Ja till genusperspektiv i skolan!

I början av denna månad var jag, den nya mandatperioden till ära, på diverse utbildningsdagar för politiker och skolledare i den förvaltning som jag sitter i nämnden för. De har tagit ett tag att smälta och detta inlägg har jag funderat över och filat på i ett par veckor nu. Detta blir långt, men jag ska försöka highlighta det jag tycker är viktigast.

En av föreläsningarna var med universitetslektor Anders Jakobsson från Malmö högskola som forskar och utbildar i pedagogik. Föreläsningen bestod mest i ett uppvisade och diskuterande av de svenska resultaten av PISA, TIMSS och PIRLS. De var i högsta grad dystra då de visade att det sedan mitten av 90-talet varit en starkt nedåtgående trend för de elever som gör sämst ifrån sig, dels har de blivit fler och dels gör de sämre ifrån sig på testerna.  Det har blivit uppenbart att den svenska skolan inte längre kompenserar för social bakgrund som den gjorde när jag gick i skolan och det är såklart fruktansvärt nedslående! Man ska ju inte behöva ha välutbildade föräldrar för att klara skolan på ett tillfredsställande sätt och genom det få bättre möjligheter senare i livet.

Något som blev tydligt var att pojkarna som var lågpresterande i skolan var fler än flickorna och detta blev på nått sätt det viktigaste i föreläsningen, kanske för att föreläsaren var en människa med penis. Jakobsson tryckte på väldigt mycket om att vi nu minsann måste bry oss extra om pojkarna i skolan för ”det går dåligt för pojkar men bra för flickor”.

För det första kan man ju börja fundera på vad som är att det ”går bra”. Enligt Jakobsson var det betygen som visade att det ”går bra” eller dåligt för eleverna, studier som visar att flickor i stor utsträckning MÅR dåligt i skolan togs inte upp alls för de var väl inte intressanta för hans ”stackars pojkar som fått det så dåligt nu”-retorik.

Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på betyg (även om man såklart bör se till att eleverna är behöriga till gymnasiet). Vad hjälper det en tjej att ha jättebra betyg om hon sen i gymnasiet packar ihop under pressen att vara perfekt både i skolresultat och till utseendet, eller i 20-årsåldern mår så dåligt så hon varken kan jobba eller studera? Dessutom tycker jag mig inte kunna se att detta medfört att det går sämre för män än för kvinnor i arbetslivet. Visst, fler tjejer än killar pluggar vidare, men ju högre upp du kommer i hierarkierna inom högskolan och universitetet, desto färre blir kvinnorna. Även mindre kvalificerade typiska mansjobb genererar en högre lön (och status) än mindre kvalificerade typiska kvinnojobb.

Om vi nu återgår till pojkar i skolan finns det tydligen en trend nu att det är att det ses som töntigt att vara duktig i skolan. Tro fan det när vi hela tiden berättar för dem att ”flickor är duktiga i skolan medan pojkar är sämre”! Det blir ju självuppfyllande profetior, ungefär som när man säger ”pojkar är busiga” och därmed berättar för pojkarna att eftersom de är pojkar ska de busa och att vi kommer ha överseende med buset eftersom de är pojkar. Kommer man från en machokultur (vilket inte har med etnisk bakgrund att göra utan de förekommer i alla patriarkala samhällen) och får, i en känslig ålder när man funderar över sin identitet, höra att det är tjejigt att vara duktig i skolan då kanske man inte bryr sig om att vara duktig i skolan. Vi vet ju alla av erfarenhet att ”tjejigt” är dåligt medan ”killigt” är bra, annars hade ju inte pojkflickor varit nått man varit stolt över medan flickiga pojkar är nått man skämtar om.

Jakobsson körde detta ”pojkar är si” och ”flickor är så”-snack och försökte kalla det ett GENUSPERSPEKTIV! Jag och den genusvetenskappluggande tjejen bredvid mig höll på att smälla av, för vad han hade var inte ett genusperspektiv utan ett könsperspektiv. Det är så irriterande med människor som slänger in ordet ”genus” istället för ”kön” och tror att de därmed snackar modernt och om jämställdhet. Detta blev extra tydligt när min bordsgranne försökte påpeka att samtalet utgått från ett könsperpektiv och inte ett genusperspektiv, ”men att det skulle ha varit intressant med ett genusperspektiv eftersom genus är socialt kön och handlar om hur vi skapar kön” och Jakobsson då såg ut som en fågelholk i fejset och snabbt gick över till en annan fråga.

En annan (manlig) föreläsare från Skolverket tog också upp detta med pojkars dåliga skolresultat. Som slutkläm på sin föreläsning sa han att ”Varje pojke måste kunna läsa!!!”. Jag undrade stilla om han menade att alla flickor redan kan det. För genom att trycka på att man måste hjälpa de lågpresterande pojkarna riskerar man att osynliggöra flickorna det inte heller går så bra för. Varför stirra sig blind på kön när vad vi behöver göra är att se till att skolan återigen kompenserar för social bakgrund och att alla elever oavsett kön ska kunna läsa och ha behörighet till gymnasieskolan?

Jag tycker att vi ska sluta gråtrunka över pojkars dåliga resultat och börja tänka med genusperspektiv istället för könsperspektiv. För det är kanske varken barn med snopp eller undervisningens utformning som är det som är den springande punkten, utan hur vi skapar kön i skolan.