Om tafs, vem som är människa och att ”få sex”

Igår skrev Lady Dahmer ett blogginlägg om Mäns självklara rätt till våra kroppar. Hon skrev främst om män som tafsar på kvinnor de är ihop med, utan hänsyn till om kvinnan vill det eller ej. I kommentarerna togs andra intressanta aspekter upp, då angående män som tafsar på mer eller mindre bekanta eller till och med främmande kvinnor, i det privata och i det offentliga.

När det gäller tafs i nära relationer är jag ihop med en väldigt tafsig kille. Men det är nått jag tycker är trevligt i denna relation och då är det ju ok. Jag tafsar också rätt mycket tillbaka. Ärligt talat hade jag nog saknat det eller till och med blivit olycklig om han hade slutat. Jag känner nämligen en stark koppling mellan att vara åtrådd och att känna mig vacker och sexig. Antagligen på grund av att jag socialiserats hela livet att vara en könsvarelse för mäns lust och att mitt främsta värde sitter i att vara knullbar. Jag har helt enkelt väldigt svårt att vara nöjd med mig själv om jag inte genererar ståfräs på en daglig basis. Sorgligt men sant. Eftersom vi också är rätt ojämna i sexlust, med mig som mest drivande, hade nog avsaknad av tafs gjord att jag hade ifrågasatt relationen och om han verkligen tyckte om mig.

Dock har jag ju varit i relationer där den där rätten till min kropp blivit alldeles för mycket, när den resulterat i övergrepp och våldtäkt, så jag kan relatera till den situationen med.

Annars är jag egentligen inte en person som tycker om att bli vidrörd. Tidigare har jag tänkt att det kanske beror på att jag blev tvingad att krama vuxna till höger och vänster när jag var barn. Nu tror jag snarare att det bara är sån jag är. Någon gång har jag fått det problematiserat ”Hur ska du kunna bli en bra mamma* om du inte kan kramas? Du måste lära dig det!”. Men att krama sina barn eller att krama sin partner känner jag inte är riktigt samma sak som att krama folk som inte står mig riktigt lika nära. Nu har jag ju inga barn, men gällande män har jag inget emot att kramas med dem jag också vill ligga med. Resten av befolkningen kan gärna hålla sig på minst en armlängds avstånd. Därför blir det ibland lite jobbigt när folk, särskilt män jag inte ser som potentiella partners, vill kramas. Jag har varit med om det i professionella situationer. Männen tar varandra i hand, men när de ska hälsa på mig så ska det vara med en bamsekram. Det är lika jobbigt varje gång. Dessutom är det besvärande för mig eftersom det blir så tydligt att jag ska bli kramad för att jag är kvinna. Det är helt enkelt en totalt onödig demonstration av att jag är en ”annan” och ska behandlas därefter.

Jag har en teori om det här med mäns självklara rätt till kvinnors kroppar. Den går  ut på att det är en förlängning av vuxnas självklara rätt till barns kroppar. Jag menar nu de där kramarna som avkrävs till höger och vänster för att ”den vuxna vill det” och ”var snäll nu, den vuxna tycker så mycket om dig”. Jag tror att detta beror på att vi inte ser barn som fullvärdiga människor. Det är t. ex. därför jag tror vi tar oss friheten att göra onödiga ingrepp i barns kroppar (t. ex. hål i öronen och könsstympning) utan deras samtycke och kräva att de ska ha kroppskontakt mot sin vilja för att vara snälla. På samma sätt tror jag att mäns tafsande på personer de upplever som kvinnor (för det är såklart inte bara kvinnor som utsätts för detta avhumansierande, nej alla som inte är män är i skottlinjen) är för att de inte ser oss som människor på samma sätt som de själva är det.

———————————————————————————————————
Med tanke på att inte ha samma nivå av sexlust i en relation såg jag precis detta:Skärmavbild 2015-04-01 kl. 18.56.59

Det där med att prata om att ”få sex” är verkligen nått som får det att krypa i mig. Vaddå FÅ? Det får det ju att låta som att någon kan ge sex, vilket får mig att känna att man också menar att sex är något som kan fås, ges, tas eller köpas. Vilket det såklart är i vårt skitsamhälle som är genomsyrat av våldtäktskultur, men det är knappast en utgångspunkt som är vettiga att ha eller som bör normaliseras. Sex ska vara något en har med sig själv eller ett ömsesidigt utbyte med en eller flera som vill ha sex med en. Ifall personen i fråga verkligen uttryckt det på detta sätt rekommenderar jag separation och att inte involvera sig med andra människor förrän hen kommit underfund med hur hen ser på sex egentligen.

*för naturligtvis förväntas jag ha moderskapet som livsmål.

Om abort efter fosterdiagnostik. TW oerhört känsligt ämne!

Igår publicerade Underbara Clara ett inlägg i abortdebatten där hon problematiserade abort efter fosterdiagnostik i kontexten ”gillar vi verkligen annorlunda?”. Min personliga åsikt är att inlägget innefattade skammande av personer som väljer abort efter fosterdiagnostik och sådant finner jag djupt problematiskt. Av flera kommentarer att döma tog också flera som behövt fatta detta svåra beslut illa vid sig, vilket jag tycker att Underbara Clara borde anse vara beklagligt.

Jag tänker inte diskutera diagnoser som kan upptäckas vid fosterdiagnostik eller vad de kan innebära här. Det är jag inte kompetent nog att göra, lika lite som jag bedömer Underbara Clara vara kompetent nog att göra detsamma. Dessutom anser jag det inte vara av relevans för mina argument då de handlar om rätten till fri abort inom ramarna för vår nuvarande abortlagstiftningen samt vikten av att inte skambelägga då jag anser att det inte hjälper någon. Jag håller med om att det är mycket problematiskt att vissa barn ses som mindre önskvärda att födas, men jag kan inte se vad ett försvarligt alternativ är till att låta gravida besluta angående sina graviditeter.

Underbara Clara skriver att fosterdiagnostik används för att ”förebygga och minska lidandet om missbildningen eller sjukdomen inte är förenlig med liv”. Varifrån hon fått det citatet vet jag inte, men det är i alla fall inte från lagen om genetisk integritet m.m. eller några riktlinjer inom mödravården jag har läst. Ärligt talat hade jag blivit förvånad om jag hade hittat sådana definitioner där då jag anser att citatet tar ett för tydligt moraliskt ställningstagande om vid vilken grad av skada det är ok att efterfråga abort. Hade varit på dåligt humör hade jag till och med kunnat kalla citatet vilseledande, på gränsen till i det närmaste lögnaktigt. Enligt min bedömning utgår citatet nämligen snarare från Socialstyrelsens praxis angående aborter som sker efter graviditetsvecka 22, alltså när rätten till fri abort upphört på grund av fostrets livsduglighet, än fosterdiagnostik.

Fram till graviditetsvecka 18 får abort genomföras av alla anledningar från ”jag vill inte ha ett barn som är fött i december” till ”fostret är inte livsdugligt”. Det kan man tycka vad man vill om, men jag kommer aldrig anse att det är rätt att skambelägga individers val oavsett vilka de är eftersom det enligt mig är samma sak som att i någon mån ifrågasätta rätten till fri abort. Mellan vecka 18 och 22 kan aborter utföras med stöd från Socialstyrelsen. Efter vecka 22 ges detta stöd som sagt var endast när fostret inte förväntas kunna leva utanför livmodern.

Underbara Clara får det att låta som att fosterdiagnostik endas används som verktyg för att rensa bort individer som ses som oönskade i vårt samhälle. Men till exempel ultraljud, som erbjuds alla från graviditetsvecka 18, används ju för så mycket annat! Med hjälp av fosterdiagnostik kan vård planeras eller till och med genomföras redan innan födseln om så behövs.

I kommentarerna var det personer som ställde sig frågan om förespråkare av fritt val anser det lika ok att avbryta en i grunden önskad graviditet på grund negativ inställning till fostrets typ av könsorgan. Mitt svar är ja, det är ok. Det betyder naturligtvis inte att det inte skaver i mig när jag hör talas om graviditeter som avbryts på denna grund. Min första instinkt när jag hörde om ett sådant fall var att fördöma föräldrarna. Men med eftertanke vill i alla fall jag försöka att moralisera en gång för lite angående andras beslut över sina kroppar än en gång för mycket. Jag skulle till och med kunna argumentera att det kanske är bättre att personer som exempelvis inte vill ha barn med snippa inte blir föräldrar till sådana, eftersom de kanske skulle behandla dessa barn illa. Att ta ställning emot deras rätt att bli föräldrar alls hade jag dock aktat mig för, som sig bör av en medborgare i ett land med en väldigt mörk bakgrund av tvångssteriliseringar.

Enligt mig är det förutom detta problematiskt att lägga ansvar på individer för inställningar som hela samhället genomsyras av. Ja, vi har gjort stora framsteg vad gäller den allmänna synen på personer med olika former av funktionsnedsättningar och/eller inlärningssvårigheter. Men vi gör inte bara framsteg. Exempelvis har vi de senaste åren blivit varse om att vi lever i ett samhälle som i största möjliga mån försöker undvika att ta sitt ansvar för medborgare som behöver olika former av hjälp för att underlätta sin vardag. Personer och familjer i behov av stöd och assistans får det begränsat eller indraget. Socialförvaltningar bjuder in jurister som undervisar i hur man bäst utnyttjar lagen till att ge folk så lite stöd som samhället inom lagens ramar bara kan. Familjer vittnar i media om hur de i det närmaste sliter ihjäl sig, både i det vardagliga livet och i processer mot det allmänna för att få den hjälp de behöver och har rätt till.

Vilka är vi då att döma? Även om du anser dig känna en person väl kan du inte föreställa dig hur det är att leva hens liv. De kan ha helt andra förutsättningar än du på grunder du inte har en aning om. De kanske inte heller vill berätta alla sina motiveringar för dig, så hur mycket av ett informerat beslut att sätta dig till doms över dem kan det vara så att du inte har en aning om vad du bedömer deras val och valmöjligheter på. Jag vill inte heller ha ett samhälle där alla som är annorlunda systematiskt rensas bort, men enligt mig blir det snett att försöka lösa dessa problem genom att skambelägga individer eller kringskära deras möjligheter till informerade val. Vill vi begränsa tillgången till fosterdiagnostik eller forskning om och utveckling av densamma? Vill vi ha en abortlagstiftning där gravida inte har en rätt att välja bort graviditet om de vid befruktningen ville bli gravida eller någon gång under graviditeten bestämt sig för att fullfölja den? Jag tror inte det.

Självklart kan man diskutera om det är rätt att välja bort foster efter fosterdiagnostik. Det är troligtvis till och med nyttigt för att skaka om den aktuella världsbilden och ifrågasätta den. Dock anser jag att detta bör ske på en mer strukturell än individuell nivå. Jag tycker att det är oerhört problematiskt att börja lägga för mycket värderingar i vilka aborter som är ok och vilka som inte är ok att genomföra. Vilka liv som är skyddsvärda och vilka som inte är det. Det är inte i patientens, i detta fall är den gravidas, intresse och som vars väl och ve ska vara i främsta rummet.

En sak vill jag göra klar så att ingen behöver fundera: För några år sedan läste jag ett blogginlägg, vem det skrevs av tänker jag inte nämna här för vederbörande kan ju ha ändrat åsikt sedan dess, där författaren pläderade för så kallad retroaktiv abort och föräldrars rätt att i samråd med läkare döda levandefödda barn som fötts med skador. Detta på grund av någon tanke om ”rätt till ett värdigt liv”. Det är naturligtvis inte en ståndpunkt jag står för, vilket jag även då uttryckte i en kommentar till det nämnda inlägget. Att döda levandefödda barn är inget annat än mord och något jag aldrig skulle förespråka. Det för snarare tankarna till Nazityskland än till några ideal om fri- och rättigheter. Levandefödda barn är personer vars människovärde är okränkbart. Men detta bör enligt mig aldrig ställas i motsatsförhållande till aborter, för då är vi ute på väldigt hal is.

Smått uppgiven

I vanliga fall brukar jag skriva ett blogginlägg för att uppmärksamma internationella kvinnodagen, men i år orkade jag inte. Jag uppmärksammade knappt dagen alls. Det fanns ingen energi till det. Men det fanns ju andra som orkade och många som blev ansatta av feministhatare på grund av det.

Idag tittade jag på dokumentären Indiens dotter om Jyoti Singh som 2012 blev utsatt för en så grov våldtäkt så hon dog av sina skador. Om man orkar tycker jag att man ska se den. Den är jobbig att se, men väldigt sevärd och viktig. Jag tog mig igenom dokumentären med ett par pauser.

Det mest stötande för mig, förutom beskrivningen av gärningen och skadorna, var hur gärningsmännen och deras advokater lade skulden på det som hänt på offret. En sak som stack ut var när en av advokaterna började snacka om kvinnor som blommor och juveler. En blomma som slängs i rännstenen blir förstörd och därför menade han att även kvinnor som inte skyddas som ömtåliga små blommor blir förstörda.

Det fick mig att tänka på Korrespondenternadokumentären från Ryssland där feminister beskrevs som kåta och odugliga blommor som är mer intresserade av sig själva än av att ta hand om en familj. Det är ju jävligt bekvämt att objektifiera kvinnor, att göra dem till saker. Men vi är inte rosor eller diamanter. Vi är människor! Vårt värde devalveras inte i samma takt som antal kukar äntrar oss!

Skärmavbild 2015-03-10 kl. 23.21.45Snabbt dök ett troll(?) in och berättade för mig att ifall man frågade hen var det mycket mer kränkande att kalla män misogyna än att säga att kvinnor var nått så fint och vackert som blommor. För att det är mer kränkande att bli uppmärksammad på sina sviniga åsikter än att bli reducerad till ett objekt?

En annan sak att bli uppgiven över är ju dettaSkärmavbild 2015-03-10 kl. 23.40.18

Enligt domen hade flickan rymt från ett familjehem och satt ute mitt i natten utan pengar eller någonstans att gå. Den 27åriga mannen förhörde sig om detta innan han bjöd hem henne till sig. Jag vet inte hur ni tänker, men ifall jag hade träffat på en ung människa i någon form av nöd, oavsett om jag trodde att hen var 13, 15 eller 17 år gammal, hade min respons inte varit att försöka ligga med vederbörande.

Skitvärld.

Men det är ju alltid fint när de på ett tidigt stadium lite subtilt visar skiten som ligger och jäser därinne

IMG_1521

Detta lades upp på @fetkvinna på Instagram häromdagen. Inlägget här kommer dock inte handla om fettskamning, även om det såklart är ett aktuellt ämne som det kan pratas mycket om. Istället är jag mer fascinerad av fenomenet snubbe som tycker att de är så jävla snälla och storsinta som accepterar diverse grejer som faktiskt är relativt okontroversiella, eller i alla fall väldigt vanliga att acceptera.

Som att någon är tjock. Med tanke på normer angående vad som är snygg kropp är det ju lätt att tro att tjocka hoppar högt och ritar kryss i taket så fort någon är intresserad, men jag kan berätta att det faktiskt inte är helt ovanligt att till exempel män gillar tjejer vars kroppar går utanför smalhetsnormen. Precis som att många personer av andra kön (exempelvis jag, som har dejtat både magra och tjocka personer) inte heller tycker att just andelen underhudsfett makes or breaks attraktion till en annan människa. Tjocka tjejer behöver inte i desperation ta skit från någon som tycker han är så jävla vänlig som förbarmar sig. Snacka om att lägga en grund för ett ojämställt skitförhållande där hon ska vara tacksam över att han är ihop med henne.

Men det finns ju andra exempel. Som i ett avsnitt av Glädjeflickorna (jag borde antagligen föra anteckningar när jag lyssnar så jag har koll på vilket avsnitt olika saker behandlats) där det berättades om en tjej som vid ett kuken-i-fittan-samlag hade smekt sig själv samtidigt, sådär som en kan göra för att det är skönt och att det blir lättare att uppnå orgasm, varpå snubben hade påpekat att det ju var bra att han var en sådan som inte blir sur eller arg på att hon gjorde så. Ett sådant uttalande avslöjar ju sjukt mycket om vad han tänker om detta. Som att han tror att män i allmänhet har problem med att personerna de ligger med är aktiva i sin egen njutning under samlaget. Samt att han högst troligt faktiskt HAR problem med att hans sexpartner ”hjälper till”, men att han försöker visa sig storsint som inte gå i taket över det.

Andra exempel jag hört och varit med om är snubbar som tycker att de är riktigt fina gentlemän för att de tycker att det är ok att deras partners onanerar, att de inte rakar bort kroppshår, att de har penisliknande sexleksaker som de tillfredsställer sig med eller att de inte sminkar sig. ”Vilken tur du har som är ihop med mig som inte tar illa upp över att du berättar hur du vill ha det i sängen!”. Sånt som faktiskt väldigt många män är helt ok med och därför inte ens reflekterar över.

Jag förstår faktiskt inte alls vad som är dealen här? Vem är det som har lärt dessa snubbar att de är Snäll Kille™ för att de inte går helt bananas över allt från att kvinnor är tjocka till att de onanerar med vibrator? Vem tror de att de lurar?

För mig blir det lite som det här med killar som är noga med att berätta att de är så himla snälla. Ifall de är snälla på riktigt är det inget de tänker på, de bara är så. Likadant med detta, ifall de verkligen inte hade haft problem med vad de nu säger sig acceptera hade de inte tagit upp saken alls. Sluta tro att ni är några extrafina drömprinsar förtjänta av beundran. Ni är nämligen sämre än genomsnittet.

Det är nästan så att jag skulle ha mer respekt för någon som säger ”Nej tack du, jag gillar inte tjockisar” eller ”Du, det är faktiskt inte ok att du har håriga ben och onanerar med en vibrator som är större än min kuk”, jag hade inte velat ha mer med dem att göra heller, men de är i alla fall helt transparenta med att de är rövhål till människor.

ÄNTLIGEN kom en man och sa allt det där vi alltid sagt, nu är vi räddade!

Den här pappan trodde att hemmafruar inte gjorde nått om dagarna, sen hände detta. Han blev hemmaman och började uppleva själv hur det är att vara hemma och ta hand om hem och barn. Nu räddar han hemmafruar världen över med sin berättelse om kampen för att få duscha, om hur barnen behandlar honom som en betjänt och hur han surt äter sin middag på farstubron eftersom han inte pallar berätta för frugan hur hans slitiga dag varit.

För en gångs skull kom denna artikel in i mitt Facebookflöde genom att Hanna Lemoine, a.k.a. One-way Communication, delade den och inte som en hyllning från en av mina mindre analyserande vänner eller bekanta. Men annars är det ju populärt att bli glad när en män äntligen tar på sig att framföra samma budskap som kvinnor sagt i alla tider, för då kanske folk (d.v.s. andra män) äntligen fattar att det är sant. Jag skulle kunna plocka fram flera exempel jag aldrig skrivit om där personer som ännu inte fått på sig genusglasögonen helt oreflekterat ohh:ar och aaahh:ar över någon man som säger samma sak som kvinnor sagt tusen gånger i tusen år.

Detta är ju vanligt i alla kamper. T. ex. får vita mer cred och lyssnas mer på när de talar mot rasism än vad de som utsätts för rasism gör. Exemplen är många. Pappor som får döttrar och då plötsligt blir feminister, till allas glädje och beundran. Henrik Schyffert som skriver ett jävligt basic inlägg om rasism på Facebook och ”Men WOOOOW, vilken grej! Vilken kille! Helt otroligt!”-reaktionerna som knappast lät vänta på sig.

Jag undrar dock om det är lika vanligt i andra kamper att de förtryckta själva står i framkanten och applåderar hårdast när någon utomstående, strukturellt överstående, plockar deras budskap rakt av och blir hyllade som att de säger nått ingen uttryckt innan. ”Åhh vad duktigt, vad glad och stolt jag blir över att just du vill ta mina ord och göra till dina egna så att de äntligen tas på allvar!”. Funkar det verkligen så?

G*d förbjude att en man skulle behöva se upp till en kvinna

En kan ju fråga sig varför jag funderar så jäkla mycket över mina ex som jag gör, jag som snart varit i mitt livs bästa relation i 7 hela år. Det är inte som att jag är ledsen över dem längre, även om jag ibland kan bli lite arg. Fast egentligen är det väl inte funderar över exen eller ältar dem specifikt som jag gör, jag funderar över heterosexuella relationer eller män och använder mina erfarenheter som basen för mina tankar. Vilket ju är helt logiskt.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över ex som verkar ha känt sin manlighet hotad av mig, bara genom att jag är den jag är (awww, deras bräckliga lilla manlighet *spelar en sorgsen trudilutt på en mkt liten fiol*). Främst för att jag har en hyfsat välfungerande hjärna, det är ju beklämmande. Det passar sig liksom inte att se upp till flickvännen, åh nej! Det är hon som ska se upp till honom på alla håll och kanter. På sin höjd kan snubben se upp till att flickvännen är så jävla duktig på att passa upp på honom. Typ laga mat och suga kuk och sånt.

Men det är inte bara i förhållanden detta fenomen uppstår. Så fort en kvinna råkar bli lite offentlig och få lite makt ska hon ju tryckas ner. Det verkar vara en ryggmärgsreflex.

Igår dök tankarna upp efter att en twittrare skrivit att textraden ”Ibland känns det som om killar inte gillar tjejer som gör karriär” hade fastnat på SVT. Det var från nått program från -91. Min spontana reaktion var ”Ibland!? How about mest hela tiden?”. Jag vet att jag för en massa år sedan läste en undersökning, som jag såklart inte kan hitta nu eftersom det säkert var 10 år sen jag läste den, om olika saker folk ville att en partner skulle förkroppsliga. Högt upp på listan för män som vill vara ihop med kvinnor var att hon skulle jobba med ett lågstatusyrke. Om jag inte missminner mig var det ”undersköterska” specifikt.

Nu är jag verkligen inte en person som kastar undersköterskor under bussen, men det finns ju ändå vissa slutsatser en kan dra av att det finns män som tänker så, baserat på hur dåliga villkor undersköterskor ofta har. Typ att hennes jobb inte ska vara lika ”viktigt” som hans, då i bemärkelsen att hon kan vara hemma med barn och sånt eftersom det är relativt lätt att ta in en vikarie att göra hennes arbetsuppgifter. Detta medan den upphöjda mannen ju måste vara på jobbet eftersom han är oumbärlig där. Dessutom är det ju trevligt att vara ihop med en kvinna som till och med jobbar i ett omvårdande yrke, fatta så omhändertagande hon måste vara! Samt att det ju är nice att vara ihop med någon som tjänar mindre än en. Om en är man alltså. Maktövertag.

”Det känns inte som att du behöver mig. :((((((((((((” Citat från ett av mina ex. Eftersom det är så sjukt mycket skönare att vara ihop med någon som är ihop med en för att hon måste pga ”behöver det” snarare än att hon vill det. Antar jag. Om det är ett behov snarare än vilja så kan han ju behandla henne lite hur som helst, hon måste stanna ändå. Och det vet ju alla att det är för påfrestande att bara vara schysst hela tiden när det går att vara ett jävla svin.

Moderskap igen

Jag kommer alltid på så smarta saker när jag är ute och går, så jag borde ha ett litet anteckningsblock med mig för att skriva ner dem.

Idag kom jag att tänka på ännu en grej angående föräldraskap och moderskap och det är pressen det lägger på ett förhållande. Även om en kämpat hårt för att ha ett så jämställt förhållande som en kan inbilla sig att en kan ha brukar mycket ställas på sin ända när barn kommer in i bilden. Det är inte konstigt att så många relationer spricker under småbarnsåren.

Förutom det uppenbara att en inte får sova, inte kan eller vill ligga lika mycket som innan samt inte har lika mycket tid för varandra finns andra aspeker en kanske inte tänkt på. Som att vanor en har som är helt ok när det inte finns barn kan göra ens respektive asförbannad när barn är med i bilden.

Det händer t.ex. att jag tittar på min sambo och tänker ”Det här han gjorde nu som jag är helt ok med hade jag gått i taket över om vi hade haft barn”. Som när han säger ”Jag ska också gå upp nu” när jag vaknar på morgonen, men sen vänder sig om och somnar om i två timmar till. Eller när han bestämmer sig för att spendera månader åt att spela igenom alla Resident Evil-spelen varje ledig minut. Det stör mig alltså inte nu, till och med är det lite skönt med egentid när han sover och jag är vaken eller när han hänger i vardagsrummet när jag är i köket. Detta eftersom vi bor i en etta och därför nöter rätt hårt på varandra när båda är hemma och vakna samtidigt. Hade vi haft barn hade jag dock antagligen stått och måttat stekpannan i gjutjärn mot huvudet på honom eftersom båda dessa beteenden lämpat över allt ansvar för barnet på mig.

Säkerligen gör jag hundra saker som hade irriterat honom lika mycket. Men mammor förväntas i längre utsträckning än pappor anpassa sina liv efter barnen. Ta bara en sån sak som att mammor uppmanas ha all möjligt typ av tålamod med att pappor kanske ballar ur efter förlossningen ”Det är faktiskt en jättestor omställning att bli pappa!!!” medan mammor knappt kan ta en öl med polarna 6 månader efter förlossningen utan omvärldens hårda dom om undermåligt föräldraskap, än mindre dra till Kos med brudarna och leka tonåring i en vecka.