Vad är det som får män att tro att det är OK att fråga främmande kvinnor* om de säljer sex?

CW: Stötande innehåll – män som beter sig som äckel.

Nyligen startades sidan Snubbarna på Facebook. Bakom den är några män som tröttnat på hur kvinnor behandlas på nätet. För att upplysa om omfattningen av näthat mot kvinnor tar de emot och lägger upp screenshots av meddelanden som skickats in till dem från de som utsatts för hatet.

Jag har följt kontot i några dagar och både förfärats över innehållet i bilderna de publicerat samt skrattat åt kommentarerna från personer som följer Snubbarna. Under tiden jag följt har jag observerat ett återkommande tema och ett fenomen jag själv varit med om. Nämligen män som frågar främmande kvinnor som inte på något sätt utger sig för att vara sexarbetare om de säljer sex eller kan tänka sig att göra det.

Mig hände det för ca 10 år sedan efter att jag annonserat på Blocket efter någonstans att bo. Jag hade lagt upp mitt mobilnummer för att presumtiva hyresvärdar skulle kunna kontakta mig. Förutom förslag på rum att hyra fick jag sms från en man som inte hade någon bostad att hyra ut men som dock hade ett annat erbjudande. Jag minns inte exakt vad som skickades fram och tillbaka, men jag minns att han ville erbjuda mig 5000 kr för att gå på dejt med honom. Jag upplyste honom om att varken jag eller mitt sällskap var till salu och att det var jävligt otrevligt och olämpligt av honom att antyda att det eventuellt skulle vara så.

Oavsett om han som skrev så till mig var seriös eller ej var det väldigt obehagligt att vara med om ett sådant övertramp rakt in i min telefon. Det är så svårt att värja sig. Jag har hört talas om liknande historier, men jag hade ingen aning om att det var ett så utbrett fenomen som det verkar vara. Nedan följer tre kollage jag gjort med bilder från Facebooksidan Snubbarna**:

snubbarna1snubbarna2snubbarna3

Jag frågar mig vad det är som får dem att tro att det är ok att bete sig på detta sätt. Det är ju inte som att vi lever i ett samhälle där personer som säljer sex inte utsätts för förtryck på grund av det. Alla vet det. Det är inte för inte som ”hora” är ett grovt skällsord.

Mannen som skrivit texten i den gröna rutan i första kollaget verkar dessutom väldigt medveten om att det han frågar är problematiskt ”ursäkta den här knäppa frågan” och ”jag ber om ursäkt ifall jag sårade dig”, men han frågar i alla fall. ”frågar man inte får man inte veta” säger han, som någon slags slogan från ett undervisande barnprogram, som om han frågat sin biologilärare hur osmos fungerar snarare än om en för honom vilt främmande person kan tänka sig att börja sälja sex till honom. Gällande honom verkar det förövrigt vara ett beteende han går igång på att ägna sig åt då en kommentator på Facebook uppgav att hon fått exakt samma meddelande från honom för något år sedan.

Det är svårt för mig att dra andra slutsatser än att de uppsåtligen vill kränka och nedvärdera kvinnor med sina meddelanden. Maktutövande. Psykisk misshandel på behörigt avstånd. Kvinnohatiskt svineri utan att behöva ta någon konsekvens. Om någon tar illa upp går det alltid att slå ifrån sig med ett ”Men ta det lugnt, det var bara en fråga! Ingen skada skedd, chilla!”. Knappast menar de allvar med sitt erbjudande, hade de velat köpa sex hade de väl vänt sig till någon annan del av internet. Snarare är det ett sätt att sträcka ut ett långfinger och en knytnäve till främmande kvinnor för att säga ”Hej, jag vill bara att du ska veta hur jag ser dig eftersom jag vet att det högst troligt kommer vara en obehaglig upplevelse för dig. Vad ska du göra åt det, VA?”.

Dock verkar jag inte behöva fundera mer då jag kan utläsa svaret på min fråga om varför män som skriver sån skit beter sig så och varför de tror det är ok ur en annan bild på Facebooksidan Snubbarna:

snubbhora

Jag känner att det fan räcker nu. Det MÅSTE tas krafttag mot näthat!

* Med kvinnor i detta inlägg menas såväl kvinnor som andra personer som läses som kvinnor och som på grund av det drabbas av kvinnohat.

** Alla bilder är tagna, med tillstånd, från Facebooksidan Snubbarna. Följ även @snubbarna på Twitter. Jag har dock valt att maskera männen i bilderna här i min blogg, där det inte redan gjorts. Dessutom har jag redigerat för bättre överblick av bilderna och ökad läsvänlighet. I sista bilden klippte jag bort en textsnutt då den var irrelevant för blogginlägget. Klicka på bilderna för att se dem större.

”Hjälp, vi ska föda!”, med tanke på valet i Danmark…

22 % fick Dansk Folkeparti i Danska valet igår. Nästan var fjärde dansk har alltså röstat för en nationalistisk och konservativ politik.

Förra året tittade jag på en dansk dokumentärserie som gick på SVT, en variant av ”One born every minute” eller ”En unge i minuten”, som hette ”Hjälp, vi ska föda!” inspelad 2013.

I ett av avsnitten visste ena paret att de väntade ett barn med läpp-, käk- och gomspalt. En annan var en singelmamma som inte visste vem som var pappan. Kandidaterna var hennes vita danska expojkvän och en kille med asiatiskt ursprung som hon haft en mer kortvarig relation med.

Jag minns att jag blev väldigt beklämd av att andra mamman redan vid ultraljudet frågade lite burdust om det gick att se om bebisen ”var asiat eller ej”. Det visade sig sedan när barnet föddes att det var mannen med asiatiskt ursprung som var pappan.

Sen när bebisarna var födda tyckte jag att det var anmärkningsvärt att föräldrarna till barnet med läpp- käk- och gomspalt inte var de som pratade om att förbereda barnet på ett liv med ett utseende som avviker från normen. Nej, det var det den andra mamman som tjatade om. Inte för att jag tycker att det är rimligt att barn som föds med läpp-, käk- och gomspalt ska bli utstirrade för hur de ser ut utan för att jag vet att det är ett faktum i dagens samhälle. Folk tittar, barn som inte vet bättre kanske pekar. Men att någon skulle behöva stålsättas för att denne ”inte är helt dansk”, som mamman uttryckte det, i dagens globala samhälle kändes dock som en konstig inställning. Nog för att folk är rasister och pekar, stirrar, skriker skit, angriper handgripligen eller till och med mördar i dagens Sverige med, men jag tyckte att hon uttryckte sig rasistiskt. Att hon tänkte rasistiskt. Jag tyckte att det var konstigt att just HON fokuserade så mycket på problem hon tänkte sig att hennes barn kunde få på grund av barnets utseende.

Idag vet jag inte om hon kanske har en insikt i det danska samhället jag inte har. Eller i att inte vara vit Europa. Kanske är det lite av båda. Kanske behöver hennes barn stålsätta sig för det som komma skall.

Nått som är säkert är i alla fall att det borde arbetas för förändring! Men hur gör vi?

Jag är sambo och så – men…

Igår lyckades tydligen jag och en krönikör i Helsingborgs dagblad ha tankar om samma ämne i huvudet. Ok, han kanske tänkte det lite tidigare eftersom det var just igår krönikan publicerades, men ändå. Ämnet är komplimanger till eller från främlingar.

Krönikören, som nu på Twitter går under namnet HD-mannen, vill kunna ge komplimanger till ”medium till ful-snygga” kvinnor som på pendeltåget ger honom ”en wow-känsla” utan att uppfattas som ett jävla slem. ”Det måste gå!”.

Nä.

Det måste det inte alls.

Jag har skrivit mer eller mindre pedagogiska inlägg om detta förr. Exempelvis:

”Men asså JAG tycker att det är heeeelt ok när killar skriker efter MIG.”
Nej, det är ALDRIG ok att kommentera främlingars stjärtar!
Ursäkta mig patriarkatet, men vad menade du med det där?
”Du är snygg, är du singel?”

Flickvänsmaterialet har skrivit väldigt bra om HD-krönikan (gå in och läs blogginlägget):

Är min känsla av säkerhet, min rätt till integritet och till det offentliga utrymmet fortfarande underordnat ditt egoistiska behov av att få uttrycka din estetiska tillfredställelse över min frisyr?

Svaret är rimligtvis ”Nej!”.

Innan jag blivit medveten om krönikan i HD plitade jag ner ett par teckningar på min iPad om hur min personliga upplevelse av att få komplimanger av främlingar på stan är:

komplimang

Som jag har skrivit förr, du kan inte veta vilken sinnesstämning den främmande personen vars kropp du kommenterar är i när du bildligt talat rycker byxorna av denne med ett ”snygg rumpa!”, eller liknande. Kanske är hen glad över en fin prestation hen precis utfört och uppslukad av det positiva ögonblicket i hens liv. Det är knappast schysst då att dra personen från den positiva sinnesstämningen ner i tankar om dennes kropp och vad du tycker om den! Dessutom är det ju tråkigt att minnet av den prestationen för alltid kommer vara nedlusat med en ovälkommen ”snygg rumpa”-kommentar från någon creepy och skum person. Kanske funderar hen över en lösning på ett problem gällande dennes arbete eller studier och förtjänar att stanna i de tankarna. Det är helt enkelt väldigt taktlöst och oförskämt att ta för givet att folk ska gilla att man berättar för dem att deras utseende tilltalar en!

Hej Lisa!

Hej Lisa som kommenterade under mitt senaste blogginlägg. Jag försökte skicka iväg ett mail till dig men det blev en fnurra på tråden. Jag förstår vad du menar och ber om ursäkt för att det blev otydligt och obra. Inlägget är dolt tills vidare och jag lägger antagligen upp det igen när min hjärna är lika skärpt som den brukar vara och jag kunnat formulera om något vettigt istället. När det kommer bli är tyvärr pga omständigheter lite oklart. Skriver detta för att förtydliga att jag inte bara plockat bort det.

Tack för din kommentar! <3

Hälsningar Matilda

Övriga läsare: Det händer inte så mycket på bloggen just nu eftersom jag för tillfället är dum i huvudet. Jag återkommer när dimman har lättat.

Om tafs, vem som är människa och att ”få sex”

Igår skrev Lady Dahmer ett blogginlägg om Mäns självklara rätt till våra kroppar. Hon skrev främst om män som tafsar på kvinnor de är ihop med, utan hänsyn till om kvinnan vill det eller ej. I kommentarerna togs andra intressanta aspekter upp, då angående män som tafsar på mer eller mindre bekanta eller till och med främmande kvinnor, i det privata och i det offentliga.

När det gäller tafs i nära relationer är jag ihop med en väldigt tafsig kille. Men det är nått jag tycker är trevligt i denna relation och då är det ju ok. Jag tafsar också rätt mycket tillbaka. Ärligt talat hade jag nog saknat det eller till och med blivit olycklig om han hade slutat. Jag känner nämligen en stark koppling mellan att vara åtrådd och att känna mig vacker och sexig. Antagligen på grund av att jag socialiserats hela livet att vara en könsvarelse för mäns lust och att mitt främsta värde sitter i att vara knullbar. Jag har helt enkelt väldigt svårt att vara nöjd med mig själv om jag inte genererar ståfräs på en daglig basis. Sorgligt men sant. Eftersom vi också är rätt ojämna i sexlust, med mig som mest drivande, hade nog avsaknad av tafs gjord att jag hade ifrågasatt relationen och om han verkligen tyckte om mig.

Dock har jag ju varit i relationer där den där rätten till min kropp blivit alldeles för mycket, när den resulterat i övergrepp och våldtäkt, så jag kan relatera till den situationen med.

Annars är jag egentligen inte en person som tycker om att bli vidrörd. Tidigare har jag tänkt att det kanske beror på att jag blev tvingad att krama vuxna till höger och vänster när jag var barn. Nu tror jag snarare att det bara är sån jag är. Någon gång har jag fått det problematiserat ”Hur ska du kunna bli en bra mamma* om du inte kan kramas? Du måste lära dig det!”. Men att krama sina barn eller att krama sin partner känner jag inte är riktigt samma sak som att krama folk som inte står mig riktigt lika nära. Nu har jag ju inga barn, men gällande män har jag inget emot att kramas med dem jag också vill ligga med. Resten av befolkningen kan gärna hålla sig på minst en armlängds avstånd. Därför blir det ibland lite jobbigt när folk, särskilt män jag inte ser som potentiella partners, vill kramas. Jag har varit med om det i professionella situationer. Männen tar varandra i hand, men när de ska hälsa på mig så ska det vara med en bamsekram. Det är lika jobbigt varje gång. Dessutom är det besvärande för mig eftersom det blir så tydligt att jag ska bli kramad för att jag är kvinna. Det är helt enkelt en totalt onödig demonstration av att jag är en ”annan” och ska behandlas därefter.

Jag har en teori om det här med mäns självklara rätt till kvinnors kroppar. Den går  ut på att det är en förlängning av vuxnas självklara rätt till barns kroppar. Jag menar nu de där kramarna som avkrävs till höger och vänster för att ”den vuxna vill det” och ”var snäll nu, den vuxna tycker så mycket om dig”. Jag tror att detta beror på att vi inte ser barn som fullvärdiga människor. Det är t. ex. därför jag tror vi tar oss friheten att göra onödiga ingrepp i barns kroppar (t. ex. hål i öronen och könsstympning) utan deras samtycke och kräva att de ska ha kroppskontakt mot sin vilja för att vara snälla. På samma sätt tror jag att mäns tafsande på personer de upplever som kvinnor (för det är såklart inte bara kvinnor som utsätts för detta avhumansierande, nej alla som inte är män är i skottlinjen) är för att de inte ser oss som människor på samma sätt som de själva är det.

———————————————————————————————————
Med tanke på att inte ha samma nivå av sexlust i en relation såg jag precis detta:Skärmavbild 2015-04-01 kl. 18.56.59

Det där med att prata om att ”få sex” är verkligen nått som får det att krypa i mig. Vaddå FÅ? Det får det ju att låta som att någon kan ge sex, vilket får mig att känna att man också menar att sex är något som kan fås, ges, tas eller köpas. Vilket det såklart är i vårt skitsamhälle som är genomsyrat av våldtäktskultur, men det är knappast en utgångspunkt som är vettiga att ha eller som bör normaliseras. Sex ska vara något en har med sig själv eller ett ömsesidigt utbyte med en eller flera som vill ha sex med en. Ifall personen i fråga verkligen uttryckt det på detta sätt rekommenderar jag separation och att inte involvera sig med andra människor förrän hen kommit underfund med hur hen ser på sex egentligen.

*för naturligtvis förväntas jag ha moderskapet som livsmål.

Om abort efter fosterdiagnostik. TW oerhört känsligt ämne!

Igår publicerade Underbara Clara ett inlägg i abortdebatten där hon problematiserade abort efter fosterdiagnostik i kontexten ”gillar vi verkligen annorlunda?”. Min personliga åsikt är att inlägget innefattade skammande av personer som väljer abort efter fosterdiagnostik och sådant finner jag djupt problematiskt. Av flera kommentarer att döma tog också flera som behövt fatta detta svåra beslut illa vid sig, vilket jag tycker att Underbara Clara borde anse vara beklagligt.

Jag tänker inte diskutera diagnoser som kan upptäckas vid fosterdiagnostik eller vad de kan innebära här. Det är jag inte kompetent nog att göra, lika lite som jag bedömer Underbara Clara vara kompetent nog att göra detsamma. Dessutom anser jag det inte vara av relevans för mina argument då de handlar om rätten till fri abort inom ramarna för vår nuvarande abortlagstiftningen samt vikten av att inte skambelägga då jag anser att det inte hjälper någon. Jag håller med om att det är mycket problematiskt att vissa barn ses som mindre önskvärda att födas, men jag kan inte se vad ett försvarligt alternativ är till att låta gravida besluta angående sina graviditeter.

Underbara Clara skriver att fosterdiagnostik används för att ”förebygga och minska lidandet om missbildningen eller sjukdomen inte är förenlig med liv”. Varifrån hon fått det citatet vet jag inte, men det är i alla fall inte från lagen om genetisk integritet m.m. eller några riktlinjer inom mödravården jag har läst. Ärligt talat hade jag blivit förvånad om jag hade hittat sådana definitioner där då jag anser att citatet tar ett för tydligt moraliskt ställningstagande om vid vilken grad av skada det är ok att efterfråga abort. Hade varit på dåligt humör hade jag till och med kunnat kalla citatet vilseledande, på gränsen till i det närmaste lögnaktigt. Enligt min bedömning utgår citatet nämligen snarare från Socialstyrelsens praxis angående aborter som sker efter graviditetsvecka 22, alltså när rätten till fri abort upphört på grund av fostrets livsduglighet, än fosterdiagnostik.

Fram till graviditetsvecka 18 får abort genomföras av alla anledningar från ”jag vill inte ha ett barn som är fött i december” till ”fostret är inte livsdugligt”. Det kan man tycka vad man vill om, men jag kommer aldrig anse att det är rätt att skambelägga individers val oavsett vilka de är eftersom det enligt mig är samma sak som att i någon mån ifrågasätta rätten till fri abort. Mellan vecka 18 och 22 kan aborter utföras med stöd från Socialstyrelsen. Efter vecka 22 ges detta stöd som sagt var endast när fostret inte förväntas kunna leva utanför livmodern.

Underbara Clara får det att låta som att fosterdiagnostik endas används som verktyg för att rensa bort individer som ses som oönskade i vårt samhälle. Men till exempel ultraljud, som erbjuds alla från graviditetsvecka 18, används ju för så mycket annat! Med hjälp av fosterdiagnostik kan vård planeras eller till och med genomföras redan innan födseln om så behövs.

I kommentarerna var det personer som ställde sig frågan om förespråkare av fritt val anser det lika ok att avbryta en i grunden önskad graviditet på grund negativ inställning till fostrets typ av könsorgan. Mitt svar är ja, det är ok. Det betyder naturligtvis inte att det inte skaver i mig när jag hör talas om graviditeter som avbryts på denna grund. Min första instinkt när jag hörde om ett sådant fall var att fördöma föräldrarna. Men med eftertanke vill i alla fall jag försöka att moralisera en gång för lite angående andras beslut över sina kroppar än en gång för mycket. Jag skulle till och med kunna argumentera att det kanske är bättre att personer som exempelvis inte vill ha barn med snippa inte blir föräldrar till sådana, eftersom de kanske skulle behandla dessa barn illa. Att ta ställning emot deras rätt att bli föräldrar alls hade jag dock aktat mig för, som sig bör av en medborgare i ett land med en väldigt mörk bakgrund av tvångssteriliseringar.

Enligt mig är det förutom detta problematiskt att lägga ansvar på individer för inställningar som hela samhället genomsyras av. Ja, vi har gjort stora framsteg vad gäller den allmänna synen på personer med olika former av funktionsnedsättningar och/eller inlärningssvårigheter. Men vi gör inte bara framsteg. Exempelvis har vi de senaste åren blivit varse om att vi lever i ett samhälle som i största möjliga mån försöker undvika att ta sitt ansvar för medborgare som behöver olika former av hjälp för att underlätta sin vardag. Personer och familjer i behov av stöd och assistans får det begränsat eller indraget. Socialförvaltningar bjuder in jurister som undervisar i hur man bäst utnyttjar lagen till att ge folk så lite stöd som samhället inom lagens ramar bara kan. Familjer vittnar i media om hur de i det närmaste sliter ihjäl sig, både i det vardagliga livet och i processer mot det allmänna för att få den hjälp de behöver och har rätt till.

Vilka är vi då att döma? Även om du anser dig känna en person väl kan du inte föreställa dig hur det är att leva hens liv. De kan ha helt andra förutsättningar än du på grunder du inte har en aning om. De kanske inte heller vill berätta alla sina motiveringar för dig, så hur mycket av ett informerat beslut att sätta dig till doms över dem kan det vara så att du inte har en aning om vad du bedömer deras val och valmöjligheter på. Jag vill inte heller ha ett samhälle där alla som är annorlunda systematiskt rensas bort, men enligt mig blir det snett att försöka lösa dessa problem genom att skambelägga individer eller kringskära deras möjligheter till informerade val. Vill vi begränsa tillgången till fosterdiagnostik eller forskning om och utveckling av densamma? Vill vi ha en abortlagstiftning där gravida inte har en rätt att välja bort graviditet om de vid befruktningen ville bli gravida eller någon gång under graviditeten bestämt sig för att fullfölja den? Jag tror inte det.

Självklart kan man diskutera om det är rätt att välja bort foster efter fosterdiagnostik. Det är troligtvis till och med nyttigt för att skaka om den aktuella världsbilden och ifrågasätta den. Dock anser jag att detta bör ske på en mer strukturell än individuell nivå. Jag tycker att det är oerhört problematiskt att börja lägga för mycket värderingar i vilka aborter som är ok och vilka som inte är ok att genomföra. Vilka liv som är skyddsvärda och vilka som inte är det. Det är inte i patientens, i detta fall är den gravidas, intresse och som vars väl och ve ska vara i främsta rummet.

En sak vill jag göra klar så att ingen behöver fundera: För några år sedan läste jag ett blogginlägg, vem det skrevs av tänker jag inte nämna här för vederbörande kan ju ha ändrat åsikt sedan dess, där författaren pläderade för så kallad retroaktiv abort och föräldrars rätt att i samråd med läkare döda levandefödda barn som fötts med skador. Detta på grund av någon tanke om ”rätt till ett värdigt liv”. Det är naturligtvis inte en ståndpunkt jag står för, vilket jag även då uttryckte i en kommentar till det nämnda inlägget. Att döda levandefödda barn är inget annat än mord och något jag aldrig skulle förespråka. Det för snarare tankarna till Nazityskland än till några ideal om fri- och rättigheter. Levandefödda barn är personer vars människovärde är okränkbart. Men detta bör enligt mig aldrig ställas i motsatsförhållande till aborter, för då är vi ute på väldigt hal is.

Smått uppgiven

I vanliga fall brukar jag skriva ett blogginlägg för att uppmärksamma internationella kvinnodagen, men i år orkade jag inte. Jag uppmärksammade knappt dagen alls. Det fanns ingen energi till det. Men det fanns ju andra som orkade och många som blev ansatta av feministhatare på grund av det.

Idag tittade jag på dokumentären Indiens dotter om Jyoti Singh som 2012 blev utsatt för en så grov våldtäkt så hon dog av sina skador. Om man orkar tycker jag att man ska se den. Den är jobbig att se, men väldigt sevärd och viktig. Jag tog mig igenom dokumentären med ett par pauser.

Det mest stötande för mig, förutom beskrivningen av gärningen och skadorna, var hur gärningsmännen och deras advokater lade skulden på det som hänt på offret. En sak som stack ut var när en av advokaterna började snacka om kvinnor som blommor och juveler. En blomma som slängs i rännstenen blir förstörd och därför menade han att även kvinnor som inte skyddas som ömtåliga små blommor blir förstörda.

Det fick mig att tänka på Korrespondenternadokumentären från Ryssland där feminister beskrevs som kåta och odugliga blommor som är mer intresserade av sig själva än av att ta hand om en familj. Det är ju jävligt bekvämt att objektifiera kvinnor, att göra dem till saker. Men vi är inte rosor eller diamanter. Vi är människor! Vårt värde devalveras inte i samma takt som antal kukar äntrar oss!

Skärmavbild 2015-03-10 kl. 23.21.45Snabbt dök ett troll(?) in och berättade för mig att ifall man frågade hen var det mycket mer kränkande att kalla män misogyna än att säga att kvinnor var nått så fint och vackert som blommor. För att det är mer kränkande att bli uppmärksammad på sina sviniga åsikter än att bli reducerad till ett objekt?

En annan sak att bli uppgiven över är ju dettaSkärmavbild 2015-03-10 kl. 23.40.18

Enligt domen hade flickan rymt från ett familjehem och satt ute mitt i natten utan pengar eller någonstans att gå. Den 27åriga mannen förhörde sig om detta innan han bjöd hem henne till sig. Jag vet inte hur ni tänker, men ifall jag hade träffat på en ung människa i någon form av nöd, oavsett om jag trodde att hen var 13, 15 eller 17 år gammal, hade min respons inte varit att försöka ligga med vederbörande.

Skitvärld.