Presentation

Hej!

Jag heter Matilda och det här är min blogg. I bloggen kommer jag att skriva om saker som gör mig glad, ledsen, arg och upprymd, både sånt som är hämtat ur mitt liv och sånt jag läst, eller hört om i media.

Eftersom jag tycker det är så svårt att skiva en presentation över vem jag är tänkte jag att jag skriver en såndär trevlig infolista istället. Håll till godo!

Namn: Matilda

Ålder: 27 år i 2,5 veckor till

Utbildning: Jurist med profilering inom arbetsrätt. Jag har även läst genusvetenskap och är mycket intresserad av diskrimineringsfrågor.

Familj: Min sambo Patrik, katten Sotis, mamma, bonuspappa, pappa i himlen, många syskon och syskonbarn.

Jag är ifrån: Södermanland. Är född i Eskilstuna men flyttade till Katrineholm när jag var 5 år. Jag har dock aldrig räknats som en riktig sörmlänning då min familj är från Stockholm och jag pratar en blandning mellan rikssvenska och stockholmska.

Intressen: Jag älskar att babbla om allt mellan himmel och jord med min familj och mina vänner, dessutom njuter jag av att lyssna på musik, helst synthmusik, och att pyssla med konst i olika former. Och så gillar jag att laga mat, det är viktigt!

Vad tror folk om mig: Jag vet inte och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket. Folk ska alltid tycka så jäkla mycket om alla. I min hemstad brukar folk nog anse att jag är skötsam, antagligen för att min mamma skryter om mig.

Stämmer det: Ja, fast kanske inte lika skötsam som mor tror :D

Min bästa sida: Jag har stor empati.

Min sämsta sida: Jag har väldigt lätt för att bli väldigt arg.

Vad får jag oftast komplimanger för: Att jag är söt och smart. Min sambo ger mig såklart massa komplimanger varje dag för både insidan och utsidan.

Vad säger jag för att imponera på någon: Att jag har 8 syskon och 14 syskonbarn. Fast det är nog mer för att chocka än för att imponera på nån. Förövrigt är det helt sant. Jag har dock inte kontakt med alla.

Hur imponerar man på mig: Genom att vara en genomsnäll person som inte utnyttjar andra för sin egen vinnings skull.

Var bor jag: I en bostadsrätt i Lund

Äger jag några Converse: Ja ett par vita. Jag har precis kastat ut mina högskaftade röda som var alldeles utslitna. Det har blivit några par genom åren.

Brukar jag bli för full: Nej, jag gillar inte att bli full.

Antal timmar jag sov i natt: 8-9, jag behöver ganska mycket sömn.

Brukar jag komma i tid: Ja, jag är tidspessimist och hatar att vara sen.

När mår jag bra: När jag är ledig och är ute i naturen. I somras när jag var hemma hos min mamma och bonuspappa som numer bor på landet i Småland mådde jag riktigt bra.

Är jag blyg: Ja och nej, jag brukar vara blyg när jag tycker att jag inte har något att säga eller ifall jag inte känner folket omkring mig. När jag väl hittat nått att säga är jag inte blyg.

Det värsta jag vet: Människor som ljuger och människor som utnyttjar andra på olika sätt.

Har jag bra vänner och äkta vänskap: Ja, jag har några vänner som är helt fantastiska människor!

När grät jag senast: Idag. Jag är inne i en ”jag saknar min pappa”-period. Han gick bort sommaren 1992 och det är inte alltid helt lätt att hantera.

Bär jag glasögon eller linser: Jag alternerar mellan de båda. Är så närsynt så att jag i princip är blind utan synhjälpmedel. Och ja, jag anser att glasögon borde vara subventionerade för blindisar som jag på samma sätt som hörapparater är subventionerade för folk som hör dåligt.

Senaste låt jag hörde? Dangerous (be-love-in remix) med Depeche Mode, mitt absoluta favoritband sedan jag var riktigt liten.

7 tankar på “Presentation

  1. Hej,

    jag brukar inte normalt skriva till främlingar på detta vis, men kände att jag ville det nu.

    Jag läste artikeln på DN.se om killen som förlorade som mamma när han var 16 år. Du hade lämnat en kommentar om din pappa.

    När jag var 11 år så förlorade jag också min pappa, samma år som du, alltså 1992. I efterhand är jag arg på vuxenvärlden runt omkring mig vid den tiden som accepterade mina försäkringar om att allt var okej och som kallade mig för ”exceptionellt stark liten tjej” och liknande. Jag förstår nu att dessa epitet mer handlade om deras egen rädsla och hjälplöshet inför att hantera ett barns sorg. Inte ens skolans kurator brydde sig mer än att vid ett enda tillfälle fråga hur det var med mig. Detta gjorde hon inför mina kompisar och i korridoren, alltså i helt fel läge.

    Min sorg har jag på egen hand varit tvungen att bearbeta utan hjälp av någon annan. Och fortfarande är min pappas död någonting som präglar mitt liv och framförallt min inställning till livet och till andra människor väldigt mycket.

    Om du har lust kan du gärna skriva till mig. Jag har även en blogg som du kan kolla på, men nu var det ett tag sedan jag skrev där. En dag ska jag ta några krafttag och fortsätta med bloggandet.

    Lycka till med din blogg!

    Vänliga hälsningar/
    Lotte

  2. Det som gör mig gråtfärdig är ”Min sorg har jag på egen hand varit tvungen att bearbeta utan hjälp av någon annan”, absolut inget illa menat. Jag känner mig nästan tvingad att prata med andra människor som varit med om liknande händelser.

    Matilda, hälsa din brorsa att deras parodi är fett skön! :D

    • Det ska jag hälsa honom!
      Ja det måste vara fruktansvärt att inte kunna prata med någon om en så stor och jobbig händelse i sitt liv. Jag har blivit bättre på det med åldern. Det bästa har dock varit att jag haft mina två helsystrar att prata om förlusten med, jag vet inte vad jag hade gjort utan dem. Det har på nått sätt varit viktigt för mig att ha någon som kan verifiera att mina minnen är riktiga.

  3. ”Det som gör mig gråtfärdig är ”Min sorg har jag på egen hand varit tvungen att bearbeta utan hjälp av någon annan”, absolut inget illa menat. Jag känner mig nästan tvingad att prata med andra människor som varit med om liknande händelser.”

    Problemet var att det inte fanns någon runt mig som hade varit med om liknande saker och de flesta av mina kompisar kom från perfekta kärnfamiljer och var om man nu får säga så ganska ytliga. De funderade mest på killar och skor. Att befatta sig med döden var verkligen det sista de ville. Min mamma ville jag inte prata med, för om jag började gråta så började hon gråta och det ville jag inte. Jag hatade när min mamma grät och jag hatade faktiskt henne lite också, för det var som att hennes sorg blev viktigare än min. I efterhand tror jag att det hade varit bättre om jag hade fått bo hos någon annan som hade styrkan att ta hand om mig ett tag medan mamma bearbetade sin sorg. Men då ville jag bara att allting skulle vara som vanligt. Pappa dog första helgen på höstlovet. Och efter en veckas höstlov var jag tillbaka i skolan på måndagen. Naturligtvis hade jag behövt prata med människor som varit med om något liknande, men hur hittar en elvaåring dem på egen hand?

    • Kan inte förstå varför vuxna runt omkring såg mellan fingrarna! Jag tycker det är riktigt bra att du skriver så öppet om dig, trots att det inte framgår vem du är, får jag känslan att det måste vara skönt att skriva av sig.

      Jag hade en period då jag bloggade om det som rörde sig i mina tankar. Påminner lite om denna bloggen faktiskt :) Någon gång slängde jag ur mig vad jag tyckte och tänkte om det jag varit med om. Kommer aldrig att ångra det, så grymt skönt. Tror dock jag ”städat bort” de mer ingående inläggen :p

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s