Pearl parties och andra pyramidspel

Här om natten vaknade jag vid kl 03 och hade svårt att somna om, så vad gjorde jag? Scrollade på telefonen såklart. Jag tittade på nån gullig hundvideo på Facebook och när den var slut hoppade appen automatiskt över till en live-sändning av en kvinna som satt och öppnade musslor, plockade hon pärlor ur dem och visade upp dem med ett skjutmått för att visa hur stora de var ”Oooh wow the first lavender one in a while!” ”Look at that, neon orange and a 6,7 that’s amazing!”.

Förundrad fortsatte jag titta på klippet med tankar om ”Vad är det här egentligen” och ”Vad sjutton är det jag tittar på?” återkommande i mitt huvud. Jag har tillräckligt mycket koll på pärlor för att veta att de inte naturligt förekommer i färger som limegrön och neonrosa. Dessutom förstod jag inte riktigt vad man ska ha enstaka pärlor till och varför såg musslorna så otroligt äckliga ut?

Dessa frågor fick mig att ramla ner i ett så kallat kaninhål jag fortfarande inte kravlat upp ur. Jag klickade mig vidare in på tjejens hemsida och läste där att hon och hennes man hade sett sådan musselöppning på ett tivoli(!) och tyckt det var så roligt så de bestämde sig för att ta konceptet vidare till internet. Sounds legit.

Vad jag hade sett var ett så kallat ”Pearl party” och det är del av en MLM (multi level marketing), pyramid scheme eller på svenska pyramidspel. Det handlar helt enkelt om bedrägeri! Ett MLM-företag rekryterar folk till att hålla dessa partys. För att tjäna pengar på det hela måste dessa personer rekrytera andra till att hålla fler partyn för det praktiskt taget omöjligt att tjäna pengar endast på att sälja produkten.

Produkten är döda musslor, eller ostron, som de petat in en billig, odlad och artificiellt färgad sötvattenpärla i, typen av pärla du kan köpa en 30-40 st trädda på en elastisk tråd och sålda som armband för en hundring eller två lite överallt. Ibland är det inte ens så hög kvalitet på pärlorna som det är i de som säljs som färdiga utan det handlar om en plastkärna med bara något enstaka lager pärlemor på sig, ett lager som lätt nöts bort. Ofta är det musslor eller ostron som egentligen har dyra pärlor i sig som används, detta för att lura folk att tro att det verkligen är värdefulla pärlor som kommer ur dem. Den döda musslan prepareras sedan med kemikalier så att muskeln i den drar ihop sig och musslan stänger sig igen för att simulera att den aldrig blivit öppnad. Sedan vacuumförpackas musslan och skickas iväg för att öppnas i dessa pearl parties, ofta preparerade med farliga kemikalier som formaldehyd. Tänk er bara stanken av dem.

Affärsidén är att folk då ska köpa dessa musslor för ett visst pris, som grisen i säcken, och så blir det en överraskning för köparen om det är en mycket eller lite värdefull pärla i den. Lite spännande sådär. Lite som att spela på lotto men då i bedrägeriform.

I livestreamen jag tittade på var det tittare som köpt allt från två till 10 av dessa mussor och som då fick en rad med ”amazing” och ”so gorgeous” pärlor i olika konstiga färger och ojämna storlekar. I ett klipp jag såg medan jag grottande ner mig i ämnet var det en av partyvärdarna som höll upp en pärla och påstod att den var värd $78. För en pärla som inte ens är värd 1/100 av det priset. Det kan ju tyckas konstigt men dessa partyn är jättepopulära så folk går på det. Bara för att sedan bli fruktansvärt besvikna när de tar sin fantastiska pärla till en julvelerare och får höra att den är i stort sett värdelös.

Det förekommer också andra ”parties” som ”ring parties” där man köper en badbomb(!) som det är en hemlig ring gömd i. En ring som påstås vara värd mycket mer än de ca $20 dollar det kostar att köpa badbomben den göms i. Naturligvis är ringarna skräp. Man behöver inte vara en smyckesexpert för att veta att det är jättedumt att utsätta sina dyrbara juveler för ett konstigt kemikaliebad. Dessutom, om de nu hade varit så fantastiskt dyrbara, varför hade säljarna inte bara löst upp bollarna och sen sålt ringarna vidare och på så sätt tjänat mycket mer pengar än vad de gör på dessa parties? Samma sak med pärlorna!

Jag vill inte stötta någon del av dessa pyramidspel genom att länka direkt till dem men jag hittade en rolig parodi på Youtube som visar hur det kan gå till. För de som vill läsa själva rekommenderar jag en googling på ”pearl party scam”.

Jag vet inte ens hur jag ska titulera detta

Min senaste vecka har varit lite jobbig på ett känslomässigt plan.
Förra veckan upptäckte jag att en man, som dömts under 2010-talet för att ha spenderat månader fönstergluttandes på en sovande 10årig flicka han var ungdomsledare för, återigen är undomsledare i en organisation.

Jag känner mannen då han hade en ungdomsledande roll över mig när jag var barn och i den rollen tafsade sexuellt på mig vid två tillfällen när jag 9 och 12 år. Det är en erfarenhet jag trodde jag bloggat om, men efter att ha skummat igenom bloggen ser det ut som att jag inte gjort det. Hursomhelst var det tyvärr något jag skämdes så mycket över så jag höll tyst till jag var vuxen och preskriptionstiden hade gått ut så han är såklart inte dömd för nått gällande mig. Det enda som finns är min berättelse och min eventuella trovärdighet i andras ögon.

Som ni säkert förstår blev det en prioritet för mig att försöka göra allt jag kan inom lagens gränser för att vara en visselblåsare och stoppa honom från att få arbeta med barn. Det innebar tips till polis, som delade min oro. Tips till en stor organisation som dock ej visade sig vara just den han var aktiv i nu, de delade också min oro. Dessutom skrev jag ett anonymt mail till hans ”chefer” med all information jag har om honom. Jag har inte vågat titta än ifall jag fått något svar från ”cheferna” för jag vet inte vad det kommer göra med mig om de avfärdar mina uppgifter. Senast för ett par minuter sedan var jag inne på hemsidan där han är listad som ungdomsledare och han står fortfarande kvar så jag får väl nästan anta att det inte hänt så mycket på den fronten. Tragiskt!

Jag vet inte om det är så mycket mer jag kan göra just nu, förutom att hoppas att han inte begår fler brott. Då han uppenbarligen ständigt söker sig till ungdomsrörelser vet jag dock inte om det är så realistisk att han tar de steg han behöver ta för att inte begå brott mot barn igen.

På grund av hur lagen ser ut kan jag inte skrika ut vad jag vet från bergstopparna utan att oroa mig för att anklagas för förtal. I Sverige spelar det ingen roll om sakerna du säger är sanna eller ej, inte ens om du viftar med en dom. Jag är alltså väldigt vag i denna text med flit. I hans fall är också utdrag ut belastningsregstret tandlöst då hans brott inte var tillräckligt allvarligt för att listas där, han lyckades övertyga domstolen om att det inte fanns några sexuella motiv med fönstergluttandet. Att man kan tänka sig att ett barn blev bestulen på sin känsla av trygghet, efter att ha vaknat om och om igen under flera månader och sett en silhuett av en man utanför sitt fönster är inte illa nog. En man det sen visade sig att hon kände.

Det är oerhört frustrerande att försöka göra vad som är rätt när man måste jobba med händerna bundna bakom ryggen. Jag förstår också att det säkert är väldigt frustrerade att läsa detta, särskilt för föräldrar eller andra som oroar sig för barn i sin närhet.

Kommentarer m.m.

Eftersom mitt återupptagande av bloggandet i nuläget handlar om att jag vill komma igång med mitt skrivande har jag stängt av kommentarerna. Vill man kontakta mig finns min mailadress någonstans här till höger. Förhoppningsvis lyckas jag se det någonstans bland alla mail jag får från diverse företag som rycker mig i plånboken. Jag inser såklart att risken är stor att jag bara sitter här och pratar med mig själv, jag har hört att bloggande är ute.

I samma veva som jag la ner bloggandet 2016 la jag ner mitt twittrande och jag har fortfarade inga planer på att ta upp det igen. En stor anledning är det samtalsklimat som råder på internet just nu där det verkar som att många tävlar i grenen att missförstå mest och tolka avsändaren som så korkad/dum/elak/hemsk/vad-som-helst-dåligt som möjligt. Det intresserar mig inte att delta i samtal när deltagandet sker på sådana premisser, vilket är ännu en anledning till att jag stängt av kommentarfunktionen på bloggen. Det tar för mycket energi för mig att kämpa för att uttrycka mig på ett sätt som ingen kan missförstå för att jag ska orka ta hänsyn till de som inget hellre vill än att leta fel i en text. Om man vill tro att jag med meningen ”röda katter är söta” menar att jag tycker att svarta katter är fula, samt att jag delar åsikten att de för med sig olycka så kan man ju roa sig med det. Jag behöver bara inte läsa tramset.

Hej igen!

Efter flera års tystnad tänker jag återuppliva bloggen. Jag vill komma igång med mitt skrivande igen och att blogga har, för mig, alltid varit ett bra sätt att göra just det.
Antagligen kommer det inte bli riktigt samma sak som det en gång var. Kanske kommer jag inte skriva om samma ämnen som jag förut skrev om. Eventuellt kommer jag inte tillåta kommentarer. Vi får se.

Hur som helst, välkomna tillbaka ni som tittar in igen, välkomna ni som hittar hit på nytt. Vi får se om det utvecklas till nått nån mer än jag är intresserad av.

:-*

Alla dessa falska, själviska kvinnor

Jag höll på att skriva bloggens längsta titel på detta inlägg. ”Kvinnor och vår tendens att både nu och genom historien lura män att bli föräldrar eller inte föräldrar, beroende på vad männen för tillfället vill i den aktuella delen av världen”.

Häromdagen skrev Lady Dahmer ett blogginlägg om hur kvinnor alltid förväntas vara män till lags, att män alltid förväntas få bestämma och om att hon och hennes man fått sitt tredje barn tillsammans fast han egentligen till en början inte var så sugen på att få ett tredje barn.

Lite snabba tankar kring detta med att skaffa barn. Jag måste rätta mig angående en grej bara, det är inte per automatik ”den som inte vill” som får bestämma. Det handlar snarare om vad män vill. Att män får och förväntas få bestämma.

Många många många kvinnor skaffar nämligen barn för att mannen vill även fast de själva inte vill. Ofta fler än hon tänkt. Och trots att hon ger upp sin kropp samt riskerar liv och hälsa så är detta mer självklart för många än tvärtom. Få rycker på axlarna åt det. Jag har träffat så många kvinnor som berättat att ”ja jag ville egentligen bara ha ett barn men Kalle ville så gärna ha minst två tihi så jag gav med mig”. Inga konstigheter. Kvinnor som ger med sig är så pass normaliserat.

Flera protesterade och sa att de minsann aldrig hört talas om att tvärt om någonsin skulle hända i Sverige, det vill säga att män skulle förmå sina kvinnor att få barn fast de inte vill. Jag skrev en kommentar om mitt exempel som är ett starkt minne från barndomen om en kompis mamma som öppet på en födelsedagsfest berättade om att hon egentligen inte ville barn men det ville hennes man och därför hade hon fått sina två döttrar med ett års mellanrum för att ”få det överstökat”.

Förutom att jag själv vet minst detta exempel jag nämnt ovan och förutom att jag tycker att det är ett extremt etnocentriskt perspektiv på saker (alltså att män aldrig bestämmer när det blir barn mot kvinnors vilja) och ting menar jag att vi ska ha en sak jävligt klart för oss:

Föreställningar om att kvinnor lurar eller tvingar till sig barn är kvinnohat baserat på föreställningar om att att män i vårt svenska samhälle inte antas vilja ha barn och att det är synd om dem när barn blir till. Att spela detta i händerna och gå med på den diskursen är att aktivt utöva hat mot kvinnor.

Nedan har jag bäddad in en video från The Guardian som heter The imams, the Taliban and the condom som handlar om debatt kring preventivmedel i Afghanistan. Videon visar vissa mäns negativa syn på kvinnors makt över sin reproduktion, men även arbete som pågår för att förändra attityder till mer kvinnovänliga sådana.

https://embed.theguardian.com/embed/video/global-development/video/2015/nov/04/family-planning-clinic-afghanistan-taliban-contraception-video

Här är alltså tongångarna en annan, baserad på att männen här vill att kvinnorna ska föda barn, många barn. Här antas kvinnor bara längta efter att lura män från föräldraskap. Det sägs att om en kvinna får makten över sin reproduktion kommer hon använda den till att inte få några barn. ”Om vi gav kvinnor ett val skulle de aldrig få några barn och det hade varit en synd”.

Om vi i Sverige inte varit för fokuserade på att begränsa kvinnors sexualitet hade det väl låtit likadant här för 100 år sen och det gjorde det kanske, jag är ingen historiker så jag vet inte. Jag har mest läst diskussioner om att vi med preventivmedel skulle börja knulla som män och att det hade varit dåligt.

Man behöver inte vara ett geni för att se sambandet mellan vad mäns vilja är och hur den aktuella kulturen ser på kvinnors makt över reproduktion. Alltid förväntas vi vara vrånga lurendrejare. I Sverige pratas det om kvinnor som lurar till sig barn från stackars män som inte har nått annat val än att bli pappor och betala miljoners miljarder i underhållsstöd. Uj uj uj.

Jag är så jävla trött på att lyssna på detta kvinnofientliga prat! Sluta låta män sätta agendan hela tiden och berätta för oss vilka vi är!

Lady Dahmers inlägg:
Jag tvingade Oskar att skaffa ett tredje barn
Kvinnor förväntas vara män till lags

Om att ångra sex ”efteråt”

Häromdagen gjorde jag en omröstning på Twitter där jag frågade ett par saker angående sex som någon ångrat efteråt. Jag fick idén efter att ha läst ännu en artikel om våldtäkt där gärningsmannens försvar varit att brottsoffret nog ”bara ångrat sig efteråt” och att brott därmed inte begåtts. Jag är fullt medveten om att denna twitteromröstning inte är nått man kan dra för många slutsatser av, men jag tyckte det var intressant ändå.

Min första fråga ser ni ovan. Jag drar mig till minnes en situation för många år sedan då jag fått kontakt med en kille jag tänkte jag kunde ha en kk-relation med, det var bådas uttalade inställning. Då var jag ganska nyinflyttad i min studentstad och kände mig ensam och bekräftelsetörstande. Dessutom såg han lite ut som en kille jag varit kär i tidigare. Egentligen var nog ingen av oss supertaggad på att ha sex med den andre men nu hade vi ju bestämt att vi skulle ha det. Efteråt blev han konstig och ville bara bort från mig så fort som möjligt. Ändå hände det en gång till. Han kontaktade mig fler gånger, men då var jag inte intresserad.
Efteråt tolkade jag hans avvisande reaktion efter sexet som att han var rädd att jag skulle tro att det var nått mer mellan oss än sex, rädd för att jag skulle bli kär i honom. Kanske var det också hans förklaring, jag kommer inte ihåg. Jag utgick ifrån mitt eget dåliga självförtroende och vände hans reaktion som att den handlade om mig och min attraktionskraft snarare än om honom och hans känslor. Nu är jag inte så säker. Hade det kommit fram i efterhand att han ångrat sexet och mådde dåligt hade jag nog blivit väldigt illa till mods och mått dåligt jag med. Jag hade funderat på hur jag kunnat agera så att nått sånt inte hade hänt igen. Idag hade jag förhoppningsvis avstyrt en liknande situation.
I den andra frågeställningen om varför man ”ångrat efteråt” (inom citationstecken eftersom man kanske inte ville alls egentligen) försökte jag känna av vad andra tänker om sex de ångrat. Angående ”Orsak, ej pga partnern” tänkte jag exempelvis på att man kan ha haft sex man ville ha och som kändes bra, men som kanske pga att man var otrogen eller liknande vid tillfället fyllde en med ånger efteråt. En person tänkte att ”pga presterade inte bra” passade där.
Jag har tänkt mycket på det där genom åren, på sex jag ”ångrat efteråt” och vad som legat bakom min ånger. För egen del har det faktiskt inte handlat om nått rent ångrande efteråt, även om min sexpartner nog hade tolkat det så. Jag ville egentligen inte alls ha sex men kände inte att jag hade möjlighet att säga ifrån. Jag tyckte inte att jag hade kontroll nog i situationen för att göra det. Det har alltså handlat om sex som aldrig borde ha hänt, som jag aldrig velat ha och som jag därför ångrat. I vissa fall har partnern behövt vara rejält verklighetsfrånvänd för att inte inse att jag inte samtyckte. I vissa fall tror jag att de visste att jag inte samtyckte, men struntade i det.
Om partnern sen betett sig illa efteråt är det klart ångern kan ha blivit större. Sen har det hänt att jag ångrat sex efteråt pga partner som betett sig illa efteråt, men då har jag inte känt mig förgripen på. I ett fall kände jag mig utnyttjad, men dock inte sexuellt. Dåligt rykte har jag aldrig haft, även om jag kallades ”jävla hora” i skolan. Det handlade mer om ett skällsord de ville skulle svida. Idén till frågan om rädsla för dåligt rykte i omröstningen fick jag av boken Flickan och skammen av Katarina Wennstam, som jag precis läst.
Jag tycker det är intressant hur vissa inte skäms för att använda ”hen ångrade sig efteråt” som försvar om och om igen när de blir anklagade för våldtäkt eller andra sexualbrott. Jag inser att det antagligen är för att det funkar för dem, för att de blir friade och för att omvärlden ser dem som offer för omständigheterna. Men tycker man verkligen inte att det är ens problem och varför tycker man inte att det är ens problem? Jag tänker att man borde tänka på att om folk man har sex med ofta eller i alla fall inte sällan ångrar det så är man själv kanske eller till och med troligtvis den gemensamma nämnaren i situationen. Att ens beteende före, under eller efter sex får andra att må dåligt. Att ”ångra sig”. Att mena att de blivit våldtagna eller utsatta för andra sexuella övergrepp. Jag menat att man har en skyldighet att problematisera det och korrigera sitt beteende så man slutar vara en negativ faktor i andras liv. Hur kan man annars se sig som oskyldig?

Mami Cup menskopp – recension 2

För två år sedan skrev jag ett par recensioner om min då nya Mami Cup, här kan du hitta inlägget om det första intrycket och här kan du hitta inlägget om hur man använder menskoppen.

Jag var väldigt nöjd med denna kopp, trots att den på grund av sin mjukhet var lite svårare att använda än min Mooncup, som var min första menskopp. Framför allt var det storleken och därmed lämpligheten för användning av personer med riklig mens som var toppen. Jag tyckte även om att den var mjuk, trots att det var lite krångligare men det gjorde också att jag inte kände av den alls.

Efter ett års användning dök det dock plötsligt upp som små knottror eller bubblor i ytan på utsidan av menskoppen. Det var som att materialet hade reagerat med något. Jag brydde mig inte om att reklamera den, dels för att det gått ett år och dels för att jag misstänker att det är mitt eget fel. Jag tror att det var mitt användande av olja på kroppen som förstört menskoppen. Även om det aldrig hade påverkat min Mooncup kan materialen variera och olja är en sådan sak som kan påverka och bryta ner silikonet i menskoppar.

På grund av detta kändes det inte längre säkert och hygieniskt att använda min Mami Cup, men det tog nästan ett år innan jag köpte en ny. Fram tills dess använda jag Mooncupen.

Även denna gång beställde jag från jordklok.se och jag valde en rosa kopp. De också finns i lila och turkos, samt transparent. Den var faktiskt kanske 50 kr billigare än förra gången jag handlade och det är ju alltid positivt! Jag har nu använt den ett par gånger, även om den är ny på bilden nedan.

Min nya Mami Cup är lite annorlunda än den jag köpte för två år sedan, förutom att den är rosa istället för transparent. Även om den är exakt likadan till formen och storleken är den inte alls lika mjuk. Jag har inte forskat jättemycket i varför det är så. På Jordkloks hemsida har jag inte hittat nått om att de skulle vara olika mjuka. Kanske finns det två olika varianter, en mjukare och en hårdare? Eller så har de ändrat materialet för att den förra, som min, lätt kunde reagera med ämnen? Om någon har koll får ni gärna kommentera och berätta hur det ligger till.

Det finns ju positiva och negativa saker med både mjuka och hårda koppar. Bland annat är mjuka svårare att sätta in men, enligt min åsikt, bekvämare medan hårda kan vara lite… ja… hårda! Men å andra sidan vecklar de hårda lättare ut sig inne i slidan.

Jag har haft en hel del problem med att sätta in denna nya menskopp. Ibland har jag försökt och försökt och försökt tills jag är helt kallsvettig och öm i slidöppningen. Till slut köpte jag glidmedel (vanligt Klick vattenbaserat från RFSU) och applicerade på menskoppens öppning och då gick det mycket bättre.

Trots allt är jag nöjd med min nya menskopp, även om jag inte är lika nöjd som jag var med den förra, tills den fick knottror/bubblor i ytan. Såvitt jag vet är Mami Cup fortfarande den mest rymliga kopp som finns på marknaden och den fungerar trots allt ok att sätta in tillsammans med glidmedel så jag rekommenderar den till andra rikligt menstruerande.

IMG_2769Fint rosa kopp. Här med helt avklippt stam och precis nykokt.

En bra sida för all möjligt information om menskoppar är menskoppen.se Ifall någon har andra tips, både gällande hemsidor och annat får ni gärna skriva dem i en kommentar.

Har du inget snällt att säga, säg inget alls!

Det har gått 7 månader sedan senaste inlägget. Egentligen var det inte meningen att det skulle bli någon bloggpaus, men det råkade visst bli en ändå. Nu har jag dock fått tillbaka lusten att skriva igen och känner att jag har ett gäng blogginlägg inuti mig, som man kanske kan uttrycka det.

Det första handlar om nått jag tänkt mycket på den senaste tiden och det är alla vedervärdiga saker jag läser i folks kommentarsfält. Framför allt har jag på senare tid läst oerhört mycket skit i kommentarerna till Lady Dahmers och Somliga feta kvinnors instagrambilder, men det händer ju lite överallt. Jag blir så jäkla ledsen! Oftast undviker jag kommentarsfält för jag orkar inte se skiten, men den finns ju kvar där ändå.

Folk kräker ur sig hat och elakheter och ursäktar det med att det är minsann är deras åsikt, som att det skulle vara nått utomordentligt extraordinärt att ha en sådan.

Jag satte mig ner och försökte visualisera för mig själv att jag skulle gå in på folks bloggar, instagramkonton eller andra sidor och börja skriva skit. Berätta för folk att jag minsann tycker att deras näsa är ful, att den där grejen de virkat ser helt sned och misslyckad ut, att jag har välvilliga tips om hur de skulle kunna förbättra sin äckliga hy samt att de där naglarna de tycker att de målat så fint är typ den fulaste jävla skit jag någonsin sett. Fast det bara var på låtsas fick jag fan ÅNGEST bara av att tänka på att slå ut mot människor på det sättet.

Nu menar jag faktiskt inte detta som ett ”Men hur kan man mååå om man gör så, egentligen är det nog synd om dem”-sätt, för det tycker jag inte. Det finns nog med människor som väljer att tro att mobbare egentligen bara är vilsna små gullisar som bara behöver en kram, så det räcker. Jag tänker att många av dem gör andra illa för att de tycker att det är kul, för att det gör dem glada, för att de gillar att få andra att må dåligt.

Och nej, jag är inte alltid snäll och vän på nätet. Men jag tycker att det är en vid skillnad mellan att besvara folks elaka kommentarer och att själv leta upp folk med syfte att skriva elakheter till dem eller på deras sidor.

Har du inget snällt att säga kan du lika gärna vara tyst! Ingen är intresserad av din ”kan utläsas från förstasidan på aftonbladet.se”-kunskap. Skiten du kläcker ur dig är inte revolutionernade. Ofta består den mest av helt onyanserat trams.

Idag, den 25:e juli, går Nail Art-communityt på Instagram samman och, med rekreationer av hennes nagelkonst, hyllar Nail Art-vloggaren Ane Li som på grund av depression valde att avsluta sitt liv för två veckor sedan. Hyllningarna finns under #sharingtheloveforaneli En som gjort en rekreation av en av Ane Lis nageldesigns är Colette, mer känd som My Simple Little Pleasures (särskilt känd för sina fantastiska water marbles) som i sin YouTube-video också delar med sig av ett viktigt budskap gällande negativa kommentarer och spridandet av negativitet på nätet. Jag lämnar den här som en avslutning på detta blogginlägg:

”Nej” är ett alldeles utmärkt svar på en fråga.

1660266_991228124270348_5519551296090814246_nIgår såg jag denna screencap delad på Facebook. Den fick mig att tänka på två saker. Ena har jag filat på länge som blogginläggsmaterial, men den får nog vänta ett tag till. Andra är det här med att ”Nej” i sig inte skulle vara ett godtagbart svar på frågor.

Ovan går det att läsa att ”Nej” ses som ett oförskämt svar som förtjänar bestraffning. Kontexten är att en främling skrev och frågade om en tjej ville sms:a med honom. Hon skrev ”No”. Han besvarade det med att kalla henne ”Fatty”. Men det var en ok replik av honom att ge eftersom ”nej är ett otrevligt svar”, tydligen lika otrevligt som att förolämpa någons utseende. Hon var otrevlig, hon till och med provocerade med flit, menar de. ”No is a rude answer” …sug på den meningen ett tag. Förlåt, jag vet att den smakar jäkligt illa!

Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara bättre, eller ett krav att svara med ett ”Näe tack du lilla snuttegubben, det hade ju  kunnat vara jättetrevligt men nu råkar det vara så att jag inte är intresserad. Dessutom har jag pojkvän kan vi säga för det är ju det enda svaret som eventuellt kan respekteras av er utan mothugg. Eventuellt. Puss å kram å kärlek, ha en bra dag!” till en främling man verkligen inte är skyldig nått när ”Nej” sammanfattar vad man vill ha fram på ett alldeles utmärkt sätt. Dessutom har jag varit med om exempel där tjejer (för det är oftast tjejer som svarar killar som blir arga för att tydligen endast ”Ja!” var ett acceptabelt svar) svarar glatt och trevligt och inlindat så att snubben ska landa mjukt och han ändå svarat med otrevlighet.

Jag kan faktiskt till och med ta mig själv som exempel, även om detta inte hände på nätet utan i den livs levande verkligheten. Det var väl lite mer än 10 år sen och jag var på tackfest för jobbare på studentnationen där jag var verksam. Festen hade börjat i badhuset, sen gick vi till nationen. Väl där kom en kille fram till mig och på lite aggressivt manér frågade om jag var tjejen i baddräkten jag haft på mig i simhallen. Jag visste inte riktigt vart jag kunde förvänta mig att han skulle ta den frågan så jag svarade ”Ja”, fullt beredd på att bli förolämpad för mitt utseende, det är så härligt att vara kvinna och förvänta sig sånt av vilt främmande män. Han spände dock ögonen i mig och väste fram ”Jag vill skända din kropp på alla sätt och vis!”. Medan visioner av att bli våldtagen ”på alla sätt och vis”, sedan styckmördad och dumpad i ett dike flimrade framför mina ögon hann jag tänka allt från ”MEN VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG!?!?” till ”HAHAHA, DRA ÅT HELVETE!” och såklart ”NEJ!”. Istället svamlade jag, med ett milt leende på läpparna, fram nått om någon pojkvän jag sa att jag hade och att det liksom inte riktigt passade mig att bli skändad just den dagen, detta eftersom jag kände att det hade kunnat bli ännu mer obehagligt än vad det redan var att inte linda in honom i bomull innan jag försiktigt la honom i korgen märkt ”Nej!”. Det passade dock inte alls utan han vrålade ett skitförbannat ”NÄHÄ!” och jag fick stå ut med att han resten av kvällen stirrade hotfullt på mig eftersom jag tydligen förolämpat honom nått extremt genom att inte vilja följa med honom hem för Gud vet vad det var han menade.

Nu är det här också bara ett exempel. Jag har varit med om flera ”NÄ MEN DU VAR FUL OCH FET ÄNDÅ SÅ..!” både på nätet och IRL. För det handlar inte om att ”Nej” är ett oförskämt svar för att det är kort och abrupt eller att man istället måste linda in nejet för att vara artig och förtjäna artighet tillbaka. Det handlar om att det enda acceptabla svaret är ”Ja!”. För tydligen det deras rättighet. Jag tycker att engelskan har ett bra ord som inte är så lätt att översätta till svenskan (den som kommer på nått lika bra motsvarande svenskt ord får gärna kommentera för det står still i mitt huvud på den fronten) och det är ”Entitlement”, rättighet är ju en ok översättning men jag tycker inte att det riktigt beskriver det ändå. Entitlement är vad män känner till oss, till vår kropp, vår kärlek, vår uppmärksamhet, vår tid, vår evigt vördnadsfulla älskvärdhet och vårt ”Ja!”.

Du sökte en Kvinna™ och fann en människa. Du är förvirrad.

FullSizeRenderScreenshot från Instagramkontot @byefelipe där folk delar med sig av berättelser om snubbar som blivit otrevliga efter att de blivit dissade eller ignorerade på nätet.

Ewww va du är eeeeckli, män vill inte hööööra att kvinnor har normala mänskliga kroppsfunktioner! För guds skull nämn inte heller hemliga och onämnbara kroppsdelar! Det är mycket mera ohyfsat än att bete sig som ett svin bara för att någon inte svarar direkt på ens meddelanden!

Jag fick flashbacks till alla gånger jag varit ihop med killar jag inte vågat vara mänsklig inför. Alla gånger jag stoppat papper i toan och sen suttit längst ut på ringen för att det inte skulle höras att jag kissade. En gång satt jag så långt ut så jag råkade kissa på golvet, vilket gjorde mig ännu mer tillintetgjord. Jag tänkte på alla gånger min ömma mage varit helt svullen eftersom jag varken kunnat bajsa eller fisa på flera dagar av skräck för att snubben skulle tycka att jag var äcklig och ovärdig. Alla dessa minnen av denna svullna ömma mage!!! I vissa fall är dessa de främsta minnena av relationen! Jag kunde knappt sova eftersom jag kunde råka fisa i sömnen och då hade han kunnat höra det och döma mig. Ibland vaknade jag av en undsluppen prutt och var tvungen att försäkra mig om att snubben var i djup sömn och inte hört den. Det enda jag inte har gjort är väl att vakna innan snubben så att han kunnat vakna upp till mitt välsminkade ansikte. Det tar på krafterna att vara Kvinna™!

Det intressanta är att jag inte känt så inför alla killar, utan bara vissa. Som att det fanns en outtalad förväntan från dem att jag skulle förkroppsliga någon slags kvinnlig mystik för att de inte skulle tappa sitt intresse för mig. Alla har väl hört talas om att man ska ”keep romance alive”, vilket brukar innefatta råd om allt från att bajsa med stängd dörr till att inte låta mannen se att du är mänsklig alls.

Märk väl att jag inte menar att det enda rätta är att släppa hämningarna och rakt av dela varendaste vrå av sin mänsklighet med sin partner. Jag kommer varken med pekpinnar eller rekommendationer! Det är bara rimligt att man får lägga det på en nivå man känner sig bekväm med. Jag har t. ex. själv ingen lust att bajsa, tömma menskoppen eller tvåla in rumpan i duschen framför min sambos ögon. Det hade jag inte känt mig komfortabel med. Vad jag vänder mig mot är när det blir till krav som gör att man känner sig osäker och som skapar en stress och en press över att alltid behöva förställa sig inför sin partner för att känna att man duger i deras ögon. Krav som dessutom inte kommer från en själv.

Lisa berättade i senaste avsnittet av podden Glädjeflickorna (från ca 26:40) upp att hon i tonåren haft en pojkvän som satte henne på en piedestal. Hon kände att förväntningarna var begränsande och jobbiga att hantera samt att det var som att han med dem försökte uppfostra henne till perfekt flickvän. Jag kunde verkligen känna igen mig i hennes beskrivning av när ”åh du är så underbar” snarare blir ett tyngande krav på perfektion än en kärleksbetygelse.

Nu lever jag ju med en av två personer (hej Helena) i denna värld som tar mig för jag är och som inte kräver att jag ska vara någon eller något jag inte är. Det är så himla skönt! I dagens samhälle är det ju ett (obetalt men istället dyrt) deltidsjobb att leva upp till vad som förväntas av en för att en ska kunna räknas som Kvinna™. Vaxa eller raka allt från öronhöjd och neråt. Putsad och polerad. Insmord och parfymerad. Till och med mensbindan ska dofta blommor och då har jag ändå bara skrapat lite på ytan av kravlistan.

Jag tror inte att jag idag hade orkat dejta någon som krävde att jag ska vara Kvinna™ snarare än människa för att se mig som åtråvärd och sexig. Hänger attraktionen på att en förställer sig och gör sig till så man till slut knappt ens känner igen sig själv kan man ju fråga sig om vederbörande är särskilt förtjust i en alls. Och personer som inte klarar av att få ett textmeddelande om att en tjej gått och kissat utan att få ett bryt över hur äcklig hon är borde kanske hålla sig borta från alla försök till romantiska relationer helt och hållet. För vi alla bajsar till och med ibland. Om så inte med röven så i en påse på magen. Chill!