Förskola som lösning för barn med stökig hemmamiljö?

”För barn som inte trivs på förskolan är det kanske bättre att vara hemma. För barn med en stökig hemmiljö är det kanske bättre med långa dagar på förskolan. Barn som går på en trygg, lugn förskola mår bättre än barn som går på en förskola med stor personalomsättning och dåliga lokaler. Det är självklarheter alltihop.”

Citatet är från Underbara Claras blogg där hon uppmanar till mindre svart-vitt tänkande kring förskola och mer gråzoner. Bra så. Men jag kan inte låta bli att reagera på meningen jag fetstilat. Retoriken känner jag nämligen igen. Den ältas i evighet av såväl kommunala förvaltningar som sysslar med förskola, politiker och till och med lärarförbundet. Jag tror inte att någon av dem menar något illa med det, men jag ser stora problem i resonemanget.

Jag frågar mig om lösningen för barn med ”stökig hemmiljö” verkligen är att fly hemmet till långa dagar i förskolan? Är inte det bara en extremt lat och billig lösning från kommuners håll? Rimligtvis har också de barnen snarare en rätt till en trygg uppväxt, även i hemmet. Varför läggs inte resurserna där? Och märk väl att jag inte pratar om att alla dessa barn ska få placering i familjehem (de gamla fosterhemmen) såvida det inte behövs ändå. Nej, resurser borde läggas i ”stökiga hem” så att de kan bli mindre stökiga.

Det är inte som att de menar att de där långa dagarna på förskolan skulle bidra till att hemmamiljön blev mindre stökig, det har jag aldrig hört någon argumentera för. Jag har bara hört diskussioner om att mer tid i förskolan ger mindre tid i den stökiga hemmiljön. Dessutom hade diskussioner om fördelarna av att barnen inte är hemma varit att lägga orättvist ansvar på barnen för att bidra till den stökiga hemmiljön när den knappast är deras fel.

Det är kanske bäst att jag pratar klarspråk här. När man pratar ”stökig hemmiljö” menar man inte folk som är stressade, skriker på sina barn lite för mycket och har lite skit i hörnen av hemmet. Nej, man menar de där familjerna som man sänker rösten lite när man pratar om. Den där man antingen har kontakt med soc angående eller tror att man kanske någon gång i framtiden behöver ta kontakt med soc angående.

Jag är själv uppvuxen i ett hem där det var rena rama kriget från morgon till kväll. Skrik och gap och bråk och slagsmål. Så illa så jag fortfarande är totalt allergisk mot att folk höjer rösten mot mig. Allvarligt talat alltså. Skulle Patrik skrika åt mig hade jag brutit ihop och allvarligt funderat på separation.

Någon gång såg jag en person från nykterhetsrörelsen skriva om att vissa former av ”stökig hemmamiljö” bara skedde i familjer där spriten tagit över. Men jag hade det exakt så i vårt knappt-ens-en-jullättöl-på-julafton-hem. Jag har ibland tänkt att det kanske såg fint ut på ytan, men jag tror inte det. Jag tror att folk såg, de bara sa inget.

Nu gick jag visserligen varken på dagis eller hos dagmamma, men jag vet inte om det hade varit något andningshål för en blyg och introvert person som jag. I alla fall inte långa dagar. Det är inte som att man sysslar med konstant lugn mysmiljö för att väga upp eventuell ”stökig hemmiljö” dagarna i ända på förskolan. Nej, det är glädje och skratt blandat med stressmoment där med. Lek, bråk, skrik, konflikter, vänskap, lärande allt i en salig blandning.

När folk pratar förskola och långa eller korta dagar pratar de om barn som individer med olika behov. Men även barn med ”stökig hemmiljö” är väl individer med olika behov? De blir inte till en enda homogen massa bara för att deras föräldrar eller vårdnadshavare av någon anledning inte klarar av att erbjuda en lugn hemmiljö. Och vad är det som säger att just dessa barnen inte går på en enhet med stor personalomsättning och dåliga lokaler?

Jag vet inte vad som hade varit lösningen i vårt fall, men kanske bara att någon hade sett och satt in någon form av resurs, om så bara samtal för alla inblandade hade varit guld värt. Någon som hade sett och sagt ifrån att det inte var ok. Någon som hade brutit mönstret. Att vistas på dagis/fritids långa dagar för att slippa ”stökig hemmiljö” hade dock inte känts bra alls för mig. Jag ville ha en lugn hemmiljö. Inte dagis eller fritids. Dessutom finns ju bråket kvar när man kommer hem, oavsett hur långa dagar man spenderar hemifrån.

Även om förskolan är guld värd, särskilt när det är en bra sådan (ja, jag är medveten om att det finns förskolor eller förskoleavdelningar med problem, det ska vi inte blunda för heller), förtjänar alla barn en icke-stökig hemmiljö, eller i alla fall att hemmiljön är mer icke-stökig än stökig. Där de kan få tid, uppmärksamhet och kärlek av förälder eller vårdnadshavare.

Att låta insatsen vid konstaterad ”stökig hemmiljö” stanna vid att barn går långa dagar på förskola eller fritidshem är inget annat än ett svek från samhällets sida. Förskola är inte istället för hem och ska inte användas som sådan. Förskolepedagoger och barnskötare är inte föräldrasubstitut och ska inte vara det heller. De är komplement till hemmiljön för att barn ska kunna lära och utvecklas.

Och ja, de är också till för att vuxna ska kunna balansera arbete och familjeliv.

Extra val, nyval.

För första gången sedan 1958 behöver vi i Sverige alltså genomföra ett extra val. Det kommer ske den 22 mars 2015.

Detta får mig bara att känna mig totalt mentalt utmattad. Jag får huvudvärk bara av att tänka på det för jag är så jävla trött på skiten, aka det politiska läget i Sverige. Valet i september var illa nog. Vem vet hur det går i mars efter sådan turbulens som varit de senaste månaderna?

Det finns i alla fall två saker jag inte kommer göra fram till nyvalet:
1. Jag kommer inte säga åt SD-väljare att läsa på här eller där för att få reda på vad partiet de röstat på egentligen står för. Jag tror nämligen att de är fullt medvetna om det, jag tror nämligen att jävligt många i detta land är inskränkta rassar eller bara människor som i största allmänhet gillar konservativ extrempolitik. Jag tror heller inte att det eviga ”de är för korkade för att veta vad de röstar på och det säger jag som enligt mig själv är så fantastiskt intelligent så det förslår” kommer att leda till att färre personer röstar på dem. Man behöver nämligen inte vara så smart för att fatta vad de står för ELLER för att känna av när folk tycker de är ens intelligensmässiga överman och ser ned på en, vilket knappast gör folk mer vänligt inställda mot sina medmänniskor. Så folk kan väl vara vänliga att sluta slå sig för bröstet med att de besitter grundläggande läsförsåelse? Det gör nämligen de flesta andra också.
2. Jag kommer inte uppmana folk att gå och rösta. Att man ska gå och rösta är väl bara helt jävla underförstått och en totalt överflödig kommentar som redan sagts och skrivits tusen gånger.

Däremot tänker jag gå och rösta den 22 mars.

Jag ville verkligen inte gå upp idag

Vaknar upp i en stad i ett land där båda nu har ett styre i minoritet. Det känns allt annat än stabilt.

Ur ett Lundensiskt perspektiv gick SD fram starkt både i kommunen och i riksdagen. För riket fick de över 7 % fler röster jämfört med förra valet och gick upp till 12,9 %. I denna stad gick de från 3 till 5 mandat i kommunfullmäktige.

Ett parti som ogillar olika angående allt annat än ”män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor”, de enda könen de erkänner som existerande, är tredje största parti.

Jag har svårt att känna för att vara en av de 87 % som inte röstade på SD igår. För mig känns det som ett sluttande plan, som att vi kommer sitta i val efter val och se vårt antal krympa samtidigt som vi slår oss för bröstet med att vara i majoritet, tills vi inte är det.

Jag har svårt att känna för ”Don’t panic! Organize!”-bilden som sprids i sociala medier nu, för det är exakt samma sak som vi sa för 4 år sedan. Vi kan konstatera nu att vad vi än tänkte oss som organisering har misslyckats. Vi behöver en annan strategi.

Jag tror inte att det går att ändra på missnöjet, som ju enligt de som har koll är det största anledningen till SD:s framgångar, från gräsrotsnivå. Jag tror att det behövs en regering som tydligt visar att vi kan ha välfärd, flyktingmottagande och invandring samtidigt och som tydligt visar att det inte är så att invandringen tar pengar från något annat.

Dessutom måste det från toppnivå sluta daltas med rasister och nazister och bidra till att rasismen blivit rumsren.

Även om jag idag inte tror att SD någonsin kommer få ensam majoritet ska vi inte inbilla oss att de nått taket för hur mycket de kan växa.

Sverigedemokraterna talar till folks sämsta sidor

Man vet man blivit gammal när ens ungdom
Börjat glittra som Allens Manhattan
Dan före dan

Idag längtar jag tillbaka till mina tonår på 90-talet. När nynazismen kändes som ett hanterbart hot. När det bara var en grupp missförstådda unga, främst män, i socialt och eller ekonomiskt utanförskap som fångats av ideologin. När allt bara kunde bli bättre, när allt bara SKULLE bli bättre. När mänskliga rättigheter gick framåt. Idag känns det inte så längre. Idag känner jag bara hopplöshet och ångest.

Och jag känner mig svingammal, som om all kraft gått ur mig.

70 år. Mindre än en mansålder. Var det så lätt för Europa att glömma? Tydligen är det så.

Jag kommer, som tidig 80-talist, från en generation som i skolan fick möta människor som överlevt förintelsen. Jag har inom ramen för mina föräldrars politiska engagemang hängt med Nina och Jerzy Einhorn, tagit del av deras berättelser och visdom. Det är vi som föder och uppfostrar morgondagens medborgare nu. Kommer det att märkas? Har vi lärt oss nåt? Har vi lärt oss nåt som tydligen inte förmedlats till alla de ute i Europa som röstat brunt igår?

Tidigare har jag käckt och förhoppningsfullt försökt tänka att nazism, rasism, transfobi, homofobi, kvinnohat och alla andra medmänsklighetsfrånvända tankegångar som folk bygger vidrig politik och vidrigt beteende på kommer att dö bort med äldre generationer. Att progressiviteten kommer att skapa det bättre samhället av sig själv. Nu är jag inte lika säker. Nu känns det bara som att historien upprepar sig.

Häromdagen började Patrik prata om att vi kanske skulle skaffa ett barn ändå, att uppfostra till en trevlig person och vi pratade om hur det skulle vara och om allt vi skulle lära hen. Idag känns sterilisering som det bästa alternativet igen. Och då hade vår unge ändå varit sådär härligt flyga under radarn normativt vit som vi är.

Sverigedemokraterna talar till folks sämsta sida. Den småaktiga, skitiga, hatiska sidan som vi alla har mer eller mindre av.

Vissa säger att tiggarna haft effekt i valet. Kan det vara så? Ja, kanske. För nog är det obekvämt, beklämmande och JOBBIGT att skåda mänskligt lidande i vitögat på en daglig basis. Att ryckas ur sin komfortzon. Det tycker jag med, men jag är inte dummare än att jag fattar att klumpen i magen inte har med tiggarna i sig att göra, utan känslan av hopplöshet över att det inte går att på egen hand skapa någon varaktig positiv förändring för dem. Det pratas om att de är ”organiserade”, jag hoppas verkligen det! För då kommer den lilla hjälp en kan avvara till nytta för alla.

Så var det det här med abort igen…

Så var det dags att snacka aborträtt igen. Denna fantastiska rätt vi kvinnor i Sverige har att välja om vi vill bli föräldrar just då eller ej, samt att göra en trygg och säker abort ifall vi då inte vill det.

Sverigedemokraterna har tydligen plockat upp den bollen, och enligt uppgift har organisationen Ja till livet hakat på dem och ger dem sitt stöd, eftersom de tydligen inte skyr något medel för sina mål.

Jag känner personligen att människor som är för aborträtt men samtidigt också för sänkning av abortgränserna är dåligt pålästa. Ett argument jag ofta hör är ”Men att sänka gränsen för fri abort till vecka 12 är väl ok för kvinnorna borde ändå ha hunnit göra den innan dess!”. Med tanke på att 95 % av aborterna som utförs görs innan vecka 12 tycker jag att det är att sparka in öppna dörrar!

Så varför tycker jag inte att vi ändå kan sänka gränsen till 12 veckor om nu ändå de flesta aborter görs innan den veckan?

Först kanske vi ska ta lite fakta om abortgränser i Sverige:

  • Fri abort gäller fram till graviditetsvecka 18.
  • Mellan vecka 18-22 får abort göras om man fått tillstånd av Socialstyrelsen. Sådana tillstånd brukar utfärdas t. ex. om fostret har en missbildning eller om den gravida är ung.
  • Efter vecka 22 kan man få tillstånd att göra abort endast om fostret är så sjukt eller missbildat så det inte förväntas kunna leva utanför livmodern.

Under graviditeten kan olika undersökningar göras för att ta reda på sannolikheten att fostret har missbildningar kromosomförändringar, eller säkert om fostret har kromosomförändringar. Fosterdiagnostik med ultraljud erbjuds runt graviditetsvecka 18. Det så kallade KUB-testet utförs (om man vill och har rätt till det via sitt Landsting) i graviditetsvecka 11-14.  Fostervattenprov, där man kan upptäcka om fostret har fel på sina arvsanlag, utförs i vecka 15-17 om man vill göra ett sådant. Moderkaksprov kan utföras i vecka 11 om resultat önskas tidigt i graviditeten, men varken det eller fostervattenprovet är helt riskfria ingrepp.

Som ni ser hade resultatet av de flesta av dessa tester troligtvis kommit först efter graviditetsvecka 12, vilket hade inneburit att i stort sett ALLA föräldrar som fått ett dåligt besked  och därför vill avsluta graviditeten inte bara hade varit tvungna att handskas med känslor kring att avsluta en kanske högt önskad graviditet. De hade också varit tvungna att invänta Socialstyrelsens beslut i deras fall, vilket säkert hade inneburit en stress i sig samt också med hög sannolikhet skjutit upp aborten rent tidsmässigt. Är det verkligen något att sträva efter?

Sen finns det också en missuppfattning att fri abort är samma sak som att det är gratis att göra abort. Så är inte fallet utan man får betala vanliga patientavgifter vilket med eventuella återbesök kan kosta ända upp till gränsen för högkostnadsskyddet.

Lästips:
Om man vill läsa vad jag skrivit om tramset om ”Harmonisering av aborträtt med Europa”: Idag vaknade jag upp med en bestämd känsla av att Jimmie Åkesson kan dra åt helvete!

Om det här med tjejers ansvar att inte bli våldtagna

Häromdagen uppmärksammade media att Norges nyblivna barn-, jämställdhets- och integrationsminister (hur I HELVETE tänkte de där!?) Solveig Horne (Frp) 2011 ska ha uttryckt att ”Tjejer har också ett eget ansvar när det gäller våldtäkter, att inte hamna i de situationerna och våldtäkterna beror till stor del på invandrade män med en medeltida kultur.” Idag menar hon såklart att hon inte skulle ha sagt så i dagsläget, men ändå. En gång har hon i alla fall tänkt så och dessutom är det knappast en ovanlig ståndpunkt.

Frågan är snarare om den ståndpunkten inte är vanligare än den där ansvaret för brottet våldtäkt helt läggs på gärningsmannen.

Jag kan förstå tankar om att människor har ett eget ansvar att inte råka illa ut, men då mer som en del i självbevarelsedriften. Jag tycker till exempel att man har ett ansvar att inte springa runt och lattja på ett spårområde (där man ju för övrigt inte FÅR hänga om man inte har nått där att göra) om man inte vill riskera att bli påkörd av ett tåg. Blir man i ett sådant fall påkörd av ett tåg är det kanske inte lokförarens fel. Jag kan också tycka att det nog är smart att hålla sig borta från att sätta sin hand över öppen låga om man inte vill bränna sig.

Men att göra bedömningen att det torde vara riskfritt för en att umgås i sällskap med män, antingen män enskilt eller män i grupp, borde inte falla inom kategorin ”ansvar att inte hamna i de situationerna”! I alla fall inte om man inte vill att vi ska börja hänge oss åt total könsseparatism och driva på tankar om att alla män är djur som bara är ett erotiskt pirr i skrevet bort från att begå våldtäkt.

Att bli våldtagen är liksom inget som tjejer bara råkar ut för sådär ”oj hej hoppsan vad tokigt det blev” för att hon inte var tillräckligt medveten om sin omgivning, inte tog tillräckligt ANSVAR att inte hamna i den situationen. Det är en brottslig, aktiv handling, som en gärningsman väljer att begå mot henne.

Och nej, våldtäkt beror inte på invandrade män ”med en medeltida kultur”. Det behöver man inte ens gå in och titta på anmälda och dömda våldtäkter för att inse. Det är bara att titta på diskursen om våldtäkt som förs mellan vita, västerländska män OCH KVINNOR idag så fullkomligt överöses man med åsikter som rimligtvis tillhör medeltiden. Som ”Om hon hade kort kjol får hon skylla sig själv!” och annan misogyn skit.

Uppdatering: Strax efter att jag lagt upp detta inlägg tweetades en artikel från Politism.se in i mitt flöde ”Det här barnet förtjänade inte att våldtas, men…”, som belyser precis vad jag menar i sista stycket.

Ja, VAD har ett politiskt parti med att en av deras förtroendevalda begått brott i det privata…

Igår gick jag in på en artikel på Expressen.se och reagerade negativt över formuleringar i den. Artikeln handlade om att en Sverigedemokratisk politiker, som står på valbar plats till kyrkovalet den 15:e september och som även innehar förtroendeuppdrag inom sin kommun, misstänkts för ofredande av ett 12årigt barn. ”Enligt flickan hade han erbjudit henne pengar för att hon skulle ta av sig kläder och visa upp vissa delar av sin kropp.” När tidningen intervjuade ordföranden för den lokala SD-föreningen uttryckte hen sig såhär: ”Ordföranden tror inte att misstankarna kommer att skada Sverigedemokraterna. – Det här är mer en tragedi för honom och hans familj, än det är för partiet, säger han.”

Min reaktion blev naturligtvis ”Glöm det 12åriga offret, detta är en tragedi för SD-mannen som misstänks ha ofredat henne!”

Ja, vi ska förutsätta att folk är oskyldiga tills de är dömda. MEN jag vänder mig starkt mot den kultur som på senare år uppvisats i Sverige mot brottsoffer, särskilt mot kvinnor som utsatts för sexualbrott. Nämligen att man på grund av oskyldighetspresumtionen av gärningsmannen ska betrakta brottsoffren som illvilliga lögnare tills motsatsen bevisats! Än värre då när det kommer en friande dom och vissa tar det som otvivelaktiga bevis på att anmälan varit falsk och baserad på lögner.

Jag twittrade också ut min reaktion, och som alltid när man uppmärksammar brott som en aktiv Sverigedemokrat begått får man mothugg om att det väl inte har nått med Sverigedemokraterna att göra och att man därför inte borde nämnt partiet.

När man blir medlem i ett politiskt parti förutsätts man dela det partiets värderingar. Gör man inte det kan man bli utesluten. Att vara medlem i ett parti är inte heller något man är bara vardagar mellan 8 och 17 med en timmes lunchrast, det är något man är dygnet runt. Som aktiv medlem som till och med blivit förtroendevald faller det på sin egen rimlighet att man ses som en representant för partiet. Det hörs ju på namnet, FÖRTROENDEVALD. Man har fått förtroendet att för partiets räkning bedriva politik i en kommun, ett landsting eller på riksnivå. Med erhållande av ett skattefinansierat politikerarvode. Ett förtroendeuppdrag är inget jobb! Begår man som förtroendevald partipolitiker ett brott så kommer det otvivelaktigt att reflektera negativt tillbaka på partiet, och både media och privatpersoner kommer att finna det särskilt anmärkningsvärt.

När man söker upp ett parti för att bli aktiv medlem är det bara partier som har svårt att rekrytera som kastar in en i politiska uppdrag utan att ha känt efter om man är en lämplig representant för partiet. Har man varit aktiv i en annan del av landet brukar ens före detta lokalpolitiska partikamrater ringas upp av den nya lokalföreningen, så att de kan få referenser och en uppfattning om ens lämplighet. Men oavsett hur mycket man försökt kolla upp en person kan man alltid råka ut för att ha engagerat rötägg som representanter för ens politik. Det är genant för ett parti och kan, om än tillfälligt, skada partiets anseende.

Det var pinsamt för Socialdemokraterna när Håkan Juholt hängdes ut för att han fått ekonomiska ersättningar han inte hade rätt till. Det var pinsamt för Kristdemokraterna när en kommunpolitiker (som mina föräldrar kände via politiken då han var aktiv i grannkommunen) åkte dit för att ha barnporr i datorn han till och med hade på det lokala partikansliet. Det är pinsamt för Sverigedemokraterna när en politiker som har förtroendeuppdrag för dem begår brott. Det är pinsamt! Media och folk tänker ”Men deras politik stödjer väl inte sådant beteende så då borde dessa personer, som till och med har politiska uppdrag och lyfter ersättning betalad via min skatt, veta bättre än en genomsnittlig privatperson”.

”Men hur är det Sverigedemokraternas FEL att han kanske ofredat ett barn?”. Det är ingen som säger att det är partiets fel, men likt förbannat kastar hans beteende en skugga på partiet just för att han ÄR en person de lyft fram som redig nog att vara valbar till kyrkovalet och inneha ett politiskt uppdrag i en kommun! Sverigedemokraterna har krafttag mot brottslighet som en av sina viktigaste frågor. Det är klart det är relevant när en av deras aktiva politiker då begår brott! Det är klart att det är intressant för media och allmänhet! Det är klart man då inte bara ska sopa det under mattan för det om något skadar ett politiskt parti!

Som förtroendevald politiker får man, i olika mån beroende på politiskt uppdrag, finna sig i att vara en offentlig person. Som politiskt parti får man finna sig i att ens förtroendevaldas beteende reflekterar tillbaka på partiet, på både gott och ont.

Slut i huvudet

Idag har jag spenderat dagen på detta hotell, Elite hotel Ideon i Lund. Vi har haft utbildningsdag och snackat lokalplanering. Det är inte de lättaste nötter att knäcka!
Utsiktsbilden har jag tagit från hotellets 19:e våning. Tyvärr tog jag ingen bild åt hållet där vi bor. Det var mycket närmre hem än jag trodde. I alla fall fågelvägen, promenadvägen var kanske inte lika nära.

20130522-185911.jpg

20130522-185932.jpg

Idag vaknade jag upp med en bestämd känsla av att Jimmie Åkesson kan dra åt helvete!

Eftersom jag är rädd om mitt blodtryck tittade jag inte på gårdagens Agenda, men jag såg tillräckligt av vad som sades där genom kommentarer om programmet i mitt Twitterflöde. Bland annat snappade jag upp att Jimmie Åkesson pratat om mer konservativa abortlagar och försvarat detta med att det skulle vara en ”harmonisering mot Europa”. Detta är också nått jag idag läst i olika debattartiklar, bland annat denna Debatten mot Arnholm klädde av enfrågepolitikern av Patrik Kronqvist, Expressen:

Om Åkessons förhoppning var att locka fler kvinnliga väljare med sitt utspel lär han bli besviken. Besvikna lär också partiets EU-kritiska väljare bli – för varför menar Åkesson, som annars knappast brukar vifta med EU-flaggan, att irländare och malteser ska få inflytande just över vår abortlagstiftning?

Om jag inte hade varit irriterad hade jag brustit ut i ett gapflabb! Sverigedemokraterna är ju nämligen inte intresserade av någon ”harmonisering med Europa”! De vill inte ens vara EU-medlemmar (Obs! Länk till SD:s hemsida!)! Men jag antar att passar att knipa de russin som behagar dem ur kakan.

EU har dessutom inget abortdirektiv som går att harmonisera och även om EU hade haft det så handlar harmonisering bara om en lägstanivå. Sedan är det upp till varje medlemsland om man vill ha lagar och regler som är ännu bättre för medborgarna. Ett exempel på det är vår föräldraledighetslag som är harmoniserad med EU och samtidigt mycket mer fördelaktig för föräldrar och barn än EU-bestämmelserna på området.

Som jag redan konstaterat i ett tidigare blogginlägg, Nej, foster har ingen arvsrätt, tack och lov, räknas inte embryon, foster eller ofödda barn som medborgare i Sverige. Därför hade en inskränkning i aborträtten knappast kunnat ses som fördelaktig för någon av våra medborgare.

Och ja, jag vet att han inte sa ”Harmonisering med EU” utan ”Harmonisering med Europa”, men eftersom sådant snack till och mer är mer långsökt och korkat än att genom harmonisering med en union vi är medlemmar i göra lagar sämre går en sådan sak knappt ens att diskutera. Våra lagstiftare ägnar sig inte åt harmonisering med länder i Europa för sakens skull och om vi skapar lagar inspirerade av ett annat Europeiskt land kallar vi dem inte ”harmoniserade” med det landets lagar. Så antingen vill SD ha en mer restriktiv rätt till abort än vad vi nu har i Sverige eller så vill de inte det. Men eftersom de uppenbarligen vill det får de också stå för det utan att gömma sig bakom Europa.

Harmonisering av lag beskrivs av Nationalencyklopedin som en: term inom EU-rätten som vanligen innebär att de nationella reglerna i medlemsländerna närmar sig varandra, antingen i så stor utsträckning att de nationella reglerna upphävs (unifiering) eller att vissa nationella regler bibehålls men underkastas gemensamt beslutade krav (approximering). Ni såg det va? Det där speciella ordet? Det stavades ”EU-rätten”.

prolife