”Bakom varje lyckligt förhållande finns en städare”

Jag är sedan ett par år tillbaka listad som man på Facebook för att undvika att överösas med reklam som kallt förutsätter att jag är intresserad av att förändra mitt utseende på olika sätt. Som ”man” på Facebook slipper jag det mesta av sådant, även om de ibland uppmanar mig att bli krallig, men eftersom reklamen inte är riktad till min målgrupp är den lättare att bortse ifrån.

De senaste dagarna har jag dock lagt märke till reklam från ett företag som heter Helpling och som säljer städhjälp. Som person som tidigare städat hemma hos andra och sett det som ett helt ok jobb är jag inte den som är emot städhjälp i sig. Det är reklamens utformning och budskap jag reagerar negativt på. Enligt mig är det väldigt uppenbart att den riktar sig till män (jag vet t.ex. inte om samma reklam dyker upp på Facebook hos personer som är listade som kvinnor) och då män i heteroparrelationer, som vill fortsätta slippa ta sin fulla del av ansvaret för det oavlönade arbetet i hemmet.*Skärmavbild 2014-10-21 kl. 08.45.31

Här avbildas alltså ett par som framställs som kvinna och man, som bråkar över ett berg smutsig disk, där hon skäller som en bandhund och han typ ”Vaddå? JAG?!” Och Helpling då som framställer sig som bättre än familjerådgivning genom att helt enkelt trolla bort bråken genom att trolla bort det som det bråkas om. ”Bakom varje lyckligt förhållande finns en städare”. Mmm, enligt statistik oftast en kvinna som ingår i förhållandet då. Eller så kan man köpa en.Skärmavbild 2014-10-18 kl. 10.47.01

”Brukar du också ”glömma” att dammsuga under mattan?” Vid bråk om det oavlönade hushållsarbetet ser jag det som att det finns fler problem än bara att det är skitigt hemma. Till exempel ett kommunikationsproblem. Antingen har man olika syn på vad som är bra nivå för renlighet i hemmet och har inte kommit överens om var ribban ska läggas. Eller så har man en överenskommelse som en (eller kanske flera) skiter i.

Angående att ha olika syn på vad som är ett rent hem är det rimligtvis en kompromiss som är det bästa. Inte att den som har lägst nivå städar till den och att den med högre nivå städar till sin, eller att någon hyrs in för att jämka skillnaden. Även om det säkerligen är frestande både för de med låg och hög ribba. Att strunta i en överenskommelse visar istället på bristande respekt mot partnern och sådant löses knappast genom att någon annan fixar det den respektlösa ska göra så hen slipper. Det om något är väl att ”glömma” att dammsuga under mattan.

En sak till: Vaddå ”en helpling”? Det låter mer som ”en ompalompier” än person.

Uppdatering: Jag fann just en annons som jag tycker mer sätter fokus på vad det är de försöker säga; ”Trött på att städa?”Skärmavbild 2014-10-21 kl. 10.13.10

SCB om arbetsfördelning

Bilderna är mina skärmdumpar från Facebook.

Kravet på att man ska ha helt skruvad humor

Idag dök det i mitt Twitterflöde upp bland det sjukaste jag läst någon göra under förevändningen ”det var bara ett skämt”. Det var en skärmavbild från Facebook där en kille skrev att han gått fram till en tjock tjej på krogen och drivit med henne angående hennes utseende.

”I approached a fat girl in the disco earlier. She seemed surprised at the attention , and when I asked if she had a pen she quickly said yeah before starting to look in her bag. I said ”well you better get back in it quick before the farmer notices ya got out !” :)”

Uppåt 40 likes så klart.

När han fick mothugg i kommentarerna menade han såklart att han bara skämtade! Tydligen var detta kul. Sen säger han att folk oroar sig för mycket över ”stupid shit” som vikt, men att han inte bryr sig, för han beställde precis kinamat. För det är ju inte alls så att det bidrar till självmedvetenhet om sin vikt att folk ”skämtar” om att de går fram till främmande personer de anser tjocka bara för att vara så elaka de bara kan. Men vad vet jag, jag har uppenbarligen ingen humor. Jag skrattar inte ens åt våldtäktsskämt ju!

Det enda sättet detta kan vara ens skuggan av ”ett skämt” är om det aldrig hände mer än inuti hans huvud. Men det är ändå uppåt väggarna att han tyckte det var lämpligt att skriva ner och lägga ut i sociala medier! Och det är fortfarande inte roligt.

Sen, vad är det för fel på folk som verkar tro att bara för att någon är trevlig mot dem när de kommer fram för att prata betyder det att de är förvånade över att någon visar dem uppmärksamhet? Hade han resonerat likadant angående en normativt ”snygg” tjej? Jag ska ta mig fan aldrig mer vara trevlig mot en främmande person som snackar med mig igen om det finns risk att de tolkar ett leende som att jag är tacksam över att de pratar med mig. Nej det blir sur min, kalla ögon och ”Vad fan vill du?” för hela slanten!

Och vad är det för fel på alla som uppenbarligen tyckte att det var kul och ok att han sa sig ha gått fram till en vilt främmande människa endast och enbart för att kränka denne så grovt han bara kunde. Hon var bara trevlig mot honom och det svarade han med att banka ner henne i skoskaften. Jag har svårt att tänka mig att lika många hade tyckt det var lika skoj om det var nått annat som stack ut med hennes utseende som han gjort sig rolig över, men tjockisar går ju alltid att garva åt för de kan ju banta och bli normativa om de bara skärper sig lite. Det säger i alla fall diverse smala på Twitter.

Om han på allvar gjorde detta hoppas jag att hon svarade honom med en rak höger och sen satte sig på honom när han låg på golvet och kved bland utspilld öl och spottloskor. Fast då hade han väl inte skrivit om det.

För ett år sen protesterade jag lite mot att Elin kallade mig en Fat acceptance-bloggare. Jag kände mig inte som en sådan. Nu börjar jag mer känna att jag vill skriva om det och gör så under kategorin ”Fett”. Kanske tack vare Fetkvinna-kontot på Instagram. Det känns som att det behövs fler tjocka berättelser.

(Om du som delade bilderna med texten vill ha cred är det bara att säga till, jag blev plötsligt lite blyg och vågade inte fråga.)

Alla åsikter behöver inte dryftas!

För en stund sedan läste jag en Tweet med innebörden ”Män blir snyggare med åldern medan kvinnor är snygga till 25 års ålder, sedan går det utför”. Skit jag hört hundra gånger förr och försökt avfärda för mig själv lika många gånger samtidigt som jag nojjat över mitt eget åldrande. Åh detta vårt så förbaskat utseendefixerade samhälle! Under tweeten var mentions med diverse försäkranden om att folks mammor och mormödrar visst var snygga fast de passerat 25. Precis som att påståendet i tweeten haft tillräckligt mycket faktiskt tyngd för att kräva motbevis.

Min första impuls var att blockera twittraren eftersom jag inte vill ha utseendehets intweetad i mitt flöde. Snack om att kvinnor blir fulare med åldern kan generellt sett inte vara ägnat åt mycket mer än att få ALLA kvinnor att må dåligt över sitt utseende. Detta eftersom vi alla blir 25+, om vi får leva, vilket alltså innebär att vi alla en gång blir fula och alltså lite mindre värda eftersom det är så viktigt att vara snygg. Uppenbarligen är det superviktigt. Kolla bara en stor del av kommentarerna under mitt inlägg med vaserna.

Nu säger jag inte att denna specifika twittrare skrev detta för att få andra att må dåligt. Hon var kvinna själv och då är väl risken större att hon talade utifrån någon slags åldersnoja eller önskan om att få försäkran om att hennes påstående inte stämmer, vilket hon också fick. Men jag vill ändå inte se skiten.

Min andra impuls var att raljera över kända män som jag anser har changerat med åldern. Men där hejdade jag mig. Alla åsikter behöver inte dryftas och jag har ingen lust att vara ett rövhål till människa! Dessa män har aldrig bett mig att ha en åsikt om huruvuda de blivit snyggare eller fulare med åldern i mina ögon, så varför skulle jag upplysa dem med ett utlåtande över hur jag värderar deras utseende? Vem skulle bli gladare av det? Även om det är tveksamt att de någonsin hade hittat till mina twittrade åskter om deras utseenden, eller kunnat tillräckligt med svenska för att kunna läsa dem, har jag ingen lust att bidra till detta ständiga värderande av hur folk ser ut för det är ju precis sånt jag är emot!

Behöver jag säga att jag inte vill ha en massa exempel på män som åldrats fult och kvinnor som åldrats snyggt, eller annan utseendehets, i kommentarerna?

”Vi killar vill ha en tjej som ser ut som en VAS!”

Titt som oftast dyker det upp ”välmenande” inlägg från snubbar om vilken sorts kroppar kvinnor borde och inte borde eftersträva att ha, baserat på var ”killar” (som alla tydligen har samma tycke och smak, samt såklart också är heterosexuella) tycker är knullbart.

Från krönikor i Expressen där vi får veta att ”nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.”

Till den lite mindre sofistikerade varianten:20131119-211857.jpg

Gud förbjude att någon skulle få för sig att killar accepterar annat än ”fina bröst” på en kvinna, eller nått.

Detta inlägg får mig dock att undra vad det är för ideal han förespråkar. Jag har ju hört talas om att en kropp som den klassiska Coca cola-flaskan skulle vara eftersträvansvärd utifrån ”den manliga blicken”, men en vas? Var menar han?

Menar han att tjejer ska se ut så här?20131119-211826.jpg

Eller så här?20131119-211818.jpg

Så här?20131119-211809.jpg

Eller så här?20131119-211803.jpg

Eller kanske så här?20131119-211757.jpg

Tycker han att tjejer ska se ut så här?20131119-211751.jpg

Eller är det detta,20131119-211835.jpg

eller detta han pratar om?20131119-211842.jpg

Förvirringen är stor.

(Om någon har ett exemplar av den sista vasen till övers fyller jag år den 12:e december. ;-) )

Vilt blandade tjocka funderingar.

För ett tag sedan blev jag beskriven som ”Fat acceptance-bloggare” på Twitter.  Jag sa inget då, men benämningen gjorde mig lite tagen på sängen då jag aldrig tänkt på mig inte som en sådan. Efter en snabb sökning på min blogg hittade jag två inlägg som jag skulle kategorisera som Fat acceptance, Nej, #hälsohets är inte hälsosamt. Nyckelordet är inte hälsa utan HETS! och GTFO! Det är mindre än 0,4 % av alla inlägg jag skrivit.

Det är så klart inte så att jag reagerade för att jag har nått emot eller ser ner på Fat acceptance, jag är bara inte lika engagerad i det som det finns andra som är. Det finns bloggare som är bra mycket mer insatta och som man kan få både modetips, dagens outfit-bilder och ett sanningens ord om hur det är att leva som överviktig i dagens samhälle (ett tips är Fatshionistas.se). Så vad var det då som fått andra att se mig som en Fat acceptance-bloggare? Är det för att jag är tjock och har en blogg? Gör det mig automatiskt till en ”tjockisbloggare”?

Själv ser jag mig som en feministisk bloggare. För mig är det svårt att se att det skulle gå att kombinera feminism med att se ner på människor för hur de ser ut och vad deras kroppar väger. Att vara emot fat shaming och för fat acceptance hade jag alltså troligtvis varit även om jag hade lyckats hålla mig under BMI 25 efter att jag gått ut grundskolan.

Även om jag inte gillar att vara tjock och tänker mycket på att jag är det har jag ingen lust att gå upp i det. Att jag är tjock är en del av mig, det är inte den jag är, det är så jag ser ut. Lika lite som att söt och vältränad var den jag var innan jag gick upp i vikt.

 

Jag och Patrik kom häromdagen att prata om alla föreställningar om och förväntningar på överviktiga som folk har. Dels har vi det här med att vissa tycker sig ha rätt att kommentera för att ”Du är faktiskt ohälsosamt tjock och då är jag bara snäll som upplyser dig om det!”, fast dom inte alls är snälla utan bara vill ha en legitim anledning att såra. Samtidigt har vi andra förväntar sig att man INTE ska göra något åt sin övervikt ”Varför accepterar du dig inte bara som du är!?”.

För mig blir pressen av båda förväntningar lika stor, dels den att jag ska göra nått åt min övervikt och dels den att jag inte ska göra det för att jag ska vara någon slags tjock förebild som fortsätter vara tjock för att visa att det är ok att vara det. Men var kommer jag och mina behov in i den ekvationen? Är inte min kropp min egen att göra vad jag vill med den oavsett om jag vill ta en glass till eller om jag vill tappa 30 kilo? Det är tillräckligt svårt för mig att förhålla mig till min egen kropp utan att behöva beakta andras förhållanden till den.

 

För ett par veckor sedan Twittrade jag om min ångest över att gå ner i vikt eftersom jag upplever det som att min övervikt som ett skydd mot oönskad uppmärksamhet från män, #vardagssexism. Särskilt eftersom uppmärksamheten från män kommit tillbaka de gånger jag tappat vikt. Mitt fett är min sköld mot omvärlden. Då var det någon som undrade om det inte var så att jag får kommentarer om att jag är fet ändå så att det kanske hade jämnat ut sig. HERREGUD! Vad fan är det för syn folk har på sina medmänniskor? Eller är det ett fall av ”som man känner sig själv känner man andra”?

NEJ JAG FÅR INTE EN MASSA TJOCKISKOMMENTARER PÅ STAN! Det har hänt EN GÅNG att några töntar i en skruttig bil skrek ”Välkommen till Viktväktarna” efter mig en mörk kväll när de tvingats stanna vid ett övergångsställe jag skulle över. Det är klart att det sved och att jag blev både ledsen och arg men det är INGENTING mot alla ”Hej hej, hallå, HALLÅ, HAAAAALLÅÅÅÅ!” och slita-tag-i-på-stan-och-vägra-släppa-innan-jag-går-med-på-att-mötas-upp-för-en-fika jag varit med om. Så tro för guds skull inte att du är en i mängden om du tar dig rätten att kommentera en annan persons kropp. Det är bara ett fåtal idioter per capita som gör sånt.

Idag vaknade jag upp med en bestämd känsla av att Jimmie Åkesson kan dra åt helvete!

Eftersom jag är rädd om mitt blodtryck tittade jag inte på gårdagens Agenda, men jag såg tillräckligt av vad som sades där genom kommentarer om programmet i mitt Twitterflöde. Bland annat snappade jag upp att Jimmie Åkesson pratat om mer konservativa abortlagar och försvarat detta med att det skulle vara en ”harmonisering mot Europa”. Detta är också nått jag idag läst i olika debattartiklar, bland annat denna Debatten mot Arnholm klädde av enfrågepolitikern av Patrik Kronqvist, Expressen:

Om Åkessons förhoppning var att locka fler kvinnliga väljare med sitt utspel lär han bli besviken. Besvikna lär också partiets EU-kritiska väljare bli – för varför menar Åkesson, som annars knappast brukar vifta med EU-flaggan, att irländare och malteser ska få inflytande just över vår abortlagstiftning?

Om jag inte hade varit irriterad hade jag brustit ut i ett gapflabb! Sverigedemokraterna är ju nämligen inte intresserade av någon ”harmonisering med Europa”! De vill inte ens vara EU-medlemmar (Obs! Länk till SD:s hemsida!)! Men jag antar att passar att knipa de russin som behagar dem ur kakan.

EU har dessutom inget abortdirektiv som går att harmonisera och även om EU hade haft det så handlar harmonisering bara om en lägstanivå. Sedan är det upp till varje medlemsland om man vill ha lagar och regler som är ännu bättre för medborgarna. Ett exempel på det är vår föräldraledighetslag som är harmoniserad med EU och samtidigt mycket mer fördelaktig för föräldrar och barn än EU-bestämmelserna på området.

Som jag redan konstaterat i ett tidigare blogginlägg, Nej, foster har ingen arvsrätt, tack och lov, räknas inte embryon, foster eller ofödda barn som medborgare i Sverige. Därför hade en inskränkning i aborträtten knappast kunnat ses som fördelaktig för någon av våra medborgare.

Och ja, jag vet att han inte sa ”Harmonisering med EU” utan ”Harmonisering med Europa”, men eftersom sådant snack till och mer är mer långsökt och korkat än att genom harmonisering med en union vi är medlemmar i göra lagar sämre går en sådan sak knappt ens att diskutera. Våra lagstiftare ägnar sig inte åt harmonisering med länder i Europa för sakens skull och om vi skapar lagar inspirerade av ett annat Europeiskt land kallar vi dem inte ”harmoniserade” med det landets lagar. Så antingen vill SD ha en mer restriktiv rätt till abort än vad vi nu har i Sverige eller så vill de inte det. Men eftersom de uppenbarligen vill det får de också stå för det utan att gömma sig bakom Europa.

Harmonisering av lag beskrivs av Nationalencyklopedin som en: term inom EU-rätten som vanligen innebär att de nationella reglerna i medlemsländerna närmar sig varandra, antingen i så stor utsträckning att de nationella reglerna upphävs (unifiering) eller att vissa nationella regler bibehålls men underkastas gemensamt beslutade krav (approximering). Ni såg det va? Det där speciella ordet? Det stavades ”EU-rätten”.

prolife

”Det är inget skämt – vi förväntas bara garva åt att de unga tjejerna skriker”

Den 12:e september 1998, exakt två månader innan min 17årsdag, var jag i Scandinavium för att se mina idoler med stort I. Vi fick inga biljetter till spelningen i Globen, men mamma var snäll nog att köra mig och min ena syster från Katrineholm till Göteborg.

Det var en riktigt pirrigt sprittande upplevelse. Det kändes så fantastiskt! Jag var så lycklig! Äntligen skulle jag få se bandet vars skivor spelats flitigt i vårt hem så länge jag kunde minnas. Det var nämligen Depeche Mode som genomförde sin The Singles Tour! Bara att tänka tillbaka och minnas får det nästan att tåras i mina ögon. Det var en så härlig dag! Det var en så fantastisk spelning! Jag har sett dem fyra eller fem gånger sedan dess men inget går upp till denna drömkonsert.

Så läser jag idag Hanna Fahls krönika i Dagens Nyheter och tvingas sätta mig in i en händelse jag känt var för obehaglig för att jag skulle vilja riktigt se den.

När ”Vakna med NRJ” ringer upp Sofia låter hon förvånad. Det är programledarna Jakob Öqvist, Martin Björk och Izabella Fröberg hon får prata med. ”Visst är det väl så att du är lite förtjust i Justin Bieber? Är du en belieber?”, frågar de. Sofia skrattar och säger ja, hon är ett stort fan. ”Gulle”, säger Izabella Fröberg. ”Jag visste inte ens att det fanns såna här Justin Bieber-fans”, säger Martin Björk. Programledarna berättar att hon har vunnit en tävling. Hon ska få gå på konserten och träffa Justin Bieber, äta mat tillsammans med honom, ta bilder. Hon kommer att vara helt ensam med Bieber under mötet, bara de två, exklusivt. Sofia blir fruktansvärt glad. Man hör det på hennes röst. ”Ni skämtar!” ropar hon, kan knappt få fram något mer, hon skrattar bara.

Samtalet pågår i drygt två minuter. ”Det roligaste av allt, Sofia, det är att vi har med oss, på linjen, Justin Bieber himself”, säger Jakob Öqvist till slut. Men det finns ingen Justin Bieber på tråden. Det hela är nämligen, bokstavligen, ett skämt. ”Du. Är. SÅ. LURAD!” skriker Martin Björk glatt och drar i gång ljudeffekterna, fanfarer och explosioner. Sofia börjar gråta. I direktsänd radio, i en situation som hon inte har bett om att få vara med i.

Jag blir arg, ledsen och bestört. Fy fan för den brorsan som tyckt att just detta vore en kul grej att driva med syrran om och fy fan för Jakob Öqvist, Isabella Fröberg, Martin Björk och hela jävla NRJ som satte denna båt full av skit i vattnet! Sen ser jag på Twitter hur de förklarar sig. Alla har tydligen inte samma humor, precis som att det är kul att helt poänglöst förnedra någon som på intet sett bett om det och som, helt förståeligt, börjar att gråta i radio. En privatperson. En ung människa.

Men förlåt mig för att jag inte lider av en empatistörning!

Av vissa tweets får jag nästan känslan av att de inbillar sig att det är bra för henne, att de gjort en god gärning och inte alls något som förtjänar ett stort jävla FUCK YOU!

twitt

Jag tänker tillbaka på mig själv när jag var 16 år och 10 månader, mitt emellan barn och vuxen, och mina idoler besökte Sverige för första gången när jag var gammal nog att få se dem. Jag tänker om NRJ hade ringt och drivit med mig angående min ”idoldyrkan” och lurat mig att jag skulle få träffa bandet. Jag tänker på hur jävla ledsen och bortgjord jag hade känt mig. De enda som hade tyckt att det var riktigt jävla roligt hade nog varit mina mobbare, gud vad kul de hade tyckt att det var! Det syskon som hade tyckt att det var en bra idé att göra så mot mig hade väckts med en hård skrevspark varje morgon tills någon av oss sett till att inte längre bo under samma tak. Jag hade antagligen också fått ont i magen varje gång jag såg tillbaka på händelsen, även nu 15 år senare. För det är så jävla elakt! Och det är inte ett dugg roligt!

Jag kan tillägga att jag inte visste hur gammal tjejen var, men att jag ändå står fast vid att det inte är fel eller förminskande att kalla en omyndig tonåring ett barn. Om inte annat för att de omfattas av FN:s barnkonvention, något de ska vara glada över. Dessutom borde Jakob Öqvist hålla käften.

Jag orkar inte med skitsnack!

Jag börjar bli ordentligt trött på skitsnackare och då menar jag SKITSNACKARE!

Jag skiljer nämligen på två olika sorters skitsnack; ventilering och rent jävla skitsnack. Ventilering är enligt mig när man gnäller över någon som betett sig på ett sätt som gjort en arg, frustrerad eller provocerad. T. ex: ”X är så taskig! Igår sa hen att Y har ful näsa, fem minuter senare sa hen att jag och Y har likadana näsor. Tror hen inte att jag fattar att hen vill förolämpa mig?”. Ibland kan man behöva ventilera, visst hade det varit bättre om man tagit upp det direkt med personen som man ser som ett problem. Men det kan vara svårt när dålig självinsikt gör att personen i fråga inte alls vill fatta att det de säger kan uppfattas som kränkande eller erkänna att kommentaren faktiskt var illa menad.

Rent jävla skitsnack är enligt mig när man talar illa om andra personer om saker som inte påverkar någon annan än den personen man talar om, som t. ex: ”Såg du vilken tröja X hade på sig, hur kan hen tro att hen har kroppen att bära upp en sådan? Har du förresten hört att X blivit dumpad av sin senaste kille, ja det går väl inte att stå ut med en så patetisk person som X i längden. Någon koll på vad hen ska göra med sitt liv verkar hen inte ha heller!”. Jag har svårt att se när det är legitimt att bete sig så, även om jag säkert gör mig skyldig till det oftare än jag ens vill erkänna för mig själv.

I min familj är rent jävla skitsnack en umgängesform, den vanligaste umgängesformen. I alla fall damerna emellan, så jag är van. Jag tror att det grundar sig i dåligt självförtroende och rädsla för att bli dömd. Det är inte som att någon ens drar sig för att snacka dynga om något någon annan gör fast de själva gjort exakt samma sak. Att försöka kontra med ett ”Men du då?” brukar dock inte fungera eftersom minnet gärna är selektivt.

Min upplevelse av det har varit att vi inte lär känna varandra för att vi är så upptagna med att lyfta oss själva och trycka ner någon annan (icke närvarande såklart) så att vi inte tar oss tid att verkligen prata med den personen som är framför oss! Istället blir det förutfattade meningar som styr. Vi tror att vi känner varandra fast vi kanske inte har någon koll alls.

Sedan flera år tillbaka är jag som sagt var trött på skitsnacket! Inte för att jag någonsin gillat det men nu har jag fått så mycket nog av det så jag får jobbiga inre reaktioner av det. All negativitet! Jag spyr över all negativitet!!! Häromdagen pratade jag i telefon med min mamma. Direkt efteråt fick jag ångest och dagen efter var jag nästan redo att hoppa framför närmsta tåg. Jag började tänka efter, känna efter. Jag visste att det på nått sätt hängde ihop med min mamma. Sen kom jag på det: Skitsnacket! Inte bara all negativitet utan det faktum att jag vet att de som ägnar sig åt rent jävla skitsnack TILL mig säkerligen pratar likadant OM mig efter att vi skilts åt eller lagt på luren. Den vetskapen är faktiskt inte så kul.

Jag känner att jag behöver bli bättre på att identifiera när samtal börjar gå över i rent jävla skitnack och säga ifrån att jag inte är intresserad av att höra mer. Min kvot är nämligen fylld nu!

”Men jag måste ju få ha en ÅSIKT!!!”

Det finns en felaktig föreställning som säger att Voltaire skulle ha sagt ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.”. Detta är ett citat som börjar bli väldigt utslitet nu i åsiktsinflationens dagar. Oavsett om Voltaire eller någon annan uttryckt detta är jag dock säker på att de åsikter hen var beredd att gå i döden för inte handlade om den banala skit som folk uttrycker idag och vill påstå är skyddsvärd.

På Voltaires tid hade tänkarna, vars åsikter en får anta att citatet handlar om, lite mer seriösa synpunkter. Exempelvis kritik av samtida statsskick. Det existerade då en reell risk att bokstavligt talat förlora huvudet för en åsikt. Den risken finns inte i Sverige idag.

Nu finns det istället de som med sprutande mundiarré hävdar sin rätt att uttrycka åsikter om allt från att kvinnliga journalister borde våldtas till att bloggaren Kissie (länk för det fall någon mot förmodan inte vet vem jag menar) är ful. ”Jag måste få säga vad jag tänker!”; som en ifrågasatt kommentator på Kissies Instagram uttryckte det.

Men nej, du måste faktiskt inte säga vad du tänker. Du måste inte säga vad du tycker. Har ingen bett om din åsikt har du ett val att hålla den för dig själv! Om den enda verkan som uttryckandet av åsikten ger är att göra någon ledsen är det knappast viktigt att vädra den. Att berätta för en annan person att man finner dennes utseende oattraktivt kommer knappast att förvandla världen till en bättre plats.

Alla åsikter som uttrycks idag är såklart inte banala. Detta är ju t. ex. i mångt och mycket en åsiktsblogg, jag har många åsikter och är också intresserad av vad andra tycker och tänker. Jag hävdar bara att det finns åsikter som inte fyller någon funktion att uttrycka, förutom för att göra den eller dem man har åsikter om illa. Att påstå att dessa borde åtnjuta något slags moralisk åsiktsfrihet (jag pratar nu inte om reell åsiktsfrihet eftersom sådan bara rör förhållanden mellan staten och det allmänna) som gör att alla borde få uttrycka dem oemotsagda OCH få respekt för dem som om de vore essentiella ur en demokratisk synvinkel är ju bara löjligt.

En annan aspekt av ”man måste få ha en åsikt!” är att allt som sägs och skrivs påstås vara åsikter och därmed särskild skyddsvärda. Men allt är inte en åsikt. En åsikt är en persons sett att se på något, som t.ex: Jag tycker att vi borde införa republik i Sverige.

Här följer ett exempel på något som påstås vara en åsikt men inte är det:

Nu i dagarna har vi pratat mycket på Twitter om en bloggare på ”Men’s world”, en tidning jag aldrig hört talas om innan, som påstod sig ha en hårresande teori om att kvinnor som blivit våldtagna är roligare för män att knulla eftersom, ja läs själva (artikel i Metro). Jag orkar inte ens skriva det, för det är så hemskt och kränkande mot oss som någon gång i livet blivit utsatta för sexuella övergrepp.

Så igår skrev chefredaktören för Men’s world ett blogginlägg om detta och om att ”det är ju tråkigt om nån blir upprörd” och bla bla bla men ”Man får inte skriva vad som helst och Men´s World ska vara ett forum för alla människor. Men åsikter, såväl tuffa, provocerande eller ödmjuka, har alla rätt att ha och uttrycka här på sajten.”.

Det är bara det att ett påstående om att ha en teori, som man också anser sig kunna understödja med anekdotiska bevis ”Den är baserad på både många personliga erfarenheter (Av vad då? Knull med våldtagna? [min anmärkning]) och oräkneliga berättelser jag hört från vänner som blivit utnyttjade” inte är en åsikt. Det är att säga sig nära på veta om att någonting faktiskt är på ett visst sätt, ett påstående man anser sig ha underbyggt med fakta vilket gör det ännu mera troligt att det faktiskt kan vara som man säger. Det uttrycker inget man anser sig tycka. Det uttrycker något man anser sig tro eller till och med veta; ”Jag har förstått att det är så”. Ett sådant påstående är mycket mera farligt än vad en åsikt någonsin kan vara eftersom den, i detta fall, påstår att det skulle finnas en starkt positiv sida till sexuella övergrepp. Tänk om en sjuk person med våldtäktsfantasier som tycker sig ha en sexuellt hämmad flickvän eller kvinnlig bekant anammar detta som ett godkännande av att göra sina fantasier till verklighet?

Slutligen, med tanke på Men’s world-historien: En annan sak jag stör mig på är att chefredaktören verkar vilja göra den till nått ”Ja men hon tjejen som blev intervjuad av bloggaren tog inte denna fråga så hårt så, slutet gott, allting gott!”. Men det som fråga förklädda påståendet om våldtagna kvinnors extra trevliga knullbarhet till nytta för alla som ligger med henne handlar faktiskt inte bara om just henne. Även om hon berättat öppet att hon blivit våldtagen! Det handlar om ALLA kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt och annat sexuellt våld.

Slut-shaming skiva jag inte hade låtit mina barn lyssna på.

I alla fall inte utan ett samtal om innehållet.

Nu har jag inga barn och jag tvivlar på att de jag kanske får kommer att lyssna på denna skiva eftersom den redan är gammal, men hade jag haft barn som velat lyssna på den hade jag i första hand känt att jag inte ville det och i andra att jag  hade velat prata om värderingar den sänder ut och varför de är fel.

Skivan är Destiny’s child-plattan Survivor från 2001. En riktig hitplatta som sålde över 6 miljoner exemplar över hela världen. Ett av dessa exemplar köpte faktiskt också coola syntharen sedan så länge jag kan minnas-jag när det begav sig. När man tittar på låtlistan och även på hur bandet marknadsfört sig skulle man kunna tro att det är en riktig Girl Power-skiva: Independent Women, Survivour, till och med låten Bootylicious som handlar om att vara stolt över sina kurvor. Men sen kommer en låt, den fjärden singeln från den skivan, som bara får mig att känna; Vad i helvete är detta?

”You’s a nasty (nasty), trashy (nasty)
Sleazy (nasty)  classless (nasty)

Nasty put some clothes on, I told ya
Don’t walk out your house without your clothes on, I told ya
Girl what you thinkin’ bout lookin’ that to’ down, I told ya
These men don’t want no hot female that’s
Been around the block female, you nasty girl”

”You make it hard for women like me
Who try to have some intergrity
You make it hard for girls like myself
Who respect themselves and have dignity
You nasty girl, you nasty, you trashy
You classless girl, you sleazy, you freaky
N A S T Y ya nasty, F R E A K Y ya freaky
Girl where’s your P R I D E, put some clothes on”

Jag hade kunnat citera hela texten här för den är bara en enda lång Slut-shaming rant om att tjejer som klär sig utmanande ska klä på sig mer för att annars är de äckliga och då kommer inga män vilja ha dem. I hopp om att hitta något slags försonande drag har jag lusläst texten. Jag hoppades på någon slags disclaimer om att det är fel att döma folk på detta sätt, men det existerar inte. Låten är enligt Wikipedia skriven av tre karlar och så Beyoncé Knowles, som nog de flesta vet vem det är. Sen videon där de pekar och skakar på huvudet. Jag undrar bara vad fan de tänkte?

Låten får mig att vilja skrika ut ”Vem fan bryr sig om vad ”dessa män” vill ha?! Det är bättre att vara ensam än att anpassa sig för att bli älskad av någon som tydligen inte kan älska en som man är!”. Och så texten om att tjejer som klär sig sexigt, eller slampigt om man vill använda det uttrycket, och bejakat sin sexualitet skulle förstöra för dem som klär sig mer konservativt och håller på sig? Kom igen! Det vet väl alla att det inte fungerar så!

Snarare är det alla Slut-shameare som ger sig på sina medsystrar som förstör för oss alla! Om vi istället fokuserar på att stötta varandra och jobba emot föreställningar om kvinnlig sexualitet kommer alla att tjäna på det. Systerskap istället för Slut-shaming!

Men men… de avslutade ändå hela skiva med den obligatoriska att prisa herren Gud som varit så god mot dem-låten så då var väl allt ok ändå? *kräks*confident

Bilden hittade jag här, jag vet dock inte källan, tyckte bara att den var så härlig.