Myten om våldtäktsmannen som gömmer sig i parker och mörka gränder, m.m.

Dagens debatt i mitt Facebook- och Twitterflöde har kretsat kring olika former av övergrepp. Först såg jag det Malin Michea skrev om en Facebooksida där tjejer hängdes ut med avslöjande bilder de skickat till killar via internet. En sida som Facebook inte stänger ner trots innehållet och många anmälningar. Reaktionerna Malin med flera som protesterade fick av killar som gillade sidan var helt hårresande.

Malin blev också intervjuad av Nyheter24 och även under den artikeln  dök det upp helt sjuka kommentarer, ni kan läsa utdrag ur vissa av dem från både Facebook och artikeln i hennes blogginlägg här. Min favorit, om än kanske inte så vidrig, kränkande och sjuk, är nog den under artikeln där en person som kallar sig Lestat lägger ut någon slags skolgårdsretorik och jämför med att dra tjejer i håret som förklaring till killarnas beteende. Helt utan kritik över densamma såklart; ”Steget inte mycket längre att dra ”tjejen” in hästsvansen i ren desperation för att de inte vet hur de skall hantera sin ”känslor” och inte vet hur de skall kommunicera och processa signaler.”. Jag kan ju också se hur det övergreppstillåtande klimatet som finns och länge funnits på många skolor kan göra så att vissa grabbar inte fattar var gränserna går, men jag tycker knappast att det är en ursäkt eller ens en förklaring till deras beteende.

En annan kommentar under artikeln som jag fastnade speciellt för är den jag klippte in i teckningen jag slängde ihop nu under kvällen. Varför tror folk att våldtäktsmän gömmer sig i parker och mörka gränder? Det är ju allmänt känt att våldtäktsmän vet att de lättare får napp hemma i det egna sovrummet.

Jag blir trött på skuldbeläggandet som går ut på att kvinnor kan undvika våldtäkt genom att bete sig på ett visst sätt, typ hålla sig väl påklädda och inom hemmets fyra väggar. Men så är det ju inte och det borde väl alla veta nu. Men det finns ju vissa som bara anser att överfallsvåldtäkter är ”äkta våldtäkter”. Vad de anser att sexuellt tvång inom nära relationer är vet jag inte. Tjejer som ångrat sig efteråt och känt stort sug efter skadeståndspengar antar jag. Det är inte direkt några altruistiska mysmänniskor som hyser dessa åsikter.

Jag läste en kommentar på Twitter som gick ut på att alla ju borde fatta att det är värre att bli våldtagen av en främling än någon man känner, skriven av Dispatch Internationals Ingrid Carlqvist. Det är klart det är läskigt som fan att bli överfallsvåldtagen, man vet inte vad snubben har för sjukdomar eller om han är en mördare. Men det är trots allt så att flest kvinnor blir våldtagna och mördade av någon de känner, någon de har en romantisk relation till eller någon de haft en romantisk relation till. Jag behöver inte gissa, jag vet att det är jävligt jobbigt att utsättas för övergrepp av en person jag litade på, som sade sig älska mig, i mitt hem där jag borde kunna känna mig trygg. Jag har inget behov av att sitta och jämföra lidande.

20140110-220445.jpg

Det är svårt att skriva om våldtäkt idag utan att nämna den hårresande friande domen som kom i Lunds tingsrätt idag. Jag kan säga att det idag var en jobbig dag att vara en sexuellt aktiv kvinna i denna stad. För vilket skydd har vi? Det är i fallet obestridligt att kvinnan sagt nej och att mannen uppfattat nejet, men han säger sig ha trott, utan att de hade en sådan överenskommelse, att hennes nej var uttryck för en önskan om dominanssex och därför körde han på trots hennes protester. Metro skriver: ”Kvinnan sa gång på gång att hon inte ville och skrek så högt att hon till slut svullnade upp i halsen och inte kunde skrika mer. – Jag uppfattade hennes nej som en del av det sexuella spelet, berättar mannen i förhör. Förklaringen godtas av Lunds tingsrätt som friar den 27-årige mannen från misstankarna om våldtäkt.”.

Jag börjar undra om ”Jag trodde hon ville bli dominerad” är det nya ”Jag blev så skärrad av bilolyckan så jag drog i mig ett helrör EFTER den och det är därför jag är full, jag var absolut inte full när jag krockade jag lovar!”. Tydligen kan män vinna framgång i rätten genom att köra sådan retorik.

20140110-233517.jpg(Inte min bild, okänt ursprung.)

Jag börjar också undra vad som egentligen krävs av kvinnor för att män ska anses fatta när ett nej är ett nej. Ska vi behöva ta med oss tillhyggen så vi kan karva eller bränna in feta NEJ!!! i bröstet på dem? Alla vill inte göra våldsamt motstånd när de blir utsatta för sexuellt våld, eftersom risken då är jävligt stor att förgriparen slår tillbaka. Alla vill inte riskera liv och lem bara för att slippa våldtas men vi borde naturligtvis också skyddas av lagen! Domar som den som föll i Lunds tingsrätt idag är sådana som kommer att tvinga fram en samtyckeslagstiftning, för att kunna säkerställa rättssäkerhet!

”Men vaddå? Ska man behöva ha skriftliga kontrakt då ELLER?!” Ja, VARFÖR INTE? Jag funderar faktiskt på att dra upp ett sådant för mig och Patrik att skriva under. Inte för att vi har några problem med att uttrycka vår vilja att ligga med varandra med ord och gärning, utan mer som ett föredömligt exempel. Samt för att visa att det faktiskt inte är osexigt, samtycke är ju det sexigaste som finns (i alla fall enligt individer med en hälsosam sexualitet).

Kanske är det dags att avliva myten om att man inte får våldta i Sverige, för det verkar onekligen vara så att man får det. Oerhört få anmälda våldtäkter leder till åtal, ännu färre åtal leder till fällande domar och om beviskraven är så höga som det som ställts i Lunds tingsrätt idag kan vi nog i det närmaste skita i våldtäktslagstiftningen helt. Det är svårt att hävda en rätt till sin kropp som inte existerar juridiskt i det territorium där man befinner sig. Att idag ställa sig i Lund och vråla ”Man får inte ligga med mig om jag inte vill!” känns lika riktigt som om jag skulle ställa mig i Dubai och skrika ”Jag får köra bil!”.

Så var det det här med abort igen…

Så var det dags att snacka aborträtt igen. Denna fantastiska rätt vi kvinnor i Sverige har att välja om vi vill bli föräldrar just då eller ej, samt att göra en trygg och säker abort ifall vi då inte vill det.

Sverigedemokraterna har tydligen plockat upp den bollen, och enligt uppgift har organisationen Ja till livet hakat på dem och ger dem sitt stöd, eftersom de tydligen inte skyr något medel för sina mål.

Jag känner personligen att människor som är för aborträtt men samtidigt också för sänkning av abortgränserna är dåligt pålästa. Ett argument jag ofta hör är ”Men att sänka gränsen för fri abort till vecka 12 är väl ok för kvinnorna borde ändå ha hunnit göra den innan dess!”. Med tanke på att 95 % av aborterna som utförs görs innan vecka 12 tycker jag att det är att sparka in öppna dörrar!

Så varför tycker jag inte att vi ändå kan sänka gränsen till 12 veckor om nu ändå de flesta aborter görs innan den veckan?

Först kanske vi ska ta lite fakta om abortgränser i Sverige:

  • Fri abort gäller fram till graviditetsvecka 18.
  • Mellan vecka 18-22 får abort göras om man fått tillstånd av Socialstyrelsen. Sådana tillstånd brukar utfärdas t. ex. om fostret har en missbildning eller om den gravida är ung.
  • Efter vecka 22 kan man få tillstånd att göra abort endast om fostret är så sjukt eller missbildat så det inte förväntas kunna leva utanför livmodern.

Under graviditeten kan olika undersökningar göras för att ta reda på sannolikheten att fostret har missbildningar kromosomförändringar, eller säkert om fostret har kromosomförändringar. Fosterdiagnostik med ultraljud erbjuds runt graviditetsvecka 18. Det så kallade KUB-testet utförs (om man vill och har rätt till det via sitt Landsting) i graviditetsvecka 11-14.  Fostervattenprov, där man kan upptäcka om fostret har fel på sina arvsanlag, utförs i vecka 15-17 om man vill göra ett sådant. Moderkaksprov kan utföras i vecka 11 om resultat önskas tidigt i graviditeten, men varken det eller fostervattenprovet är helt riskfria ingrepp.

Som ni ser hade resultatet av de flesta av dessa tester troligtvis kommit först efter graviditetsvecka 12, vilket hade inneburit att i stort sett ALLA föräldrar som fått ett dåligt besked  och därför vill avsluta graviditeten inte bara hade varit tvungna att handskas med känslor kring att avsluta en kanske högt önskad graviditet. De hade också varit tvungna att invänta Socialstyrelsens beslut i deras fall, vilket säkert hade inneburit en stress i sig samt också med hög sannolikhet skjutit upp aborten rent tidsmässigt. Är det verkligen något att sträva efter?

Sen finns det också en missuppfattning att fri abort är samma sak som att det är gratis att göra abort. Så är inte fallet utan man får betala vanliga patientavgifter vilket med eventuella återbesök kan kosta ända upp till gränsen för högkostnadsskyddet.

Lästips:
Om man vill läsa vad jag skrivit om tramset om ”Harmonisering av aborträtt med Europa”: Idag vaknade jag upp med en bestämd känsla av att Jimmie Åkesson kan dra åt helvete!

Triggervarning!!!: Herregudrun hjälpe alla som anmäler våldtäkt i Umeå tingsrätts upptagningsområde!

Stor triggervarning! När jag läste denna artikel höll jag nästan på att skrika rakt ut och börja gråta. Detta är magstarkt men extremt viktigt!

20130515-160605.jpgHmmmmm… Undrar om denna hade varit skön att få uppkörd i Mumindalen. Hmmm… Antagligen inte, men jag tror jag kör upp den i en annan persons vagina utan att höra mig för om att det verkligen är ok! Jag menar, jag kan väl inte förväntas fatta att det kanske inte är en så bra idé? Oh well… Polarn!
Sära benen hon håller ihop!

Umeå tingsrätt har friat tre killar som stod åtalade misstänkta för våldtäkt (länk till artikel i Folkbladet). Vad som är obestridligt är att de under en fest fört upp en tom vinflaska i underlivet på en tjej så att hon började att blöda. Tjejen hävdar att hon försökte knipa ihop benen men att killarna tvingade isär dem. Tingsrätten tycker att hon är trovärdig. MEN:

Tingsrätten menar att tjejens uppgifter om att hon till en början höll isär benen är trovärdiga men att det kan tyda på att hon var blyg eller tvekade. Tingsrätten slår även fast att det var omdömeslöst av killarna att föra in den tomma vinflaskan i tjejens underliv men att det de inte hade uppsåt att skada henne och att de slutade när de såg att tjejens underliv började blöda.

Jag får nästan black out när jag försöker bena ut orimligheten i deras resonerande, på allvar alltså. Detta ger mig prickar i synfältet! För vad är det egentligen Umeå tingsrätt säger? Att nej ibland faktiskt är ett ja? Om vi nu skulle leka med Umeå tingsrätts fantasier om att hennes ihophållande av benen var tecken på blyghet och tveksamhet, sen när är då ”Nej, jag är för blyg och tveksam” samma sak som ”JAJJEMEN! KÖR PÅ BARA, WOHOOOO!!”? Varför väljer Umeå tingsrätt att resonera som våldtäktsmän?

Jag känner mig arg, ledsen, bestört, rättslös och livrädd. Det känns som att det är i sort sett omöjligt att få upprättelse för en våldtäkt i detta land om domstolar resonerar på det här sättet. Vad de gör är att godkänna istället för att fördöma sexuellt våld. Att hålla fast en person och köra upp en glasflaska i underlivet på denne är inte ”våldtäkt” utan ”omdömeslöst”. Vad sänder detta för signaler?

Högsta domstolen har i flera rättsfall under 2009 skapat en ny praxis i våldtäktsmål. Det innebär att det inte räcker att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den åtalades. Det krävs också stödbevisning för fällande dom.

Om inte ett underliv som blöder efter att ha blivit våldtaget med en vinflaska är stödbevisning nog, vad i helvete är det då!?

Inget kommer heller att ändras förrän vi har en lagstiftning som skapande av praxis som denna omöjlig, för vi ska ju vara fullt medvetna om att domen inte är lagstridig på något sätt.

Det är tur att många i vårt samhälle tycker att #samtyckeärsexigt och inte drivs av lust att fixa sig lite gråzonssex, sånt som inte sker med partnerns samtycke med hen heller inte kan dömas för. Annars hade man väl fått låsa in sig någonstans. Alternativt beväpna sig så att man kan visa ”nej” tydligt och fint så tingsrätten blir nöjd och kan döma våldtäktsoffret för misshandel/olaga vapeninnehav/dråp/mord istället.

När har vi som samhälle fått nog? När tänker vi säga ifrån? Vi kan inte ha det så här!

Uppdatering: Nu skriver Folkbladet att grabbarnas försvarare, advokat Fredrik Björk, använt ”ett utdrag från ett familjebetonat diskussionsforum på Internet” (Familjeliv.se!?!) för att berätta att kvinnor minsann använder alla möjliga spännande föremål för att onanera med. Alltså. Han använde ett internetforum, högst troligt Familjeliv.se, för att försvara att en tjej får en flaska uppkörd i underlivet av grabbar han företräder. Saker som rena rama trollen kan ha skrivit där för att göra sig roliga har alltså använts som måttstock i en svensk domstol. Jag finner knappt ord!

Och jo, jag vet att hon först hade haft förspel och oralsex med samtycke med två av killarna, men för mig gör det ingen större skillnad. Bara för att man är med på en sak betyder det inte att man är med på en annan! Tycker man det kan vi lika gärna återgå till 1965 och göra det helt ok för äkta makar att våldta varandra ”Hen sa ”Ja” vid altaret, det får gälla äktenskapet ut!”.

Varför är det så svårt för vissa att verkligen försäkra sig om samtycke? Är det verkligen för mycket begärt? Jag menar, bara för att min sambo gått med på att ha sex med mig kan ju inte jag förutsätta att han också skulle vilja ha en zuccini uppförd i anus. Oavsett om det står om sådant på Familjeliv.se eller ej. Jag tycker att vår gräns för vad man ska förväntas fatta om andras vilja är oerhört låg när det gäller sex, precis som jag skrev här om dagen och Joakim Jakobsson konstaterar i sin krönika i Sourze.

Tjejer förutsätts jobba hårt för att undvika att bli våldtagna. Är det inte dags för killar att börja jobba minst lika hårt på att inte begå handlingar som kan uppfattas som våldtäkt?

Lästips:

Fulskratt om samma ämne.

Genusfolket om samma ämne, med några fler utdrag ur domen än vad som stod i artikeln jag läst.

Idag vaknade jag upp med en bestämd känsla av att Jimmie Åkesson kan dra åt helvete!

Eftersom jag är rädd om mitt blodtryck tittade jag inte på gårdagens Agenda, men jag såg tillräckligt av vad som sades där genom kommentarer om programmet i mitt Twitterflöde. Bland annat snappade jag upp att Jimmie Åkesson pratat om mer konservativa abortlagar och försvarat detta med att det skulle vara en ”harmonisering mot Europa”. Detta är också nått jag idag läst i olika debattartiklar, bland annat denna Debatten mot Arnholm klädde av enfrågepolitikern av Patrik Kronqvist, Expressen:

Om Åkessons förhoppning var att locka fler kvinnliga väljare med sitt utspel lär han bli besviken. Besvikna lär också partiets EU-kritiska väljare bli – för varför menar Åkesson, som annars knappast brukar vifta med EU-flaggan, att irländare och malteser ska få inflytande just över vår abortlagstiftning?

Om jag inte hade varit irriterad hade jag brustit ut i ett gapflabb! Sverigedemokraterna är ju nämligen inte intresserade av någon ”harmonisering med Europa”! De vill inte ens vara EU-medlemmar (Obs! Länk till SD:s hemsida!)! Men jag antar att passar att knipa de russin som behagar dem ur kakan.

EU har dessutom inget abortdirektiv som går att harmonisera och även om EU hade haft det så handlar harmonisering bara om en lägstanivå. Sedan är det upp till varje medlemsland om man vill ha lagar och regler som är ännu bättre för medborgarna. Ett exempel på det är vår föräldraledighetslag som är harmoniserad med EU och samtidigt mycket mer fördelaktig för föräldrar och barn än EU-bestämmelserna på området.

Som jag redan konstaterat i ett tidigare blogginlägg, Nej, foster har ingen arvsrätt, tack och lov, räknas inte embryon, foster eller ofödda barn som medborgare i Sverige. Därför hade en inskränkning i aborträtten knappast kunnat ses som fördelaktig för någon av våra medborgare.

Och ja, jag vet att han inte sa ”Harmonisering med EU” utan ”Harmonisering med Europa”, men eftersom sådant snack till och mer är mer långsökt och korkat än att genom harmonisering med en union vi är medlemmar i göra lagar sämre går en sådan sak knappt ens att diskutera. Våra lagstiftare ägnar sig inte åt harmonisering med länder i Europa för sakens skull och om vi skapar lagar inspirerade av ett annat Europeiskt land kallar vi dem inte ”harmoniserade” med det landets lagar. Så antingen vill SD ha en mer restriktiv rätt till abort än vad vi nu har i Sverige eller så vill de inte det. Men eftersom de uppenbarligen vill det får de också stå för det utan att gömma sig bakom Europa.

Harmonisering av lag beskrivs av Nationalencyklopedin som en: term inom EU-rätten som vanligen innebär att de nationella reglerna i medlemsländerna närmar sig varandra, antingen i så stor utsträckning att de nationella reglerna upphävs (unifiering) eller att vissa nationella regler bibehålls men underkastas gemensamt beslutade krav (approximering). Ni såg det va? Det där speciella ordet? Det stavades ”EU-rätten”.

prolife

Slut-shaming så man skäms över det!

Nu i eftermiddag satt jag i en kall skolaula och lyssnade på två intressanta föreläsningar om flerspråkighet och modersmålsundervisning. I pausen gick jag in på lite olika bloggar jag brukar gå in på några gånger varje dag och fastnade hos Lady Dahmer som uppmärksammat ett inlägg hos Skvallerbloggens, en blogg jag hört talas om men aldrig gått in på tidigare eftersom jag inte är överdrivet intresserad av skvaller med ett mail från en anonym idiot (jag kunde inte skriva person, för detta handlar faktiskt om en riktig idiot) som utförde slut-shaming å det grövsta mot bloggaren Paow. Detta inlägg handlar inte heller om skvallret i sig även om det baseras på det. Jag höll på att trilla av stolen när jag läste skiten men fick lov att behärska mig för att inte skrämma alla andra i salen. Dock kunde jag inte låta bli att kommentera i olika bloggar.

Den anonyma mailaren hade tydligen tidigare skrivit till den härliga skvallerbloggen (Obs! Sarkasm!) för att upplysa dem om att bloggaren som kallar sig Paow minsann legat med TVÅ PERSONER SAMTIDIGT på sin semester. Ni vet TREKANT! Uj uj! Något som Paow dementerat, antingen p.g.a. att det inte är sant eller för att hon tycker att det är en sak i hennes privatliv som bara angår henne och som hon vill dela med resten av världen. Skitsamma, båda anledningar är enligt mig lika ok. Dementin har uppenbarligen gjort skvallerkärringen rosenrasande.

Vill börja att säga att jag inte är någon besatt hater, men när jag såg det Paow hade skrivit och hon förnekade kort sagt mitt mail (så att jag framstod som en lögnare) så slog det slint.Jag hatar henne inte och vill inte sabba hennes rykte eller så men det blir bara pinsamt när hon ska försöka försvara något oförsvart bart.

Precis som att det är värre att inte vilja berätta om sitt sexliv för folk som inte har med det att göra än det är att förtala en person (ja, att påstå att någon är en dålig människa p.g.a. ”promiskuös” kan vara förtal oavsett om det man baserar ryktet på är sant eller ej), och jo du är en hater och det är uppenbart att du har uppsåt att ”sabba hennes rykte”, men go on för all del…

Till sist vill jag bara säga att jag inte är någon elak person, men rätt ska vara rätt. Och jag är inte avundsjuk på henne verkligen inte. Och varför vill hon veta vem jag som skickade detta är? så hon ska hänga ut mig inför hela sin fjortisskara till läsare bara för att en person vågar stå upp för rättvisan en enda jävla gång? Nu kommer jag inte skicka något mer mail och jag hoppas paulina kan erkänna istället för att blåneka – sanningen kommer alltid fram tillslut “

1. Jo du är en elak person. En VÄLDIGT elak person! (länk till det första mailet som denna hemska människa skrivit)
2. Rätt ska vara rätt? Jag hade ingen aning om att det fanns en rättighet att sprida rykten, sanna eller osanna, om andras sexliv och en motsvarande skyldighet att svara på dessa rykten och ”erkänna” saker som ingen har med att göra.
3. Vad är det för rättvisa idioten pratar om? Om det är sant har Paow bara knullat lite, det är inte som att hon mördat nån! Ska vi snacka rättvisa i ordets rätta bemärkelse vore det rättvisa om mailaren och skvallerbloggen åkte dit för förtal, som är ett brott. Dessvärre är det svårt att sätta dit folk för det brottet så någon rättvisa lär det inte bli i detta fall.
4. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta angående mailarens reaktion över att ha blivit ”uthängd”. Den bristande självinsikten är både hjärtskärande och skrattretande.

Jag är av den åsikten att ingen annan än jag själv har med mitt eller andras sexliv att göra. Inte ens min sambo, som jag har för avsikt att spendera resten av mitt liv tillsammans med, har att göra med vem jag legat med eller hur många jag legat med, antingen totalt eller samtidigt. Han har aldrig begärt att få veta det heller. Det enda han kan ha med att göra är om jag ligger med någon annan nu när vi är ihop, detta eftersom vi kommit överens om att vårt förhållande inte ska vara så kallat öppet och han då kan ha en rätt att bestämma om han fortfarande vill vara ihop med mig eller inte efter att jag brutit mot vår överenskommelse.

I kommentarerna till inlägget i Skvallerbloggen skriver många att killar minsann vill ha en oskuld och att man inte blir ”flickvänsmaterial” genom att ha ett aktivt sexliv som kvinna. Detta var också en åsikt den anonyma mailskrivaren dryftade i sitt första mail. För det första vill jag bara säga att det är en LÖGN att män i allmänhet fortfarande är ute efter en jungfru. Kanske vill fjortisar ha någon som är lika oerfaren som de själva, jag vet att jag ville det när jag var en oerfaren fjortis, men ingen vuxen man jag känner har ”rodnande oskuld” som kriterium för tänkbara flickvänner. Om inte annat vore det ju rätt korkat att ha det som kriterium när man är över 20-25 eftersom de som aldrig haft sex i sitt liv blir färre och färre då så man inte har lika stor chans att hitta en passande parter. Visserligen finns det fortfarande de som har åsikter om att de inte vill ha en partner (för det finns faktiskt både män och kvinnor som tänker så) som ”legat runt för mycket”, helt befriade från moral som grundar sig i religiösa föreställningar om sexualitet är vi ännu inte.

Vissa menar att man inte känner sig speciell om man är ihop med någon som legat med andra. Det är också tankar jag hade som fjortis och oskuld. Jag blev faktiskt ihop med en annan oskuld också och hade min sexdebut med honom, men jag kan lova er att han inte är den kille som varit mest speciell för mig. Långt ifrån det! Han är inte heller den som fått mig att känna mig mest speciell fast han är den enda oskulden jag varit ihop med eller ens haft sex med. Hur speciell du är för din partner har inget att göra med hur många som varit ”speciella” för din partner på olika sätt innan utan har allt att göra med det förhållande ni har här och nu.

Nu när jag är stadgad kan jag ibland känna att jag önskar att jag hade bejakat min sexualitet mer innan än vad jag gjorde, jag önskar helt enkelt att jag haft mer sex, mer skönt och mer roligt. Dock var jag (och är fortfarande till viss del) bunden av tankar om mitt eget värde som människa och kvinna beroende på antal olika penisar som penetrerat min vagina. Tankar jag fått från min uppväxt med religiösa föräldrar och i det svenska samhället där tjejer som bejakar sin sexualitet fortfarande är slampor i killars och kanske framför allt andra tjejers ögon medan killar som gör detsamma är personer som i alla fall andra killar ser upp till.

Även Hannah Lemoine har i sin blogg One way communication skrivit ett inlägg om detta.

”Jag är absolut inget offer!!!”

Screenshot av SAOL-appen för iPhone.

”Jag är absolut inget offer!”
”Nähä? Nej men då får vi väl lägga ner förundersökningen om brott då för det verkar ju inte som att något sådant begåtts.”

Jo jag förstår vad de menar ”Jag är inget offer för mina omständigheter, jag låter inte dåliga saker som hänt mig påverka mitt liv negativt så tyck inte synd om mig.”, men jag tycker ändå att det låter så fel när människor som blivit utsatta för t. ex. brott starkt vill hävda att de inte är något offer. Vad är de i så fall då och vad sänder ett sådan uttalande för signaler?

Ifall jag blir utsatt för ett brott är jag naturligtvis ett offer, lika mycket som att den som begår brottet mot mig är en gärningsman. För mig är det främst juridisk terminologi (varför jag inte använder det könsneutrala ”gärningsperson” i detta inlägg, då det är inte vedertaget än) och har inget att göra med personliga egenskaper som beskriver hur någon hanterar dåliga saker som drabbar vederbörande. Att jag sen förhoppningsvis (för min skull) inte låter den händelsen rasera hela mitt liv gör mig inte till mindre av ett offer för det som hände då när jag blev ett offer. Det gör mig heller inte till en bättre människa än någon som blir helt knäckt och får svårt att hantera livet efteråt, antagligen gör det mig lyckligare, men inte bättre.

Det var när jag gick i gymnasiet för lite mer än 10 år sedan som jag först kom i kontakt med ordet ”offer” som något nedsättande man sa till varandra. ”Ditt jävla offer” användes då ungefär som ”Ditt jävla CP”, vilket ju säger väldigt mycket mer om de som använde uttrycket än de som blev kallade det. Jag tror att det var kort för ”Ditt jävla mobboffer”, vilket också visar det sjuka i att använda det som skällsord. För vad är det för fel med att vara ett offer för mobbning? Förutom det faktum att det innebär att man har en jävla mobbare efter sig, menar jag.

Jag är verkligen emot att ”offer” har blivit nått fult att vara, att det pratas om ”offerkoftor” och ”offermentalitet”. Som att offer blivit synonym för ”patetisk jävla människa”. Det känns för mig som att det blivit fult att reagera negativt på skit som händer en. Helst ska man ju ”rycka upp sig” (precis som att det är nått man inte hade gjort om man kunnat) och ta livet med en klackspark.

Det finns andra sätt att få fram sitt budskap om att man gått vidare efter hemska saker som drabbat en, alldeles utan att använda utrop som skuldbelägger människor som inte har samma förmåga att gå vidare. Man kan t. ex. säga ”Ja det som hände mig var för jävligt, men jag har gått vidare och mår bra nu!”. Kläm i med ett ”DU SOM GJORDE DETTA HEMSKA MOT MIG SKA INTE TRO ATT DU LYCKADES FÖRSTÖRA MITT LIV, HA!” när du ändå håller på.

Män kan inte våldtas?

”Mannen var ute efter att våldta kvinnan – men frias ändå av Örebro tingsrätt. Förklaringen: Kvinnan visade sig vara en man.
– Den åtalades brottsplan hade aldrig varit möjlig att fullfölja, säger domaren Dan Sjöstedt. […] 61-åringen döms nu i stället för misshandel. Straffet blir fyra månaders fängelse och han ska dessutom betala 15 000 kronor i skadestånd till kvinnan.” (källa)

Jag blir så trött…

Övergreppet avbröts av en utomstående person, offrets expartner som hörde tumultet. Alltså kan vi inte veta hur det hade utvecklat sig om angreppet hade fortsatt. Biologiska män har också kroppsöppningar som kan penetreras av en penis! Kroppsöppningar som det inte är ovanligt att även biologiska kvinnor våldtas i fast de har en fullt fungerande fitta. Om en biologisk kvinna blir våldtagen analt, har hon då inte blivit våldtagen ”i egenskap av kvinna”? Att domstolen förutsätter att brott inte kunde ha fullbordats p.g.a. avsaknad av en vagina ser jag som en enorm tankevurpa och faktiskt som en rättsskandal!

Jag tror inte att ”otjänligt försök” var menat att användas så här. Särskilt inte när brottets fullbordan var beroende av att en tredje person ingrep i ett pågående angrepp. På Wikipedia tar de liknelsen ”Det går alltså inte att straffa den person som försökt giftmörda någon med en helt ofarlig substans, även om personen trott att den ofarliga substansen skulle vara giftig och medföra döden.” och det är väl den jag hört med. Ett annat exempel hittar jag på Lawline ”Otjänliga försök är endast straffbara om faran var utesluten på grund av tillfälliga omständigheter, till exempel att en person tror att han stjäl en väska med ädelstenar men väskan har bytts ut mot en tom”. Det känns lite som att domaren försöker göra detta till nått slags spännande prejudikatfall för att utreda ok ”otjänligt försök” passar på denna händelse. Det är ju en stor skillnad på att nån försökt försöka mörda någon annan med florsocker hen trodde var arsenik och på att påstå att det inte går att våldta för att det inte fanns en slida att stoppa in penis i när anus är bara ett par cm bort från var en vagina hade varit på en ciskvinna!

Att den tilltalade i detta fall friades för försök till våldtäkt men dömdes för misshandeln som var ett led i försöket att våldta offret har enorma konsekvenser för straffskalan som kan appliceras på hans brott. En misshandel av normalgraden bestraffas med minst 6 månader och högst två år (så han dömdes kanske för ringa brott med tanke på endast 4 månader i finkan?) medan våldtäkt av normalgraden ligger på mellan 2 till 6 år. Försök där brottet inte avbrutits av gärningsmannen ska egentligen straffas som om brottet genomförts, man ska inte gynnas av att det blivit avbrutet när man tänkt fullfölja brottet, men i realiteten brukar det ändå bli lite ”rabatt”. T. ex. vet jag inget fall av försök till mord där gärningsmannen dömts till livstids fängelse, fast det finns i straffskalan, alldeles oavsett hur illa försöket varit.