G*d förbjude att en man skulle behöva se upp till en kvinna

En kan ju fråga sig varför jag funderar så jäkla mycket över mina ex som jag gör, jag som snart varit i mitt livs bästa relation i 7 hela år. Det är inte som att jag är ledsen över dem längre, även om jag ibland kan bli lite arg. Fast egentligen är det väl inte funderar över exen eller ältar dem specifikt som jag gör, jag funderar över heterosexuella relationer eller män och använder mina erfarenheter som basen för mina tankar. Vilket ju är helt logiskt.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över ex som verkar ha känt sin manlighet hotad av mig, bara genom att jag är den jag är (awww, deras bräckliga lilla manlighet *spelar en sorgsen trudilutt på en mkt liten fiol*). Främst för att jag har en hyfsat välfungerande hjärna, det är ju beklämmande. Det passar sig liksom inte att se upp till flickvännen, åh nej! Det är hon som ska se upp till honom på alla håll och kanter. På sin höjd kan snubben se upp till att flickvännen är så jävla duktig på att passa upp på honom. Typ laga mat och suga kuk och sånt.

Men det är inte bara i förhållanden detta fenomen uppstår. Så fort en kvinna råkar bli lite offentlig och få lite makt ska hon ju tryckas ner. Det verkar vara en ryggmärgsreflex.

Igår dök tankarna upp efter att en twittrare skrivit att textraden ”Ibland känns det som om killar inte gillar tjejer som gör karriär” hade fastnat på SVT. Det var från nått program från -91. Min spontana reaktion var ”Ibland!? How about mest hela tiden?”. Jag vet att jag för en massa år sedan läste en undersökning, som jag såklart inte kan hitta nu eftersom det säkert var 10 år sen jag läste den, om olika saker folk ville att en partner skulle förkroppsliga. Högt upp på listan för män som vill vara ihop med kvinnor var att hon skulle jobba med ett lågstatusyrke. Om jag inte missminner mig var det ”undersköterska” specifikt.

Nu är jag verkligen inte en person som kastar undersköterskor under bussen, men det finns ju ändå vissa slutsatser en kan dra av att det finns män som tänker så, baserat på hur dåliga villkor undersköterskor ofta har. Typ att hennes jobb inte ska vara lika ”viktigt” som hans, då i bemärkelsen att hon kan vara hemma med barn och sånt eftersom det är relativt lätt att ta in en vikarie att göra hennes arbetsuppgifter. Detta medan den upphöjda mannen ju måste vara på jobbet eftersom han är oumbärlig där. Dessutom är det ju trevligt att vara ihop med en kvinna som till och med jobbar i ett omvårdande yrke, fatta så omhändertagande hon måste vara! Samt att det ju är nice att vara ihop med någon som tjänar mindre än en. Om en är man alltså. Maktövertag.

”Det känns inte som att du behöver mig. :((((((((((((” Citat från ett av mina ex. Eftersom det är så sjukt mycket skönare att vara ihop med någon som är ihop med en för att hon måste pga ”behöver det” snarare än att hon vill det. Antar jag. Om det är ett behov snarare än vilja så kan han ju behandla henne lite hur som helst, hon måste stanna ändå. Och det vet ju alla att det är för påfrestande att bara vara schysst hela tiden när det går att vara ett jävla svin.

Moderskap igen

Jag kommer alltid på så smarta saker när jag är ute och går, så jag borde ha ett litet anteckningsblock med mig för att skriva ner dem.

Idag kom jag att tänka på ännu en grej angående föräldraskap och moderskap och det är pressen det lägger på ett förhållande. Även om en kämpat hårt för att ha ett så jämställt förhållande som en kan inbilla sig att en kan ha brukar mycket ställas på sin ända när barn kommer in i bilden. Det är inte konstigt att så många relationer spricker under småbarnsåren.

Förutom det uppenbara att en inte får sova, inte kan eller vill ligga lika mycket som innan samt inte har lika mycket tid för varandra finns andra aspeker en kanske inte tänkt på. Som att vanor en har som är helt ok när det inte finns barn kan göra ens respektive asförbannad när barn är med i bilden.

Det händer t.ex. att jag tittar på min sambo och tänker ”Det här han gjorde nu som jag är helt ok med hade jag gått i taket över om vi hade haft barn”. Som när han säger ”Jag ska också gå upp nu” när jag vaknar på morgonen, men sen vänder sig om och somnar om i två timmar till. Eller när han bestämmer sig för att spendera månader åt att spela igenom alla Resident Evil-spelen varje ledig minut. Det stör mig alltså inte nu, till och med är det lite skönt med egentid när han sover och jag är vaken eller när han hänger i vardagsrummet när jag är i köket. Detta eftersom vi bor i en etta och därför nöter rätt hårt på varandra när båda är hemma och vakna samtidigt. Hade vi haft barn hade jag dock antagligen stått och måttat stekpannan i gjutjärn mot huvudet på honom eftersom båda dessa beteenden lämpat över allt ansvar för barnet på mig.

Säkerligen gör jag hundra saker som hade irriterat honom lika mycket. Men mammor förväntas i längre utsträckning än pappor anpassa sina liv efter barnen. Ta bara en sån sak som att mammor uppmanas ha all möjligt typ av tålamod med att pappor kanske ballar ur efter förlossningen ”Det är faktiskt en jättestor omställning att bli pappa!!!” medan mammor knappt kan ta en öl med polarna 6 månader efter förlossningen utan omvärldens hårda dom om undermåligt föräldraskap, än mindre dra till Kos med brudarna och leka tonåring i en vecka.

Moderskapet

Det här med att fundera över föräldraskap, eller snarare moderskap, verkar vara något jag ägnar mig åt om vårarna. De senaste veckorna tror jag att det var Fanny som väckte tankar hos mig, samt samtal i podcasten Glädjeflickorna (med Lady Dahmer, Mondo Kanel och Flickvänsmaterialet. Fanny skrev för 1-2 veckor sedan flera inlägg bland annat om den förmodade driften att skaffa barn och Glädjeflickorna pratar ofta om moderskap i olika sammanhang.

Jag känner fortfarande att barn inte är nått för mig, än eller någonsin, men jag funderar mycket på vad det innebär att välja bort moderskapet. Framförallt på hur jag föreställer mig att moderskap uppfattas från andra och hur det påverkar mödrar.

Jag tänker mig att moderskap är ett av våra starkaste tecken på manlig bekräftelse. Precis som att äktenskap är ”titta, en man tyckte att jag var bra nog att gifta sig med mig” blir moderskap ”titta, en man tyckte jag var bra nog att föda hans barn”. Jag tänker mig att det är därför samhället ser ner på de som föder barn utan en mans godkännande. Jag tänker mig att det påverkar hur vi ser på de som inte anses ha uppnått dessa eftertraktansvärda tecken på bekräftelse från män. Att de ses som misslyckade i livet, oavsett vad de annars uppnått.

Vi förväntas känna en så otrolig tillfredsställelse i moderskapet så inget annat går upp mot det. Ett barn ångrar man ju aldrig, sägs det. Jag tänker mig att det kan bidra till att så många känner tomhet och ångest när den där tillfredsställelsen inte infinner sig så fort barnet kommer upp på bröstet. Det vänds ju oundvikligen emot en, oavsett om det är andra som dömer än en själv.

Nu försöker jag komma på någon bra slutkläm, men den verkar sitta långt inne. Men vad jag tänker är väl att det är problematiskt just det här att moderskapet känns som den främsta bekräftelsen och som någon alla kvinnor förväntas eftersträva. Samt att vi ses som själviska häxor utan hjärta om vi medvetet låter bli att utleva detta idealliv.

Brukar du ägna dig åt post-knull-spydigheter mot dina partners om deras kroppar?

TW vidrigheter folk kan säga om kroppar.

En sak som ofta kommer upp när kvinnor pratar om kroppsuppfattning och komplex är erfarenheter av att ha fått sin kropp negativt kommenterad efter sex med män. Exempel jag kan komma på direkt är någon som fick höra ”Jag trodde dina bröst skulle vara snyggare” och ”Är du en sån där som gått ner mycket i vikt?” komplett med nyp i magen samt min egna erfarenhet ”Det är inte så snyggt med bristningar där” om mina bröst.

I efterhand hade jag för egen del önskat att jag hade kunnat komma med någon svidande comeback. Det var inte som att killen i fråga var bristningsfri själv, så vem fes så han fick luft? Men när en ligger där, naken och nyknullad samt kanske känner sig aningen utlämnad i situationen, för att inte tala om paff över att precis ha blivit förolämpad av en person en just haft sex med, är det inte lätt att tänka klart. Dessutom känns det kanske inte helt säkert att reta upp en person som har så låg empati så han kommer sig för att kläcka ur sig spydigheter i den situationen (eller alls). Vad är det som säger att de inte öser ur sig ännu mer sårande skit, eller kanske till och med blir våldsamma?

Vad är det som får män att tro att deras sexpartners är tjänster som är deras att recensera eller varor de kan reklamera? Själv är jag inte en person som säger negativa åsikter jag eventuellt skulle ha om andras utseende annars heller, men när jag precis haft sex är det väl det sista jag tänker på. Aldrig att jag skulle drämma till med en ”Jaha, jag trodde ju att din kuk skulle vara lite större” eller ”Oj vad tunnhårig du var!”. Inte ens om jag hade tyckt det. Det finns gränser för vilken grad av ärlighet som är ok eller önskvärd.

Dessutom, vad ska hända efter det? Ska kuken bli större, bristningarna försvinna eller brösten bli ”snyggare”? Eller är det ett ”Förlåt för att jag inte hade tillräckligt tillfredsställande utseende eller form på min kropp för din smak, det var ju synd att du skulle behöva slösa ett knull på mig. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!” de är ute efter?

Att en blir sårad av spydigheter behöver inte ens ha med dåligt självförtroende eller att en håller med att göra. Det kan vara kommentarer om fräknar en tycker om, en tatuering en är nöjd med eller nått annat. Det som sårar är väl snarare medvetenheten om att personen som sagt detta till en faktiskt inte vill en väl. För varför säger en nått sånt om en inte vill såra? Om en inte tycker det är lite härligt att se glädjen försvinna ur någons ögon eller känna makten att med ord kunna släcka leenden på någons mun? ”Jag är bara ärlig!”. Ehh, nej. Du var hänsynslöst burdus. Det är inte samma sak.

Nu är detta främst skrivet ur ett kvinna-som-ligger-med-män-perspektiv eftersom jag är en sådan och uteslutande har hört erfarenheter av just andra kvinnor samt även av icke-män om just detta. Eftersom jag uppfattat det som att det främst är män som sysslar med detta är jag dock övertygad om att de som säger sån skit gör det till sexpartners av alla kön. Men jag är nyfiken. Förekommer det att kvinnor oombett elakt recenserar kroppar på personer de just haft sex med? Och om du vet med dig att du någon gång sagt nått elakt till en person du har sex med om hens kropp eller utseende, som du tror eller vet gjorde den personen sårad, varför gjorde du så?

För att förtydliga är det bäst att säga att jag nu inte menar grodor som kan hoppa ur allas munnar, även min egen, utan just situationer som ger mottagaren upplevelsen av att ha fått sin kropp negativt recenserad. Ofta i samband med sex.

Det är varken feminister eller trolliga artiklar som säger att alla män är presumtiva våldtäktsmän

Skärmavbild 2015-02-12 kl. 16.06.47

Viralgranskaren

Idag gick folk både i mitt Facebookflöde och på Twitter loss över en artikel när en person som påstod sig vara en 23-årig feminist vid namn Klara Andersson uppmanade folk att inte amma bebisar med snopp eftersom de då skulle växa upp till stora starka presumtiva våldtäktsmän.

Jag anade ugglor i mossen redan innan jag klickade på artikeln eftersom jag inte kände igen namnet eller ansiktet och jag anser mig ha rätt bra koll på feminister i Sverige. Dessutom var det knäpptyst om artikeln i mitt Twitterflöde. När jag sedan läste artikeln stod det klart för mig att den var fejk. Ingen feminist med självaktning idag hade skammat amning, flaskmatning (artikeln anger att ersättning är skadligt för barns utveckling) eller slagit fast att könsorgan är det som avgör kön och bestämmer hur vi ska behandla barn. I alla fall inte om hen inte hade velat hamna i en skitstorm från det egna lägret.

I slutet av artikeln uppmanade författaren till diskussion på Twitter under #SlutaAmmaPojkar och snabbt dök där upp många antifeministiska, hatiska kommentarer.  Vad hände med källkritik?

Jag har fått indikationer på att det ska vara en antifeministisk man som ligger bakom artiklarna. Det är såklart svårt att veta om det är så, men det låter ju rätt logiskt att det är en antifeminist bakom en artikel som så uppenbart är till för att uppvigla folk mot feminismen och feminister.

Som vanligt lyckades en hel del män få det till att det var dem det var synd om. ”Sexism mot män.” Varför? Jo för att artikeln tog upp att alla män är presumtiva våldtäktsmän. Men det är faktiskt inte feminister eller ens trolliga artiklar från folk som utger sig för att vara feminister som påstår detta. Det är vad vårt samhälle lär oss i och med att de säger åt kvinnor att vara på sin vakt mot män eftersom de aldrig vet vad som kan hända. Samt skammande av kvinnor som blir offer för sexualbrott och anses inte varit tillräckligt försiktiga i närheten av män. Det är den, våldtäktskulturen, som säger att alla män är presumtiva våldtäktsmän. En kultur som inte sällan upprätthålls av personer som säger sig vara emot att män utmålas på detta sätt.

Jag är en av dem som tycker att ”sexism mot män” är ett lika relevant begrepp som ”rasism mot vita”, d.v.s. inte alls. Därmed inte sagt att det ej finns folk som blir ledsna av att bli påhoppade pga män eller vita, men det betyder inte att de utsätts för ett strukturellt förtryck som p.g.a. deras kön eller hudfärg håller dem fast i en underlägsen position. Även om det hade varit relevant tycker jag att det får ta ett steg tillbaka för att lyfta cissexismen i artikeln, i.o.m. att genitalier beskrevs som en benhård indikation för könstillhörighet. Detta eftersom strukturellt transförtryck är nått som existerar medan strukturellt mansförtryck inte gör det. Det var definitivt också nått som artikelkritikerna hade behövt läsa in sig på.

Även efter att folk fått klart för sig att det var en fejkartikel det handlade om ville vissa hävda att de ändå trodde att några feminister höll med artikeln och att det skulle ursäkta fortsatt feministhat på grund av den. Det är ju bara löjligt! Nej, feminister står inte för undernäring av barn för att skapa vuxna skadade av undernäring. Oavsett könsidentitet. Punkt.

”Mödomshinnan” m.m.

Något jag tänkt rätt mycket på de senaste åren är mitt eget förhållande till och tankar om mitt underliv när jag var barn. Mycket av mina tankar har kretsat kring känslan att vara en främling för den egna kroppen. Som att min snippa inte var del av mig.

Jag gick nog i mellanstadiet när jag insåg att jag hade en vagina. Med tanke på att jag också gick i mellanstadiet när jag fick mens var det nog hög tid att komma på det då. Eller jag visste kanske rent teoretiskt att jag hade en vagina, eftersom jag är född med de könsorgan jag är, men jag hade inte upptäckt den.

I min familj var det tabu att vidröra sitt underliv annat än vid dusch eller när det skulle torkas efter att en varit på toa. Detta tabu upprätthölls inte bara av de vuxna utan även av syskon mot varandra. Jag vet inte hur gammal jag var när jag började se underlivet som en del av mig, men det var kanske när jag hade fått mens vid nästan 12 års ålder och jag liksom blev tvungen att lära känna det. Jag visste knappt vad saker och ting hette. Och jag trodde att jag var missbildad eftersom jag inte såg ut exakt som på bilden i anatomiboken.

Jag kan verkligen inte rekommendera att växa upp frånkopplad från vissa delar av sig själv, utan namn på dem.

En annan sak som jag funderade väldigt mycket över gällande mysteriet som var mitt underliv var den mytomspunna mödomshinnan, eller slidkrans som den ska kallas nu eftersom den inte är någon hinna. Jag är uppvuxen i en religiös miljö där tankar om oskuld och mödomshinna var centralt. Det var något som skulle sparas tills bröllopsnatten och därför gällde det att vara försiktig. Inte peta in med fingrar, inte använda tampong, vara försiktig med vissa överdrivna gymnastiska övningar som t.ex. hästridning (även om det hävdades att det skulle synas skillnad på om en sysslat ”bara” med gymnastik eller faktiskt knullat, hur utreddes aldrig). Blod på lakanet som kvitto på renhet.

Min föreställning om mödomshinnan kom både från funderingar med vänner och systrar om hur den kunde te sig, samt böcker där första penetrerande samlaget beskrivs. Så här trodde jag att det såg ut, ett par centimeter in i vaginan. Här illustrerat med en bit smörpapper över en toarulle: IMG_1422

Detta är så klart en före- och efterbild, mödomshinnan till vänster före och till höger efter en snopp varit där och spräckt den. Först ett litet hål som mensblod kunde komma ut ur och sen trasig, så det rent faktiskt gick att se om en var oskuld eller ifall en ljög om det. Att första samlaget skulle göra vedervärdigt ont var inget jag tvivlade på.

Det var väl i högstadiet jag började känna att jag inte orkade vakta min mödomshinna hela tiden. Jag ville använda tampong. Jag trodde eventuellt att jag kanske inte ville spara utforskande av min sexualitet till äktenskapet.

Idag tänker jag mest att det hade varit skönt med en sak mindre att grubbla över.

Varför måste det alltid vara kvinna mot kvinna?

Jag har förut skrivit om mitt motstånd mot att identifiera mig som en fat acceptance-bloggare (1, 2), men vad ska en göra när en tydligen ständigt måste stå på barrikaden och skrika för att våra röster inte ska drunkna i skit och förutfattade meningar om hur det är att leva i en tjock kropp.

Nyligen skrollade jag igenom Instagrams förslag på bilder som jag skulle kunna tänkas gilla och snubblade över denna:FullSizeRender

Personen som lagt upp bilden liknade mer personen till vänster än personen till höger och tyckte att det som står under var väl valda ord. För att inte vara ett totalt as hade hen lagt till att alla såklart är fina som de är, men när hen ändå väljer att sprida bilder som denna och säga att orden under är väl valda drunknar den utsträckta handen i bajs.

Jag har de senare 10-15 åren haft mer erfarenhet av att se ut som personen i bilden till höger. Fast kortare.

Fråga vilken person som helst som är överviktig och offentlig med sitt utseende om det tas med en axelryckning och ”ja ja, det är ju ditt val”. Att det skulle vara så är inget annat än verklighetsfrånvända dumheter, lögn och förbannad dikt! För vi som vet, av egen erfarenhet eller för att vi är uppmärksamma på hur andra behandlas, vet att det är få saker som provocerar fram så mycket hat som en tjock person som vill tycka att hen är ok ”ändå”. Eventuella neutrala eller till och med positiva kommentarer drunknar i skit som brukar få flöda fritt. Gärna med ursäkten att det skulle vara välmenande. De kanske känner någon som blivit ätstörd och magrat av efter år av viktmobbning och det var ju bra för då blev ju hen smal(are) och hälsosam(mare). Ehem…

Observera här att jag inte på något sätt påstår att tjejer som sysslar med fitness inte får utstå hat för sina kroppar. Det är jag fullt medveten om och jag brukar säga ifrån när jag stöter på det. Jag påstår inte heller att de minsann har de så himla bra medan vi lider, som texten under bilden ovan hintar angående kroppen till höger. Men sen är det faktiskt inte heller jag som ställer våra respektive kroppar emot varandra, det är personen som skapat denna bild och alla som sprider den som varande ett positivt budskap som gör det. Det jag reagerar på är att något som inte stämmer framställs som en sanning och att hat som många får utstå därmed osynliggörs, förminskas och bortförklaras.

Bilden ovan är inget annat än en variant på ”riktiga kvinnor ser ut så här” eller ”riktiga män gillar kvinnor som ser ut så där”. Går det inte att vara kroppspeppande utan att hacka på andra kroppstyper än den en vill lyfta? Jag tror det, jag tror till och med att det är ganska lätt. Det är bara att låta bli.

Varför kan vi inte bara få vara? Varför ska någon kropp kallas äcklig eller värderas? Varför måste vi ständigt jämföra oss och ställa oss mot varandra? Det är ett spel vi är lurade att spela där ingen vinner, förutom de som vinner på ett upprätthållande av patriarkatet. Jag tycker så synd om oss och kamperna som ständigt utspelas inom oss själva och mellan varandra. Det är något av det sorgligaste som finns.

Spannet för hur en som kvinna kan se ut utan att drabbas av någon form av hat är extremt litet, för att inte säga icke-existerande. Så varför spela hatet i händerna när det går att peka finger åt det? Om det över huvud taget hade funnits ett värde i att sprida bilden ovan hade jag snarare velat göra den med texten ”Varför är det ok att kalla dessa kroppar äckliga?”. Det kan nämligen vara värt att fundera över varför det är så.mature-_fuck_you_fascist_beauty_standards_feminist_cross_stitch_f7c848e6Bildkälla