Sedan Barn till varje pris? började sändas har jag formulerat och omformulerat detta inlägg i mitt huvud. Jag vet inte varför, men jag tycker det är så svårt att formulera mina tankar till ett inlägg. Kanske för att jag blir så upprörd så jag nästan får tunnelseende. Dessutom vet jag att det är kontroversiellt. Folk som längtar superduperjättemycket efter en liten bebis kan säkerligen finna detta inlägg provocerande. Men jag skjuter mina rädslor och önskningar om att vara alla till lags åt sidan.
För någon vecka sedan fick jag ett upprört sms från min bästa väninna om programmet, hon undrade om jag sett det, men det har jag inte. Jag kan inte se det för jag får spel över den där ”hyrda” livmodern.
Det är idag förbjudet att använda surrogatmammor för att få barn i Sverige, något som även är förbjudet i de flesta europeiska länder. Om det skulle bli tillåtet tycker jag precis som RFSL att det skulle omfatta endast altruistiskt surrogatmödraskap, där det inte utgår någon ersättning för att man är surrogatmamma men omkostnader och förlorad arbetsinkomst på grund av graviditeten kan ersättas. Det ska enligt mig inte vara något man gör för att man är i ekonomiskt trångmål.
Därför blir jag så jävla ARG när jag hör om folk som nyttjar kvinnor i Indien för att ”hyra” deras livmödrar. Ingen skulle få för sig att skryta om att man betalat för en kropp för några minuter sex på utlandssemestern eller att de istället för att vänta i donationskö köpt en njure från en desperat fattig person, men att man ”hyrt” en livmoder i 9 månader och utnyttjat någons behov av pengar för att låta en kvinna gå igenom en graviditet och förlossning, det är tydligen nått man gladeligen skyltar med i TV och tidningar. För att citera min gamla korridorkompis Björn, aktiv inom F! ”Surrogatmödraskap känns inte bra, det skaver genom klassanalysen.”.
I tisdags 18/10 publicerades på Newsmill en artikel av Moderaten Maria Abrahamsson. I den skriver hon ”Förbudet innebär att svenska par tvingas att anlita – och betala – surrogatmödrar utomlands.”. Tvingas. TVINGAS! Ursäkta mig, men:
Att skaffa barn och ha barn är ingen mänsklig rättighet. Däremot innefattar det en jäkla massa skyldigheter. Det är ingenting man måste göra. Jag har förstått att folk kan bli helt tokiga av barnlängtan, att det tar upp hela ens tankar och genomsyrar allt i livet tills man uppnått sitt mål. Men när man anser att man har rätt att köpa en annan människas kropp för att nå sitt mål, då är det fan inte ett spädbarn man behöver utan en psykolog!
(Om det är någon som undrar så är jag för den svenska sexköpslagstiftningen också. Jag har förstått av debatten att den inte alltid fungerar optimalt. Men jag tycker inte att lösningen är att upphäva den. För mig är det viktigt att samhället signalerar att det inte tycker att det är ok att folk ser andra människors kroppar som köpbara.)
Matildas blogg 
Preach it! Det här sammanfattar mina tankar kring surrogatmödraskap perfekt.
Det var ju trevligt att vakna till en sådan kommentar :)
Oj vad jag håller med! Förstår att folk blir desperata, barnlängtan är jobbigt. Men att utnyttja fattiga människors kroppar på grund av det… Fucking not okay! Däremot tycker jag att det bör vara lagligt i Sverige, på de grunder som du beskriver. En kompis till mig hade en mamma som var villig att ställa upp som surrogatmamma.. De fick åka utomlands, men nu är världens gulligaste unge resultatet :)
För mig känns det som någon slags kvarleva från kolonialmaktstiden att ens tänka tanken ”Ja men det finns ju kvinnor i tredje världen som är villiga att ställa upp mot betalning! Problem solved people!!!”. Hur man rättfärdigar det moraliskt ens för sig själv är för mig en gåta.
Jag håller med dig, tror jag. Jag har väldigt svårt att se varför någon skulle välja att genomgå en graviditet med de risker för komplikationer och det generella obehag det innebär om de inte själva vill ha barn, om de erbjuds möjlighet att välja fritt. Och alltså, även om det enbart skulle tillåtas då ingen ersättning till surrogatmamman förekommer… vem skulle välja det? Rent spontant tänker jag mig kvinnor som utsätts för stora sociala påpressningar från nära släkt eller vänner, snarare än kvinnor som rent allmänt känner att de skulle vilja låna ut sin kropp till någon annans blivande barn.
Det har jag också svårt att se, förutom om det vore till en vän eller släkting man vet gärna vill ha ett barn. Fast jag hade nog inte gjort det ändå, det är en för stor grej att gå igenom.
Jag såg en snutt av en dokumentär för några månader sedan där de pratade med en familj i Indien. Mammans värdmödraskap hade skaffat dem både hus och tv (det senare var tydligen extra viktigt) men mannen i huset tyckte att allt var hans fast hans fru dragit in alla pengar. Hon fick ingen cred alls. Så är det kanske inte alltid, men i länder där kvinnor ses som ägodelar finns ändå alltid en stor risk att det blir så känner jag. Samt att det blir press att man ska fortsätta dra in pengar på sin kropp.
Det finns säkert en del personer som skulle vilja hjälpa sina vänner och släktingar att skaffa barn, fast jag tror också det finns en del personer som skulle utnyttja vänner och släktingar som har svårt att säga ifrån av något skäl.
Jag hade inte bestämt mig i frågan innan jag läste ditt inlägg men nu vet jag precis hur jag tycker: NEJ. Det ska INTE vara tillåtet och om det nu ska vara det ska det som du skriver vara utan ekonomiska intressen.
Jättebra skrivet Matilda!
Tack! Det värmer när vettiga människor håller med en :-D
Hej Matilda,
Jag tycker att hela surrogatmodergrejen är helt absurd (och i de fall där det sker ett utnyttjande av någons fattigdom även vedervärdigt).
Kan bara inte förstå varför man till vilket pris som helst MÅSTE ha ett ”eget” (biologiskt) barn!
För att hårdra det hela skulle jag önska att inga fertilitetsbehandlingar finansierades av landstinget. Istället skulle det i alla länder arbetas för att adoptioner ska kunna ske avsevärt snabbare och enklare än de gör i dagsläget. Adoptivföräldrar skulle inte behöva vänta så länge och vara tvungna att ta stora banklån för att ”ha råd” att få ett barn och barn skulle få nya föräldrar så tidigt som möjligt i livet.
Allra helst önskar man ju att inga barn skulle födas av föräldrar som inte kan eller vill vara föräldrar – men det är en annan och mycket större fråga.
/Anna
Jag tycker själv att vi måste lyfta frågan om inhemska adoptioner i Sverige. Som det är nu finns det barn som definitivt hade kunnat adopteras, men som istället hamnar i familjehemsystemet och därmed inte får någon möjlighet till en ”riktig” familj. Barn där det aldrig varit fråga om att i framtiden flytta tillbaka till den/de biologiska föräldern/föräldrarna, som hade kunnat gynnas av t.ex. en öppen adoption där det hela i stort sett ser ut som fosterhemssituationen fast man har en fast familj som inte behöver ifrågasättas var 6:e månad men samtidigt kontakt med den biologiska familjen om så önskas.
Vad jag har förstått av diskussionen bland barnlösa och aspirerande adoptanter är att det inte finns så stor tillgång till adopterbara barn utomlands som vi annars tror. Många länder som det tidigare adopterats många barn ifrån, t.ex. Sydkorea, satsar nu istället på inhemska adoptioner och det tror jag faktiskt är bäst för barnet med.
Angående att genomföra adoptionerna snabbare tycker jag att det finns olika problem. Dels måste man ge de biologiska föräldrarna en rimlig chans att ta hand om sitt barn om de skulle vilja det. Dels tycker jag att det är problematiskt att gå och peta i andra länders regler, t.ex. i afrikanska land där det krävs att adoptivföräldern bor några månader i landet innan adoptionen genomförs. De har ju alla sina anledningar till varför det ser ut så och det handlar nog inte om att sätta käppar i hjulet för folk som vill adoptera.
Jag tänkte genast på Danny Wattins ”Ursäkta, men din själ dog nyss”, bok. Läs den! Håller med dig till fullo! Bra skrivet!
Tack för tipset! Det ska jag definitivt göra!
Jag tror varken utnyttjande av surrogatmödrar eller fertilitetsbehandlingar handlar om ”måste ha biologiskt barn till varje pris” (jo säkert för en del, men långt ifrån alla). Som Matilda skriver är det inte så himla lätt att få adoptera, så i många fall handlar det säkert lika mycket om att surrogat eller ivf är enklare lösningar.
Jag är också tvärt emot surrogatmödraskap mot betalning (annat än utebliven arbetsinkomst och liknande). Men annars är jag försiktigt positiv. Försiktigt, eftersom jag inte satt mig in i frågan ordentligt, och positiv kanske mest för att jag själv tyckte det mestadels var väldigt mysigt att gå runt och vara gravid (iofs med ett barn jag inte skulle skänka bort, men ändå).
Jag tycker ändå det är helt ok att tillsätta en utredning, förutsatt att den görs ordentligt och inte är nåt beställningsjobb för att öppna upp för surrogatmödraskap.
Pingback: Surrogatmödraskap, repris. « Matildas blogg