Ojoj! Boktips!

Jag insåg precis att jag inte varit in på bloggen idag, ens för att titta om jag fått nån kommentar eller spännande statistik. Varför? Jo jag tankade med iPaden ner Hungerspelen: Trilogin från Elib igår och har fastnat! Är nu inne på andra delen, sida 528 av totalt 853. Anledningen till att jag lyckades somna igår var att batteriet tog slut! Det är inte ofta jag fastnar för romaner så det var ju kul att jag hittat en som jag knappt kan lägga infrån mig!

Första boken är ju den som filmatiserats och går på bio nu under titeln The Hunger Games.

Hurra för ebokslån förresten! Så skönt att kunna låna utan att springa till bibblan samt att det inte finns någon risk för förseningsavgifter eftersom det inte finns någon fysisk bok att lämna tillbaka. Den bara gär inte att läsa när tiden gått ut och tycker man så inte att man var färdig med boken är det bara att låna den igen!

Annonser

Du måste inte amma din bebis

Petra Jankov Picha har skrivit en bok om att flaskmata barn eftersom den informationen är bristfällig inom vården. Idag skriver hon också en debattartikel i Aftonbladet med samma rubrik som den på mitt blogginlägg. Kommentarer som ”Viktigast är att mor och barn är nöjda och att valet att amma eller att flaskmata är fritt!” blandas med Att inte alls vilja amma ens litegrann låter bisarrt.” och ”Om man inte kan amma sitt barn av vilken anledning det nu är så är det ju okej, men om det handlar om att man inte vill eller av kosmetiska skäl osv så tycker jag det är fel, man måste sätta barnets bästa framför fåfängan och den dagliga stressen.”, alltså i bästa FL anda. Detta var mitt inlägg i debatten:

Min mamma kunde inte amma något av sina barn, vi är nu mellan 30 och 48 år gamla och ingen av oss har haft näringsbrist eller infektioner. Korkade är vi inte heller, snarare tvärt om. Jag blir så trött på amninshysterin och skräckpropagandan som följer med den. Dessutom är det ju helt absurt att det skulle vara bra för bebisar vars mammor inte KAN amma att få ersättning, men livsfarligt ”åh herregud du borde inte ha fått barn din hemska kvinna!” för de som inte VILL amma. Att inte vilja amma behöver faktiskt inte ha med skönhet att göra heller! Jag lovar att även kvinnor med objektivt sett fula pattar kan välja att de inte vill amma. Varför är väl bara deras ensak!

Min mamma hade en såndär fin och acceptabel orsak till att inte amma. Hon gjorde nämligen i slutet av 50-talet en bröstförminskning och sådana kan ju ha den påföljden att det inte går att amma. Det är en risk man tar.

Jag är inte helt säker på att jag VILL amma. Av någon anledning känner jag stort obehag inför det. Nu är jag ju inte i positionen där jag behöver fundera över det då jag inte ens vet om det någonsin kommer bli några bebisar, men även om det blir det tycker jag att jag ska ha rätt att välja utan att behöva ha en bra motivering. Men vem vet, jag kanske hinner göra en bröstförminskning så jag kan sitta med ett milt leende och gloria och få sympati för att jag inte KAN. Stackars jag ”men ersättning är ju lika bra!”. Om man inte kan. Vill man inte så är man bisarr.

I anslutning till artikeln hittade jag detta blogginlägg, skrivet av Jenny som har en blogg som heter Lepoop, om hennes upplevelse av ”amningssekten” som hon kallar bemötandet på bb. Ett mycket läsvärt inlägg!

Det får mig att tänka på mitt ena syskonbarn som föddes med gomspalt (sådan som inte syns utanpå utan bara inuti munnen). Fast personalen på BB där syrran födde bara några veckor innan hade fått en föreläsning av en specialistsjuksköterska från UMAS gav de henne fel råd. Antagligen hade hela bunten suttit och sovit eller chantat i sitt inre ”amning är alltid bäst, amning är alltid bäst, AMNING ÄR ALLTID BÄST!!!” så att de inte hört nått, för de rådde min syster att amma barnet. Trots att det var fysiskt omöjligt för honom att få i sig mat så. Barn med gomspalt kan liksom inte få till det där suget som behövs för att mjölken ska komma ut. De KAN inte! Efter någon dag fick hon börja flaskmata, även om det var motvilligt från deras sida, men då med helt fel napp och teknik eftersom de uppenbarligen inte brytt sig om att lära sig det heller. Mitt i stressen gav min systers mjölkproduktion upp, trots ivrigt pumpande, så det fick bli ersättning. Bra så!

Jag var med 6 veckor senare när syrran hade med sig bebisen för kontroll i Malmö och hörde då från den mycket förvånade specialistsjuksköterskan själv att hon varit där och föreläst. Hon var mycket irriterad över att en mamma och ett barn hade behövt gå igenom det som syrran och bebisen gått igenom, helt i onödan! Hos specialistsjuksköterskan fick så min syster äntligen lära sig hur hon skulle mata sin son och han fick för första gången i sitt liv äta sig mätt och äta utan att somna av hunger och utmattning av att ha försökt få i sig maten. Han somnade som en stock efteråt.

Nu vet jag inte om boken Petra Jankov Picha skrivit innehåller några råd för de som fått barn med gomspalt, men man ska kunna få de råden på BB!

Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem; en recension.

”Det börjar med en förälskelse, en plötslig och intensiv känsla av att höra samman. Hon tycker hon mött drömprinsen; han är varm, romantisk, uppmärksam, sexig. Och så gifter de sig eller flyttar ihop och allt är underbart – tills en annan sida hos honom börjar framträda. Han attackerar henne, ibland öppet och inför andra, ibland så subtilt att hon knappt märker vad som håller på att hända. Han får utbrott för minsta småsak, han kritiserar och kontrollerar henne, han ger henne skulden för allt som går snett – och hon tar på sig skulden! Hon gör allt för att vara till lags för hon älskar honom ju trots allt, men hennes självkänsla bryts obarmhärtigt ned och hon blir helt beroende av mannen, hon förlorar sitt jag. Är det såhär man behandlar någon man älskar? Är det inte snarare så man behandlar någon man hatar?”

För någon vecka sedan tipsade min sambo mig om en bok om kvinnohat han inte läst men som han hört talas om. Jag beställde den omgående från Universitetsbibliotekets magasin och har nu ganska exakt 2 dagar efter att jag fick boken i min hand läst ut den.

Boken som heter Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem, på originalspråket Men who hate women & the women who love them, är skriven av Susan Forward & Joan Torres med svensk översättning av Anita Sandberg. Nu när Stieg Larssons böcker är så populära kan man ju tro att denna bok skulle ha något med hans bok Män som hatar kvinnor att göra, men det har den inte. Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem är en bok i genren Psykologi och självhjälp utgiven 1986 (med svensk översättning 1988), alltså nästan 20 år innan Stieg Larssons bok.

Huvudförfattaren Susan Forward är en amerikansk psykolog som skrivit många böcker om relationer, både kärleksrelationer och familjerelationer. En annan titel av henne som utgivits på svenska är Känslomässig utpressning från 1999, skriven tillsammans med Donna Frazier med svensk översättning av Ulla-Stina Rask.

Genom boken får vi följa ett antal par där kvinnorna kommit till Forward för terapi. Vi följer dem från terapins början till slutet då de antingen lever kvar i relationer som förbättrats eller skiljts.
Det som är gemensamt för dessa kvinnor är att de mår dåligt och att deras psykiska och/eller fysiska hälsa försämrats i samband med att de inlett relationer med sina män. Männen beskriver de till en början som underbara, sexiga och charmerande men med ett dåligt temperament och en tendens att förödmjuka och förnedra dem, även framför andra. Kvinnorna menar även att det är deras eget fel när männen beter sig illa mot dem och om de bara skärpte sig skulle saker och ting bli bättre. Problemet är bara att det inte går att leva upp till en misogyn mans förväntningar, därför är alla försök till att göra det dömda att misslyckas. Det som är extra intressant är att författaren själv levde i ett sådant förhållande som hon tog sig ut ur, så hon har en speciell förståelse för mekanismerna som får kvinnorna att stanna.

När Forward försökte typbestämma männen och vilka psykologiska kategorier de kunde passa in i fann hon att det inte fanns någon beskrivning av denna manstyp i litteraturen. De bar drag av sociopati, narcissism och sadism, men var inte renodlat något av dem. De var inte som sociopaten, samvetslösa och utnyttjande i alla sina relationer utan kompetenta i förhållanden till andra i allmänhet, det var bara främst mot partnern som det destruktiva beteendet riktade sig. De var inte heller som narcissisten, självupptagna som främst var i förhållandet för att bevisa för sig själva att de var speciella, inte för att ge kärlek. Snarare hade de aktuella männen ett behov av att få kontrollera partnern än att bli beundrade. Narcissister kan ofta inte bibehålla långa relationer utan hoppar från famn till famn i jakt på kärlek och beundran. De aktuella männen verkade dock älska intensivt och hade i många fall långa relationer med en och samma partner. Forward frågade sig även om männen var Sadister, om de fann någon tillfredsställelse i att behandla sin partner illa. Det fanns nämligen kollegor till henne som hävdade att kvinnorna var typexempel på masochister, ett epitet som genom historien använts flitigt för att beskriva kvinnor i dåliga förhållanden. Hon fann dock att de aktuella männen snarare kände sig hotade och upprörda av att partnern mådde dåligt än tillfredsställda. Kvinnorna blev dessutom inte alls hemligen tillfredsställda av männens dåliga behandling, tvärt om mådde de mycket dåligt av den.
Ett nytt uttryck för att beskriva dessa män var alltså nödvändig. Forward kom att tänka på det grekiska ordet för kvinnohatare: misogyn. Tidigare hade det använts för att beskriva mördare och andra våldsbrottslingar vars offer var kvinnor. Forward menade att makarna till kvinnorna hon hade i terapi också var misogyner, bara att deras vapen var annorlunda.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen behandlar psykologin och beskriver hur relationerna till misogyna män fungerar samt varför de fungerar. Olika aspekter av parternas agerande undersöks, från den spännande och romantiska inledningen till problemen som drabbar alla kvinnor som älskar en misogyn man. Här beskrivs även vissa anledningar till varför männen kommit att bete sig som de gör och varför kvinnorna stannar.
Den andra delen behandlar självhjälpen. En grupp beteendemetoder presenteras. De är menade att hjälpa läsaren att bli mer självbevarande och mindre sårbar inför den psykiska misshandel som förekommer i misogyna förhållanden.

Då jag inte själv lever i ett misogynt förhållande och heller aldrig varit ihop med en renodlat misogyn man (även om jag kunde känna igen småsaker från mina tidigare relationer med mindre trevliga män) var jag mest intresserad av den första delen, men jag läste även den andra och fann den intressant med. Särskilt i och med att man där fick veta lite hur det gått för paren.

Jag tycker att boken var väldigt bra. Den fångade snabbt mitt intresse och jag läste den så fort jag hade tid att göra så. Boken är även lättläst med ett lättsmält språk, även för oss om inte läst psykologi eller beteendevetenskap på universitetsnivå. Jag tycker att jag fick nya fakta och insikter i hur relationer med misogyna män fungerar samt bra redskap att ta till ifall jag mot förmodan skulle råka hamna i en sådan relation i framtiden. Jag planerar visserligen att lägga benen på ryggen vid första tecken på att karln är misogyn, men man vet ju aldrig hur man reagerar i verkligheten. Jag skulle verkligen rekommendera den till alla som lever i förhållanden där de blir utsatta för psykisk misshandel eller som precis kommit ur ett sådant förhållande. Dessutom är den läsvärd för alla som intresserar sig för sådana relationer.

Den kritik jag kan rikta mot boken är att den förklarar männens och kvinnornas agerande med typiska förklaringsmodeller a la Freud; moderns roll för sonen och faderns roll för dottern. Jag som är genusvetare finner det inskränkt och förenklat, särskilt eftersom sönerna verkar kunna bli misogyna hur föräldern än beter sig oavsett kön, bara det är problem i familjelivet. Min sambo som har läst beteendevetenskap menar dock att detta fortfarande lärs ut i dessa kurser vid universitetet, så jag får väl nöja mig med att det bara är så i den delen av vetenskapen. Annan kritik som kan framföras är boken endast inriktad på att det är män som beter sig så mot kvinnor, antagligen för att det är vad hon mött i sin yrkesutövning. Jag tror även att det finns kvinnor psykiskt misshandlar sina män på samma sätt, dessa kan dock knappast kallas misogyna (däremot misoaner?). Dessutom förekommer det säkerligen även i samkönade relationer.