Har du inget snällt att säga, säg inget alls!

Det har gått 7 månader sedan senaste inlägget. Egentligen var det inte meningen att det skulle bli någon bloggpaus, men det råkade visst bli en ändå. Nu har jag dock fått tillbaka lusten att skriva igen och känner att jag har ett gäng blogginlägg inuti mig, som man kanske kan uttrycka det.

Det första handlar om nått jag tänkt mycket på den senaste tiden och det är alla vedervärdiga saker jag läser i folks kommentarsfält. Framför allt har jag på senare tid läst oerhört mycket skit i kommentarerna till Lady Dahmers och Somliga feta kvinnors instagrambilder, men det händer ju lite överallt. Jag blir så jäkla ledsen! Oftast undviker jag kommentarsfält för jag orkar inte se skiten, men den finns ju kvar där ändå.

Folk kräker ur sig hat och elakheter och ursäktar det med att det är minsann är deras åsikt, som att det skulle vara nått utomordentligt extraordinärt att ha en sådan.

Jag satte mig ner och försökte visualisera för mig själv att jag skulle gå in på folks bloggar, instagramkonton eller andra sidor och börja skriva skit. Berätta för folk att jag minsann tycker att deras näsa är ful, att den där grejen de virkat ser helt sned och misslyckad ut, att jag har välvilliga tips om hur de skulle kunna förbättra sin äckliga hy samt att de där naglarna de tycker att de målat så fint är typ den fulaste jävla skit jag någonsin sett. Fast det bara var på låtsas fick jag fan ÅNGEST bara av att tänka på att slå ut mot människor på det sättet.

Nu menar jag faktiskt inte detta som ett ”Men hur kan man mååå om man gör så, egentligen är det nog synd om dem”-sätt, för det tycker jag inte. Det finns nog med människor som väljer att tro att mobbare egentligen bara är vilsna små gullisar som bara behöver en kram, så det räcker. Jag tänker att många av dem gör andra illa för att de tycker att det är kul, för att det gör dem glada, för att de gillar att få andra att må dåligt.

Och nej, jag är inte alltid snäll och vän på nätet. Men jag tycker att det är en vid skillnad mellan att besvara folks elaka kommentarer och att själv leta upp folk med syfte att skriva elakheter till dem eller på deras sidor.

Har du inget snällt att säga kan du lika gärna vara tyst! Ingen är intresserad av din ”kan utläsas från förstasidan på aftonbladet.se”-kunskap. Skiten du kläcker ur dig är inte revolutionernade. Ofta består den mest av helt onyanserat trams.

Idag, den 25:e juli, går Nail Art-communityt på Instagram samman och, med rekreationer av hennes nagelkonst, hyllar Nail Art-vloggaren Ane Li som på grund av depression valde att avsluta sitt liv för två veckor sedan. Hyllningarna finns under #sharingtheloveforaneli En som gjort en rekreation av en av Ane Lis nageldesigns är Colette, mer känd som My Simple Little Pleasures (särskilt känd för sina fantastiska water marbles) som i sin YouTube-video också delar med sig av ett viktigt budskap gällande negativa kommentarer och spridandet av negativitet på nätet. Jag lämnar den här som en avslutning på detta blogginlägg:

Sverigedemokraterna talar till folks sämsta sidor

Man vet man blivit gammal när ens ungdom
Börjat glittra som Allens Manhattan
Dan före dan

Idag längtar jag tillbaka till mina tonår på 90-talet. När nynazismen kändes som ett hanterbart hot. När det bara var en grupp missförstådda unga, främst män, i socialt och eller ekonomiskt utanförskap som fångats av ideologin. När allt bara kunde bli bättre, när allt bara SKULLE bli bättre. När mänskliga rättigheter gick framåt. Idag känns det inte så längre. Idag känner jag bara hopplöshet och ångest.

Och jag känner mig svingammal, som om all kraft gått ur mig.

70 år. Mindre än en mansålder. Var det så lätt för Europa att glömma? Tydligen är det så.

Jag kommer, som tidig 80-talist, från en generation som i skolan fick möta människor som överlevt förintelsen. Jag har inom ramen för mina föräldrars politiska engagemang hängt med Nina och Jerzy Einhorn, tagit del av deras berättelser och visdom. Det är vi som föder och uppfostrar morgondagens medborgare nu. Kommer det att märkas? Har vi lärt oss nåt? Har vi lärt oss nåt som tydligen inte förmedlats till alla de ute i Europa som röstat brunt igår?

Tidigare har jag käckt och förhoppningsfullt försökt tänka att nazism, rasism, transfobi, homofobi, kvinnohat och alla andra medmänsklighetsfrånvända tankegångar som folk bygger vidrig politik och vidrigt beteende på kommer att dö bort med äldre generationer. Att progressiviteten kommer att skapa det bättre samhället av sig själv. Nu är jag inte lika säker. Nu känns det bara som att historien upprepar sig.

Häromdagen började Patrik prata om att vi kanske skulle skaffa ett barn ändå, att uppfostra till en trevlig person och vi pratade om hur det skulle vara och om allt vi skulle lära hen. Idag känns sterilisering som det bästa alternativet igen. Och då hade vår unge ändå varit sådär härligt flyga under radarn normativt vit som vi är.

Sverigedemokraterna talar till folks sämsta sida. Den småaktiga, skitiga, hatiska sidan som vi alla har mer eller mindre av.

Vissa säger att tiggarna haft effekt i valet. Kan det vara så? Ja, kanske. För nog är det obekvämt, beklämmande och JOBBIGT att skåda mänskligt lidande i vitögat på en daglig basis. Att ryckas ur sin komfortzon. Det tycker jag med, men jag är inte dummare än att jag fattar att klumpen i magen inte har med tiggarna i sig att göra, utan känslan av hopplöshet över att det inte går att på egen hand skapa någon varaktig positiv förändring för dem. Det pratas om att de är ”organiserade”, jag hoppas verkligen det! För då kommer den lilla hjälp en kan avvara till nytta för alla.

Sotis – Det sista kapitlet

20140314-051345.jpgFör en månad sedan var jag och Patrik tvungna att ta det jobbiga beslutet att låta vår älskade Sotis somna in.

Tanken är fortfarande svindlande för mig, att han inte kommer tillbaka igen. Att det är vår pigga, busiga och robusta kisse som är borta. Det gick så fort.

Egentligen började det strax innan jul. Vi märkte att han hade ont i ett ben, det gjorde honom väldigt medtagen. Att han hade olika temperatur i tassarna fick oss att misstänka propp, men efter två dygn på djursjukhus fick han komma hem igen. Korsbandsskada. Han skulle gå ner i vikt och inte anstränga benet för att på så sätt undvika artros i det skadade knät. Vi pustade ut och tänkte att vi nog fick ha honom några år till ändå. Han var ju trots allt bara 10 år och mina katter har blivit minst 15. Sotis var så glad över att vara hemma igen så att han var gosig och ödmjuk ett par dagar, men snart tittade vår egensinniga katt fram igen.

Så i mitten av januari, när jag var ensam hemma med honom, fick han ett jättekonstigt hyperventileringsanfall. Han var fullt kontaktbar men orkade bara ligga på golvet och dreglande flåsa med tungan ute. Anfallet var över på några minuter, men efter det blev han aldrig sig själv igen. Vi tänkte att han kanske överansträngt sitt onda ben och fått panik över smärtan, men när han bara ville ligga still och inte tog initiativ till att äta blev det att åka tillbaka till veterinären igen.

Röntgenbilderna gav ingen tydlig diagnos. Antingen lunginflammation. Eller förstorat hjärta. Eller tumör. Vi hoppades på lunginflammation och började medicinera mot det. Kanske hade korsbandsskadan gjort honom mer mottaglig. Men han blev inte bättre. Efter diverse ytterligare undersökningar och nya röntgenbilder, veckor då jag handmatat honom med extra näringsrikt foder, blev det tydligt att det var cancer vår älskling hade. Hans onda ben blev också sämre, ömt och stelt, av att han inte använde det eftersom han mest låg och vilade.

Vi bävade inför beslutet. Skulle vi veta när det var dags? Skulle vi känna att det var en katt med massa livsgnista kvar som togs ifrån oss? Skulle vi vänta för länge så att han fick lida? Men han visade tydligt när han inte ville mer. Vår favoritveterinär kom hem till oss och Sotis fick somna in på sängen med oss bredvid sig. Trygg i hemmet han älskade. När han bars ut, likt en baby svept i sin filt, kändes det som att hjärtat slets ur bröstet på mig.

För några dagar sedan kom hans aska hem, i en beständig, igenlimmad urna av mörkblå keramik. Vi vet inte vad vi ska göra med den, så vi behåller den tillsvidare. Det finns ingen självklar plats att sprida den på.

Jag har ju förlorat älskade, pälsbeklädda familjemedlemmar förut men det är faktiskt en lite annan sak när det inte finns någon annan kisses päls att gråta ut i. Inte för att sorgen är mindre, men hemmet känns så tyst och tomt. Vi känner oss lite som en pall med bara två ben. Det var ju vi tre; Jag, Patrik och Sotis. Sotis som vi ju kunde tacka för att vi ens träffades. Vår lilla familj. Jag är en crazy cat lady utan katt. Ändå vill vi inte ha någon ny kisse än på ett bra tag. För det är inte en katt vi vill ha, vi vill ha Sotis och honom får vi aldrig mer tillbaka. Grottar jag ner mig i den tanken får jag nästan panik, så jag försöker låta bli.

… men vår kärlek fick i alla fall vara oförstörd och vacker!

För lite mer än en månad sedan läste jag en intervju med en person som precis hade förlorat sin sambo i en olycka. En hemskt och tragisk händelse. Hen var såklart jätteledsen men sa en sak som fått mig att fundera sedan dess. Andemeningen i det hen sa var att eftersom sambon dött och deras relation inte tagit slut av någon annan anledning så fick i alla fall deras kärlek vara oförstörd och vacker, tillskillnad från om hen blivit lämnad och då blivit ledsen och sårad på grund av det.

Jag väljer att inte länka till artikeln eller direktcitera, trots att den publicerades i en kvällstidnings nätupplaga, för jag vill inte låta en person som försöker hantera sitt livs kanske största kris klä skott för en tanke som är vanlig och som vi lär oss att romantisera från det att vi är barn.

”Tills döden skiljer oss åt”, ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Jag har faktiskt också en gång i tiden tänkt och kanske till och med diskuterat med vänner att det skulle vara att föredra att ens käresta dog framför att hen krossade ens hjärta. Att det skulle vara finare och mer romantiskt så, när kärleken fick vara evigt oförstörd i ens minne. Detta när jag var ung, omogen, egoistisk och aldrig hade haft en kärlekspartner som jag älskat. När jag läste artikeln började jag tänka på det igen och på hur sjukt det är.

Det känns som den monogama tvåsamhetens djupaste mörker. Tanken att ”får inte jag ha är det fint om ingen annan får heller”. Något som ju många gånger förvandlats till ett ”får inte jag så ska ingen få”, med mord som följd.

När jag tänker på män jag tidigare varit förälskad i och älskat känns det bra att de finns där ute i världen någonstans. Även om jag inte har kontakt med dem så hoppas jag att de mår bra och att de är lyckliga. Inte så att jag går runt och ler när jag tänker på alla mina ex, vissa var omåttligt dumma i huvudet och elaka, men jag skulle aldrig tänka tanken ”vad synd att han inte dog innan han hann såra mig”. Jag kan förstå att man i stundens hetta, när hjärtat är trampat på och blöder, kan önska livet ur folk, men att fortfarande känna så efter att känslorna svalnat känns mer en lovligt bittert, för att inte säga rent sjukt.

Jag lever själv i en monogam relation. Tvåsamhetsnormen personifierad. Det är så vi trivs och så länge vi trivs fortsätter vi att vara tillsammans. Även om vi båda är rätt klängiga av oss och ofta försäkrar oss om att vi minsann planerar att alltid vara tillsammans är det inget löfte vi hade hållit emot den andra den dag det kanske inte fungerar längre. Det går inte att lova för alltid, bara tills vidare. Skulle det ta slut hade jag dock oändligt många gånger hellre sett att vi gick levande ifrån varandra än att Patrik skulle dö ifrån mig. Jag vill inte ens tänka mig en värld om han inte finns i den, oavsett om vi var ett par eller ej.

Det är klart att det gör ont att bli lämnad, särskilt om den andra kanske träffat någon annan de lämnar en för. Men inget kan väl göra ondare än att den man älskar inte längre finns till?

Jag hoppas alltid på ett lyckligt slut

Jag skulle inte vilja kalla mig en obotlig optimist, för en sådan är jag inte. Snarare är jag lagd åt det pessimistiska hållet. Däremot är jag typen som alltid hoppas på ett lyckligt slut, även när jag vet att det inte finns ett sådant.

Även om jag tittar på en film med ett hemsk slut jag sett förr kan jag inte sluta hoppas att slutet inte ska bli så som det var de andra gångerna jag såg filmen. Samma sak om jag tittar på en dokumentär om andra världskriget, då sitter jag och hoppas att Hitler inte ska komma till makten fast jag vet att han gjorde det. Till och med när jag tittat på filmer om Kristi korsfästelse hoppas jag mot allt hopp att Jesus ska undgå sitt öde.

Likadant känner jag när jag läser trummisen och journalisten Kristian Gidlunds blogg I kroppen min om hans obotliga cancer. Jag kommer på mig själv med att sitta och hoppas på det där lyckliga slutet. Att denna man, som är ett par år yngre än jag är, ska få allt det där som vi som unga idag tar för givet att vi alla ska få; ett långt liv, barn om vi vill ha det och allt annat ett långt liv kan innehålla. Men jag vet att det inte blir så för honom.

Såvida inte ett under sker, men jag har slutat tro på sådana.

När min pappa var döende i levercancer hoppades jag också på ett lyckligt slut, bad om ett lyckligt slut och hoppades på ett under från den ingripande kristna Guden jag då trodde på. Jag trodde på det ända tills sista andetaget. Men det kom såklart aldrig.

Livet är så grymt, det är så orättvist. Det är så jävla orättvist.

Och cancer gör inga undantag.

Ett misslyckande för hela vuxenvärlden

Jag tänker väldigt mycket på den 13-åriga flickan i Kumla som efter mobbning i skolan och på nätet valde att ta sitt liv den 8 mars.

Nu sitter en vuxen man, 44 år gammal, häktad för att med hot om uthängning till hennes lärare och klasskamrater ha pressat henne ta av sig naken inför kameran igen (SvD om fallet). Tidigare tagna nakenbilder av henne var utpressningsmedlet. Detta gjorde han även efter att hon signalerat till honom att hon på grund av hans hot tänkte ta livet av sig. Han är även misstänkt för att ha trakasserat andra barn.

Hon kunde ju inte veta att hans blotta innehav av nakenbilder på henne var ett brott i sig. Hon kunde ju inte veta att han genom att sprida dem andra personer skulle göra sig skyldig till andra brott i barnporngrafikategorin. Hon kunde inte heller veta att det kanske bästa som skulle kunna hända i denna situation var att mannen skickade bilderna till en vuxen i hennes närhet så att denne kunde kontakta polisen och andra myndigheter så att hon kunde få hjälp och mannen kunde lagföras för de olika brott han begått.

Samtidigt har jag redan hört talas om att flickan redan hade stora problem som de vuxna omkring henne uppenbarligen inte mäktade med att ta på allvar så jag kan bara hoppas på att nakenbilder på ett barn i deras mailinbox hade fått dem att vakna.

Jag känner bara för att sätta mig ner och gråta. Även om jag inte kände henne och bor långt bort känner jag mig som en del av vuxenvärlden som svek. Vi har alla ett ansvar för barnen i vårt samhälle! Vi måste ständigt föra en dialog med barn och se till att de känner att de har någon att vända sig till med sina problem. Vi måste berätta att det är ok att göra saker man ångrar, som man tycker är pinsamma och/eller skamfyllda och ändå komma till en vuxen och berätta för att få hjälp att ta sig ur en jobbig situation utan att bli fördömd! De måste veta att det alltid hemligheter alltid går att berätta för en vuxen. För det finns inget som heter ”skyll dig själv” gällande offer för sexualbrott! Särskilt inte i barns kontakt med vuxna!

Jag kommer att följa denna utredning med stort intresse. Framför allt vill jag veta vilja andra anmälningar som kommit in mot mannen innan denna tragiska händelse och vad som gjordes åt den. Jag vill veta om det är så att någon måste dö innan trakasserier, till och med av barn, på nätet tas på allvar av våra myndigheter!

Fy fan vad jag hade skämts om jag var förälder till dessa barn!

Igår under Melodifestivalen råkade det i tv skymta förbi en glad tjej i publiken. En glad tjej som hade begått det värsta brott en kvinna kan begå, tydligen. HON UNDERLÅTIT ATT RAKA SINA ARMHÅLOR! Ett brott jag förövrigt också gör mig skyldig till dagligen och stundligen.

Jag lade inte ens märke till henne, men det var jag det.

För detta råkade nämligen en empatilös yngling, uppenbarligen lidandes av en patologisk ”jag kan inte hålla mina elaka åsikter om andra för mig själv”-problematik, snappa upp. Snabbt som attan såg han till att få en bild tjejen och prånglade ut den på Facebook tillsammans med diverse förolämpningar. Straxt följde hundratals och sedan tusentals hans exempel. Här är tråden om ni vill få fina exempel på ”folk är idioter”.

Hanna Fridén gjorde ett tappert försök att få folk att förstå att vad de höll på med inte är ok, dessvärre förjäves. Här kan ni läsa om det. Varning! Risk för att tappa tron på mänskligheten är överhängande!

Nåja. Idag har jag i alla fall lärt mig något nytt. Tydligen är det så att ifall man är oattraktiv i andras ögon så får man stå ut med att bli hånad och trakasserad för det, det är smällar man får ta. Tydligen är det också så att man kan välja själv om man vill bli ledsen över elaka påhopp! Var kan jag lämna in min avskedsansökan från denna sjuka värld?

Uppdatering: Wohoo! Tråden och bilden har tagits bort! Det lönar sig att reagera mot mobbing på Facebook. Härligt!

Min haltande lilla själ

Varning för flummande om jobbiga känslor som kanske inte är superintressant att läsa:

I morse när jag tittade igenom lite olika sociala medier jag engagerar mig i såg jag en uppdatering från en person i sorg, som förlorat en anhörig för ett år sedan. Fast jag är en person som mer eller mindre levt i sorg i snart 20 år kände jag att jag hade svårt att relatera och det är inte första gången. Det gör mig orolig och illa till mods. Vad är det för fel på mig?

Jag har väldigt svårt att släppa in sorg utan försöker istället skjuta den ifrån mig. En försvarsmekanism såklart, men hos mig är den nästan jobbigt stark och jag vet ju att den straffar sig i längden för man kan inte springa ifrån sina känslor. Uppenbarligen är jag blockerad på något sätt och jag vet ju varför. Det gör jävligt ont att förlora någon och jag gillar verkligen inte den känslan. Alltså skyfflar jag hellre undan den i nått litet skrymsle av själen än låter den kännas fullt ut tills det går över och man lyckas lära sig leva med förlusten. Därför har jag lite svårt att relatera till sorg, hur sjukt och motsägelsefullt det än låter.

När jag var barn hände det många saker som gjorde mig ledsen, i min familj, i skolan och ute i världen. När min pappa blev sjuk slutade jag gråta och det gick många år innan jag gjorde det igen, eller många och många. Kanske fyra år, men det är lång tid när man är ett barn. Det är lättare att leva bakom masker. När jag var barn var det ju också precis vad min mamma krävde av mig. Det är lite svårt att offentligt gråta efter sin pappa när ens mamma belagt en med munkavel om att ens prata om hans existens (vilket är en anledning till att jag nu när jag är vuxen och tämligen ointresserad av min mors åsikter i ämnet är så förtjust i att gagga om honom i bloggen). Vad säger man då när folk frågar varför man är ledsen?

Det är också mycket lättare för mig att vara arg än att vara ledsen. Ilska är jag väldigt bra på men jag hatar att visa mig ledsen, särskilt att visa någon som gjort mig ledsen att deras beteende påverkat mig.

Jag är väldigt bra på att oroa mig innan saker sker. När jag tänker på att mina två levande föräldrar en dag ska dö och att det med stor sannolikhet kommer ske medan jag lever får jag nästan panik! Jag vet att det kommer att göra fruktansvärt ont och jag är rädd att jag kommer behöva bli inlagd på sjukhus för att få hjälp att hantera smärtan. Samtidigt är jag orolig för att jag kommer att göra som jag gjort andra gånger när någon jag älskat dött, tillåtit mig att vara ledsen den dagen och sedan tryckt in känslan i den svarta klumpen jag har i bröstet och bara låtit den komma fram ibland när ingen ser. Det känns som att jag har lättare för att sörja i den fantiserade situationen än den riktiga, kanske för att jag vet att fantasin kan jag kliva ur och så är livet ”som vanligt” i verkligheten.

Vad nu ”som vanligt” innebär för livet förändras ju hela tiden. Vilket också är en vetskap som ger mig ångest. Ångest över förändring, ångest inför framtiden samt en sjuhelvetes jävla separationsångest som fått mig att stanna i relationer som borde ha varit över för länge sedan!

Ibland frågar jag Patrik om han skulle bli ledsen om jag dog. Svaret är ju självklart ett ”Ja!” vilket jag vet rent intellektuellt, men jag har väldigt svårt att tro att han verkligen inte bara skulle rycka på axlarna och låta livet gå vidare som att jag aldrig funnits. Att inte alla hade gjort likadant, min mamma, mina syskon, mina vänner. Är det för att jag hade varit oberörd om Patrik gick bort? SJÄLVKLART INTE! Jag hade blivit helt förkrossad! Han är den människa som står mig närmast i livet och jag har väldigt svårt att tänka mig att vara utan honom. Men jag har svårt att fatta att nån som är så fantastisk som han är ser mig på samma sätt som jag ser på honom.

Ledsen…

Igår fick jag av en vän höra att hennes morfar gått bort. Han var i mina föräldrars ålder, skulle fylla 71 i nästa vecka, och det var inte alls väntat. Antagligen har det hänt av en olyckshändelse, men de vet såklart inte än. Min vän mår såklart jättedåligt. Även om jag förlorat en närstående så var det till cancer och då var jag mentalt förberedd på att slutet skulle komma även om jag inte ville acceptera det. Att få ett ett oväntat samtal om att ens närstående gått bort kan jag inte föreställa mig hur det känns. Vilken chock!

Eftersom jag och min vän känt varandra sen vi var små och hon alltid haft nära kontakt med sina morföräldrar så kände även jag honom väl och han har varit en del av min barndom. Jag tänker på hans stora leende och energisk personlighet.

Detta får mig att tänka på hur skört livet är och hur bräcklig människan är. Man behöver inte få cancer, en massiv hjärtinfarkt eller en stor hjärnblödning för att det ska vara slut, det kan ske av så mycket mindre än så. Särskilt när man är ensam så att ingen kan märka att man mår dåligt och ringa efter hjälp. Usch, detta var alldeles för tidigt! Han borde ju haft många år kvar!

Dessutom kan jag inte låta bli att bli påverkad av att han var (skriver ”är” hela tiden men får backa och skriva om) i mina föräldrars ålder. Jag har ju en nästan panisk rädsla för att de ska dö.

Fars dag

Idag är det fars dag. Jag inledde dagen med att ringa ”hem”, det vill säga hem till päronen. Mamma svarade och var lite pratsugen fast det egentligen var min kära styvfar jag skulle prata med. Jag missade nämligen hans 72årsdag för ett par veckor sedan så jag tänkte att det var bäst att försöka komma ihåg någon bemärkelsedag även om vi aldrig lagt någon större vikt vid mor- eller fars dag i min familj. Nåväl, vi hann prata lite i alla fall han och jag. Han är inte så snacksalig av sig.

En dag som denna blir det ju inte utan att jag tänker lite extra på min hädangångne fader även om jag inte kan komma ihåg att jag firade fars dag med honom heller, men han var ju min pappa och idag är det pappors dag.

Mina systrar har blivit Facebook-vän med min ena halvsyster på pappas sida. Jag såg en konversation mellan min ena syster och min halvsyster där det framkom att hon gärna vill ha en relation med oss. Ett tag övervägde jag då att skicka en vänförfrågan till henne men ju mer jag tänkte på henne desto mer förbannad blev jag, så jag avstod. Hon är nämligen den som sagt elaka saker till mig, de saker jag beskrivit i inlägget ”När minnen plötsligt kommer över en” och jag känner mig fortfarande alldeles för ledsen och besviken över det för att vilja ha någon kontakt med henne. Dessutom är jag rädd för att hon ska säga nått liknande igen, hon är nämligen väldigt duktig på att försöka snacka om det så fort hon har chansen, alltså så fort vi träffas eller talar i telefon. Jag är rädd att jag kommer att explodera om det händer en gång till. Alltså håller jag mig på avstånd. Varför utsätta mig själv för att få fler dåliga minnen som gör mig illa när jag tänker på dem? Skitsnacket berör mig alltså mer än vad jag trodde. Jag kanske kan överväga saken igen den dag jag börjar få drag av masochistisk läggning.

Här är en sång som får mig att tänka på min pappa, dels för att han är borta och sången handlar om att skiljas åt ”Gråt inte för mig” och dels för att han var riktigt duktig på tyska: