I want you, but I don’t need you

Jag har de senaste dagarna fastnat för Amanda Palmers cover av Momus sång I want you, but I don’t need you. Den har fått mig att tänka på det här med att känna att man inte bara tycker om, älskar, begär och vill vara med sin partner utan även anser sig behöva hen.

I tidigare relationer har just det här med huruvida jag behövt dem eller ej varit ett problem. För snubbarna. De har uttryckt att de känt att jag inte behövt dem och att det var jobbigt. Bevisligen hade de rätt för de finns inte längre i mitt liv och uppenbarligen går det bra för mig att leva ändå. Alltså behövde jag dem inte. Varför att jag tyckte om dem, begärde dem, ville va med dem eller kanske till och med ansåg mig älska dem inte var nog kan jag dock inte förstå. Vad var det de ville att jag skulle behöva dem för? Hur skulle jag behöva dem?

Det var och är inte lätt att veta vad det var mina ex ville att jag skulle förmedla för att visa att jag behövde dem. Där de var frustrerade över att de inte kände sig behövda var jag frustrerad över att jag inte visste vad det var de förväntade sig av mig. Ett allmänt förekommande tema var deras sårande manlighet på grund av att jag var smartare och mer allmänbildad av dem.

Det är inte ofta en man kunnat få mig sittandes trollbunden och med ögonen tindrandes mot honom medan han förklarat världen för mig. Det är inte lätt att göra mig imponerad. Vill jag veta saker frågar jag någon jag vet har koll eller så läser om det ur säkra källor. Jag låter inte nån snubbe mansplaina fenomenet för mig, kvalificerad för uppgiften genom att han för tillfället är i en romantisk relation med mig. Ibland fick jag känslan av att det var ett av problemen, att jag inte behövde dem för att förklara världen, för att visa mig vägen, för att lära mig att leva. Det var inte som att de ville betala mina räkningar eller hjälpa mig med praktiska saker. Jag fick inte heller känslan av att de ville vara en axel jag kunde luta mig mot när något var jobbigt, så det var inte så de ville att jag skulle behöva dem.

Sen är det såklart nödvändigtvis inte dåligt att känna att man behöver sin partner, eller att i realiteten faktiskt behöva sin partner, men att det skulle vara något så avgörande för relationens varande eller icke-varade, som mina ex gjorde det, till kan jag inte förstå mig på. Är det inte härligt nog att någon vill vara ihop med en utan att de för den sakens skull känner att de behöver en?

Just nu skulle man nog kunna påstå att jag behöver Patrik. Jag skulle dock inte vilja påstå att det är en särskilt trevlig insikt eller upplevelse för mig. Jag skulle inte heller vilja påstå att det är stärkande för relationen. Det är bara tur för mig att han inte utnyttjar det faktum att jag inte bara tycker om, älskar, begär och vill vara med honom utan just nu också behöver honom.

All I wanted was to be wanted
But you’re drowning me deep in your need to be needed
La la la
La la la

I want you, and I want you to want me to want you
But I don’t need you
Don’t need you to need me to need you
That’s just me
So take me or leave me
But please don’t need me
Don’t need me to need you to need me

Annonser

Blodmåne

Min livsångest väckte mig 04.28 så jag tog tillfället i alt att titta på månen som för tillfället är röd. Då jag pga extremt skitiga rutor var tvungen att öppna fönstret och hänga ut för att se fenomenet väckte jag Patrik så han också såg den.

Hade jag varit man hade jag tagit med kamera och stativ upp på Sankt Hans backar för att ta en fin, skarp, bild av blodmånen. Men jag är kvinna så i brist på att kunna be Patrik, som behöver sova, att följa med på ett sådant upptåg får jag nöja mig med att stanna hemma och hänga ut genom fönstret för att ens se den. Det är helt enkelt inte säkert för mig att ge mig ut på sådana äventyr ensam.

Cellprov

Idag har jag varit och lämnat gynekologiskt cellprov för 3:e gången i mitt liv, vilket aldrig är en rolig men ack så viktig sak att göra. Om 6-8 veckor får jag svar så det är bara att hålla tummarna för att allt är ok.

Jag fick svara på frågor om senaste mens, om jag har mellanblödningar samt om jag använder preventivmedel. Angående sista frågan, där svaret är nej*, fick jag verkligen anstränga mig för att inte nämna att jag är sambo. Att det faktiskt finns nån i mitt liv som vill ligga med mig. Att jag faktiskt är älskvärd och knullbar i någons ögon. Som att jag inte vore tillräcklig i mig själv utan det.

Sen var det av med tightsen och upp i gynstolen. Själva provet tog väl någon minut och kändes inte så mycket. Dock tror jag att hon använde latexhandskar för jag är latexallergisk och känner mig lite obekväm nu efteråt. Hu!

IMG_0705Autokorrekt… 

* Living on the edge med ”säkra perioder”.

Så detta är vad som har hänt i mitt liv denna sommar

Igår utlovade jag att nästa blogginlägg skulle förklara varför jag till synes övergett bloggen sen i juni så här är är det:

Jag har haft en väldigt tuff sommar. Mycket på grund av att min pappa dog plötsligt, men inte oväntat, natten till den 23:e juni. Han hade haft problem med hjärtat länge och nu gick det inte längre. Nu kanske vissa blir förvirrade då min biologiska pappa dog i cancer redan i juni 1992, men nu har alltså min PAPPA dött. Pappa som i han som torkat rumpor och tårar (dock inte samtidigt), tvättat och blåst på uppskrubbade knän, värmt burkravioli till lunch, skjutsat hit och dit, varit min pappa när min biologiska pappa inte hade lust att vara det, kort och gott alltid funnits där för mig och min familj. Ja, ända från min födsel fram tills nu. Ingen är perfekt, men i jämförelse med många andra vara han en ängel på jorden!

Detta har såklart varit väldigt jobbigt och omtumlande även om vi vetat att han varit dålig länge. Dels för mig och mina syskon med familjer men framför allt för min mamma som ju blev ensam, förlorade sin make, sin livskamrat och en person som funnits i hennes liv hela hennes liv och som partner i över 50 år. Det är svårt för oss alla att förstå att han är borta för alltid, att det ska vara så här nu, att han aldrig kommer tillbaka. Det känns verkligen helt absurt och orimligt.

Det är alltså främst det som gjort att jag helt enkelt inte orkat skriva, men nu verkar lusten att göra det ha kommit tillbaka igen. Ibland har jag trott att jag är en person som gillar att ventilera när jag mår dåligt, jag skriver ju t. ex. om all möjlig skit man kan tycka att folk inte har att göra med i bloggen, men jag har kommit fram till att när det är som värst blir jag tyst och vill inte prata alls. Sen när jag bearbetat saken själv kan jag sätta ord på mina upplevelser och bloggen är min terapi.

Jag har en hel del ämnen till inlägg flytande runt i mitt huvud just nu som bara behöver tänkas en vända till om och sedan skrivas ner.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 17.30.04Min första jul, med pappa.

Hej igen!

Skärmavbild 2015-09-22 kl. 19.15.24

Här sitter jag och uppmuntrar fetma.

Första inlägget på bloggen på flera månader! Jag har haft en rätt tuff sommar, men jag återkommer till det i nästa inlägg och om varför jag varit AWOL från bloggen sedan i juni.

Idag vill jag istället skriva om #uppmuntrafetma (Instagram) (Twitter). Content warning för fetthatande twitterinlägg och kommentarer på Instagram!

Igår inleddes en temavecka om kroppsideal och kroppssyn i Malou Efter tio i TV4. I första programmet lät de en bloggare som arbetar inom viktminskningsindustrin spy ut sitt fetthat i programmet. Meningen med det var enligt programmet att låta den fetthatande rösten i samhället inleda veckan så man sedan kan förhålla sig till den följande dagar. Jag tänker inte gå in på vad som sades, för det är varken upplyftande eller uppbyggande för någon, oavsett kroppsform. Jag vill bara säga att det var vedervärdigt.

Efteråt följde en hätsk debatt i sociala medier. Ena sidan som hejade på bloggaren och tyckte att hon hade ”rätt inställning” genom att hata andra människors kroppsform. Andra sidan, som jag tillhör, som tycker att de borde hålla käften. Här har jag sammanställt mina Tweets i Storify, för den som är intresserad.

Idag var det Lady Dahmer och Anna från Apan satt i granens tur att dels bemöta fetthatet i gårdagens program men även prata om kroppspositivitet, eller fat acceptance. Det var ett väldigt sevärt inslag, även om man som tittare tyvärr utsattes för fetthatarens åsikter som referensinlägg. Klipp finns i Lady Dahmers blogg.

Det finns ju hur mycket som helst att ta upp angående detta ämne och jag har som sagt var redan skrivit om det på Twitter och Instagram. Idag vill jag dock skriva om vad jag tror ligger bakom att folk blir så provocerade och förbannade över att det finns feta som vill accepteras som de är och påstår att vi uppmuntrar folk att utveckla fetma endast genom att existera och synas i samhället och på nätet.

För det första tror jag att tjockisen är den sista utposten för de som gillar att vara elaka mot andra utan att få skit för det. Nuförtiden är det ju i de flesta kretsarna inte ok att håna folk för varesig hudfärg, normavvikande funktionalitet eller sexuell läggning utan att någon med lite vett säger ifrån. Sen säger jag såklart inte att rasism, funkofobi eller homo/bi/transfobi inte existerar längre för det gör det ju i enorma mängder och på vissa håll i allt mer tilltagande styrka. Det är ”bara” det att t.ex. de som vill vara politiskt korrekta i alla fall inte medvetet och öppet ägnar sig åt sådant eller backar upp sådant beteende. Tjockisen är det dock ok att håna och skratta åt eftersom man gör det under täckmanteln omtanke om deras hälsa eller om samhällsekonomin, vilket gör ALLT ok. Det är ju jobbigt om alla bara måste gå runt och behandla sina medmänniskor med värdighet och respekt. Vart ska man då gå med sina mobbartendenser?

Även människor som annars har vettiga åsikter gillar att hata tjocka, de tycker att det är provocerande att vi pratar om förtryck. Tjockisen kan nämligen ”bara” banta, bli smal och normativ och då är ju allt frid och fröjd så vi ska inte klaga.

Sen tror jag att folk är LIVRÄDDA för att släppa sitt fetthat för de tror att det är det som motiverar dem att äta nyttigt och träna så att de inte går upp i vikt och bli som den förhatliga tjockisen. De tänker sig att ifall de accepterar att det är ok att vara tjock och att även tjocka kan må bra och vara lyckliga kommer de lägga sig på soffan och börja trycka i sig chips och Coca cola som att det inte finns någon morgondag. Denna rädsla tar sig uttryck i fientlighet och hat mot dem som utmanar deras fetthat.

Själv tror jag att fat acceptance är vad detta samhälle behöver. För hälsa och välmående! Hade inte jag gått runt hela mitt liv, inklusive när jag var smal, och hatat min kropp hade jag garanterat mått mycket bättre. Framförallt psykiskt. Kanske hade jag också varit mindre fet för då hade jag inte jojobantat mig till den övervikt jag har nu eller haft den hetsätningsstörning jag försökt hantera i över 20 år nu. Inte för att jag säger att smalare nödvändigtvis hade varit bättre, utan bara som en observation.

Som avslutning, en hälsning från mitt Instagramkonto:Skärmavbild 2015-09-22 kl. 18.51.47

Vad är det som får män att tro att det är OK att fråga främmande kvinnor* om de säljer sex?

CW: Stötande innehåll – män som beter sig som äckel.

Nyligen startades sidan Snubbarna på Facebook. Bakom den är några män som tröttnat på hur kvinnor behandlas på nätet. För att upplysa om omfattningen av näthat mot kvinnor tar de emot och lägger upp screenshots av meddelanden som skickats in till dem från de som utsatts för hatet.

Jag har följt kontot i några dagar och både förfärats över innehållet i bilderna de publicerat samt skrattat åt kommentarerna från personer som följer Snubbarna. Under tiden jag följt har jag observerat ett återkommande tema och ett fenomen jag själv varit med om. Nämligen män som frågar främmande kvinnor som inte på något sätt utger sig för att vara sexarbetare om de säljer sex eller kan tänka sig att göra det.

Mig hände det för ca 10 år sedan efter att jag annonserat på Blocket efter någonstans att bo. Jag hade lagt upp mitt mobilnummer för att presumtiva hyresvärdar skulle kunna kontakta mig. Förutom förslag på rum att hyra fick jag sms från en man som inte hade någon bostad att hyra ut men som dock hade ett annat erbjudande. Jag minns inte exakt vad som skickades fram och tillbaka, men jag minns att han ville erbjuda mig 5000 kr för att gå på dejt med honom. Jag upplyste honom om att varken jag eller mitt sällskap var till salu och att det var jävligt otrevligt och olämpligt av honom att antyda att det eventuellt skulle vara så.

Oavsett om han som skrev så till mig var seriös eller ej var det väldigt obehagligt att vara med om ett sådant övertramp rakt in i min telefon. Det är så svårt att värja sig. Jag har hört talas om liknande historier, men jag hade ingen aning om att det var ett så utbrett fenomen som det verkar vara. Nedan följer tre kollage jag gjort med bilder från Facebooksidan Snubbarna**:

snubbarna1snubbarna2snubbarna3

Jag frågar mig vad det är som får dem att tro att det är ok att bete sig på detta sätt. Det är ju inte som att vi lever i ett samhälle där personer som säljer sex inte utsätts för förtryck på grund av det. Alla vet det. Det är inte för inte som ”hora” är ett grovt skällsord.

Mannen som skrivit texten i den gröna rutan i första kollaget verkar dessutom väldigt medveten om att det han frågar är problematiskt ”ursäkta den här knäppa frågan” och ”jag ber om ursäkt ifall jag sårade dig”, men han frågar i alla fall. ”frågar man inte får man inte veta” säger han, som någon slags slogan från ett undervisande barnprogram, som om han frågat sin biologilärare hur osmos fungerar snarare än om en för honom vilt främmande person kan tänka sig att börja sälja sex till honom. Gällande honom verkar det förövrigt vara ett beteende han går igång på att ägna sig åt då en kommentator på Facebook uppgav att hon fått exakt samma meddelande från honom för något år sedan.

Det är svårt för mig att dra andra slutsatser än att de uppsåtligen vill kränka och nedvärdera kvinnor med sina meddelanden. Maktutövande. Psykisk misshandel på behörigt avstånd. Kvinnohatiskt svineri utan att behöva ta någon konsekvens. Om någon tar illa upp går det alltid att slå ifrån sig med ett ”Men ta det lugnt, det var bara en fråga! Ingen skada skedd, chilla!”. Knappast menar de allvar med sitt erbjudande, hade de velat köpa sex hade de väl vänt sig till någon annan del av internet. Snarare är det ett sätt att sträcka ut ett långfinger och en knytnäve till främmande kvinnor för att säga ”Hej, jag vill bara att du ska veta hur jag ser dig eftersom jag vet att det högst troligt kommer vara en obehaglig upplevelse för dig. Vad ska du göra åt det, VA?”.

Dock verkar jag inte behöva fundera mer då jag kan utläsa svaret på min fråga om varför män som skriver sån skit beter sig så och varför de tror det är ok ur en annan bild på Facebooksidan Snubbarna:

snubbhora

Jag känner att det fan räcker nu. Det MÅSTE tas krafttag mot näthat!

* Med kvinnor i detta inlägg menas såväl kvinnor som andra personer som läses som kvinnor och som på grund av det drabbas av kvinnohat.

** Alla bilder är tagna, med tillstånd, från Facebooksidan Snubbarna. Följ även @snubbarna på Twitter. Jag har dock valt att maskera männen i bilderna här i min blogg, där det inte redan gjorts. Dessutom har jag redigerat för bättre överblick av bilderna och ökad läsvänlighet. I sista bilden klippte jag bort en textsnutt då den var irrelevant för blogginlägget. Klicka på bilderna för att se dem större.

”Hjälp, vi ska föda!”, med tanke på valet i Danmark…

22 % fick Dansk Folkeparti i Danska valet igår. Nästan var fjärde dansk har alltså röstat för en nationalistisk och konservativ politik.

Förra året tittade jag på en dansk dokumentärserie som gick på SVT, en variant av ”One born every minute” eller ”En unge i minuten”, som hette ”Hjälp, vi ska föda!” inspelad 2013.

I ett av avsnitten visste ena paret att de väntade ett barn med läpp-, käk- och gomspalt. En annan var en singelmamma som inte visste vem som var pappan. Kandidaterna var hennes vita danska expojkvän och en kille med asiatiskt ursprung som hon haft en mer kortvarig relation med.

Jag minns att jag blev väldigt beklämd av att andra mamman redan vid ultraljudet frågade lite burdust om det gick att se om bebisen ”var asiat eller ej”. Det visade sig sedan när barnet föddes att det var mannen med asiatiskt ursprung som var pappan.

Sen när bebisarna var födda tyckte jag att det var anmärkningsvärt att föräldrarna till barnet med läpp- käk- och gomspalt inte var de som pratade om att förbereda barnet på ett liv med ett utseende som avviker från normen. Nej, det var det den andra mamman som tjatade om. Inte för att jag tycker att det är rimligt att barn som föds med läpp-, käk- och gomspalt ska bli utstirrade för hur de ser ut utan för att jag vet att det är ett faktum i dagens samhälle. Folk tittar, barn som inte vet bättre kanske pekar. Men att någon skulle behöva stålsättas för att denne ”inte är helt dansk”, som mamman uttryckte det, i dagens globala samhälle kändes dock som en konstig inställning. Nog för att folk är rasister och pekar, stirrar, skriker skit, angriper handgripligen eller till och med mördar i dagens Sverige med, men jag tyckte att hon uttryckte sig rasistiskt. Att hon tänkte rasistiskt. Jag tyckte att det var konstigt att just HON fokuserade så mycket på problem hon tänkte sig att hennes barn kunde få på grund av barnets utseende.

Idag vet jag inte om hon kanske har en insikt i det danska samhället jag inte har. Eller i att inte vara vit Europa. Kanske är det lite av båda. Kanske behöver hennes barn stålsätta sig för det som komma skall.

Nått som är säkert är i alla fall att det borde arbetas för förändring! Men hur gör vi?