Jag läste precis en artikel på Aftonbladets hemsida som berörde ett ämne jag funderat över tidigare. Nämligen vad som kan hända i ett äktenskap när den ena maken blir dement och vilka förväntningar som är rimliga att ha på varandra gällande monogami. Det är ju något som blir mer och mer vanligt nu när människor lever längre. Fler drabbas av demens, vilket också i sin tur drabbar familjerna till den demenssjuke.
Artikeln berör en dement man, i artikeln kallad Ulf, boende på ett demensboende som blivit förälskad i en annan dement på boendet, i artikeln kallad Lena.
Ulf har en demenssjukdom och bor på demensboendet med åtta andra personer. Hans fru kommer ofta på besök.
Men nu har Ulf inlett en relation med Lena, även hon dement. Ulf och Lena söker varandras sällskap, bjuder in varandra till deras respektive lägenheter på boendet, sitter nära varandra, håller handen och kramas och pussas ibland. Båda uttrycker tydligt vad de önskar i nuet: varandra.
Ulfs hustru och deras gemensamma barn ogillar enligt Socialstyrelsens anteckningar ”i högsta grad” relationen och vill förbjuda dem att umgås – framför allt att ha kroppskontakt.
Enligt hustrun och barnen hade nämligen Ulf, om han vore frisk, inte alls velat ha kontakt med Lena. Dessutom blandar han ibland ihop vem som är vem, och tror att Lena är hustrun.
Nu har socialstyrelsen bestämt att ifall mannen mår bra ska personalen inte ingripa mot relationen han har på boendet. Jag tycker att det är väldigt vettigt.
Självklart har jag förståelse för att hans fru blir ledsen och svartsjuk, men tyvärr måste man i en sådan situation inse att en dement make ändå inte är samma person som den man gifte sig med. Ju längre demenssjukdomen fortskrider desto mindre av ens partner som man kommer ihåg hen kvar, vilket så klart är en enorm sorg i sig. Det går inte att ha samma förväntningar på en dement person i ett äktenskap som man hade på hen innan sjukdomen kom in i bilden. Jag säger som Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström: Jag hoppas att jag skulle förmå mig att inse att det är på grund av sjukdomen, och att jag kunde vara glad för att han mådde bra.
Vinkeln jag tidigare funderat över är från andra hållet; vad man kan ha för förväntningar på en frisk partner som är gift med en dement. Jag anser att det är ok om den friska maken att hittar kärlek på annat håll, detta även om monogami varit viktigt i äktenskapet när båda var friska. Jag kan inte riktigt tänka mig varför det inte skulle vara ok. Är den demente maken så dålig så att hen hamnat på demensboende finns äktenskapet som var i praktiken inte mer och det är väl bättre att den som är frisk och pigg försöker leva vidare? Det är inte som att det behöver betyda att man överger sin dementa make och slutar hälsa på. Det behöver inte heller betyda att man tar ut skilsmässa, såvida man inte vill det.
Jag kan förstå att en sådan sak hade kunnat vara fruktansvärt sorgligt och till och med provocerande för de gemensamma barnen. Antagligen hade jag också känt ett stygn av sorg om det hände mina föräldrar. Det hade säkert känts hemskt och fel, som att den friska föräldern levde som att den sjuka redan dött. Först hade jag kanske blivit arg, men sen hoppas jag verkligen att jag hade skärpt mig. Man måste låta sina föräldrar leva sina egna liv. Nej, ens dementa mamma eller pappa är inte död än, men betyder det att den friska partnern måste leva ensam eller bara leva för att besöka maken på demensboendet?
De flesta äktenskap nuförtiden håller ändå inte tills döden skiljer oss åt utan snarare tills livet gör det. I många fall behöver vi nog omvärdera vår syn på det här att bli gamla tillsammans och våra förväntningar både på våra föräldrar och på varandra.
Matildas blogg 
Förstår inte varför folk tycker det är upprörande att skilsmässoantalen ökar. Det är väl bara bra? Att folk är gifta så länge dom är kära men om kärleken tar slut, inte försöker tvinga fram det. Varför denna besatthet av att förhållanden ska vara livet ut annars är det ingen mening med det hela?
Jag håller med.
Dock just i fall som detta där det rör seniorer är kanske inte skilsmässa varesig nödvändigt eller ekonomiskt lämplig då det betyder bodelning med allt vad det innebär. Jag har full förståelse för och tror inte ens att jag om jag som jurist om skulle bli tillfrågad hade rekommenderat det för folk i pensionsåldern med ena maken på demensboende, då det kan innebära skillnaden mellan att få bo kvar i sin bostad och ha ekonomisk trygghet och att inte ha det, både som direkt resultat av skilsmässan och ifall den demente exmaken går bort. Äktenskap handlar ju om mer än bara kärlek.
Nejmen såklart det fattade jag. En kan ju va gift för bekvämlighets skull också, inget fel med det så länge dom inblandade inte mår dåligt av det.
Min kommentar va mer ett reflektion på hur skilsmässa ses som himla hemskt i alla lägen, vet inte hur men kom o tänka på det utifrån ditt inlägg.