”Nej” är ett alldeles utmärkt svar på en fråga.

1660266_991228124270348_5519551296090814246_nIgår såg jag denna screencap delad på Facebook. Den fick mig att tänka på två saker. Ena har jag filat på länge som blogginläggsmaterial, men den får nog vänta ett tag till. Andra är det här med att ”Nej” i sig inte skulle vara ett godtagbart svar på frågor.

Ovan går det att läsa att ”Nej” ses som ett oförskämt svar som förtjänar bestraffning. Kontexten är att en främling skrev och frågade om en tjej ville sms:a med honom. Hon skrev ”No”. Han besvarade det med att kalla henne ”Fatty”. Men det var en ok replik av honom att ge eftersom ”nej är ett otrevligt svar”, tydligen lika otrevligt som att förolämpa någons utseende. Hon var otrevlig, hon till och med provocerade med flit, menar de. ”No is a rude answer” …sug på den meningen ett tag. Förlåt, jag vet att den smakar jäkligt illa!

Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara bättre, eller ett krav att svara med ett ”Näe tack du lilla snuttegubben, det hade ju  kunnat vara jättetrevligt men nu råkar det vara så att jag inte är intresserad. Dessutom har jag pojkvän kan vi säga för det är ju det enda svaret som eventuellt kan respekteras av er utan mothugg. Eventuellt. Puss å kram å kärlek, ha en bra dag!” till en främling man verkligen inte är skyldig nått när ”Nej” sammanfattar vad man vill ha fram på ett alldeles utmärkt sätt. Dessutom har jag varit med om exempel där tjejer (för det är oftast tjejer som svarar killar som blir arga för att tydligen endast ”Ja!” var ett acceptabelt svar) svarar glatt och trevligt och inlindat så att snubben ska landa mjukt och han ändå svarat med otrevlighet.

Jag kan faktiskt till och med ta mig själv som exempel, även om detta inte hände på nätet utan i den livs levande verkligheten. Det var väl lite mer än 10 år sen och jag var på tackfest för jobbare på studentnationen där jag var verksam. Festen hade börjat i badhuset, sen gick vi till nationen. Väl där kom en kille fram till mig och på lite aggressivt manér frågade om jag var tjejen i baddräkten jag haft på mig i simhallen. Jag visste inte riktigt vart jag kunde förvänta mig att han skulle ta den frågan så jag svarade ”Ja”, fullt beredd på att bli förolämpad för mitt utseende, det är så härligt att vara kvinna och förvänta sig sånt av vilt främmande män. Han spände dock ögonen i mig och väste fram ”Jag vill skända din kropp på alla sätt och vis!”. Medan visioner av att bli våldtagen ”på alla sätt och vis”, sedan styckmördad och dumpad i ett dike flimrade framför mina ögon hann jag tänka allt från ”MEN VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG!?!?” till ”HAHAHA, DRA ÅT HELVETE!” och såklart ”NEJ!”. Istället svamlade jag, med ett milt leende på läpparna, fram nått om någon pojkvän jag sa att jag hade och att det liksom inte riktigt passade mig att bli skändad just den dagen, detta eftersom jag kände att det hade kunnat bli ännu mer obehagligt än vad det redan var att inte linda in honom i bomull innan jag försiktigt la honom i korgen märkt ”Nej!”. Det passade dock inte alls utan han vrålade ett skitförbannat ”NÄHÄ!” och jag fick stå ut med att han resten av kvällen stirrade hotfullt på mig eftersom jag tydligen förolämpat honom nått extremt genom att inte vilja följa med honom hem för Gud vet vad det var han menade.

Nu är det här också bara ett exempel. Jag har varit med om flera ”NÄ MEN DU VAR FUL OCH FET ÄNDÅ SÅ..!” både på nätet och IRL. För det handlar inte om att ”Nej” är ett oförskämt svar för att det är kort och abrupt eller att man istället måste linda in nejet för att vara artig och förtjäna artighet tillbaka. Det handlar om att det enda acceptabla svaret är ”Ja!”. För tydligen det deras rättighet. Jag tycker att engelskan har ett bra ord som inte är så lätt att översätta till svenskan (den som kommer på nått lika bra motsvarande svenskt ord får gärna kommentera för det står still i mitt huvud på den fronten) och det är ”Entitlement”, rättighet är ju en ok översättning men jag tycker inte att det riktigt beskriver det ändå. Entitlement är vad män känner till oss, till vår kropp, vår kärlek, vår uppmärksamhet, vår tid, vår evigt vördnadsfulla älskvärdhet och vårt ”Ja!”.

Du sökte en Kvinna™ och fann en människa. Du är förvirrad.

FullSizeRenderScreenshot från Instagramkontot @byefelipe där folk delar med sig av berättelser om snubbar som blivit otrevliga efter att de blivit dissade eller ignorerade på nätet.

Ewww va du är eeeeckli, män vill inte hööööra att kvinnor har normala mänskliga kroppsfunktioner! För guds skull nämn inte heller hemliga och onämnbara kroppsdelar! Det är mycket mera ohyfsat än att bete sig som ett svin bara för att någon inte svarar direkt på ens meddelanden!

Jag fick flashbacks till alla gånger jag varit ihop med killar jag inte vågat vara mänsklig inför. Alla gånger jag stoppat papper i toan och sen suttit längst ut på ringen för att det inte skulle höras att jag kissade. En gång satt jag så långt ut så jag råkade kissa på golvet, vilket gjorde mig ännu mer tillintetgjord. Jag tänkte på alla gånger min ömma mage varit helt svullen eftersom jag varken kunnat bajsa eller fisa på flera dagar av skräck för att snubben skulle tycka att jag var äcklig och ovärdig. Alla dessa minnen av denna svullna ömma mage!!! I vissa fall är dessa de främsta minnena av relationen! Jag kunde knappt sova eftersom jag kunde råka fisa i sömnen och då hade han kunnat höra det och döma mig. Ibland vaknade jag av en undsluppen prutt och var tvungen att försäkra mig om att snubben var i djup sömn och inte hört den. Det enda jag inte har gjort är väl att vakna innan snubben så att han kunnat vakna upp till mitt välsminkade ansikte. Det tar på krafterna att vara Kvinna™!

Det intressanta är att jag inte känt så inför alla killar, utan bara vissa. Som att det fanns en outtalad förväntan från dem att jag skulle förkroppsliga någon slags kvinnlig mystik för att de inte skulle tappa sitt intresse för mig. Alla har väl hört talas om att man ska ”keep romance alive”, vilket brukar innefatta råd om allt från att bajsa med stängd dörr till att inte låta mannen se att du är mänsklig alls.

Märk väl att jag inte menar att det enda rätta är att släppa hämningarna och rakt av dela varendaste vrå av sin mänsklighet med sin partner. Jag kommer varken med pekpinnar eller rekommendationer! Det är bara rimligt att man får lägga det på en nivå man känner sig bekväm med. Jag har t. ex. själv ingen lust att bajsa, tömma menskoppen eller tvåla in rumpan i duschen framför min sambos ögon. Det hade jag inte känt mig komfortabel med. Vad jag vänder mig mot är när det blir till krav som gör att man känner sig osäker och som skapar en stress och en press över att alltid behöva förställa sig inför sin partner för att känna att man duger i deras ögon. Krav som dessutom inte kommer från en själv.

Lisa berättade i senaste avsnittet av podden Glädjeflickorna (från ca 26:40) upp att hon i tonåren haft en pojkvän som satte henne på en piedestal. Hon kände att förväntningarna var begränsande och jobbiga att hantera samt att det var som att han med dem försökte uppfostra henne till perfekt flickvän. Jag kunde verkligen känna igen mig i hennes beskrivning av när ”åh du är så underbar” snarare blir ett tyngande krav på perfektion än en kärleksbetygelse.

Nu lever jag ju med en av två personer (hej Helena) i denna värld som tar mig för jag är och som inte kräver att jag ska vara någon eller något jag inte är. Det är så himla skönt! I dagens samhälle är det ju ett (obetalt men istället dyrt) deltidsjobb att leva upp till vad som förväntas av en för att en ska kunna räknas som Kvinna™. Vaxa eller raka allt från öronhöjd och neråt. Putsad och polerad. Insmord och parfymerad. Till och med mensbindan ska dofta blommor och då har jag ändå bara skrapat lite på ytan av kravlistan.

Jag tror inte att jag idag hade orkat dejta någon som krävde att jag ska vara Kvinna™ snarare än människa för att se mig som åtråvärd och sexig. Hänger attraktionen på att en förställer sig och gör sig till så man till slut knappt ens känner igen sig själv kan man ju fråga sig om vederbörande är särskilt förtjust i en alls. Och personer som inte klarar av att få ett textmeddelande om att en tjej gått och kissat utan att få ett bryt över hur äcklig hon är borde kanske hålla sig borta från alla försök till romantiska relationer helt och hållet. För vi alla bajsar till och med ibland. Om så inte med röven så i en påse på magen. Chill!

Den förstörbara fittan

I förra veckan snubblade jag över en ”fråga doktorn”-chatt med en gynekolog på Vardagspuls. Chatten var om inkontinens och var från tidigare i oktober i år. En av frågorna löd ”Hej! Jag är bara 22 år och känner redan nu att jag läcker så fort jag går i trappor och rör på mej. Har hört att det kan bero på att man haft mycket sex och försämras i täthet stämmer det?”. Alltså en ung tjej, född under tidigt 90-tal, som fått höra att mycket av vad jag antar är kuken i fittan sex straffar fittan med inkontinens. Att hon skadat sin kropp genom att bejaka sin sexualitet. Att hon kanske skulle ha varit lite mer måttlig med knullandet så hade inte detta hänt henne. Svaret från läkaren var såklart att mycket sex inte har nått att göra med inkontinens, eftersom det inte har det.

Det är ju såklart inte första gången jag hört någon variant av den extremt föraktande och hatiska övertygelsen att bejakande av sexualitet inte bara straffar fittan utan också bör straffa fittan. Gärna för alltid. Ska det inte göra ont att föda barn ska det iaf vara helt normalt att i viss utsträckning ha en förstörd fitta efteråt. Varför slösa vård på den, oavsett om det går eller ej. Det är bara normalt och nått man får räkna med.

Att släppa in mycket kuk i fittan ska såklart också straffa sig, med en slapp fitta eller tydligen inkontinens. När det inte längre går att använda Gud, Bibeln eller mäns självklara äganderätt och makt över kvinnor för att hålla kvinnors sexualitet i shack behövs ju andra vägar och vilken bättre än att lura oss att vårt sexuella beteende kan skada oss och göra oss icke-knullbara för män? Det vore ju synd om vi släppte tankar om att vissa personers människovärde minskar i samma takt som antal kukar som penetrera deras kroppar ökar. Hur ska vi annars få dem att rätta sig i ledet?

Den senaste tiden har vi gjort oss roliga över män som verkar tro att det bara är olika kukar som gör fittan slapp medan den inte blir som ett hål svart som synden av att samma kuk knullar den. Men för mig är det faktiskt en ny grej gällande reproduktion av tankar om fittan som förstörbar, alltså det att det bara skulle vara olika sexpartners som förstör fittan. Antagligen har budskapet modifierats för att det passa den moderna mannen. Jag menar, vill de ha tillgång till sin partners fitta är det ju dumt att påstå att kuken kommer göra irreparabel skada i den. Kanske är det längre inte kul eller konstruktivt att påstå att man kan knulla sönder en fitta så svårt så man behöver en ny att begagna, vad vet jag.

När jag var en ung tonåring hörde jag ett vidrigt skämt om två män som för en gränslös diskussion om sexet den ena har med sin fru. Skämtet går ut på att den han gnäller över att han i egen hög person knullat sin fru så mycket så hon blivit slapp. Den andra ger honom då rådet att byta hål att knulla henne i, varpå den första säger ”Nä men det kan jag ju inte göra för då kan det ju bli barn!!!”. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Så kul på så många plan. Med kul menar jag såklart extremt vidrigt, men hey, jag måste ju ha humor.

Häromdagen såg jag detta ”skämt” som delades som roligt på Twitter:FunnyPizza-2NunsCheerleaderJoke

Fittan är en av de absolut mest föraktade kroppsdelarna en människokropp kan ha. Är den inte äcklig är den förstörbar och det är tydligen bara kul att påstå. Men tyvärr, det är jävligt ocoolt att kränka fittan oavsett vad man anser sig ha för motiv bakom att göra detta så GE BARA FULLKOMLIGT FAN I ATT GÖRA DET!

I want you, but I don’t need you

Jag har de senaste dagarna fastnat för Amanda Palmers cover av Momus sång I want you, but I don’t need you. Den har fått mig att tänka på det här med att känna att man inte bara tycker om, älskar, begär och vill vara med sin partner utan även anser sig behöva hen.

I tidigare relationer har just det här med huruvida jag behövt dem eller ej varit ett problem. För snubbarna. De har uttryckt att de känt att jag inte behövt dem och att det var jobbigt. Bevisligen hade de rätt för de finns inte längre i mitt liv och uppenbarligen går det bra för mig att leva ändå. Alltså behövde jag dem inte. Varför att jag tyckte om dem, begärde dem, ville va med dem eller kanske till och med ansåg mig älska dem inte var nog kan jag dock inte förstå. Vad var det de ville att jag skulle behöva dem för? Hur skulle jag behöva dem?

Det var och är inte lätt att veta vad det var mina ex ville att jag skulle förmedla för att visa att jag behövde dem. Där de var frustrerade över att de inte kände sig behövda var jag frustrerad över att jag inte visste vad det var de förväntade sig av mig. Ett allmänt förekommande tema var deras sårande manlighet på grund av att jag var smartare och mer allmänbildad av dem.

Det är inte ofta en man kunnat få mig sittandes trollbunden och med ögonen tindrandes mot honom medan han förklarat världen för mig. Det är inte lätt att göra mig imponerad. Vill jag veta saker frågar jag någon jag vet har koll eller så läser om det ur säkra källor. Jag låter inte nån snubbe mansplaina fenomenet för mig, kvalificerad för uppgiften genom att han för tillfället är i en romantisk relation med mig. Ibland fick jag känslan av att det var ett av problemen, att jag inte behövde dem för att förklara världen, för att visa mig vägen, för att lära mig att leva. Det var inte som att de ville betala mina räkningar eller hjälpa mig med praktiska saker. Jag fick inte heller känslan av att de ville vara en axel jag kunde luta mig mot när något var jobbigt, så det var inte så de ville att jag skulle behöva dem.

Sen är det såklart nödvändigtvis inte dåligt att känna att man behöver sin partner, eller att i realiteten faktiskt behöva sin partner, men att det skulle vara något så avgörande för relationens varande eller icke-varade, som mina ex gjorde det, till kan jag inte förstå mig på. Är det inte härligt nog att någon vill vara ihop med en utan att de för den sakens skull känner att de behöver en?

Just nu skulle man nog kunna påstå att jag behöver Patrik. Jag skulle dock inte vilja påstå att det är en särskilt trevlig insikt eller upplevelse för mig. Jag skulle inte heller vilja påstå att det är stärkande för relationen. Det är bara tur för mig att han inte utnyttjar det faktum att jag inte bara tycker om, älskar, begär och vill vara med honom utan just nu också behöver honom.

All I wanted was to be wanted
But you’re drowning me deep in your need to be needed
La la la
La la la

I want you, and I want you to want me to want you
But I don’t need you
Don’t need you to need me to need you
That’s just me
So take me or leave me
But please don’t need me
Don’t need me to need you to need me

Blodmåne

Min livsångest väckte mig 04.28 så jag tog tillfället i alt att titta på månen som för tillfället är röd. Då jag pga extremt skitiga rutor var tvungen att öppna fönstret och hänga ut för att se fenomenet väckte jag Patrik så han också såg den.

Hade jag varit man hade jag tagit med kamera och stativ upp på Sankt Hans backar för att ta en fin, skarp, bild av blodmånen. Men jag är kvinna så i brist på att kunna be Patrik, som behöver sova, att följa med på ett sådant upptåg får jag nöja mig med att stanna hemma och hänga ut genom fönstret för att ens se den. Det är helt enkelt inte säkert för mig att ge mig ut på sådana äventyr ensam.

Cellprov

Idag har jag varit och lämnat gynekologiskt cellprov för 3:e gången i mitt liv, vilket aldrig är en rolig men ack så viktig sak att göra. Om 6-8 veckor får jag svar så det är bara att hålla tummarna för att allt är ok.

Jag fick svara på frågor om senaste mens, om jag har mellanblödningar samt om jag använder preventivmedel. Angående sista frågan, där svaret är nej*, fick jag verkligen anstränga mig för att inte nämna att jag är sambo. Att det faktiskt finns nån i mitt liv som vill ligga med mig. Att jag faktiskt är älskvärd och knullbar i någons ögon. Som att jag inte vore tillräcklig i mig själv utan det.

Sen var det av med tightsen och upp i gynstolen. Själva provet tog väl någon minut och kändes inte så mycket. Dock tror jag att hon använde latexhandskar för jag är latexallergisk och känner mig lite obekväm nu efteråt. Hu!

IMG_0705Autokorrekt… 

* Living on the edge med ”säkra perioder”.

Så detta är vad som har hänt i mitt liv denna sommar

Igår utlovade jag att nästa blogginlägg skulle förklara varför jag till synes övergett bloggen sen i juni så här är är det:

Jag har haft en väldigt tuff sommar. Mycket på grund av att min pappa dog plötsligt, men inte oväntat, natten till den 23:e juni. Han hade haft problem med hjärtat länge och nu gick det inte längre. Nu kanske vissa blir förvirrade då min biologiska pappa dog i cancer redan i juni 1992, men nu har alltså min PAPPA dött. Pappa som i han som torkat rumpor och tårar (dock inte samtidigt), tvättat och blåst på uppskrubbade knän, värmt burkravioli till lunch, skjutsat hit och dit, varit min pappa när min biologiska pappa inte hade lust att vara det, kort och gott alltid funnits där för mig och min familj. Ja, ända från min födsel fram tills nu. Ingen är perfekt, men i jämförelse med många andra vara han en ängel på jorden!

Detta har såklart varit väldigt jobbigt och omtumlande även om vi vetat att han varit dålig länge. Dels för mig och mina syskon med familjer men framför allt för min mamma som ju blev ensam, förlorade sin make, sin livskamrat och en person som funnits i hennes liv hela hennes liv och som partner i över 50 år. Det är svårt för oss alla att förstå att han är borta för alltid, att det ska vara så här nu, att han aldrig kommer tillbaka. Det känns verkligen helt absurt och orimligt.

Det är alltså främst det som gjort att jag helt enkelt inte orkat skriva, men nu verkar lusten att göra det ha kommit tillbaka igen. Ibland har jag trott att jag är en person som gillar att ventilera när jag mår dåligt, jag skriver ju t. ex. om all möjlig skit man kan tycka att folk inte har att göra med i bloggen, men jag har kommit fram till att när det är som värst blir jag tyst och vill inte prata alls. Sen när jag bearbetat saken själv kan jag sätta ord på mina upplevelser och bloggen är min terapi.

Jag har en hel del ämnen till inlägg flytande runt i mitt huvud just nu som bara behöver tänkas en vända till om och sedan skrivas ner.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 17.30.04Min första jul, med pappa.