Har du inget snällt att säga, säg inget alls!

Det har gått 7 månader sedan senaste inlägget. Egentligen var det inte meningen att det skulle bli någon bloggpaus, men det råkade visst bli en ändå. Nu har jag dock fått tillbaka lusten att skriva igen och känner att jag har ett gäng blogginlägg inuti mig, som man kanske kan uttrycka det.

Det första handlar om nått jag tänkt mycket på den senaste tiden och det är alla vedervärdiga saker jag läser i folks kommentarsfält. Framför allt har jag på senare tid läst oerhört mycket skit i kommentarerna till Lady Dahmers och Somliga feta kvinnors instagrambilder, men det händer ju lite överallt. Jag blir så jäkla ledsen! Oftast undviker jag kommentarsfält för jag orkar inte se skiten, men den finns ju kvar där ändå.

Folk kräker ur sig hat och elakheter och ursäktar det med att det är minsann är deras åsikt, som att det skulle vara nått utomordentligt extraordinärt att ha en sådan.

Jag satte mig ner och försökte visualisera för mig själv att jag skulle gå in på folks bloggar, instagramkonton eller andra sidor och börja skriva skit. Berätta för folk att jag minsann tycker att deras näsa är ful, att den där grejen de virkat ser helt sned och misslyckad ut, att jag har välvilliga tips om hur de skulle kunna förbättra sin äckliga hy samt att de där naglarna de tycker att de målat så fint är typ den fulaste jävla skit jag någonsin sett. Fast det bara var på låtsas fick jag fan ÅNGEST bara av att tänka på att slå ut mot människor på det sättet.

Nu menar jag faktiskt inte detta som ett ”Men hur kan man mååå om man gör så, egentligen är det nog synd om dem”-sätt, för det tycker jag inte. Det finns nog med människor som väljer att tro att mobbare egentligen bara är vilsna små gullisar som bara behöver en kram, så det räcker. Jag tänker att många av dem gör andra illa för att de tycker att det är kul, för att det gör dem glada, för att de gillar att få andra att må dåligt.

Och nej, jag är inte alltid snäll och vän på nätet. Men jag tycker att det är en vid skillnad mellan att besvara folks elaka kommentarer och att själv leta upp folk med syfte att skriva elakheter till dem eller på deras sidor.

Har du inget snällt att säga kan du lika gärna vara tyst! Ingen är intresserad av din ”kan utläsas från förstasidan på aftonbladet.se”-kunskap. Skiten du kläcker ur dig är inte revolutionernade. Ofta består den mest av helt onyanserat trams.

Idag, den 25:e juli, går Nail Art-communityt på Instagram samman och, med rekreationer av hennes nagelkonst, hyllar Nail Art-vloggaren Ane Li som på grund av depression valde att avsluta sitt liv för två veckor sedan. Hyllningarna finns under #sharingtheloveforaneli En som gjort en rekreation av en av Ane Lis nageldesigns är Colette, mer känd som My Simple Little Pleasures (särskilt känd för sina fantastiska water marbles) som i sin YouTube-video också delar med sig av ett viktigt budskap gällande negativa kommentarer och spridandet av negativitet på nätet. Jag lämnar den här som en avslutning på detta blogginlägg:

Helg

Så var denna helg till ända. Som vanligt har den gått lite för fort. Nu när jag skriver är det redan måndag, jag har bara inte gått och lagt mig än.

Vi avslutade helgen med att gå på bio. Hunger games 3: Mockingjay del 1, närmre bestämt. Den var bra. Jag tyckte de fångat bokens distrikt 13 väl. Patrik och jag såg tvåan på bio med och är nu riktigt peppade inför sista delen.

Det är lite mysigt att gå på sen söndagsbio fast man vet att man ska upp igen dagen efter, att promenera hem genom ett tomt, tyst Lund mitt i natten.

Nu redo för en ny vecka.

Triggervarning: HälsoHETS!

Varning: Personer med en ätstörning bör nog inte läsa detta inlägg. Jag skriver det mest för att jag tror det kommer få mig att må lite bättre att sätta ord på mina känslor.Skärmavbild 2014-10-11 kl. 08.42.27

Jag har det riktigt jobbigt med tankar på mat och kontroll idag. Ångest och gråten i halsen.

Tweeten ovan är från igår. Återigen har jag tvingats utsätta mig för människor som lever i den vanliga världen, där alla inte är upplysta och analyserande som de jag vanligtvis umgås med. I alla fall inte angående sitt eget beteende. Där snack om mat och träning, försök att bräcka varandra i jämföranden om vem som äter nyttigast, tränar mest och minsann inte tycker om att äta diverse livsmedel är norm.

Jag och Patrik ska gå på bio ikväll. Fast vi inte gått på bio på säkert mer än ett år blir det inget biogodis. Istället funderar jag på nyttigare alternativ. Vad fan vi ska äta i morgon som går att göra matlåda av är nästa hinder. Jag hade tänkt göra lasagne, men det går ju inte. Onyttigt. ”Jag äter inte pasta för det tycker jag inte om!”. Visst, gulligt, men nu kan inte den meningen sluta snurra i mitt huvud. Jag känner direkt igen ansiktsuttrycket på någon som säger att de inte gillar viss mat för att den är onyttig.

Nästa gång måste jag nog säga ifrån även fast jag inte vill, för det här funkar inte. Man kan, om man har otur när man tänker, inbilla sig att det väl är skitbra om jag tänker mer på att äta nyttigt. Det är bara det att en hetsätningsstörning inte fungerar så. Trillar jag verkligen dit kommer det leda till att jag lägger på mig mer och jag vill inte det för det mår jag inte bra av. Att ta det lugnt med kontrollen är det enda sättet för mig att ha verklig kontroll över mitt ätande så jag inte behöver påverkas av min ätstörning.

Jag tror att jag trodde att jag kommit längre. Att jag inte längre hade dessa problem, men det har jag. Uppenbarligen. När jag berättade för Patrik att jag mådde dåligt pga gårdagens samtal berättade han att så går jargongen på hans jobb. Det ger mig också ångest, för tydligen ska jag antingen få stå ut med att människor konstant triggar min ätstörning eller så måste jag outa mig och be dem tagga ner hela tiden. Jag vet inte vad som är värst! Särskilt eftersom jag ju inte är underviktig och folk generellt därför inte registrerar mig som ätstörd.

”Man ska inte äta det här eller det här eller det här för då får man cancer!” Allvarligt talat skiter jag rätt mycket i om jag dör i förtid pga att jag inte alltid ätit perfekt. Jag försöker klara att överleva idag!

Har ont och är arg

AAAAARRRGGGHHHHHH!!!

Idag lyckades jag med bedriften att flytta på mitt 11 kg åbäke till symaskin, en Husqvarna i gjutjärn från 90-talet, glömma att jag flyttat den och sen gå in i den så jag har ett stort blåmärke på framsidan av vänster vad, men främst smällde upp en muskelbristning bak i vaden som nu plågar mig så in åt helvete!

Jag har haft återkommande problem med tennisvad/gubbvad i båda benen sedan i påskas trots att jag varken spelar tennis eller är en gubbe. Tydligen kan det bero på att jag inte är 20 lände. De brukar bråka med mig om jag går fort, springer i trappor eller försöker mig på funka dance moves i köket. Eller om jag plötsligt tvärstannar utan förvarning. Som om jag ser en spindel och vill fly. Eller går in i min jävla symaskin.

För det mesta brukar det vara ok redan dagen efter men en gång innan har det gjort ont i flera dagar. Det känns som att detta är ett tillfälle som det kommer ta ett par dar innan det är ok. Jag har försökt somna i tre timmar nu, men det går inte så jag gick upp och lade mig på soffan istället med datorn. Jag har tagit Ipren + Panodil (kombo jag fått rekommenderad av sjukvårdspersonal) och hoppas det kommer hjälpa snart.

För att komma till rätta med bråkvaderna har jag försökt göra tåhävningar varje dag och det hjälpte tills jag gjorde illa mig nu. Så ni förstår att jag är sur.

När jag har ont och ändå är ute och går brukar jag halta fram som att jag går försiktigt och få ”Ja fy fan, visst är det jobbigt!”-medkännande leenden från höggravida, antagligen för att jag rör mig som en äggsjuk höna.

Sen fick jag mens en dag för tidigt igen också, så jag har mensvärk också. Min menscykel brukar variera mellan 23 och 30 dagar under ett år. De senaste månaderna har jag tappat en dag varje månad och ligger på 24 dagar och känner det som att min kropp vill jävlas med mig tills jag har mens typ jämt.

Jävla skitkropp. :(

Tröttmössa.

Åh vad trött jag är! Jag sitter här och försöker få fram ett inlägg av alla idéer jag haft men inte skrivit ner idag, men inget kommer ut.

Idag var de första två föreläsningarna på sammanlagt 5 timmar på kursen jag ska läsa denna höst. 30 poäng arbets- och organisationspsykologi. Jag testar den ambitiösa linjen denna gång och pluggar duktigt inför föreläsningarna, så igår satt jag 8 timmar på sambib och tryckte i mig 80 sidor kurslitteratur på engelska. Hade det varit skönlitteratur hade jag hunnit läsa ut en hel roman på den tiden.

Patrik har läst denna kurs för några år sedan och säger att det är långt från en glidarkurs trots att det är en kurs på grundnivå. Med tanke på schemat och litteraturlistan är jag nog benägen att hålla med redan. Alltså känns kontinuerliga studier som rätta vägen att gå istället för att stressa inför varje tenta. Dock är ämnet väldigt intressant och det är ju bra. Förhoppningsvis får jag lite mer energi när jag kommit in i rutinerna.

Salstentor igen. En nu om en månad och en i slutet av kursen. Det trodde jag fan aldrig att jag skulle ge mig på, någonsin. När föreläsaren sa att han skulle göra om hemtentan i januari till en salstenta blev det lite dålig stämning och stela leenden i bänkraderna, hehe.

Godmorgon!

Och en sån god morgon det är då!

Jag vaknade strax efter 5 i morse och var väldigt peppad på dagen. Varför, kanske man frågar sig. För att det damp ner en sproilans ny MacBook Air!!! Åh jag är så himla glad.

Idag ska jag nog pilla lite med att göra en ny header till bloggen. Den jag har nu är ju lite gammal och har fel dimensioner för temat jag använder nu.

”Men ta åt dig då!!!” *TW vikthets*

De senaste dagarna har ett Twittroll roat sig med att skriva till mig att jag är fet, ful och behöver banta. Vederbörande verkar nästan ha skaffat ett konto enbart för att göra detta. ”Du är en ohälsosam feministkärring!”, ”Banta din feta gris!”. Ehh, ja… jo… det kan man kanske tycka.

Av någon anledning jag inte ens själv förstår, annars hade jag tipsat om metoder, tar jag inte åt mig och blir inte ledsen när främlingar skriver sådant till mig på nätet. Detta är tydligen oerhört upprörande. Allvarligt talat verkar det knappt inte vara nått som är så provocerande som en kvinna som inte blir ledsen över att få höra att någon anser henne vara fet och ful. Uppenbarligen är det den ultimata förolämpningen, att dissa hennes utseende. Det säger en hel del om vad vårt samhälle lägger tonvikten gällande vad som är en kvinnas främsta tillgång och resurs att förvalta; utsidan.

Tyvärr sträcker sig inte min avslappnade attityd till förolämpningar om utseende till händelser utanför nätet. Förolämpningar IRL kan göra mig både ledsen och heligt förbannad. Men jag tror inte att jag blir ledsen för att någon inte tycker att jag är snygg eller smal då, jag är trots allt inte jätteintresserad av vad folk anser om mitt utseende, utan mer för att det är djävligt upprörande med människor som anstränger sig för att göra andra illa. Särskilt när de ska föreställa bry sig om en som vänner och familj. Det är inte ”Haha, vad du är kort och tjock!” som är det som svider utan ”Haha, vad jag njuter av att såra dig!”.

Eftersom nättroll existerar för att provocera tar jag uppenbarligen inte åt mig av deras förolämpningar på samma sätt. Deras åsikt är inte intressant. Deras hån svider inte. Deras hat berör mig inte.

”Du är snygg, är du singel?”

imageAutentisk manlig reaktion på ett internetforum.

Här om dagen gjorde jag ett misstag. Jag gick på stan utan hörlurar på mig och utan Trent Reznor skrikandes i mina öron att det är so god damn many of them it gets hard to breathe, eller nått liknande.

Generellt sett är jag befriad från manlig uppmärksamhet på stan genom att jag inte uppfyller samhällets krav på normativ skönhet då jag är överviktig. Skönt så, enligt mig det bästa med att vara tjock. Men ibland hjälper inte ens det.

Ibland stöter man nämligen på män som antingen tycker att det är snyggt med rondör eller de som tror att runda tjejer är ett lätt byte eftersom de rimligtvis (enligt dem, inte enligt fakta) är svältfödda på manlig bekräftelse och därför blir så glada över att en snubbe pratar med dem så de är villiga att ligga direkt. Jag vet inte vem av dessa som fick för sig att komma fram till mig, men det var creepy!

Jag och Patrik hade varit på IKEA i Malmö hela dagen. När vi kom tillbaka till Lund åkte han hem direkt medan jag hämtade ut mitt paket med min nya menskopp och gick in på ICA för att handla. Jag stod och spanade på Urtekramschampo när en man i min ålder kom fram till mig och frågade om han fick ställa en fråga. Min första tanke var att han kanske trodde att jag jobbade där, men han gick snabbt vidare till sin fråga.

Han sa sig representera ett företag som distribuerade kläder i större storlekar och nu ville han fotografera mig. Eftersom jag har världens sämsta pokerface när jag inte är förberedd på att drabbas av mäns bullshit kunde man antagligen utläsa ”Here we go again…” och ”Är människan seriös?!” på mitt ansikte. Varpå han såklart menade att jag inte skulle ta det negativt (jag gissar att han syftade på det faktum att han berättar för mig att det är uppenbart att jag antagligen drar plusstorlekar) eftersom jag är ”snygg”.

Då jag fattat redan när han öppnade munnen en andra gång att han raggade på mig och därför kände mig väldigt obekväm i situationen ville jag komma ur den så fort som möjligt. Så jag avböjde artigt genom att säga att jag inte gillar att bli fotograferad. Då kom såklart ”Nej men varför inte du som är så snygg borde ju gilla det, ÄR DU SINGEL?!”. När jag svarade att jag inte var det försvann han såklart illa kvickt under fortsatta försäkringar om min skönhet i hans ögon och att jag såklart inte är singel eftersom jag är vacker. ”Du ser, det är för att du är så snygg!”. Nej. Det är det inte.

Med ett ansträngt leende och en klump i magen tog jag mig snabbt ut ur butiken. Det blev inget schampo.

Jag förstår att många tycker att händelser som dessa inte är någon stor grej. För egentligen hände ju ingenting mer än att jag fick höra att han tyckte att jag var snygg och det är väl alltid roligt! Eller?

Tyvärr! Jag blir väldigt illa till mods! För det första vet jag aldrig hur en man ska reagera på att bli nobbad. Vissa blir nämligen väldigt otrevliga. Jag har varit med om både att bli kallad fitta, hora och slampa samt att försäkringar om min skönhet snabbt bytts till förolämpningar om mitt utseende, ägnade att såra så mycket som möjligt. Därför kunde jag inte veta om jag skulle kunna ta mig ur situationen snabbt och smidigt eller inte.

Dessutom tyckte jag att det var väldigt obehagligt att han som ursäkt att ta kontakt med mig använde en anledning som både våldtäktsmän och mördare använt innan honom ”Jag är modefotograf, jag vill fotografera DIG!”. Ett faktum som knappast är okänt och som var det första som kom ur Patriks mun när jag berättade för honom vad som tydligen händer när han lämnar min sida i 30 minuter.

När saker som detta händer mig kan jag inte heller låta bli att undra vad de tänkt sig ska hända och då vad som faktiskt hade hänt om jag glatt hade följt med dessa män och det skrämmer mig. Vad är deras agenda? Vill de dejta? Ligga? Eller göra mig illa?

Igår var jag ensam inne på samma ICA-butik igen för att handla och det var inte utan obehagskänslor! Eftersom jag har problem med att känna igen ansikten vet jag ju med mig att jag inte kommer veta om jag stöter på den där snubben igen. Alla småfeta, skalliga, vita män på 170-175 cm jag ser kommer få mig att rycka till för lång tid framöver. Överdrivet? Ja, kanske! Men det är så jag känner det och många kvinnor med mig.

Jag vet att många män blir upprörda över att kvinnor är negativa till att bli kontaktade av främlingar på stan, för hur ska de kunna ragga om de inte får börja prata med tjejer till höger och vänster? Jag vet inte vad jag ska säga till er mer än att jag tror att det är ett väldigt ineffektivt sätt att söka kontakt på, att börja snacka med främmande tjejer på stan. Särskilt om det är på ett raggigt sätt. Det är helt enkelt mer creepy än charmerande.

Själv kommer jag aldrig röra mig ute utan att vara avskärmad med hörlurar igen.

Godmorgon!

Här sitter jag och inväntar gryningen igen. Hänger i köket, lyssnar på musik (Kent just nu, Eskilstunafödd som jag är) och försöker att inte störa han som sover inne i rummet.

De senaste veckorna, sedan påsk, har jag haft en del problem med sömnen. Först kunde jag bara sova två timmar i stöten innan jag var tvungen att gå upp och göra saker och sov därför kanske 4 timmar på en natt. Nu sover jag lite längre, men vaknar och kan inte somna om. I natt har jag väl fått 5 timmars sömn innan jag vaknade strax innan 4 av mensvärk. Eftersom jag ska upp ”snart” (om 2 timmar) känns det inte som någon idé att gå och lägga mig igen för då kommer jag att vakna jättetrött. Men samtidigt är det en lång dag i morgon.

Undrar om det är våren, det nya ljuset, som gör det. Vet att det var likadant när jag var tonåring, jag vaknade pigg mitt i nätterna och var uppe ett par timmar innan jag kunde lägga mig igen. Hursomhelst är det smått irriterande, för sömnunderskott gör mig rätt seg och trögtänkt.

*gäsp*