Har du inget snällt att säga, säg inget alls!

Det har gått 7 månader sedan senaste inlägget. Egentligen var det inte meningen att det skulle bli någon bloggpaus, men det råkade visst bli en ändå. Nu har jag dock fått tillbaka lusten att skriva igen och känner att jag har ett gäng blogginlägg inuti mig, som man kanske kan uttrycka det.

Det första handlar om nått jag tänkt mycket på den senaste tiden och det är alla vedervärdiga saker jag läser i folks kommentarsfält. Framför allt har jag på senare tid läst oerhört mycket skit i kommentarerna till Lady Dahmers och Somliga feta kvinnors instagrambilder, men det händer ju lite överallt. Jag blir så jäkla ledsen! Oftast undviker jag kommentarsfält för jag orkar inte se skiten, men den finns ju kvar där ändå.

Folk kräker ur sig hat och elakheter och ursäktar det med att det är minsann är deras åsikt, som att det skulle vara nått utomordentligt extraordinärt att ha en sådan.

Jag satte mig ner och försökte visualisera för mig själv att jag skulle gå in på folks bloggar, instagramkonton eller andra sidor och börja skriva skit. Berätta för folk att jag minsann tycker att deras näsa är ful, att den där grejen de virkat ser helt sned och misslyckad ut, att jag har välvilliga tips om hur de skulle kunna förbättra sin äckliga hy samt att de där naglarna de tycker att de målat så fint är typ den fulaste jävla skit jag någonsin sett. Fast det bara var på låtsas fick jag fan ÅNGEST bara av att tänka på att slå ut mot människor på det sättet.

Nu menar jag faktiskt inte detta som ett ”Men hur kan man mååå om man gör så, egentligen är det nog synd om dem”-sätt, för det tycker jag inte. Det finns nog med människor som väljer att tro att mobbare egentligen bara är vilsna små gullisar som bara behöver en kram, så det räcker. Jag tänker att många av dem gör andra illa för att de tycker att det är kul, för att det gör dem glada, för att de gillar att få andra att må dåligt.

Och nej, jag är inte alltid snäll och vän på nätet. Men jag tycker att det är en vid skillnad mellan att besvara folks elaka kommentarer och att själv leta upp folk med syfte att skriva elakheter till dem eller på deras sidor.

Har du inget snällt att säga kan du lika gärna vara tyst! Ingen är intresserad av din ”kan utläsas från förstasidan på aftonbladet.se”-kunskap. Skiten du kläcker ur dig är inte revolutionernade. Ofta består den mest av helt onyanserat trams.

Idag, den 25:e juli, går Nail Art-communityt på Instagram samman och, med rekreationer av hennes nagelkonst, hyllar Nail Art-vloggaren Ane Li som på grund av depression valde att avsluta sitt liv för två veckor sedan. Hyllningarna finns under #sharingtheloveforaneli En som gjort en rekreation av en av Ane Lis nageldesigns är Colette, mer känd som My Simple Little Pleasures (särskilt känd för sina fantastiska water marbles) som i sin YouTube-video också delar med sig av ett viktigt budskap gällande negativa kommentarer och spridandet av negativitet på nätet. Jag lämnar den här som en avslutning på detta blogginlägg:

Helg

Så var denna helg till ända. Som vanligt har den gått lite för fort. Nu när jag skriver är det redan måndag, jag har bara inte gått och lagt mig än.

Vi avslutade helgen med att gå på bio. Hunger games 3: Mockingjay del 1, närmre bestämt. Den var bra. Jag tyckte de fångat bokens distrikt 13 väl. Patrik och jag såg tvåan på bio med och är nu riktigt peppade inför sista delen.

Det är lite mysigt att gå på sen söndagsbio fast man vet att man ska upp igen dagen efter, att promenera hem genom ett tomt, tyst Lund mitt i natten.

Nu redo för en ny vecka.

Triggervarning: HälsoHETS!

Varning: Personer med en ätstörning bör nog inte läsa detta inlägg. Jag skriver det mest för att jag tror det kommer få mig att må lite bättre att sätta ord på mina känslor.Skärmavbild 2014-10-11 kl. 08.42.27

Jag har det riktigt jobbigt med tankar på mat och kontroll idag. Ångest och gråten i halsen.

Tweeten ovan är från igår. Återigen har jag tvingats utsätta mig för människor som lever i den vanliga världen, där alla inte är upplysta och analyserande som de jag vanligtvis umgås med. I alla fall inte angående sitt eget beteende. Där snack om mat och träning, försök att bräcka varandra i jämföranden om vem som äter nyttigast, tränar mest och minsann inte tycker om att äta diverse livsmedel är norm.

Jag och Patrik ska gå på bio ikväll. Fast vi inte gått på bio på säkert mer än ett år blir det inget biogodis. Istället funderar jag på nyttigare alternativ. Vad fan vi ska äta i morgon som går att göra matlåda av är nästa hinder. Jag hade tänkt göra lasagne, men det går ju inte. Onyttigt. ”Jag äter inte pasta för det tycker jag inte om!”. Visst, gulligt, men nu kan inte den meningen sluta snurra i mitt huvud. Jag känner direkt igen ansiktsuttrycket på någon som säger att de inte gillar viss mat för att den är onyttig.

Nästa gång måste jag nog säga ifrån även fast jag inte vill, för det här funkar inte. Man kan, om man har otur när man tänker, inbilla sig att det väl är skitbra om jag tänker mer på att äta nyttigt. Det är bara det att en hetsätningsstörning inte fungerar så. Trillar jag verkligen dit kommer det leda till att jag lägger på mig mer och jag vill inte det för det mår jag inte bra av. Att ta det lugnt med kontrollen är det enda sättet för mig att ha verklig kontroll över mitt ätande så jag inte behöver påverkas av min ätstörning.

Jag tror att jag trodde att jag kommit längre. Att jag inte längre hade dessa problem, men det har jag. Uppenbarligen. När jag berättade för Patrik att jag mådde dåligt pga gårdagens samtal berättade han att så går jargongen på hans jobb. Det ger mig också ångest, för tydligen ska jag antingen få stå ut med att människor konstant triggar min ätstörning eller så måste jag outa mig och be dem tagga ner hela tiden. Jag vet inte vad som är värst! Särskilt eftersom jag ju inte är underviktig och folk generellt därför inte registrerar mig som ätstörd.

”Man ska inte äta det här eller det här eller det här för då får man cancer!” Allvarligt talat skiter jag rätt mycket i om jag dör i förtid pga att jag inte alltid ätit perfekt. Jag försöker klara att överleva idag!

Har ont och är arg

AAAAARRRGGGHHHHHH!!!

Idag lyckades jag med bedriften att flytta på mitt 11 kg åbäke till symaskin, en Husqvarna i gjutjärn från 90-talet, glömma att jag flyttat den och sen gå in i den så jag har ett stort blåmärke på framsidan av vänster vad, men främst smällde upp en muskelbristning bak i vaden som nu plågar mig så in åt helvete!

Jag har haft återkommande problem med tennisvad/gubbvad i båda benen sedan i påskas trots att jag varken spelar tennis eller är en gubbe. Tydligen kan det bero på att jag inte är 20 lände. De brukar bråka med mig om jag går fort, springer i trappor eller försöker mig på funka dance moves i köket. Eller om jag plötsligt tvärstannar utan förvarning. Som om jag ser en spindel och vill fly. Eller går in i min jävla symaskin.

För det mesta brukar det vara ok redan dagen efter men en gång innan har det gjort ont i flera dagar. Det känns som att detta är ett tillfälle som det kommer ta ett par dar innan det är ok. Jag har försökt somna i tre timmar nu, men det går inte så jag gick upp och lade mig på soffan istället med datorn. Jag har tagit Ipren + Panodil (kombo jag fått rekommenderad av sjukvårdspersonal) och hoppas det kommer hjälpa snart.

För att komma till rätta med bråkvaderna har jag försökt göra tåhävningar varje dag och det hjälpte tills jag gjorde illa mig nu. Så ni förstår att jag är sur.

När jag har ont och ändå är ute och går brukar jag halta fram som att jag går försiktigt och få ”Ja fy fan, visst är det jobbigt!”-medkännande leenden från höggravida, antagligen för att jag rör mig som en äggsjuk höna.

Sen fick jag mens en dag för tidigt igen också, så jag har mensvärk också. Min menscykel brukar variera mellan 23 och 30 dagar under ett år. De senaste månaderna har jag tappat en dag varje månad och ligger på 24 dagar och känner det som att min kropp vill jävlas med mig tills jag har mens typ jämt.

Jävla skitkropp. :(

Tröttmössa.

Åh vad trött jag är! Jag sitter här och försöker få fram ett inlägg av alla idéer jag haft men inte skrivit ner idag, men inget kommer ut.

Idag var de första två föreläsningarna på sammanlagt 5 timmar på kursen jag ska läsa denna höst. 30 poäng arbets- och organisationspsykologi. Jag testar den ambitiösa linjen denna gång och pluggar duktigt inför föreläsningarna, så igår satt jag 8 timmar på sambib och tryckte i mig 80 sidor kurslitteratur på engelska. Hade det varit skönlitteratur hade jag hunnit läsa ut en hel roman på den tiden.

Patrik har läst denna kurs för några år sedan och säger att det är långt från en glidarkurs trots att det är en kurs på grundnivå. Med tanke på schemat och litteraturlistan är jag nog benägen att hålla med redan. Alltså känns kontinuerliga studier som rätta vägen att gå istället för att stressa inför varje tenta. Dock är ämnet väldigt intressant och det är ju bra. Förhoppningsvis får jag lite mer energi när jag kommit in i rutinerna.

Salstentor igen. En nu om en månad och en i slutet av kursen. Det trodde jag fan aldrig att jag skulle ge mig på, någonsin. När föreläsaren sa att han skulle göra om hemtentan i januari till en salstenta blev det lite dålig stämning och stela leenden i bänkraderna, hehe.

Godmorgon!

Och en sån god morgon det är då!

Jag vaknade strax efter 5 i morse och var väldigt peppad på dagen. Varför, kanske man frågar sig. För att det damp ner en sproilans ny MacBook Air!!! Åh jag är så himla glad.

Idag ska jag nog pilla lite med att göra en ny header till bloggen. Den jag har nu är ju lite gammal och har fel dimensioner för temat jag använder nu.