram nått om någon pojkvän jag sa att jag hade och att det liksom inte riktigt passade mig att bli skändad just den dagen, detta eftersom jag kände att det hade kunnat bli ännu mer obehagligt än vad det redan var att inte linda in honom i bomull innan jag försiktigt la honom i korgen märkt ”Nej!”. Det passade dock inte alls utan han vrålade ett skitförbannat ”NÄHÄ!” och jag fick stå ut med att han resten av kvällen stirrade hotfullt på mig eftersom jag tydligen förolämpat honom nått extremt genom att inte vilja följa med honom hem för Gud vet vad det var han menade.

Nu är det här också bara ett exempel. Jag har varit med om flera ”NÄ MEN DU VAR FUL OCH FET ÄNDÅ SÅ..!” både på nätet och IRL. För det handlar inte om att ”Nej” är ett oförskämt svar för att det är kort och abrupt eller att man istället måste linda in nejet för att vara artig och förtjäna artighet tillbaka. Det handlar om att det enda acceptabla svaret är ”Ja!”. För tydligen det deras rättighet. Jag tycker att engelskan har ett bra ord som inte är så lätt att översätta till svenskan (den som kommer på nått lika bra motsvarande svenskt ord får gärna kommentera för det står still i mitt huvud på den fronten) och det är ”Entitlement”, rättighet är ju en ok översättning men jag tycker inte att det riktigt beskriver det ändå. Entitlement är vad män känner till oss, till vår kropp, vår kärlek, vår uppmärksamhet, vår tid, vår evigt vördnadsfulla älskvärdhet och vårt ”Ja!”.

Hej igen!

Skärmavbild 2015-09-22 kl. 19.15.24

Här sitter jag och uppmuntrar fetma.

Första inlägget på bloggen på flera månader! Jag har haft en rätt tuff sommar, men jag återkommer till det i nästa inlägg och om varför jag varit AWOL från bloggen sedan i juni.

Idag vill jag istället skriva om #uppmuntrafetma (Instagram) (Twitter). Content warning för fetthatande twitterinlägg och kommentarer på Instagram!

Igår inleddes en temavecka om kroppsideal och kroppssyn i Malou Efter tio i TV4. I första programmet lät de en bloggare som arbetar inom viktminskningsindustrin spy ut sitt fetthat i programmet. Meningen med det var enligt programmet att låta den fetthatande rösten i samhället inleda veckan så man sedan kan förhålla sig till den följande dagar. Jag tänker inte gå in på vad som sades, för det är varken upplyftande eller uppbyggande för någon, oavsett kroppsform. Jag vill bara säga att det var vedervärdigt.

Efteråt följde en hätsk debatt i sociala medier. Ena sidan som hejade på bloggaren och tyckte att hon hade ”rätt inställning” genom att hata andra människors kroppsform. Andra sidan, som jag tillhör, som tycker att de borde hålla käften. Här har jag sammanställt mina Tweets i Storify, för den som är intresserad.

Idag var det Lady Dahmer och Anna från Apan satt i granens tur att dels bemöta fetthatet i gårdagens program men även prata om kroppspositivitet, eller fat acceptance. Det var ett väldigt sevärt inslag, även om man som tittare tyvärr utsattes för fetthatarens åsikter som referensinlägg. Klipp finns i Lady Dahmers blogg.

Det finns ju hur mycket som helst att ta upp angående detta ämne och jag har som sagt var redan skrivit om det på Twitter och Instagram. Idag vill jag dock skriva om vad jag tror ligger bakom att folk blir så provocerade och förbannade över att det finns feta som vill accepteras som de är och påstår att vi uppmuntrar folk att utveckla fetma endast genom att existera och synas i samhället och på nätet.

För det första tror jag att tjockisen är den sista utposten för de som gillar att vara elaka mot andra utan att få skit för det. Nuförtiden är det ju i de flesta kretsarna inte ok att håna folk för varesig hudfärg, normavvikande funktionalitet eller sexuell läggning utan att någon med lite vett säger ifrån. Sen säger jag såklart inte att rasism, funkofobi eller homo/bi/transfobi inte existerar längre för det gör det ju i enorma mängder och på vissa håll i allt mer tilltagande styrka. Det är ”bara” det att t.ex. de som vill vara politiskt korrekta i alla fall inte medvetet och öppet ägnar sig åt sådant eller backar upp sådant beteende. Tjockisen är det dock ok att håna och skratta åt eftersom man gör det under täckmanteln omtanke om deras hälsa eller om samhällsekonomin, vilket gör ALLT ok. Det är ju jobbigt om alla bara måste gå runt och behandla sina medmänniskor med värdighet och respekt. Vart ska man då gå med sina mobbartendenser?

Även människor som annars har vettiga åsikter gillar att hata tjocka, de tycker att det är provocerande att vi pratar om förtryck. Tjockisen kan nämligen ”bara” banta, bli smal och normativ och då är ju allt frid och fröjd så vi ska inte klaga.

Sen tror jag att folk är LIVRÄDDA för att släppa sitt fetthat för de tror att det är det som motiverar dem att äta nyttigt och träna så att de inte går upp i vikt och bli som den förhatliga tjockisen. De tänker sig att ifall de accepterar att det är ok att vara tjock och att även tjocka kan må bra och vara lyckliga kommer de lägga sig på soffan och börja trycka i sig chips och Coca cola som att det inte finns någon morgondag. Denna rädsla tar sig uttryck i fientlighet och hat mot dem som utmanar deras fetthat.

Själv tror jag att fat acceptance är vad detta samhälle behöver. För hälsa och välmående! Hade inte jag gått runt hela mitt liv, inklusive när jag var smal, och hatat min kropp hade jag garanterat mått mycket bättre. Framförallt psykiskt. Kanske hade jag också varit mindre fet för då hade jag inte jojobantat mig till den övervikt jag har nu eller haft den hetsätningsstörning jag försökt hantera i över 20 år nu. Inte för att jag säger att smalare nödvändigtvis hade varit bättre, utan bara som en observation.

Som avslutning, en hälsning från mitt Instagramkonto:Skärmavbild 2015-09-22 kl. 18.51.47

Brukar du ägna dig åt post-knull-spydigheter mot dina partners om deras kroppar?

TW vidrigheter folk kan säga om kroppar.

En sak som ofta kommer upp när kvinnor pratar om kroppsuppfattning och komplex är erfarenheter av att ha fått sin kropp negativt kommenterad efter sex med män. Exempel jag kan komma på direkt är någon som fick höra ”Jag trodde dina bröst skulle vara snyggare” och ”Är du en sån där som gått ner mycket i vikt?” komplett med nyp i magen samt min egna erfarenhet ”Det är inte så snyggt med bristningar där” om mina bröst.

I efterhand hade jag för egen del önskat att jag hade kunnat komma med någon svidande comeback. Det var inte som att killen i fråga var bristningsfri själv, så vem fes så han fick luft? Men när en ligger där, naken och nyknullad samt kanske känner sig aningen utlämnad i situationen, för att inte tala om paff över att precis ha blivit förolämpad av en person en just haft sex med, är det inte lätt att tänka klart. Dessutom känns det kanske inte helt säkert att reta upp en person som har så låg empati så han kommer sig för att kläcka ur sig spydigheter i den situationen (eller alls). Vad är det som säger att de inte öser ur sig ännu mer sårande skit, eller kanske till och med blir våldsamma?

Vad är det som får män att tro att deras sexpartners är tjänster som är deras att recensera eller varor de kan reklamera? Själv är jag inte en person som säger negativa åsikter jag eventuellt skulle ha om andras utseende annars heller, men när jag precis haft sex är det väl det sista jag tänker på. Aldrig att jag skulle drämma till med en ”Jaha, jag trodde ju att din kuk skulle vara lite större” eller ”Oj vad tunnhårig du var!”. Inte ens om jag hade tyckt det. Det finns gränser för vilken grad av ärlighet som är ok eller önskvärd.

Dessutom, vad ska hända efter det? Ska kuken bli större, bristningarna försvinna eller brösten bli ”snyggare”? Eller är det ett ”Förlåt för att jag inte hade tillräckligt tillfredsställande utseende eller form på min kropp för din smak, det var ju synd att du skulle behöva slösa ett knull på mig. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!” de är ute efter?

Att en blir sårad av spydigheter behöver inte ens ha med dåligt självförtroende eller att en håller med att göra. Det kan vara kommentarer om fräknar en tycker om, en tatuering en är nöjd med eller nått annat. Det som sårar är väl snarare medvetenheten om att personen som sagt detta till en faktiskt inte vill en väl. För varför säger en nått sånt om en inte vill såra? Om en inte tycker det är lite härligt att se glädjen försvinna ur någons ögon eller känna makten att med ord kunna släcka leenden på någons mun? ”Jag är bara ärlig!”. Ehh, nej. Du var hänsynslöst burdus. Det är inte samma sak.

Nu är detta främst skrivet ur ett kvinna-som-ligger-med-män-perspektiv eftersom jag är en sådan och uteslutande har hört erfarenheter av just andra kvinnor samt även av icke-män om just detta. Eftersom jag uppfattat det som att det främst är män som sysslar med detta är jag dock övertygad om att de som säger sån skit gör det till sexpartners av alla kön. Men jag är nyfiken. Förekommer det att kvinnor oombett elakt recenserar kroppar på personer de just haft sex med? Och om du vet med dig att du någon gång sagt nått elakt till en person du har sex med om hens kropp eller utseende, som du tror eller vet gjorde den personen sårad, varför gjorde du så?

För att förtydliga är det bäst att säga att jag nu inte menar grodor som kan hoppa ur allas munnar, även min egen, utan just situationer som ger mottagaren upplevelsen av att ha fått sin kropp negativt recenserad. Ofta i samband med sex.

Varför måste det alltid vara kvinna mot kvinna?

Jag har förut skrivit om mitt motstånd mot att identifiera mig som en fat acceptance-bloggare (1, 2), men vad ska en göra när en tydligen ständigt måste stå på barrikaden och skrika för att våra röster inte ska drunkna i skit och förutfattade meningar om hur det är att leva i en tjock kropp.

Nyligen skrollade jag igenom Instagrams förslag på bilder som jag skulle kunna tänkas gilla och snubblade över denna:FullSizeRender

Personen som lagt upp bilden liknade mer personen till vänster än personen till höger och tyckte att det som står under var väl valda ord. För att inte vara ett totalt as hade hen lagt till att alla såklart är fina som de är, men när hen ändå väljer att sprida bilder som denna och säga att orden under är väl valda drunknar den utsträckta handen i bajs.

Jag har de senare 10-15 åren haft mer erfarenhet av att se ut som personen i bilden till höger. Fast kortare.

Fråga vilken person som helst som är överviktig och offentlig med sitt utseende om det tas med en axelryckning och ”ja ja, det är ju ditt val”. Att det skulle vara så är inget annat än verklighetsfrånvända dumheter, lögn och förbannad dikt! För vi som vet, av egen erfarenhet eller för att vi är uppmärksamma på hur andra behandlas, vet att det är få saker som provocerar fram så mycket hat som en tjock person som vill tycka att hen är ok ”ändå”. Eventuella neutrala eller till och med positiva kommentarer drunknar i skit som brukar få flöda fritt. Gärna med ursäkten att det skulle vara välmenande. De kanske känner någon som blivit ätstörd och magrat av efter år av viktmobbning och det var ju bra för då blev ju hen smal(are) och hälsosam(mare). Ehem…

Observera här att jag inte på något sätt påstår att tjejer som sysslar med fitness inte får utstå hat för sina kroppar. Det är jag fullt medveten om och jag brukar säga ifrån när jag stöter på det. Jag påstår inte heller att de minsann har de så himla bra medan vi lider, som texten under bilden ovan hintar angående kroppen till höger. Men sen är det faktiskt inte heller jag som ställer våra respektive kroppar emot varandra, det är personen som skapat denna bild och alla som sprider den som varande ett positivt budskap som gör det. Det jag reagerar på är att något som inte stämmer framställs som en sanning och att hat som många får utstå därmed osynliggörs, förminskas och bortförklaras.

Bilden ovan är inget annat än en variant på ”riktiga kvinnor ser ut så här” eller ”riktiga män gillar kvinnor som ser ut så där”. Går det inte att vara kroppspeppande utan att hacka på andra kroppstyper än den en vill lyfta? Jag tror det, jag tror till och med att det är ganska lätt. Det är bara att låta bli.

Varför kan vi inte bara få vara? Varför ska någon kropp kallas äcklig eller värderas? Varför måste vi ständigt jämföra oss och ställa oss mot varandra? Det är ett spel vi är lurade att spela där ingen vinner, förutom de som vinner på ett upprätthållande av patriarkatet. Jag tycker så synd om oss och kamperna som ständigt utspelas inom oss själva och mellan varandra. Det är något av det sorgligaste som finns.

Spannet för hur en som kvinna kan se ut utan att drabbas av någon form av hat är extremt litet, för att inte säga icke-existerande. Så varför spela hatet i händerna när det går att peka finger åt det? Om det över huvud taget hade funnits ett värde i att sprida bilden ovan hade jag snarare velat göra den med texten ”Varför är det ok att kalla dessa kroppar äckliga?”. Det kan nämligen vara värt att fundera över varför det är så.mature-_fuck_you_fascist_beauty_standards_feminist_cross_stitch_f7c848e6Bildkälla

 

Triggervarning: HälsoHETS!

Varning: Personer med en ätstörning bör nog inte läsa detta inlägg. Jag skriver det mest för att jag tror det kommer få mig att må lite bättre att sätta ord på mina känslor.Skärmavbild 2014-10-11 kl. 08.42.27

Jag har det riktigt jobbigt med tankar på mat och kontroll idag. Ångest och gråten i halsen.

Tweeten ovan är från igår. Återigen har jag tvingats utsätta mig för människor som lever i den vanliga världen, där alla inte är upplysta och analyserande som de jag vanligtvis umgås med. I alla fall inte angående sitt eget beteende. Där snack om mat och träning, försök att bräcka varandra i jämföranden om vem som äter nyttigast, tränar mest och minsann inte tycker om att äta diverse livsmedel är norm.

Jag och Patrik ska gå på bio ikväll. Fast vi inte gått på bio på säkert mer än ett år blir det inget biogodis. Istället funderar jag på nyttigare alternativ. Vad fan vi ska äta i morgon som går att göra matlåda av är nästa hinder. Jag hade tänkt göra lasagne, men det går ju inte. Onyttigt. ”Jag äter inte pasta för det tycker jag inte om!”. Visst, gulligt, men nu kan inte den meningen sluta snurra i mitt huvud. Jag känner direkt igen ansiktsuttrycket på någon som säger att de inte gillar viss mat för att den är onyttig.

Nästa gång måste jag nog säga ifrån även fast jag inte vill, för det här funkar inte. Man kan, om man har otur när man tänker, inbilla sig att det väl är skitbra om jag tänker mer på att äta nyttigt. Det är bara det att en hetsätningsstörning inte fungerar så. Trillar jag verkligen dit kommer det leda till att jag lägger på mig mer och jag vill inte det för det mår jag inte bra av. Att ta det lugnt med kontrollen är det enda sättet för mig att ha verklig kontroll över mitt ätande så jag inte behöver påverkas av min ätstörning.

Jag tror att jag trodde att jag kommit längre. Att jag inte längre hade dessa problem, men det har jag. Uppenbarligen. När jag berättade för Patrik att jag mådde dåligt pga gårdagens samtal berättade han att så går jargongen på hans jobb. Det ger mig också ångest, för tydligen ska jag antingen få stå ut med att människor konstant triggar min ätstörning eller så måste jag outa mig och be dem tagga ner hela tiden. Jag vet inte vad som är värst! Särskilt eftersom jag ju inte är underviktig och folk generellt därför inte registrerar mig som ätstörd.

”Man ska inte äta det här eller det här eller det här för då får man cancer!” Allvarligt talat skiter jag rätt mycket i om jag dör i förtid pga att jag inte alltid ätit perfekt. Jag försöker klara att överleva idag!

Kravet på att man ska ha helt skruvad humor

Idag dök det i mitt Twitterflöde upp bland det sjukaste jag läst någon göra under förevändningen ”det var bara ett skämt”. Det var en skärmavbild från Facebook där en kille skrev att han gått fram till en tjock tjej på krogen och drivit med henne angående hennes utseende.

”I approached a fat girl in the disco earlier. She seemed surprised at the attention , and when I asked if she had a pen she quickly said yeah before starting to look in her bag. I said ”well you better get back in it quick before the farmer notices ya got out !” :)”

Uppåt 40 likes så klart.

När han fick mothugg i kommentarerna menade han såklart att han bara skämtade! Tydligen var detta kul. Sen säger han att folk oroar sig för mycket över ”stupid shit” som vikt, men att han inte bryr sig, för han beställde precis kinamat. För det är ju inte alls så att det bidrar till självmedvetenhet om sin vikt att folk ”skämtar” om att de går fram till främmande personer de anser tjocka bara för att vara så elaka de bara kan. Men vad vet jag, jag har uppenbarligen ingen humor. Jag skrattar inte ens åt våldtäktsskämt ju!

Det enda sättet detta kan vara ens skuggan av ”ett skämt” är om det aldrig hände mer än inuti hans huvud. Men det är ändå uppåt väggarna att han tyckte det var lämpligt att skriva ner och lägga ut i sociala medier! Och det är fortfarande inte roligt.

Sen, vad är det för fel på folk som verkar tro att bara för att någon är trevlig mot dem när de kommer fram för att prata betyder det att de är förvånade över att någon visar dem uppmärksamhet? Hade han resonerat likadant angående en normativt ”snygg” tjej? Jag ska ta mig fan aldrig mer vara trevlig mot en främmande person som snackar med mig igen om det finns risk att de tolkar ett leende som att jag är tacksam över att de pratar med mig. Nej det blir sur min, kalla ögon och ”Vad fan vill du?” för hela slanten!

Och vad är det för fel på alla som uppenbarligen tyckte att det var kul och ok att han sa sig ha gått fram till en vilt främmande människa endast och enbart för att kränka denne så grovt han bara kunde. Hon var bara trevlig mot honom och det svarade han med att banka ner henne i skoskaften. Jag har svårt att tänka mig att lika många hade tyckt det var lika skoj om det var nått annat som stack ut med hennes utseende som han gjort sig rolig över, men tjockisar går ju alltid att garva åt för de kan ju banta och bli normativa om de bara skärper sig lite. Det säger i alla fall diverse smala på Twitter.

Om han på allvar gjorde detta hoppas jag att hon svarade honom med en rak höger och sen satte sig på honom när han låg på golvet och kved bland utspilld öl och spottloskor. Fast då hade han väl inte skrivit om det.

För ett år sen protesterade jag lite mot att Elin kallade mig en Fat acceptance-bloggare. Jag kände mig inte som en sådan. Nu börjar jag mer känna att jag vill skriva om det och gör så under kategorin ”Fett”. Kanske tack vare Fetkvinna-kontot på Instagram. Det känns som att det behövs fler tjocka berättelser.

(Om du som delade bilderna med texten vill ha cred är det bara att säga till, jag blev plötsligt lite blyg och vågade inte fråga.)

Det mest provocerande en kvinna kan vara är tydligen oattraktiv. TW: Exempel på vidriga kommentarer.

Det har på Instagram och Twitter poppat upp flera konton där personer anonymt kan dela med sig av förtryck de upplever. Fyra jag följer är svartkvinna, asiatiskkvinna, fetkvinna och funkofobi.

Något som går igen i berättelserna på flera konton är personer som berättar om hur de blivit verbalt attackerade av ilskna män som uppenbarligen finner det sjukt provocerande att de inte uppfyller just deras personliga standard för skönhet. Att de inte är knullbara i deras ögon. Detta är något jag finner väldigt fascinerande! Jag kan inte komma på mig själv med att någonsin ha blivit förbannad på en främmande man ute på stan för att jag inte känner för att ligga med honom, så jag har svårt att förstå grejen. Var kommer den ifrån? För det handlar inte bara om krav på fysisk tillgänglighet för sex, nej till och med ens rena uppenbarelse måste vara tillfredsställande, annars jävlar!

Just nu kan jag inte komma på att jag varit med om att någon blivit spontant arg på mig för att jag råkade dyka upp i hans synfält utan att det ger honom en positiv känsla av skönhet i ögonen, men det har säkert hänt i någon form. Om så bara genom att de skrikit okvädingsord om mitt utseende efter mig.

Idag dök texten nedan upp på fetkvinna-kontot. Det är en av flera under just det kontot där män blir provocerade av att en tjock kvinna är i närheten av dem. Som att vi borde anstränga oss för att bli smala så de slipper se oss som vi är. Det är så uppenbart att han bara söker kontakt med henne för att få chansen att förolämpa.IMG_0667

Ett annat exempel är från svartkvinna-kontot. Varför han kände att hon behövde veta detta kan man verkligen fråga sig.IMG_0668

Han visar inte bara upp sin rasism utan visar upp en creepy sida som får mig att tänka på seriemördaren i När lammen tystnar. Han vill sprida ut kvinnors hår över kuddar? It puts the conditioner it it’s hair or else it get’s ”the hose” again… eller nått.

Här är en annan favorit från fetkvinna-kontot. IMG_0670Att springa iväg innan den ”oattraktiva” kvinnan hunnit få en syl i vädret verkar vara populärt. Annars kanske hon berättar för honom att hon skiter i vad han tycker, att hans åsikt är överflödig och att han borde hålla käften. Han har ju ingen aning om hennes preferenser eller läggning. Vad är det som säger att hon vill ens ha en man t. ex? Just honom lär ju ingen vilja ha för ”elak” är väl så långt från knullbar som någon kan komma.

Kanske är det också minst lika provocerande att andra personer är intresserade av kvinnor som de här männen finner oattraktiva. Kanske är det därför andra mäns kärlek till kvinnor som inte uppfyller vit, smal och able-normen objektifieras. Min sambo har mer än en gång fått sina preferenser kallade fetischer t. ex. Som att det skulle vara nått snuskigt och porrigt att älska mig för att jag inte är smal. Som att det inte skulle handla om kärlek utan bara en sexuell dragning till mitt ”avvikande” utseende. Kränkande, minst sagt, både för mig och honom.

Men nu åter till de här snubbarna som tar sig friheten att, gärna med vrede i rösten och uppträdandet, upplysa både kvinnor de känner och som är främlingar för dem om att de inte vill ligga med dem. Jag har hittat ett så fantastiskt citat som jag tycker att alla borde memorera. Det är från Erin McKeans blogg och det är så himla bra.Skärmavbild 2014-08-21 kl. 15.59.28

För du är inte skyldig någon att vara söt, sexig eller knullbar och alla som tror det kan dra åt helvete.

 

”Men ta åt dig då!!!” *TW vikthets*

De senaste dagarna har ett Twittroll roat sig med att skriva till mig att jag är fet, ful och behöver banta. Vederbörande verkar nästan ha skaffat ett konto enbart för att göra detta. ”Du är en ohälsosam feministkärring!”, ”Banta din feta gris!”. Ehh, ja… jo… det kan man kanske tycka.

Av någon anledning jag inte ens själv förstår, annars hade jag tipsat om metoder, tar jag inte åt mig och blir inte ledsen när främlingar skriver sådant till mig på nätet. Detta är tydligen oerhört upprörande. Allvarligt talat verkar det knappt inte vara nått som är så provocerande som en kvinna som inte blir ledsen över att få höra att någon anser henne vara fet och ful. Uppenbarligen är det den ultimata förolämpningen, att dissa hennes utseende. Det säger en hel del om vad vårt samhälle lägger tonvikten gällande vad som är en kvinnas främsta tillgång och resurs att förvalta; utsidan.

Tyvärr sträcker sig inte min avslappnade attityd till förolämpningar om utseende till händelser utanför nätet. Förolämpningar IRL kan göra mig både ledsen och heligt förbannad. Men jag tror inte att jag blir ledsen för att någon inte tycker att jag är snygg eller smal då, jag är trots allt inte jätteintresserad av vad folk anser om mitt utseende, utan mer för att det är djävligt upprörande med människor som anstränger sig för att göra andra illa. Särskilt när de ska föreställa bry sig om en som vänner och familj. Det är inte ”Haha, vad du är kort och tjock!” som är det som svider utan ”Haha, vad jag njuter av att såra dig!”.

Eftersom nättroll existerar för att provocera tar jag uppenbarligen inte åt mig av deras förolämpningar på samma sätt. Deras åsikt är inte intressant. Deras hån svider inte. Deras hat berör mig inte.

Vilt blandade tjocka funderingar.

För ett tag sedan blev jag beskriven som ”Fat acceptance-bloggare” på Twitter.  Jag sa inget då, men benämningen gjorde mig lite tagen på sängen då jag aldrig tänkt på mig inte som en sådan. Efter en snabb sökning på min blogg hittade jag två inlägg som jag skulle kategorisera som Fat acceptance, Nej, #hälsohets är inte hälsosamt. Nyckelordet är inte hälsa utan HETS! och GTFO! Det är mindre än 0,4 % av alla inlägg jag skrivit.

Det är så klart inte så att jag reagerade för att jag har nått emot eller ser ner på Fat acceptance, jag är bara inte lika engagerad i det som det finns andra som är. Det finns bloggare som är bra mycket mer insatta och som man kan få både modetips, dagens outfit-bilder och ett sanningens ord om hur det är att leva som överviktig i dagens samhälle (ett tips är Fatshionistas.se). Så vad var det då som fått andra att se mig som en Fat acceptance-bloggare? Är det för att jag är tjock och har en blogg? Gör det mig automatiskt till en ”tjockisbloggare”?

Själv ser jag mig som en feministisk bloggare. För mig är det svårt att se att det skulle gå att kombinera feminism med att se ner på människor för hur de ser ut och vad deras kroppar väger. Att vara emot fat shaming och för fat acceptance hade jag alltså troligtvis varit även om jag hade lyckats hålla mig under BMI 25 efter att jag gått ut grundskolan.

Även om jag inte gillar att vara tjock och tänker mycket på att jag är det har jag ingen lust att gå upp i det. Att jag är tjock är en del av mig, det är inte den jag är, det är så jag ser ut. Lika lite som att söt och vältränad var den jag var innan jag gick upp i vikt.

 

Jag och Patrik kom häromdagen att prata om alla föreställningar om och förväntningar på överviktiga som folk har. Dels har vi det här med att vissa tycker sig ha rätt att kommentera för att ”Du är faktiskt ohälsosamt tjock och då är jag bara snäll som upplyser dig om det!”, fast dom inte alls är snälla utan bara vill ha en legitim anledning att såra. Samtidigt har vi andra förväntar sig att man INTE ska göra något åt sin övervikt ”Varför accepterar du dig inte bara som du är!?”.

För mig blir pressen av båda förväntningar lika stor, dels den att jag ska göra nått åt min övervikt och dels den att jag inte ska göra det för att jag ska vara någon slags tjock förebild som fortsätter vara tjock för att visa att det är ok att vara det. Men var kommer jag och mina behov in i den ekvationen? Är inte min kropp min egen att göra vad jag vill med den oavsett om jag vill ta en glass till eller om jag vill tappa 30 kilo? Det är tillräckligt svårt för mig att förhålla mig till min egen kropp utan att behöva beakta andras förhållanden till den.

 

För ett par veckor sedan Twittrade jag om min ångest över att gå ner i vikt eftersom jag upplever det som att min övervikt som ett skydd mot oönskad uppmärksamhet från män, #vardagssexism. Särskilt eftersom uppmärksamheten från män kommit tillbaka de gånger jag tappat vikt. Mitt fett är min sköld mot omvärlden. Då var det någon som undrade om det inte var så att jag får kommentarer om att jag är fet ändå så att det kanske hade jämnat ut sig. HERREGUD! Vad fan är det för syn folk har på sina medmänniskor? Eller är det ett fall av ”som man känner sig själv känner man andra”?

NEJ JAG FÅR INTE EN MASSA TJOCKISKOMMENTARER PÅ STAN! Det har hänt EN GÅNG att några töntar i en skruttig bil skrek ”Välkommen till Viktväktarna” efter mig en mörk kväll när de tvingats stanna vid ett övergångsställe jag skulle över. Det är klart att det sved och att jag blev både ledsen och arg men det är INGENTING mot alla ”Hej hej, hallå, HALLÅ, HAAAAALLÅÅÅÅ!” och slita-tag-i-på-stan-och-vägra-släppa-innan-jag-går-med-på-att-mötas-upp-för-en-fika jag varit med om. Så tro för guds skull inte att du är en i mängden om du tar dig rätten att kommentera en annan persons kropp. Det är bara ett fåtal idioter per capita som gör sånt.

Nej, #hälsohets är inte hälsosamt. Nyckelordet är inte hälsa utan HETS!

hetsEftersom de är tweets läses de nerifrån och upp.

För några dagar sedan drog Lady Dahmer igång #hälsohets på Twitter. Eftersom jag är uppvuxen med hälsohets som en vardaglig företeelse och anser mig ha skadats av detta var jag inte sen att haka på. Tyvärr verkar dock debatten nu ha spårat ur i att vissa vill tro att det som förespråkas är att man ska undvika att äta nyttigt och röra på sig. Jag vet inte om det beror på att man inte kan eller att man inte vill förstå. Jag vet inte om det beror på att lusten att hacka på överviktiga som inte vill bli hånade för sin vikt överväger lusten att uppvisa något slags förstånd och läsförståelse.

För självklart handlar det inte om att hacka på en hälsosam livsstil! Sen när blev HETS hälsosamt? Om jag tar dessa post-juletider ”nu ska vi banta bort det vi åt under jul och nyår” som exempel:

Vi kan ta en person som vi kan kalla A som lever hälsosamt, som äter bra mat, undviker omyttigheter till vardags och tränar och som njuter av att göra det. Det är skönt att ha en stark kropp som orkar att göra saker. Vid jul och nyår kanske det blir lite mer onyttigheter än i vanliga fall, men när vardagen kommer åter återkommer också den vardagliga hälsosamma livvsstilen. Detta är knappast hälsohets!

Men tar vi istället en person som vi kallar B, som mår dåligt och känner ångest över julätandet, som känner att hen måste kompensera med träning eller genom att späka sig med bantningsmat ser i alla fall inte jag längre framför mig en person som är hälsosam. Inte ens om hen i praktiken skulle äta och träna exakt likadant som A känner jag att det är en hälsosam livsstil. För inställningen är ohälsosam! Att få ångest över mat är om inte direkt ätstört en inkörsport till ätstörningar!

hets2Lady Dahmer definierar sin åsikt om hälsohets som att det är en osund fixering vid hälsa, andras eller sin egen. Jag håller med om den definitionen. Aldrig förr har det väl varit lika accepterat att kritisera andras kroppar som det är nu och aldrig förr har vi varit lika tjocka som nu. Av det drar jag slutsatsen att hälsohets inte fungerar. Kanske är det till och med direkt farligt för vår hälsa.

Som jag skrev på Twitter blev jag utsatt för hälsohets på ett tidigt stadium i livet. Det började redan i lågstadiet. Min mamma började kalla mig fet när jag fortfarande var smal ”i förebyggande syfte”. Det var i alla fall hennes förklaring eftersom jag självklart konfronterat henne angående detta. Barn växer upp och kommer ihåg. Det är nog nått som många vuxna behöver ha i åtanke när de uppfostrar sina barn.

Det enda hälsohetsen i min familj gjort var att göra mig ätstörd. I många år led jag av hetsätning (ni ser, det innehåller till och med ordet HETS). Något som påverkat min vikt positivt, i den bemärkelsen att kurvan gått stadigt uppåt från puberteten och hittills. Länge har jag varit övertygad om att ifall jag aldrig blev ilurad att jag var fet och inte dög hade jag aldrig blivit fet. Det blev som en självuppfyllande profetia. Eftersom jag har lätt för att lägga på mig vikt hade jag kanske inte varit lätt som en fjäder, men jag hade i alla fall haft chans att slippa hetsätningen.

Jag fick inte ens ha glädjen i träning i fred. Som tonåring blev jag förmanad av min äldsta syster att inte sluta med dansen för då skulle jag bli fet. I ett slag gick dansen från att vara ett kul och kreativt inslag i mitt liv under 8 år till att bli nått jag skulle underkasta mig för att inte bli fet. Jag slutade dansa. Det var inte roligt längre. Så. jävla. ONÖDIGT!!!

Vissa vill påstå att vi behöver hälsohetsen för att vi är så ohälsosamma. Jag tror att de har fel! Jag är övertygad om att folkhälsan inte hade havererat om media slutade tipsa om olika sätt att tappa 5 kilo på 2 veckor. Informationen finns ju överallt ändå så den som hade varit intresserad hade lätt kunnat ta del av den. Problemet med ohälsa beror inte på att folk inte vet hur de ska leva hälsosamt. Jag är uppenbarligen inte ensam om att inte ha lust att lyssna på andras ”välmenande” kommentarer längre.

Hälsohetsen är en sak jag aldrig kommer att kunna förlåta mina familjemedlemmar för. Den har gjort mig och många, för att inte säga ALLA, i min familj så oerhört mycket mer skada än nytta. Därför är den också något som gjort att jag sedan tonåren känt att jag kommer att i största möjliga utsträckning undvika att utsätta mina eventuella framtida barn för umgänge med min familj. Det hade inte behövt vara så, men eftersom de som så många andra inte vill se att detta är fel och därför inte vill ändra på sig är det så. Jag känner starkt att framtida generationer behöver skyddas från detta.

Lästips:
Lady Dahmer:  #hälsohets = osund fixering vid hälsa, andras eller sin egen.
Fanny: För att bli hälsomedveten var jag först tvungen att vara omedveten.
Kvinnopartaj: Hur många kalorier bränner hat?