Alla dessa falska, själviska kvinnor

Jag höll på att skriva bloggens längsta titel på detta inlägg. ”Kvinnor och vår tendens att både nu och genom historien lura män att bli föräldrar eller inte föräldrar, beroende på vad männen för tillfället vill i den aktuella delen av världen”.

Häromdagen skrev Lady Dahmer ett blogginlägg om hur kvinnor alltid förväntas vara män till lags, att män alltid förväntas få bestämma och om att hon och hennes man fått sitt tredje barn tillsammans fast han egentligen till en början inte var så sugen på att få ett tredje barn.

Lite snabba tankar kring detta med att skaffa barn. Jag måste rätta mig angående en grej bara, det är inte per automatik ”den som inte vill” som får bestämma. Det handlar snarare om vad män vill. Att män får och förväntas få bestämma.

Många många många kvinnor skaffar nämligen barn för att mannen vill även fast de själva inte vill. Ofta fler än hon tänkt. Och trots att hon ger upp sin kropp samt riskerar liv och hälsa så är detta mer självklart för många än tvärtom. Få rycker på axlarna åt det. Jag har träffat så många kvinnor som berättat att ”ja jag ville egentligen bara ha ett barn men Kalle ville så gärna ha minst två tihi så jag gav med mig”. Inga konstigheter. Kvinnor som ger med sig är så pass normaliserat.

Flera protesterade och sa att de minsann aldrig hört talas om att tvärt om någonsin skulle hända i Sverige, det vill säga att män skulle förmå sina kvinnor att få barn fast de inte vill. Jag skrev en kommentar om mitt exempel som är ett starkt minne från barndomen om en kompis mamma som öppet på en födelsedagsfest berättade om att hon egentligen inte ville barn men det ville hennes man och därför hade hon fått sina två döttrar med ett års mellanrum för att ”få det överstökat”.

Förutom att jag själv vet minst detta exempel jag nämnt ovan och förutom att jag tycker att det är ett extremt etnocentriskt perspektiv på saker (alltså att män aldrig bestämmer när det blir barn mot kvinnors vilja) och ting menar jag att vi ska ha en sak jävligt klart för oss:

Föreställningar om att kvinnor lurar eller tvingar till sig barn är kvinnohat baserat på föreställningar om att att män i vårt svenska samhälle inte antas vilja ha barn och att det är synd om dem när barn blir till. Att spela detta i händerna och gå med på den diskursen är att aktivt utöva hat mot kvinnor.

Nedan har jag bäddad in en video från The Guardian som heter The imams, the Taliban and the condom som handlar om debatt kring preventivmedel i Afghanistan. Videon visar vissa mäns negativa syn på kvinnors makt över sin reproduktion, men även arbete som pågår för att förändra attityder till mer kvinnovänliga sådana.

https://embed.theguardian.com/embed/video/global-development/video/2015/nov/04/family-planning-clinic-afghanistan-taliban-contraception-video

Här är alltså tongångarna en annan, baserad på att männen här vill att kvinnorna ska föda barn, många barn. Här antas kvinnor bara längta efter att lura män från föräldraskap. Det sägs att om en kvinna får makten över sin reproduktion kommer hon använda den till att inte få några barn. ”Om vi gav kvinnor ett val skulle de aldrig få några barn och det hade varit en synd”.

Om vi i Sverige inte varit för fokuserade på att begränsa kvinnors sexualitet hade det väl låtit likadant här för 100 år sen och det gjorde det kanske, jag är ingen historiker så jag vet inte. Jag har mest läst diskussioner om att vi med preventivmedel skulle börja knulla som män och att det hade varit dåligt.

Man behöver inte vara ett geni för att se sambandet mellan vad mäns vilja är och hur den aktuella kulturen ser på kvinnors makt över reproduktion. Alltid förväntas vi vara vrånga lurendrejare. I Sverige pratas det om kvinnor som lurar till sig barn från stackars män som inte har nått annat val än att bli pappor och betala miljoners miljarder i underhållsstöd. Uj uj uj.

Jag är så jävla trött på att lyssna på detta kvinnofientliga prat! Sluta låta män sätta agendan hela tiden och berätta för oss vilka vi är!

Lady Dahmers inlägg:
Jag tvingade Oskar att skaffa ett tredje barn
Kvinnor förväntas vara män till lags

Moderskap igen

Jag kommer alltid på så smarta saker när jag är ute och går, så jag borde ha ett litet anteckningsblock med mig för att skriva ner dem.

Idag kom jag att tänka på ännu en grej angående föräldraskap och moderskap och det är pressen det lägger på ett förhållande. Även om en kämpat hårt för att ha ett så jämställt förhållande som en kan inbilla sig att en kan ha brukar mycket ställas på sin ända när barn kommer in i bilden. Det är inte konstigt att så många relationer spricker under småbarnsåren.

Förutom det uppenbara att en inte får sova, inte kan eller vill ligga lika mycket som innan samt inte har lika mycket tid för varandra finns andra aspeker en kanske inte tänkt på. Som att vanor en har som är helt ok när det inte finns barn kan göra ens respektive asförbannad när barn är med i bilden.

Det händer t.ex. att jag tittar på min sambo och tänker ”Det här han gjorde nu som jag är helt ok med hade jag gått i taket över om vi hade haft barn”. Som när han säger ”Jag ska också gå upp nu” när jag vaknar på morgonen, men sen vänder sig om och somnar om i två timmar till. Eller när han bestämmer sig för att spendera månader åt att spela igenom alla Resident Evil-spelen varje ledig minut. Det stör mig alltså inte nu, till och med är det lite skönt med egentid när han sover och jag är vaken eller när han hänger i vardagsrummet när jag är i köket. Detta eftersom vi bor i en etta och därför nöter rätt hårt på varandra när båda är hemma och vakna samtidigt. Hade vi haft barn hade jag dock antagligen stått och måttat stekpannan i gjutjärn mot huvudet på honom eftersom båda dessa beteenden lämpat över allt ansvar för barnet på mig.

Säkerligen gör jag hundra saker som hade irriterat honom lika mycket. Men mammor förväntas i längre utsträckning än pappor anpassa sina liv efter barnen. Ta bara en sån sak som att mammor uppmanas ha all möjligt typ av tålamod med att pappor kanske ballar ur efter förlossningen ”Det är faktiskt en jättestor omställning att bli pappa!!!” medan mammor knappt kan ta en öl med polarna 6 månader efter förlossningen utan omvärldens hårda dom om undermåligt föräldraskap, än mindre dra till Kos med brudarna och leka tonåring i en vecka.

Moderskapet

Det här med att fundera över föräldraskap, eller snarare moderskap, verkar vara något jag ägnar mig åt om vårarna. De senaste veckorna tror jag att det var Fanny som väckte tankar hos mig, samt samtal i podcasten Glädjeflickorna (med Lady Dahmer, Mondo Kanel och Flickvänsmaterialet. Fanny skrev för 1-2 veckor sedan flera inlägg bland annat om den förmodade driften att skaffa barn och Glädjeflickorna pratar ofta om moderskap i olika sammanhang.

Jag känner fortfarande att barn inte är nått för mig, än eller någonsin, men jag funderar mycket på vad det innebär att välja bort moderskapet. Framförallt på hur jag föreställer mig att moderskap uppfattas från andra och hur det påverkar mödrar.

Jag tänker mig att moderskap är ett av våra starkaste tecken på manlig bekräftelse. Precis som att äktenskap är ”titta, en man tyckte att jag var bra nog att gifta sig med mig” blir moderskap ”titta, en man tyckte jag var bra nog att föda hans barn”. Jag tänker mig att det är därför samhället ser ner på de som föder barn utan en mans godkännande. Jag tänker mig att det påverkar hur vi ser på de som inte anses ha uppnått dessa eftertraktansvärda tecken på bekräftelse från män. Att de ses som misslyckade i livet, oavsett vad de annars uppnått.

Vi förväntas känna en så otrolig tillfredsställelse i moderskapet så inget annat går upp mot det. Ett barn ångrar man ju aldrig, sägs det. Jag tänker mig att det kan bidra till att så många känner tomhet och ångest när den där tillfredsställelsen inte infinner sig så fort barnet kommer upp på bröstet. Det vänds ju oundvikligen emot en, oavsett om det är andra som dömer än en själv.

Nu försöker jag komma på någon bra slutkläm, men den verkar sitta långt inne. Men vad jag tänker är väl att det är problematiskt just det här att moderskapet känns som den främsta bekräftelsen och som någon alla kvinnor förväntas eftersträva. Samt att vi ses som själviska häxor utan hjärta om vi medvetet låter bli att utleva detta idealliv.

Förskola som lösning för barn med stökig hemmamiljö?

”För barn som inte trivs på förskolan är det kanske bättre att vara hemma. För barn med en stökig hemmiljö är det kanske bättre med långa dagar på förskolan. Barn som går på en trygg, lugn förskola mår bättre än barn som går på en förskola med stor personalomsättning och dåliga lokaler. Det är självklarheter alltihop.”

Citatet är från Underbara Claras blogg där hon uppmanar till mindre svart-vitt tänkande kring förskola och mer gråzoner. Bra så. Men jag kan inte låta bli att reagera på meningen jag fetstilat. Retoriken känner jag nämligen igen. Den ältas i evighet av såväl kommunala förvaltningar som sysslar med förskola, politiker och till och med lärarförbundet. Jag tror inte att någon av dem menar något illa med det, men jag ser stora problem i resonemanget.

Jag frågar mig om lösningen för barn med ”stökig hemmiljö” verkligen är att fly hemmet till långa dagar i förskolan? Är inte det bara en extremt lat och billig lösning från kommuners håll? Rimligtvis har också de barnen snarare en rätt till en trygg uppväxt, även i hemmet. Varför läggs inte resurserna där? Och märk väl att jag inte pratar om att alla dessa barn ska få placering i familjehem (de gamla fosterhemmen) såvida det inte behövs ändå. Nej, resurser borde läggas i ”stökiga hem” så att de kan bli mindre stökiga.

Det är inte som att de menar att de där långa dagarna på förskolan skulle bidra till att hemmamiljön blev mindre stökig, det har jag aldrig hört någon argumentera för. Jag har bara hört diskussioner om att mer tid i förskolan ger mindre tid i den stökiga hemmiljön. Dessutom hade diskussioner om fördelarna av att barnen inte är hemma varit att lägga orättvist ansvar på barnen för att bidra till den stökiga hemmiljön när den knappast är deras fel.

Det är kanske bäst att jag pratar klarspråk här. När man pratar ”stökig hemmiljö” menar man inte folk som är stressade, skriker på sina barn lite för mycket och har lite skit i hörnen av hemmet. Nej, man menar de där familjerna som man sänker rösten lite när man pratar om. Den där man antingen har kontakt med soc angående eller tror att man kanske någon gång i framtiden behöver ta kontakt med soc angående.

Jag är själv uppvuxen i ett hem där det var rena rama kriget från morgon till kväll. Skrik och gap och bråk och slagsmål. Så illa så jag fortfarande är totalt allergisk mot att folk höjer rösten mot mig. Allvarligt talat alltså. Skulle Patrik skrika åt mig hade jag brutit ihop och allvarligt funderat på separation.

Någon gång såg jag en person från nykterhetsrörelsen skriva om att vissa former av ”stökig hemmamiljö” bara skedde i familjer där spriten tagit över. Men jag hade det exakt så i vårt knappt-ens-en-jullättöl-på-julafton-hem. Jag har ibland tänkt att det kanske såg fint ut på ytan, men jag tror inte det. Jag tror att folk såg, de bara sa inget.

Nu gick jag visserligen varken på dagis eller hos dagmamma, men jag vet inte om det hade varit något andningshål för en blyg och introvert person som jag. I alla fall inte långa dagar. Det är inte som att man sysslar med konstant lugn mysmiljö för att väga upp eventuell ”stökig hemmiljö” dagarna i ända på förskolan. Nej, det är glädje och skratt blandat med stressmoment där med. Lek, bråk, skrik, konflikter, vänskap, lärande allt i en salig blandning.

När folk pratar förskola och långa eller korta dagar pratar de om barn som individer med olika behov. Men även barn med ”stökig hemmiljö” är väl individer med olika behov? De blir inte till en enda homogen massa bara för att deras föräldrar eller vårdnadshavare av någon anledning inte klarar av att erbjuda en lugn hemmiljö. Och vad är det som säger att just dessa barnen inte går på en enhet med stor personalomsättning och dåliga lokaler?

Jag vet inte vad som hade varit lösningen i vårt fall, men kanske bara att någon hade sett och satt in någon form av resurs, om så bara samtal för alla inblandade hade varit guld värt. Någon som hade sett och sagt ifrån att det inte var ok. Någon som hade brutit mönstret. Att vistas på dagis/fritids långa dagar för att slippa ”stökig hemmiljö” hade dock inte känts bra alls för mig. Jag ville ha en lugn hemmiljö. Inte dagis eller fritids. Dessutom finns ju bråket kvar när man kommer hem, oavsett hur långa dagar man spenderar hemifrån.

Även om förskolan är guld värd, särskilt när det är en bra sådan (ja, jag är medveten om att det finns förskolor eller förskoleavdelningar med problem, det ska vi inte blunda för heller), förtjänar alla barn en icke-stökig hemmiljö, eller i alla fall att hemmiljön är mer icke-stökig än stökig. Där de kan få tid, uppmärksamhet och kärlek av förälder eller vårdnadshavare.

Att låta insatsen vid konstaterad ”stökig hemmiljö” stanna vid att barn går långa dagar på förskola eller fritidshem är inget annat än ett svek från samhällets sida. Förskola är inte istället för hem och ska inte användas som sådan. Förskolepedagoger och barnskötare är inte föräldrasubstitut och ska inte vara det heller. De är komplement till hemmiljön för att barn ska kunna lära och utvecklas.

Och ja, de är också till för att vuxna ska kunna balansera arbete och familjeliv.

Bebis, barn, föräldraskap, bebis, barn, föräldraskap, bebis, barn, föräldraskap.

Jag har på allvar börjat fundera på att sterilisera mig. Det är nått med VALET, att skaffa barn eller ej, som stressar mig nått enormt. Att jag kan välja. Att jag kan välja fel. Det hade varit lite skönt att inte ha ett val, att bara ha ett ”Nej, jag kan inte få barn!” att förhålla mig till. Om inte annat hade det väl fått folk att hålla käften. Men tänk om jag ångrar mig?

Jag läste en artikel om att fertiliteten dyker vid 35 års ålder (ca 3 år kvar då) och fick ångest. Fast jag vet om att det är så. Riskerna ökar ju med. Både gällande missfall, missbildningar och förlossning. Man ska inte vänta för länge. Man ska tänka på sina begränsningar. Annars kan det vara för sent. Ajja bajja dumma lilla fröken!

Essure hade ju varit smidigt, tänk att bara kunna få det fixat på 15 minuter till en vanlig vårdkostnad, men det verkar ha en del biverkningar. Traditionell sterilisering är ett inte helt okomplicerat ingrepp, samt dyrt beroende på var i Sverige man får ingreppet utfört.

Att Patrik tar på sig steriliseringen är inte en vettig lösning i dagsläget. Detta eftersom han inte är odelat positiv till att jag steriliserar mig och på så sätt gör så att det där ”Vi vet inte” blir till ett ”Nej, aldrig!”. Dock hade det varit skönt att slippa oroa mig för graviditet, eftersom jag inte använder p-hormoner sedan ett par år tillbaka (vilket är jättepositivt på många plan!) och därför känner mig som en olycka redo att hända (det enda som är negativt).

Att vara kvinna och 30+ är (i alla fall i mitt fall) att ständigt få frågan om när jag tänker bli mamma. Samt att bli ifrågasatt varje gång jag berättar att jag inte vill ha barn. ”Men du kommer ju bli så ensam!” ”Du kommer att ångra dig!”. Att prata i positiva ordalag om andras barn är väl nått jag får sluta med, för då kommer alltid ett ”Men är det inte dags att du skaffar EGNA barn då?”. Är det inte dags att du slutar mäta mig efter din måttstock, full med könsbunden bias över kvinnliga önskningar, förväntningar och beteenden? Eller nått.

Jag börjar bli rätt less och förbannad på ifrågasättandet, just för att det får mig att börja tvivla på vad jag vill. Det får mig att helt vilja sluta prata med dessa föräldraskapsivrare. För jag har egentligen aldrig velat ha barn och ju mer jag observerar familjer med barn, desto mindre vill jag att det ska bli mitt liv.

För att lindra ångesten försöker jag prata med Patrik, men det går inte för en man att sätta sig in i hur det känns att ha ett bäst-före-datum gällande fertiliteten. Han kan ju alltid träffa någon yngre att testa med ända tills han tycker att det inte längre är moraliskt försvarbart att sätta ett barn till jorden. Jag har de här åren. Sen är de slut. Och jag vet inte hur det kommer att kännas. Jag hoppas att jag inte kommer att bry mig!

Dessutom är jag väldigt osugen på att drabbas av graviditets- och förlossningsskador och känner att samhället inte är helt är ärligt mot oss kvinnor gällande dem. Allt mellan himmel och jord är ju så förbannat natuuuuurligt, men om man inte vill vara ”naturlig” på det sättet då?

Någon sa att barnnormen är starkare än heteronormen idag, och det är nog sant. Alla förväntas vilja skaffa barn någon gång, på något sätt. Då blir vi som nog inte vill det så jäkla udda. Samt provocerande. För det finns tydligen inget mer provocerande än personer som inte vill dela andras livserfarenhet, som ser på dem och säger ”Nej tack!”. Även om det kanske snarare är så att vad man säger är ”Ja tack!” till ett annat sätt att leva.

Vit jul 2013

20121214-130959.jpgFirar ni vit jul i år? Nej, jag pratar inte om fält täckta av ett gnistrande vitt täcke och snötyngda granar, utan om alkohol.

I år behöver jag egentligen inte ta ställning, för såvida det inte står ett barn i starkt behov av jullunch på min tröskel den 24:e december kommer vi fira jul utan människor under 30 års ålder närvarande. Ändå gick jag in på vitjul.se och skrev under med mitt namn. Enligt mig hör nämligen inte barn och alkohol ihop, eller snarare tycker jag inte att barn och onykterhet går ihop, och då varken i form av att de är fulla själva eller att de behöver umgås med fulla vuxna. Detta är en åsikt jag varit av så länge jag kan minnas. Jag vet att många inte tycker som jag och jag kräver inte att man ska göra det heller, men jag vill berätta om hur jag tänker angående detta ändå.

Jag är uppvuxen i en familj med föräldrar som pendlat mellan nykterism och absolutism. På sin höjd var lättöl ok i vårt hem, min styvpappa ville ha det till jul och påsk. Detta var både på grund av religiösa och ideologiska skäl, men främst ideologiska. Både min mamma och min pappa HATAR (och hatade, eftersom min pappa inte lever längre) sprit. Min mammas styvpappa kunde ibland bli för full och hon har berättat om jular som spårat ur. Varför min pappa hatade sprit hann jag aldrig fråga honom, jag kommer bara ihåg att det var så. Jag har alltså aldrig behövt hantera att mina föräldrar varit fulla i min närhet.

Det är svårt för mig att säga om jag hade mått dåligt om jag nu sett mina föräldrar onyktra eftersom det aldrig hänt, men jag kan i alla fall säga att jag inte känner ett stygn av saknad över att jag missat denna erfarenhet. Man kan ju då fråga sig hur jag kan tycka att barn och onykterhet inte hör ihop eftersom jag inte har erfarenhet av det och inte borde kunna uttala mig, men jag tar gärna andra på deras ord om att det var jobbigt för dem som barn att umgås med onyktra vuxna. Dessutom tycker jag själv att det är viktigt för mig att känna mig i full kontroll över situationer där jag har någon form av ansvar och det känner jag inte att jag är om jag har druckit.

Själv är jag inte nykterist, men jag dricker mig väldigt sällan onykter nuförtiden. Senast tror jag var midsommar 2010 och jag fick betala för det dan efter med en bakfylla som jag trodde skulle spränga mitt huvud! Det låter som en klyscha, jag vet, men jag kan ha roligt utan sprit. Ärligt talat har jag nog roligare för jag slipper ångesten dan efter när jag får för mig att jag skämt ut mig och pratat för mycket om saker som ingen vill lyssna på.

Som sagt var ska jag alltså inte fira jul med barn i år så jag behöver inte låta bli att dricka alkohol om jag inte vill, i alla fall inte på grund av den anledningen. Kanske kommer det slinka ner lite vin, lite öl eller lite vinglögg (10%), kanske inte. Fördelen med att ha vuxit upp med spritfria jular, påskar och midsommaraftnar är att alkohol inte ingår i min festtradition. Likaså för min sambo som vuxit upp med en mamma och en styvpappa som inte gillar smaken av alkoholhaltiga drycker. Därför får jag inte känslan av att jag försakar något om jag inte tar en (eller två eller tre eller fyra) nubbe till sillen. Det är rätt skönt.

————————————————————————–

(Inlägget är en repris från 2012, men gäller lika väl nu som då.)

Barn som tidsfördriv?

När jag ändå skriver om barnalstrande kan jag lika gärna spinna vidare på det ämnet och slänga ut lite tankar i etern.

En av invändningarna mot att inte bli förälder jag hört är ”Men vad ska ni då göra om dagarna?!”. Jag måste säga att jag inte riktigt förstår frågan. Ett av de stora problemen i dagens samhälle är knappast att dygnet har för många timmar så man aktivt måste leta upp saker att fylla dem med. Dessutom är väl barn inget man ska alstra för syftet att ha något att göra om dagarna, ett tidsfördriv?

En av anledningarna till att detta tankesätt finns tror jag är att vi i vår kultur ser ner på folk som inte måste kämpa för att ha tid för sig själva. Tid då de inte gör någonting ”vettigt”. ”Hen har för mycket fritid!” är knappast en komplimang. ”Åt sysslolösa hjärtan, händer och sinnen hittar Djävulen jobb att göra”, eller nått.

Så vad är de som så hett eftertraktar saker att fylla dagarna rädda för? Att inte ses som lata och sysslolösa? Eller försöker de hålla livsångesten som kan krypa upp på en när en har tid att tänka efter på stången?