Hagamannen

P3 Dokumentär sände igår sin dokumentär om Hagamannen från 2009 i repris. Jag tror jag lyssnat på den förr, men jag lyssnade på den idag igen.

Hagamannen är alltså serievåldtäktsmannen som var verksam i Umeå mellan 1998 och 2005 och som är dömd för två grova våldtäkter och mordförsök, två våldtäkter och två våldtäktsförsök, som skett under perioden.

Våren 2002 pluggade jag ett par fristående kurser vid Umeå universitet. Det var då bara lite över ett år sedan Hagamannen senast överfallit någon, och det skulle gå över tre år tills han slog till igen. Jag minns att det spekulerades i att han kanske varit en student eller värnpliktig som flyttat vidare och att faran kanske var över. I Umeå, alltså. Ändå levde vi såklart inte som att faran var över. Det var snarare hopp än antaganden.

Under den här perioden fanns något som hette ”Tjejtaxi” i Umeå, vilket innebar att tjejer åkte taxi billigare, för att uppmuntra att snarare ta en taxi än att gå hem på natten. Taxan var samma som för studenter, 10 % billigare. Alltså inte några enorma rabatter. Förutom prisavdraget skrevs det ut att chauffören såg till att resenären kom till destinationen säkert. Även om det kanske inte betydde något i praktiken kändes det bra.

Dock började det redan då pratas om att det skulle vara orättvist och diskriminerande mot de stackars männen. Alltså bara lite mer än ett år efter det senaste, brutala överfallet. Jag vet att det irriterade mig då och det irriterar mig nu med. Är det verkligen ett rimligt klagomål? Jag vet att det finns folk som råkat illa ut i taxibilar så att de knappast är säkra platser samt att ”gå inte hem själv, gör si, gör så, bli inte våldtagen” är fel väg att gå eftersom det snarare fokuserar på offer än gärningsmän, men är det ändå inte mer än en aning ogint av snubbar att klaga? Särskilt när kvinnor som grupp både nu som då förväntas företa en rad handlingar för att undvika att bli våldtagna, både av personer de känner och inte känner, både i egna hemmet och i mörka parker. Bland annat att inte gå hem ensamma i mörkret?

Tjejtaxi drogs också in innan gripandet. Såvitt jag vet återinfördes det inte när Hagamannen fortsatt sina överfall under 2005, innan han greps i mars 2006. Det förekom i alla fall upprop om ett återinförande av rabatten. Då hade jag dock sedan flera år flyttat ifrån Umeå, men jag tänker på den ibland, tiden då jag levde i en stad där kvinnor var som under belägring. Det var en obehaglig känsla.

Jag hade gärna sett att flera städer hade någon form av verksamhet för att utsatta grupper ska kunna ta sig hem på ett säkert sätt. I Lund har bussturerna på natten utökats. Det är ju en väg att gå.

Kvinnoregistret

Idag har jag gråtit för första gången på flera månader. Så ledsen blev jag över Ekots avslöjande om Stockholmspolisens register över, till största delen, kvinnor som anmält misshandel utförd av närstående. Kvinnoregistret.

För mig har formuleringarna i registret mer en karaktär av att vara ett forum för att ösa ur sig frustration och kvinnohat än något annat. Uppgifter om polisens uppfattning om anmälarens psykiska hälsa, uppgifter om etnicitet, uppgifter om religionstillhörighet, uppgifter om familjemedlemmars mentala kapacitet och psykiska hälsa, utlåtanden om målsägarens reaktion är i proportion till brottet, utlåtanden om målsägandes trovärdighet. ”Återfallsmålsägande”. Smaka bara på ordet. Det existerar inte. Det har polisen hittat på som en motsvarighet till återfallsförbrytare. EN REN KRÄNKNING MOT MÄNNISKOR SOM KOMMER TILL POLISEN OCH BER DEM ATT UTFÖRA DET DE ÄR ANSTÄLLDA FÖR ATT GÖRA – UTREDA BROTT!

Uppgivenheten är så total. Mitt förtroende för polisen i det närmaste utraderat. Hur ska jag någonsin kunna lita på dem och att de ska behandla mig respektfullt och inom lagens gränser?

Det är inte rimligt att jag idag ska känna att det var rätt beslut att inte anmäla när jag fick stryk av min dåvarande pojkvän som tonåring. Det är inte rimligt att känna att det är bättre att reda sig själv än att blanda in snuten eftersom de ändå skiter i mig. Men jag är inte förvånad. Hade jag varit förvånad hade jag väl anmält någon gång då för 13-15 år sedan. Dock hindrar inte avsaknaden av förvåning mig från att vara helt bestört!

– Det finns, enligt Ekots källor, en bild inom polisen att det är en viss typ av kvinnor som söker sig till våldsamma män. För att kunna följa kvinnorna så startades registret. Konsekvensen blev en massregistrering där polisen även fört in mängder med känsliga personuppgifter.

Det finns ingen skam i att ha varit utsatt för våld i nära relation. Inte ens om det hänt i mer än en relation. Men att det skulle vara så att misshandlade kvinnor är kvinnor som söker sig till våldsamma män är LÖGN och förbannad dikt! Det är att göra kvinnorna medskyldiga till brott de utsätts för. Kanske till och med mer skyldiga än förövarna, som ju bara råkar vara ”våldsamma män” som handlar på impuls.

Jag är själv ett levande bevis på att våld kan hända i en relation och sen inte mer. Det är över 13 år sen den tog slut och ingen man jag varit i en relation med har hotat eller slagit mig sedan dess. Jag är inte bättre än någon som råkar hamna i mer än en våldsam relation, jag poängterar bara detta faktum för att visa att det just är ett faktum. Hade man tittat på mig i den relationen jag var i när jag fick stryk hade man kanske sagt ”hon är en sån som dras till sånt”, men det var bara för att jag var i en situation där någon försökte kontrollera mig och det skapade bråk och tjafs hela tiden. Nu hade ingen tittat på mig och sagt att jag ”söker mig till våldsamma män”. Min mobbade tönt till ex var heller inte någon som hade pekats ut som ”våldsam kille” i skolkatalogen. Det är kränkande att behöva säga detta för att den svenska myndigheten som fanns till för att skydda mig säger att det var mitt fel!

När vi ändå är inne på ämnet Polisen och kvinnomisshandel är det ju värt att nämnas att det vanligaste brottet poliser begår utanför arbetet är just att ha misshandlat en närstående kvinna. Det känns ju tryggt, särskilt i ljuset av dagens avslöjande! Klart de då kan tycka saker som att ”det känns nästan som att det är den misstänkte som är offret” om en person som av sin fru anklagats för att ha slagit och våldtagit henne under två års tid. Ja under hustruns namn såklart. För det var en kommentar registrerad på henne i Kvinnoregistret.

 

”Samtyckesbrott”

TW våldtäkt.

”Här är vinnarordet!” (<- länk till artikel i Resumé)

”Genom tävlingen ville Linda Holmgren förändra attityder och värderingar kring sex, och förtydliga vad ett sexuellt övergrepp egentligen handlar om.”

Uppenbarligen handlar det inte om våld, då? ”Samtyckesbrott” istället för ”våldtäkt”. För det finns faktiskt våldtäktsmän som inte vill identifiera sig som sådana eftersom de inte anser sig ha utfört våld och då måste vi tydligen ta hänsyn till dem.

Jag undrar om folk som drar ingång snack som detta ägnat en endaste liten tanke åt oss som faktiskt utsatts för våldtäkt och hur detta kan vara triggande för oss? Gissningsvis har de inte det. Det fanns andra intressen som var mer skyddsvärda. Som våldtäktsmäns och vad de vill erkänna sig ha utfört för brott.

Det är högst tveksamt om någon av de två män som gått över mina gränser och våldtagit mig haft en verklig insikt i att vad de gjorde var ett brott. Jag tror att de fattade att det inte var riktigt rätt, annars hade de inte ägnat så mycket tid åt att försöka övertyga mig om att deras beteende inte varit brottsligt fast det var det. Med vittnen så det inte bara hade varit ord mot ord hade de kanske till och med kunnat åtalas och dömas. Till och med i Sverige. Men det var inte som att de gömde sig i några buskar i en park och kastade sig över mig när jag gick hem en mörk kväll. Alla vet ju att det bara är sånt som är ”äkta” våldtäkter. Inte när ens pojkvän ger sig på en. Tydligen.

Ibland undrar jag var folk tycker är våld egentligen. Vissa verkar bara anse att sparkar och slag är våld. Eller att ge sig på någon med vapen, fast inte så illa så de dör. Inte att knuffa någon oavsett om de ramlar och slår sig av knuffen, eller ens att hålla struptag på någon. Vissa verkar bara anse att sådant som orsakar blodutgjutelse eller blåmärken är våld. Själv tycker jag att det är solklart att det är en våldshandling att penetrera eller omsluta en annan persons kropp på ett sexuellt sätt. Det är illa nog när det inte är sexuellt!

För mig låter ”samtyckesbrott” som att man bara sket i vad någon tyckte, vilket kan göras i massor av olika sammanhang. Som min vän som blev tvångsklippt av sin mamma i tonåren medan pappan höll fast hen, bara för att de inte tyckte att hens frisyr var så som de ville. Där kan vi snacka om samtyckesbrott. Och det är långt ifrån ok, men det är inte våldtäkt!

Senaste en man gick över mina gränser var när en f.d. vän som sov över hos mig som så många gånger förr bestämde sig för att börja tafsa på mig när jag sov. Jag blev så rädd när jag vaknade av det så jag bara låg stel och stirrade in i väggen utan att säga ett ord. Han slutade när hans händer trevat sig ner mellan mina ben och då insåg att jag knep ihop dem för allt jag var värd. Hade han fortsatt, kanske till och med ”stoppat kuken i mig”, för att tala klarspråk, hade jag definitivt känt mig utsatt för våld. Absolut våldtäkt. Även om en domstol kanske hade hävdat ”passivt samtycke” i domskälen.

Problemet, som jag ser det, är att många verkar tycka att våldtäkt utan (vad de anser är) våld bara är lite sex utan samtycke. Jag är inte oskyldig själv när det gäller att upprätthålla sådan diskurs. Så sent som igår omskrev jag våldtäkt som att en person hade ”sex med mig mot min vilja”. Men det är inte sex, det är våldtäkt!

Någon skrev att det inte borde kallas våldtäkt om inte våld var inblandat för att hen sett det på film och det såg inte så farligt ut. Nej det ser kanske inte alltid så farligt ut. Kanske kan det till och med se ut som att det är lite spännande och skönt för den utsatta. Det finns de som vittnar om övergrepp som känts sköna, när kroppen reagerat med njutning. Men det betyder inte att det plötsligt övergått från våldtäkt till sex! Snarare kan de skapa andra jobbiga och svårhanterliga känslor av skuld och skam.

”Jag är otroligt glad att vi nu har ett ord som förtydligar att en våldtäkt är lika vidrig även om det inte ingår våld.” 

Jag håller inte med. Jag tycker bara att folk har en väldigt sned bild av vad våld är. De verkar tycka att begreppet urholkas om sånt som inte är sparkar och slag eller kanske till och med knivhugg får vara med och heta våld. Det kan de tycka, men jag har inga planer på att någonsin hålla med.

Ska vi snacka olika grader av våld tar jag hellre en handflata i fejset varje dag i veckan än en ovälkommen kuk i min fitta.

”Jo han mördade henne, men…”

Triggervarning: Rå jävla misogyni. 

Så då har Oscar Pistorius fått sin dom. Upp till 5 futtiga små år för att ha dödat sin flickvän Reeva Steenkamp. Jag har tänkt  skriva om detta innan, men eftersom jag hade velat sätta mig in i fallet och göra en ordentlig juridisk analys av omständigheterna (utifrån ett svenskt rättsperspektiv visserligen) har jag inte riktigt orkat lägga ner den tiden det hade krävt. Det hade dessutom antagligen blivit en hel uppsats som ingen orkat läsa.

Han sköt alltså ihjäl Steenkamp genom en stängd toadörr och påstod att han trodde att det var en inkräktare på andra sidan dörren. Nu vet jag inte om det är ok att i Sydafrika skjuta ihjäl inbrottstjuvar i sitt hem för det kan ju ha med att det sågs som förmildrande omständighet att göra, men enligt mig och många länders lagar är misstagen identitet är en ursäkt som friar från ansvar. Hade det varit det hade väl varje partnermördare sett till att ha en dörr mellan sig och offret så hen hade kunnat föra samma försvar som Pistorius. Vem vet, det kanske blir den nya grejen efter detta.

Det han dömdes för var alltså culpöst dödande. Vållande till annans död heter det i Sverige. En olycka som hänt för att man varit brottsligt vårdslös. Typ som att köra bil vårdslöst och råka ha ihjäl någon. Jag kan ju tycka att skjuta skarpt mot en dörr när man vet att någon är bakom den är lite mer än vållande, som sagt var. Dock är jag inte mer insatt i fallet än det som går att läsa i media.

Idag på Twitter dök det upp en skärmdump på en genomvidrig kommentar som någon skrivit under en artikel om domen mot Pistorius. I den lägger kommentatorn skulden på Steenkamp. Hon borde ha förstått bättre än att stanna hos en snubbe med våldstendeser.IMG_1034

Detta är knappast första eller sista gången, när kvinnligt vs manligt diskuteras, som vi ser resonemang kring vem som bär ansvaret för brott män begår mot kvinnor.

När jag var barn snackades det flitigt om att flickor var ungefär 3 år mer mogna än pojkar. Om jag inte minns fel var det till och med något som diskuterades på lektionstid. Detta var antagligen baserat på någon undersökning med biologistisk utgångspunkt, total utan hänsyn till individuella skillnader med allt vad det innebär. Dessutom användes det flitigt för att övertyga tjejer om att ha överseende med killar när de betedde sig som svin mobbades, kränkte eller tafsade. Vi var ju lite mer mogna medan de inte visste bättre. Stackars dem. Sluta gnälla. Åh så skönt nu slapp ju vuxenvärlden ta det på allvar!

Logiskt tänkande är ju annars något som könas som en ”manlig egenskap”, men så fort män tjänar på att infantiliseras så drar de upp det kortet istället. Han blev arg. Han var kåt. Han är dubbelamputerad och lite lessen över det. Och detta förväntas personer som då inte faller inom kategorin ”man” hela tiden förhålla sig till och ta ansvar för.

När kvinnor var mäns egendom som behövde kontrolleras var det kvinnor som sågs som liderliga som inte kunde tygla sin egen sexualitet. Sedan när det passade män bättre att hävda att det var de som var mer djuriska och därmed inte kunde lastas för sina handlingar ändrades synsättet.

5 år är rättvist straff för Pistorius för han är faktiskt funktionshindrad och det är tydligen ett straff i sig, eller nått. Hej funkofobi.

”Hardly a Babe i the Wood” antar jag i denna kontext syftar på rättsfall där barn hittats mördade i skogen. En svensk översättning blir antagligen ”Inget oskyldigt offer”. Att förmodas veta vad man ger sig in på när man blir ihop med en våldsbenägen snubbe men ändå inlåta sig i en relation är dock det tydligen dödsstraff på, eller det är i alla fall inte synd om en om man sen råkar ut för den där eventuella våldsamheten. Att däremot direkt företa handlingar som leder till att någon dör är istället något som kan ursäktas in absurdum.

Vad sägs om att lägga ansvaret där det hör hemma istället?

Intressant också att kommentatorn låter gärningsmannen ha ett namn medan offret bara är ”this young woman”.

”Passivt samtycke”

TW Våldtäkt!

De senaste dagarna har ännu ett par våldtäktsrättegångar avhandlats i media p.g.a. alla kreativa sätt domstolen använt för att få chansen att fria den anklagade. I båda var sömn centralt. I ena ansågs en kille kunnat sova sig genom ett helt samlag samt gå ut på balkongen för att be tjejen, som stod där och ringde polisen, att komma tillbaka till sängen under sömn.

I hovrätten har ytterligare en sömnforskare hörts och bedömt att 26-åringen mycket väl kan ha genomfört samlaget i sömnen.

I andra ansågs det inte rimligt att en tjej sovit genom oralsex och samlag.

Även en sömnforskare var inkopplad i rättegången och menade att det inte var troligt att kvinnan skulle kunnat ha sova sig genom samlaget som även innefattade oralsex.

Ni ser vad de gjorde där? Kreativt! Rättssäkert! Likhet inför lagen! Ja jag är sarkastisk!

I fallet med kvinnan som inte rimligtvis kunde anses sova pratades det om ”passivt samtycke”. Jag fick sedan förklarat för mig att det är som att någon tar ditt äpple och du låter dem äta det utan att säga ”NEJ! Det var ju MITT äpple!!!”. Och det kan man väl anse. Men nu ska jag berätta för er en berättelse om ”passivt samtycke” och varför det inte är samtycke.

När jag var 20 år var jag i några månader ihop med en 21årig kille. Jag var väl egentligen inte så intresserad, men jag var rädd för att bli lämnad ensam och oälskad i denna värld så han fick duga ett tag. Dessutom hade jag nyss kommit ur det hemska, destruktiva förhållandet jag var i under mina sena tonår, där min pojkvän överskridit mina gränser på en så gott som daglig basis. Jag var alltså inte helt vid mina sinnes fulla bruk. Ja, jag försöker här försvara och förklara vad i helvete jag gjorde med den här 21åriga snubben som jag nu ska berätta om! Historien om det passiva samtycket handlar dock inte om mig utan om något han helt utan skam eller förbehåll berättade för mig.

Vi träffades på nätet. Några månader innan han träffade mig hade han träffat en annan tjej på nätet. Hon var 16-17 år och bodde på ett elevhem för gymnasister. Alltså en ung tjej som typ bodde själv.

Till saken hör att mitt ex var fullkomligt besatt av analsex. Så han hörde sig ju för med tjejer han hade kontakt med om det var något de var intresserade av att ha. Och det är ju inte alla. Den här unga tjejen sa nej. Hon sa nej, hon sa nej och så sa hon nej igen. Skriftligen på internet. Muntligen i telefonen.

Så när de träffades IRL så körde han bara på i alla fall. Analt. Hon sa inte nej. Hon sa ingenting. Hon gjorde inte motstånd, hon var bara helt passiv. Efter han hade åkt hem igen ville hon inte ha någon kontakt med honom mer. Han tyckte inte att han hade gjort nått fel. Hon sa ju inte nej. Det är bara det att hon visst sa nej. Hon hade sagt nej tvåhundrafemtielva gånger! Men eftersom hon inte sa nej när han väl gjorde det hon uttryckligen sagt nej till så var det ju ok, bra, fint, samtycke och inget konstigt ändå. Han fick ju som han ville till slut så då var ju allt helt i sin ordning.

Eller?

Mina tankar snurrade men jag sa ingenting. Tror jag. Kanske försökte jag problematisera händelsen för honom. Det är inte lätt att komma ihåg 13 år senare. Jag tänkte på min första kille, han från den destruktiva relationen, som fick tips från en vän att bara lägga sig på mig och trycka in kuken ifall jag sa nej till sex ”För de brukar inte säga nej då om man bara gör!”. Och så resonemangen kring vad som är våldtäkt i lagens mening, vad man kan dömas för, som vissa killar nästan verkar tycka är viktigare än att bry sig om vad deras sexpartners vill.

Jag har, som sagt var, själv varit i situationer där jag sagt nej men killar gjort ändå. Ibland har jag då inte sagt nej igen, för bara det att killen uppenbarligen skiter i mitt nej har gjort att jag känt ett outtalat hot. Ibland har jag sagt nej igen och då har de slutat. För tillfället. Bara för att försöka igen en stund senare. Då har jag kanske inte sagt nej igen. Tänkt att det spelar ju ingen roll vad jag säger. Tänkt att ifall jag bara går med på det så kommer situationen vara över snabbare än om jag fortsätter säga nej. Så kanske han lämnar mig ifred sen. Helst avlägsnar sig helt!

Så cry me a river alla ”Falskligen anklagad efter att hon ångrat sig dagen efter!”.

För mig handlar det inte om något gråzonssex. Det är ren jävla våldtäkt! Det är att ta i beaktning vad en kan bli anklagad och dömd för i en rättegång istället för att bry sig om sexpartnerns vilja. För jag är så klart mycket väl medveten om att avsaknaden av ännu ett jävla nej mitt bland alla dessa nejen är att ses som ett ja idag. Ett ”passivt samtycke”. Helt ok oavsett hur den vars gränser överskridits känner för det. Det är därför vi behöver en samtyckeslagstiftning NU! Helst igår!

Även kåta människor kan bli våldtagna

Behövs en TW eller är rubriken nog i sig?

Min Youtube tyckte av någon anledning att jag behövde se Game of thrones-klippet där Cersei blir våldtagen av sin bror/älskare/barnafader Jaime, den hade i alla fall lagt till den under ”intressanta klipp”. Jag tittar inte på serien längre (dock såg jag några avsnitt av säsong 1), eftersom jag inte tycker att den tillför något positivt till mitt liv*, men jag bestämde mig för att titta på klippet eftersom jag läst och hört så mycket om det.

Vad som skildrades var så klart, som jag redan hört och ovan nämnt, en våldtäkt. Hon säger ”nej” och ”sluta” om och om igen. Han är sådär snuskigt kåtarg, som många andra romantiska hjältar jag matats med via ”erotisk skönlitteratur” jag älskade att läsa som tween och tonåring, och struntade därför i hennes vilja. Han måste ju få, eller nått. Han kan inte hejda sig. Hon brukade ju säga ja förr.

Under klippet fanns så klart kommentarer från män och från män som höll med män (ja, det fanns säkert personer som inte var män som höll med dem också, för så är det ofta) om att det minsann inte alls var våldtäkt eftersom det var tydligt att hon var kåt och egentligen ville. Jag håller inte med om deras analys av situationen, men även om det var så, vad spelar det för roll? Har man inte rätt att säga nej till sex om man är kåt? Om man till och med vill ligga med just den personen man säger nej till? Om man till om med sagt ja till personen tidigare?

Det finns väl tusen och en anledningar till att en person inte vill ha sex, alla lika relevanta att lyssnas på. För att återgå till Game of thrones-klippet känner jag spontant att ”vår son dog nyss och med tanke på det är hans döda kropp faktiskt precis bredvid oss” i alla fall är något jag hade respekterat. Det skrämmer mig att det verkar finnas många som ser kåthet som ett ja, eller i alla fall som en anledning till att ignorera ett nej.

För några veckor sedan hade jag en diskussion med några på Twitter just om det här med att ”erotisk skönlitteratur” ofta använder våldtäkt som ett redskap i sin romantiska dramaturgi. Både jag och de jag diskuterade med hade flera exempel just på när en kåtarg man tvingat sig på en kvinna, ofta är han arg just över att hon har sådan erotisk effekt på honom så han bara inte kan hejda sig, endast för att de sedan blir våldsamt förälskade i varandra och lever lyckliga och kåta i alla sina dagar. Inte sällan är det också en ingrediens att kvinnan är stark och vill gå sin egen väg samt att hon då använder ” sin sexuella makt” över mannen för att få sin vilja igenom, vilket på nått magiskt sätt gör dem till mer jämställda par än andra som lever under samma tidsperiod som den historien utspelar sig i. Dessa berättelser är definitivt något som påverkade min syn på sex och kärlek när jag var ung och precis börjat utforska min sexualitet och jag kan inte påstå att det varit positivt!

*Game of thrones i mina ögon: Knull som främst är kul för mannen/männen som knullar, blood and gore, mens = giftasvuxen = YAY, ”uj ja vilken fast och fräsch kropp hon har, klart du gillar henne för kvinnor har bara ett värde när de är sexiga och för att vara sexig måste man ha en viss kroppstyp!”, sexistisk och misogyn dialog samt så klart nakna kvinnor med en viss kroppstyp. Och säg inte åt mig att läsa böckerna, jag försökte när 1:a säsongen gick, men slutade efter att jag konfronterats med en svullen manslem för mycket, stretande i byxor som plötsligt blev alldeles för trånga.

 

Nu ska jag gå och lägga mig igen, för klockan är egentligen bara 05:30. Jag vaknade av att jag var törstig och blev sen skrämd pigg av en spindel som spatserade runt på handfatet.

Hon slog sin kille medvetslös

Tidigare idag låg jag och vilade en stund innan jag skulle iväg på möte. Halvt i dvala seglade en tjej jag bara kände flyktigt när jag pluggade Naturtekniskt basår läsåret 2000/2001 in i mitt medvetande. Jag har nog inte tänkt på henne sedan dess och kommer inte ihåg mycket om henne.

Till exempel kommer jag inte ihåg vad hon hette. Jag tror hon var lika gammal som jag, alltså precis ute ur gymnasiet, möjligtvis nått år äldre. Hon var, också precis som jag, en helt vanlig vit svensk tjej. Girl next door. Akademikerföräldrar. Pappa som var präst.

Det som dock främst lyckades ta sig fram från minnet var att hon berättade för mig att hon slagit sin kille. Mer än en gång, men särskilt allvarligt vid ett tillfälle. Som jag minns det verkade hon inte tycka att det var en stor grej, eller uppenbarligen inte då hon öppet berättade om det för mig, en tjej som hon knappt kände. Det verkade nästan lite mer vara som en kul grej för henne.

Vid det allvarliga tillfället hade hon blivit arg på honom av en anledning som jag kommer ihåg jag tyckte var banal. Typ i stil med att han hade glömt nått, varit lite sen, eller handlat fel matvara i butiken. Det hade fått henne att knuffa eller slå honom så han föll mot en vägg och slog i huvudet så illa så han förlorade medvetandet.

Fast jag just då var i mitt uppe i mitt destruktiva förhållande där våld blivit normaliserat minns jag att jag reagerade starkt på det. Hon verkade mer tycka att det var lite ballt att hon som tjej kunnat slå ner en kille på det sättet. Som jag minns det sa jag till henne att det inte var ok att göra så.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det utvecklade sig, hur de har det nu. Att de fortfarande är ett par är väl inte omöjligt, men inte så troligt. Tycker hon fortfarande att det inte är en stor grej med partnervåld, med att en tjej slår sin kille? Vad tänker han om det som hände? Jag kommer såklart inte få veta det. Jag hade nog inte känt igen henne om jag träffade henne, och även om jag gjort det, hade jag då frågat?