Sotis – Det sista kapitlet

20140314-051345.jpgFör en månad sedan var jag och Patrik tvungna att ta det jobbiga beslutet att låta vår älskade Sotis somna in.

Tanken är fortfarande svindlande för mig, att han inte kommer tillbaka igen. Att det är vår pigga, busiga och robusta kisse som är borta. Det gick så fort.

Egentligen började det strax innan jul. Vi märkte att han hade ont i ett ben, det gjorde honom väldigt medtagen. Att han hade olika temperatur i tassarna fick oss att misstänka propp, men efter två dygn på djursjukhus fick han komma hem igen. Korsbandsskada. Han skulle gå ner i vikt och inte anstränga benet för att på så sätt undvika artros i det skadade knät. Vi pustade ut och tänkte att vi nog fick ha honom några år till ändå. Han var ju trots allt bara 10 år och mina katter har blivit minst 15. Sotis var så glad över att vara hemma igen så att han var gosig och ödmjuk ett par dagar, men snart tittade vår egensinniga katt fram igen.

Så i mitten av januari, när jag var ensam hemma med honom, fick han ett jättekonstigt hyperventileringsanfall. Han var fullt kontaktbar men orkade bara ligga på golvet och dreglande flåsa med tungan ute. Anfallet var över på några minuter, men efter det blev han aldrig sig själv igen. Vi tänkte att han kanske överansträngt sitt onda ben och fått panik över smärtan, men när han bara ville ligga still och inte tog initiativ till att äta blev det att åka tillbaka till veterinären igen.

Röntgenbilderna gav ingen tydlig diagnos. Antingen lunginflammation. Eller förstorat hjärta. Eller tumör. Vi hoppades på lunginflammation och började medicinera mot det. Kanske hade korsbandsskadan gjort honom mer mottaglig. Men han blev inte bättre. Efter diverse ytterligare undersökningar och nya röntgenbilder, veckor då jag handmatat honom med extra näringsrikt foder, blev det tydligt att det var cancer vår älskling hade. Hans onda ben blev också sämre, ömt och stelt, av att han inte använde det eftersom han mest låg och vilade.

Vi bävade inför beslutet. Skulle vi veta när det var dags? Skulle vi känna att det var en katt med massa livsgnista kvar som togs ifrån oss? Skulle vi vänta för länge så att han fick lida? Men han visade tydligt när han inte ville mer. Vår favoritveterinär kom hem till oss och Sotis fick somna in på sängen med oss bredvid sig. Trygg i hemmet han älskade. När han bars ut, likt en baby svept i sin filt, kändes det som att hjärtat slets ur bröstet på mig.

För några dagar sedan kom hans aska hem, i en beständig, igenlimmad urna av mörkblå keramik. Vi vet inte vad vi ska göra med den, så vi behåller den tillsvidare. Det finns ingen självklar plats att sprida den på.

Jag har ju förlorat älskade, pälsbeklädda familjemedlemmar förut men det är faktiskt en lite annan sak när det inte finns någon annan kisses päls att gråta ut i. Inte för att sorgen är mindre, men hemmet känns så tyst och tomt. Vi känner oss lite som en pall med bara två ben. Det var ju vi tre; Jag, Patrik och Sotis. Sotis som vi ju kunde tacka för att vi ens träffades. Vår lilla familj. Jag är en crazy cat lady utan katt. Ändå vill vi inte ha någon ny kisse än på ett bra tag. För det är inte en katt vi vill ha, vi vill ha Sotis och honom får vi aldrig mer tillbaka. Grottar jag ner mig i den tanken får jag nästan panik, så jag försöker låta bli.

Kattkärleken

20130819-215310.jpg
Jag har haft en dålig dag. Mår illa. Känner mig liten och trött.

Jag gick och lade mig på sängen för ett par timmar sedan. Snart hoppade Sotis upp och lade sig sked med mig, skavfötters. Vi somnade. När jag vaknade låg han kvar så jag sträckte ut handen för att klappa honom.

Han svarade med att lägga sig lite halvt på rygg för att få magen klappad så jag gjorde honom till viljes. Lät handens fingrar gå runt runt på den runda magen. Nypa till lätt om det mjuka magfettet och så flexa ut igen i en smekning om och om igen. Frr frrr frrr.

För mig är den så vemodig, kattkärleken, för man vet att den oundvikligen kommer att ta slut. Jag vet inte vad det är för fel på mig som inte kan njuta av saker utan att tänka på att de tar slut.

Jag älskar den här kissen så mycket!
20130819-215121.jpg

Den provocerande husdjurskärleken.

20130202-123628.jpgNej, jag talar inte om den vidriga sexuella sådana utan den ömsinta, omhändertagande.

Jag och Patrik tillhör kategorin av mattar och hussar som kallar sig mamma och pappa till kattskrället. ”Har mamma matat dig?” ”Gå och lägg dig hos pappa en stund!”. Detta finner vissa oerhört provocerande. Ungefär som om det skulle göra deras relation till sina egna barn mindre speciell.

Det är nog sällan sånt som sägs direkt till djurägare men på olika forum (som t.ex. familjeliv.se, även om jag inte hittar en länk till någon speciell tråd nu) spys frustrationen ut med påminnelser om att katter och hundar minsann inte är barn. Precis som att man inte visste det! Min mamma har 7 människobarn men kallar sig ändå både matte och mamma till katterna. Jag tvivlar starkt på att någon av oss människobarn under en dag då vi är vid sunda vätskor tar illa upp av det. Hade någon gjort det hade det nog funnits större bakomliggande problem som gjort en så harmlös sak så känslig.

För mig är husdjur ett ansvar man tar på sig för livet. De är familjemedlemmar. Även om jag skulle tvingas lämna bort en katt, vilket är den sortens husdjur jag främst haft förutom papegoja och undulater, hade jag aldrig glömt bort den utan velat ha koll på att den hade det bra livet ut. När man tar sig an ett husdjur är man medveten om att det med största sannolikhet kommer att åldras och dö innan man själv gör det. Även om jag blivit väldigt ledsen när mina älskade husdjur och familjemedlemmar dött är det så jag vill ha det. Jag vill inte dö innan mitt husdjur för jag vill vara säker på att det har det bra livet ut och det är ju svårt att ha koll när man är avliden.

Dessutom är de ju djur så det en gissningslek att lista ut vad de tycker och tänker eftersom deras möjligheter att kommunicera med människor är begränsade. Självklart blir det en helt annan relation än den man har till ett barn, oavsett om det fötts in i familjen eller kommit in i den på något annat sätt.

Jag tror att många skulle må bra av att släppa lusten att detaljstyra andras liv och värderingar. Låt folk kalla sig mamma och pappa till sitt marsvin om de vill det! Vad har det med dig och ditt liv att göra? Kärlek är inte något som tar slut för att fler omfattas av den. Den blir bara större! Många i samma kategori stör sig också på att jag och Patrik kallar oss en familj fast vi inte har nått barn än. Tydligen är det också väldigt provocerande, ungefär som att vår lilla familj skulle göra deras större familj mindre speciell. Hur orkar man ens lägga sig i sånt?

(Det är alltså jag som är ”tilda81” på Instagram. Vill man följa mig där är det bara att göra det.)

Sotis, som Jane Austens Emma fast i kattform.

Sotis, vår Amor!

I maj 2008 var jag inne på communityt Helgon och råkade där snubbla över en särdeles söt ung man vid namn Patrik. Historien hade lika gärna kunnat sluta där och sedan länge varit glömd, men tack vare en annan individ som också fanns på hans bilder där vågade jag skriva ett meddelande till honom. Över 4 år senare bor vi tillsammans. Den lilla individen på bilderna heter Sotis och är vår katt. Svart som synden med lite vitt på bröstet och ett vitt morrhår på varje sida.

Egentligen tänkte jag att killen på bilderna var för snygg för att kunna intressera sig för mig, men jag tänkte att han säkert inte skulle ta illa upp av ett oskyldigt meddelande med en komplimang om hans katt. Dessutom kunde ju inte en kattmänniska precis som jag också är vara en dålig människa.

Sotis, som nu hunnit fylla 9 år, hade hunnit flytta några gånger innan han hamnade hos Patrik och sedan slutligen blev vår katt när jag blev hans matte. Med oss kommer han få stanna för resten av sitt förhoppningsvis långa liv. Han är en äkta huskatt i lägenhet. Sotis är en stark personlighet, envis, lite sur, lite mullig och väldigt matglad (nu ska han dock bantas). Är han för hungrig kan man få sig en smocka om man inte lytt och matat när herrn bett om det. Hemma här i lägenheten är han en tuffing men utomhus är bara läskigt och jobbigt. Husse är favoriten, det tog tills i somras innan Sotis började riktigt visa att han tyckte om mig med, men då värmer också visad tillgivenhet lite extra i mitt hjärta.

När jag blir irriterad för att en frukostsugen Sotis väckt mig genom att bita mig i hårbotten klockan 5 på morgonen försöker jag komma ihåg att om det inte vore för honom hade jag inte vågat skriva till min sambo och blivande make och då hade vi kanske aldrig träffats.

Klart katten ska ha en ajpäd!

Skoja bara. Han har såklart inte en egen fast vi har tre iPads på två personer och en katt. Rolig tycker han dock att den är och inte bara när det är spel för katter igång utan också när jag tittar på film eller spelar nått spel. Då kan de som lattjar runt på skärmen få sig en smocka!

20120617-164743.jpg

20120617-164754.jpg

20120617-164809.jpg