När jag ändå är inne på detta känsliga ämne abort är kan jag berätta att jag har personlig erfarenhet av att leva nära abortmotståndare. Min egen mor har nämligen varit med i Ja till livet! Ja, enligt egen utsago i alla fall. Oavsett om hon verkligen var med eller ej delar hon deras åsikter. Enligt henne är abort MORD!
Ni kan ju tänka er hur spännande den upplevelsen var när man var sexuellt aktiv tonåring och någon gång ibland drabbades av panik för att mensen var någon dag försenad. Min mamma är ju nämligen sjuksköterska och jag visste att det säkert skulle komma fram till henne om jag gjorde abort på sjukhuset i den lilla orten där vi bodde. Tystnadsplikt i all ära, men den mänskliga faktorn ger inget 100 %igt skydd mot skvaller eller ”välmenande” som tycker att ”mamma måste ju få veta”. Jag minns hur jag i paniken brukade planera hur jag skulle försöka framkalla missfall för att slippa göra abort men samtidigt slippa bli mamma för tidigt och med fel kille. Alltså var jag beredd att utsätta mig själv för fara för att jag kände att jag inte vågade göra abort under de förutsättningar som jag levde under då. Tack och lov blev jag aldrig gravid så jag behövde aldrig ta det beslutet. Runt om i vår värld lever det dock tusentals kvinnor som utsätter sig för fara, och DÖR, för att de inte har rätt till abort eller för att de inte vågar utföra den under det samhällsklimat de lever i. Det är den rätten som abortmotståndare vill ta bort från oss som lever i en mer fri värld.
Jag tror inte att abortmotståndare egentligen bryr sig så himla mycket om aborter och fostren. Särskilt inte de som visar upp bilder på aborterade foster på hemsidor och lastbilar. De skiter ju i fostrets integritet för om man frågar dem så snackar de ju bara om att mamman inte har rätt att tycka nått om det, i alla fall enligt radioprogrammet jag nämnde i förra inlägget. Om de hade brytt sig om ”barnet” som individ hade väl mammans åsikt varit irrelevant av andra skäl. Jag tror att de försöker kontrollera kvinnors sexualitet på samma sätt som den ”alltid” varit kontrollerad, nämligen genom att kvinnor som har mage att ligga utanför äktenskapet och/eller utan att vilja skaffa barn ska få stå ut med konsekvenserna, med SKAMMEN. Typ ”Stå du där med magen i vädret så alla får se vilken slampa du är!”
Med tanke på välmenande människor som tycker att ”mamma måste ju få veta” blir jag fortfarande irriterad när jag tänker på barnmorskan på ungdomsmottagningen som närapå vägrade skriva ut p-piller till mig för att jag vägrade berätta för min mamma att jag tänkte börja med dem. Jag var då 17 år och 5 månader gammal, min pingstvänsmamma behövde INTE veta att jag och min kille börjat ligga med varandra. ”Nä men det är klart du måste berätta för MAMMA, det är ju Sverige 1999!”. Hon kunde inte alls förstå att en svensk flicka kunde ha en morsa som försökte kontrollera hennes sexualitet. Hon kunde inte förstå att jag kanske kunde få problem av ett sådant avslöjande. Nu föll det sig dock så att min mamma tog det med lugn när hon av min snälla (obs sarkasm!!!) storasyster blev upplyst om min debut. Syrran blev lite besviken över att mamma inte blev upprörd och att vår relation inte blev förstörd av avslöjandet. Jag kände mig jäkligt lättad. Med tanke på mammas reaktion på att jag fick mens så förväntade jag mig inte att hon skulle acceptera att jag inte tänkte spara mig till äktenskapet.
Min mamma är som sagt var abortmotståndare. När mamma själv var i min ålder och då var trebarnsmamma satte hon in kopparspiral, men när hon insåg att den var till för att stöta bort redan befruktade ägg åkte den ut för den var enligt henne ”ett abortmedel!”, då förstår ni på vilken nivå hennes tankar om livets början ligger. Trots uppväxten med en förälder av den åsikten har inte jag eller något av mina syskon (mig veterligen) någonsin varit emot abort och tur är väl det, annars hade vi väl med våran ”det tog sig på första försöket utan skydd fast jag var över 40”-fertilitet befolkat halva Sverige.
Matildas blogg 
Jag kan ärligt säga att jag aldrig funderat nämnvärt över abortgränser eller abortens vara eller icke vara. Mest för att det i min värld varit så självklart med rätten till abort samt att denna aldrig ifrågasatts av någon i min närhet. När du skriver att ja till livet-rörelsen mfl handlar mer om en kontroll av kvinnans sexualitet än vad det gör om omtanke om fostret så blir det ju så självklart så att jag skäms över att jag inte tänkt tanken själv. Givetvis är det så!
Själv skaffade jag p-piller som 15 åring efter en abort. en abort somvar väldigt självklar för mig och som märkligt nog inte lämnade några djupare spår. Det fanns inte på världskartan att jag skulle bli mamma då. jag skulle ju plugga och göra karriär. Och det gjorde jag. Nu har jag skapat precis det stabila liv som jag ville skapa innan jag fick barn och de två barn som jag fött de senaste 4 åren får ta del av det.
jag blir ganska förfärad över att barnmorskan skulle få dig att berätta om p-pillren för din mamma. det har ALDRIG någon BM försökt få mig att göra, och aldrig att jag gjorde det heller. Det handlade om MIN sexualitet, inte min mammas.
Jag är ju uppvuxen inom pingströrelsen så för mig har ju sex och abort hört ihop med skam och synd. Sedan jag hävde av mig det religiösa oket helt och fullt har jag ägnat mig åt ganska mycket tankar kring religion och kontroll. Därför blir det naturligt för mig att tänka i de banorna. Men det är ju en himla tur att vi människor har olika bakgrund och tänker olika kring detta så vi får ett bredare perspektiv.
Ja jag tycker också att det var helt sjukt att den där barnmorskan skulle ha mig till att berätta för mamma om p-pillren, jag var ju faktiskt nästan myndig men även om jag inte varit det hade det varit knäppt. Min kropp, min ensak. Dessutom är det del av vår svenska politik kring detta att man ska kunna skaffa p-medel utan att berätta för mor och far även om man är riktigt ung så jag förstod inte hur hon tänkte!
Abort var självklart för mitt tonårsjag med, då jag var som mest nojjig över att p-pillren kanske inte skulle göra sitt jobb. Det som gjorde det jobbigt var ju det att jag inte ville ha barn men inte ville bli dömd av mamma för att jag gjort en abort. Jag har en syster som gjorde en abort ungefär vid samma tid som jag blev till eller föddes så jag hör ju hört fördömandet av hennes beslut hela mitt liv! Och hon gjorde ju totalt rätt! Det hände jäkligt mycket viktigt i hennes liv mellan aborten och 31 då hon fick sitt första barn! Viktiga grejer som försörjer hennes familj nu!
Aborträtt för alla har alltid känts så självklart. Det gör det fortfarande. Varför ska en kvinna som inte vill ha barn föda ett liksom? Ungen mår ju heller inte bra av att ha föräldrar som inte vill vara föräldrar.
Precis, det är lite väl mycket påfrestning för kroppen och psyket dessutom att gå igenom en sådan grej bara för att andra tycker att man ska det.