Ja, stackars oss ateister som inte tror på efterlivet…

Jag råkade nyligen snubbla över en tråd på Familjeliv.se där kristna uppmanades diskutera vad de tyckte om ateister. Där hittade jag ett inlägg med en mening som var formulerad så här:

Det måste verkligen vara fruktansvärt för en ateist att behöva begrava sina nära och kära med tron att aldrig mer få träffa dem igen.

Eftersom jag inte längre är kristen hade jag ingen lust att inkräkta på tråden, men jag kände ändå att jag behövde skriva av mig så varför inte göra det här?

För de som inte redan läst om det här eller någon annanstans är jag alltså uppvuxen i ett frireligiöst hem och före detta troende kristen, eller jag kämpade i alla fall väldigt hårt för att tro. Min mamma och styvpappa är pingstvänner och det var också jag tills jag slutade att vara det. Jag började att ta avstånd från min tro successivt från ca 15 års ålder och insåg när jag var 25 att jag faktiskt var ateist och att jag nog alltid tvivlat. Det kändes som en lättnad att slippa kämpa emot mitt förnuft som sade mig att det man ska tro på enligt trosbekännelsen inte går ihop. Jag kände mig rent frälst, i ordets rätta bemärkelse (alltså ”räddad”, fast då från det religiösa oket, inte från döden som man blir frälst ifrån genom att tro på Jesus eftersom man då får evigt liv efter döden). Antagligen var det helvetet jag kände mig räddad från.

Tanken på ett efterliv var dock det som var svårast för mig att släppa, och då ett positivt sådant. Jag ville tänka att jag kommer att träffa min pappa och andra nära och kära igen. Ibland tänker jag nog fortfarande att det finns någon form av liv efter döden, att medvetandet lever vidare, men sen kommer jag på att det faktiskt inte går ihop rent logiskt med min övertygelse om att det inte finns en Gud.

Det är klart att det är tröstande att tänka på att det slutliga farvälen man tar av dem man älskar inte kommer att vara för evigt. Det är väl därför religioner blivit så populära. Vi gillar inte att tänka på att vi en dag inte kommer att finnas mer så vi fantiserar ihop att vi på något sätt kommer att leva i evighet tillsammans med dem vi älskar.

Dels tycker jag att man ska dra öronen åt sig om man använder religion främst som en krycka för att med hjälp av den orka släpa sig runt i livet. Redan där borde man kanske fundera över varför man är religiös. Dessutom så bygger många religioner, och då definitivt den kristna, på uteslutande och exklusivitet. Antingen är du med oss eller så är du mot oss. Antingen tror du rätt och hamnar i himlen, eller så tror du fel och då hamnar du i helvetet.

Jag tillhörde dessutom en kristen församling som när jag var barn trodde att minsta lilla ”fel” innebar helvetet, alltså pingstvän=himlen, troende medlem av svenska kyrkan=helvetet. De brukade skrämma ungdomarna i kyrkan genom att på en ungdomskväll visa en amerikansk film jag glömt namnet på om uppryckelsen (alltså, när Jesus kommer tillbaka och tar med sig de som tror på honom till himlen) och alla som lämnats kvar eftersom de råkade tro fel. Typ ”Din mamma och pappa trodde rätt så de är nu i himlen, du trodde fel så du är lämnad ensam kvar på jorden och får genomlida dess undergång med guds ansikte vänt ifrån dig, have  good one!”. Jag kommer ihåg att min ena syster kom hem gråtande och med svår ångest lång tid framöver. Jag har aldrig sett den men har hört från andra f.d. kristna som har det att den är hemsk.

När man som jag kommer från en familj där visserligen mamma och styvfar var kristna och gjorde sitt bästa för att få de fyra av oss yngsta barn att också blir det, men där alla inte är kristna blir det ju redan där lite jobbigt. För man vill ju inte tänka på storebrorsan som får brinna i helveteselden när han dör. Därför ska man ju försöka värva sina nära och kära till religionen, men när de inte har lust att bli värvade så lämnas man där med sin ångest.

Dessutom var min pappa inte troende och min mormor som dog innan jag föddes begick självmord. Det innebar att vi istället för att med skinande ansikten stå vid gravarna och vara glada över att de nu var hos Gud och väntade tills vi alla skulle vara tillsammans igen fick våndas över huruvida de var hos Gud eller ej. Räckte den där ”barnatron” pappa pratade med mamma om på sin dödsbädd? Som i sångrefrängen; Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro? Var det sant som pastorn sa att mormor definitivt var i helvetet eftersom hon begått en av de ultimata synderna, varit otacksam mot Gud som gett henne livet genom att välja att dö? Borde inte Gud skona en person som var sjuk och tog sitt liv?

Att då tänka att döden är som en enda lång drömlös sömn är faktiskt inte så hemskt eller sorgligt! Livet är förgängligt. Det förändras hela tiden. Människor kommer och går, ibland försvinner de för alltid. Om man älskar och bryr sig om någon är det bäst att visa det nu för man vet inte om man får chansen igen. Jag föredrar att leva här och nu istället för att använda hela mitt liv till att förbereda för efterlivet.

Ja, det är skitläskigt att föreställa sig att man en dag inte kommer att finnas mer. Men när jag känner så tänker jag på en anekdot jag sett några gånger och som går ut på detta: En person har ett samtal med en äldre släkting om rädsla för döden. Den äldre släktingen frågar; ”Vilket år är du född?”. Den yngre svarar; ”1980”. Den äldre; ”Är du rädd för 1979?”.

Mensvisdom – Om riklig mens.

Igår insåg jag att min mens fyller 20 år i år, närmre bestämt i september. Det är till och med så att min rikliga mens fyller 20 år, för min mens kom med besked redan från början.

Dock har jag inte haft riklig mens i alla dessa år. Från att jag var 17 till jag var 30 knaprade jag antingen p-piller eller använde p-ring, något som var jättebra mot min rikliga mens men mindre bra för min sexlust och mitt allmänna välbefinnande.

Så för ett år sedan slutade jag med p-ring och bestämde mig då för att med hjälp av min menskopp och anteckningar i menskappen mäta min blödning för att se hur stor den egentligen är. Något jag vet att gynekologer ibland ber patienter med riklig mens göra. Det är nämligen så att min rikliga mens gjorde mig kraftigt anemisk (blodfattig) när jag gick i gymnasiet. Mina värden var så dåliga så att min läkare blev orolig för att jag skulle ha någon form av livshotande sjukdom. Det hade jag dock tack och lov inte. Jag vill dock undvika att hamna där igen för det var väldigt jobbigt.

Jag har under detta år kommit fram till en del saker jag tycker hjälper mig och som jag vill dela med mig av så att andra med riklig mens kan testa samma sak.

Så i alla fall, för ett år sen mätte jag min mens opåverkad av p-medel (nåja, i den mån hormonerna gått ur kroppen) och annan blödningshämmande medicin och kom upp i mellan 85 och 100 ml, vilket är rätt mycket mer än de 3 msk (45 ml) som ses som en normal mens.

Efter några månader köpte jag Tranexamsyra Orifarm (samma sak som Cyklokapron och Cyklo-F) eftersom jag ville få ner blödningen då jag inte är särskilt sugen på att drabbas av anemi igen. Innan Cyklo-F kom ut som recept fri medicin hade jag Cyklokapron på recept från jag var 14 år gammal, men de gick åt i vårt hushåll så jag tror aldrig att jag riktigt kom att ta dem regelbundet. Eftersom jag haft dem på recept är jag trygg med dem, men som ni säkert vet betyder inte receptfrihet att medicinen är ofarlig. Det är medicin och man ska läsa bipacksedeln innan man tar den. Dessutom är det bra att komma ihåg att den är för riklig mens, inte normal mens som man vill minska ännu mer.

Jag försöker nu också komma ihåg att ta järntillskott varje dag, just nu i form av Multi-tabs Kvinna som är multivitamintablett med mineraler också. Vi får se om det räcker. Jag började också registrera i mensappen när jag tog medicinen så jag skulle kunna se vilken skillnad det gjorde på blödningen.

Till en början väntade tills att mensen kommit igång och blivit riklig, oftast 2:a dagen, med att börja ta Tranexamsyra och fick då ner blödningen till mellan 60 och 75 ml, alltså ingen enorm minskning, detta trots att jag knaprade mellan 6 och 10 tabletter per menstruation! Sedan december har jag dock testat att göra lite annorlunda med förvånansvärt bra resultat. Direkt när mensen kommer igång och går från rosa eller brun flytning till blod tar jag 2 Tranexamsyra, alltså redan första mensdagen. Sedan dess har jag fått ner mensen till 50-55 ml, alltså nästan det som ses som normal blödning, och det på bara 4 tabletter under hela mensen! 2 på kvällen när mensen kommit igång och 2 på morgonen efter. Sedan har jag inte känt att jag behövt ta fler eftersom jag inte blött så mycket Alltså är det något jag kommer att fortsätta med.

Jag hoppas att jag med hjälp av detta kommer kunna hålla mitt hb-värde uppe på hälsosamma nivåer utan p-hormoner.

20130313-120036.jpg(Tranexamsyra Orifarm, samma sak som Cyklo-F, bara lite billigare)

Den inbyggda skulden

20130304-090249.jpgIgår kom jag att tänka på oskuldsbegreppet, förlorad oskuld och vikten av att att problematisera det. På olika håll världen över finns det idag människor som problematiserar begreppet i sina språk och jag vill gärna se mig som en av dem. Gemensamt för många (alla jag kollat upp) språk är just att man talar om att förlora någonting och att det är negativt eftersom det skapar falska föreställningar om sex för första gången samt upprätthåller tankar om vikten av oskuld.

Jag är (som ni ser ovan) för att byta ut ”förlora oskulden” mot ”sexdebut” eller ”samlagsdebut”. Sexdebut är enligt mig att föredra eftersom ordet samlag signalerar kuken i fittan eller i alla fall kuken som penetrerar och alla har ju inte sex så. Jag tycker att det avdramatiserar sex för första gången, att inte prata om att man förlorar något man aldrig kan få tillbaka. Enligt mig är det viktigt för hur många är det inte som tänker tillbaka på sin sexdebut med negativa känslor? Genom att inte göra det till värsta grejen tror jag att mycket ångest kan brytas. Sex första gången är ju (förhoppningsvis) bara en gång av många, så om det inte blir perfekt tycker jag inte att man ska behöva hänga upp sig på det bara för den första gångens skull.

Själv fick jag sån ångest så jag grät och var tvungen att ringa min ena syster som fick lugna mig efter min sexdebut när jag var 17 år och det är kanske anledningen till att tankar om förlorad oskuld engagerar mig. En stor anledning till att det blev en så stor grej för mig  är att jag är uppvuxen i ett frikyrkligt hem och inom pingströrelsen och att det där är viktigt att låta sexdebuten vänta till bröllopsnatten. Allt annat syndigt. Dessutom finns det inga ”förlåt mig Jesus” som kan göra en oskuld igen. Alltså som uppbyggt för rena ångestfesten även när sexdebuten är ett genomtänkt beslut som mitt var. Jag hade dessutom redan då slutat gå i kyrkan på en regelbunden basis.

I svenska språket har vi ju förutom tanken om att förlorandet av något SKULD inbyggt i begreppet oskuld och att det inte skulle påverka hur vi ser på sexdebuten på något sätt känns långsökt. Precis som att motsatsen till oantastlig är antastlig och overklig är motsatsen till verklig borde ju då motsatsen till oskuld vara just skuld. Men vad är det man då skyldig till?

Enligt mig vore det verkligen att göra världen, eller snarare mänskligheten, en tjänst att sluta prata om förlorad oskuld och istället prata om sexdebut. Samhället behöver både avdramatisera OCH allvarliggöra sex med mer fokus på samtycke och mindre fokus på skuld och skam.

Laci Green har gjort ett jättebra inlägg om sexdebuten på sin Youtubekanal Sex+:

P-piller och den där så kallade noggrannheten vid utskrivning av sådana.

Jag har inte kunnat låta bli att engagera mig i uppropet ”Nej tack till p-piller som gör oss sjuka!”. Nyss länkade Gotlands[T]rosorna, via sitt twitterkonto, till en artikel från helagotland.se där de blivit intervjuade tillsammans med en gynekolog.

Gynekologen säger saker som att ”kondom är ett dåligt alternativ för unga” alldeles utan att förklara varför. Om jag lappar ihop det tillsammans med att jag vet att vi i Sverige har en låg användningsfrekvens av kondom kan jag gissa mig till vad hon menar, men jag vet inte. Så jag gissar att hon menar att det är ett dåligt alternativ för unga för att kondom inte används av många.

Häromdagen när jag satt och spånade kring detta med p-piller och kondomanvändande kom jag på denna tanke: Tänk om vi är så dåliga på att använda kondom i Sverige för att vi förlitar oss på att alla tjejer äter p-piller? Jag vet nämligen att både jag och sexpartners jag haft varit totalt hjärndöda och både sagt och tänkt ”men om hon/jag äter p-piller så spelar det ju ingen roll att vi inte har kondom!”. Ja det är så otroligt korkat så jag rodnar och det är verkligen inget jag är stolt över, men jag tror att det finns en poäng att visa att till och med jag som ska föreställa vara en hyffsat intelligent människa tänkt på detta dumma sätt. Det är liksom inte bara en tes jag har, det har varit min verklighet. Nej, inte ens jag och Patrik inledde den sexuella delen av vår relation med kondomanvändande innan vi kollat oss för könssjukdomar. Jag använde ju p-piller. *tar mig för pannan*

Jag tycker att kondom ska lyftas fram som det primära preventivmedlet, istället för hormonpreparering av kvinnors kroppar!

Mondokanel skriver ett intressant blogginlägg om preventivmedel och kön (ja hon har länkat mig i inlägget, det var så jag hittade det, men det är inte därför jag tycker att det är intressant):

Tankarna förs till mina egna historier och historierna jag hört av andra. Ett antal kvinnor som fått recept på minipiller utskrivna per automatik på läkarbesöket efter förlossning trots en ovilja att ta hormoner, men där barnmorskan vill ”se hur det går” eftersom ”man inte riktigt kan lita på killar och kondomer i stundens hetta”. Kvinnor som haft extrema blödningar i många månader efter att hormonspiraler satts in men som mest oroat sig över huruvida mannen skall dö av sexbrist under tiden eller – kanske den största oron – skall kunna känna spiraltrådarna under samlaget efter att kramperna och blödningarna slutat. Kommentarer i stil med den jag läser hos Matilda, där en barnmorska undrar huruvida Matildas partner kommer att gå med på att hon går hormonfri. Som om det inte är hennes kropp, utan något hon måste kolla med sin man först om han tillåter henne att hon gör, eftersom det säkerligen kommer att göra hans liv en aning besvärligare – inte lika besvärligt som hennes liv är på pillerna, men en aning mer besvärligt…

Som jag har skrivit på twitter angående min barnmorskas fråga om huruvida Patrik går med på att använda kondom eller inte så började jag undra vem av oss det var som var hennes patient. Han eller jag? Trodde hon att vi hade ett aktivt sexliv när inget förspel i världen kunde få mig att vilja ha sex? För det hade vi inte! Varken han eller jag tror på tvång i dessa sammanhang.

Med tanke på det har jag vid tidigare diskussioner med barnmorskor om minskad sexlust fått råd om att tvätta underlivet med olja och använda glidmedel, precis som att lubrikation är det enda som behövs för att genomföra ett samlag med en kvinna. Så länge hålet är vått är det bara att köra på, verkar budskapet vara. Jag blir förbannad!

Nu åter till artikeln: Gynekologen säger också ”vi är supernoga när vi skriver ut och kollar riskfaktorer”. Jag skulle vilja veta vad detta ”supernoga” innebär. Jag har aldrig behövt göra ett blodprov t.ex. när jag skulle få p-piller. Går de bara på folks utsagor om proppar i familjen? Nu vet ju jag mycket väl att jag blöder som en stucken gris och att proppar troligtvis är mitt minsta problem, men jag har INGEN koll på sjukdomshistoria i 3/4 av min genetiska massa. Jag kan mormors familj hyffsat bra. Resten vet jag nära på inget om. Och hur gör man när man har att göra med en adopterad tjej som kanske inte vet nått alls om sin biologiska familjs sjukdomshistoria? Jag tror inte att jag känner någon som blivit ”supernoga” utredd inför utskrift av p-piller, inte utöver ”Är du fet? Röker du? Har du proppar i familjen?” precis som att vi alla skulle vara experter på vår egen biologi.

Förövrigt är det inte alla som ens tagit upp det uppenbara faktum att jag är överviktig i preventivmedelskonsultationen. Vilket ju kan vara skönt att slippa som tjock, men hur ”supernoga” är det egentligen om vi ser till hälsoaspekten? För mig innebär ”supernoga” eller ens ”noga” mer än lite frågor. Det innebär en ordentlig hälsokoll!

Om p-hormoner, sexlust och viktig uppdatering angående ”Den värsta våldtäkten”.

Precis som jag inledde blogginlägget jag skrev för snart 3 år sedan och som jag nu tänker skriva om har jag tänkt skriva detta länge. Jag har bara inte orkat för det betydde att jag måste läsa igenom det gamla inlägget noga och det är ganska jobbigt. Dock är det fortfarande intressanta poänger i det inlägget som inte har med denna uppdatering att göra så läs det gärna. Till exempel innehåller det utdrag ur Malena Ivarssons mer eller mindre hysteriskt roliga 67 sextips.

Detta blogginlägg kommer handla om ett inlägg jag skrev som heter ”Den värsta våldtäkten” och varför jag nu anser, eller snarare VET, att mina slutsatser i det inlägget var helt fel. En anledning till att jag skriver detta är att jag fortfarande får en hel del trafik till det inlägget. Därför kommer jag göra en uppdatering där med en dementi och länk till detta inlägg.

”Den värsta våldtäkten” skrev jag under en period när jag hade i stort sett ingen sexlust alls. Jag fick för mig att det berodde på alla dåliga relationer jag haft innan jag träffade Patrik, allt sex jag haft fast jag egentligen inte ville och att det, alltså mitt eget beteende, skulle ha förstört min sexualitet. SÅ VAR DET INTE ALLS! Jag hade fel och nu känner jag mig väldigt ledsen över att jag drog slutsatsen att min brist på sexlust var något jag orsakat själv, något jag gjort mot mig själv.

plötsligt var min sexlust som bortblåst. Det var som att min kropp sa ”gud vad skönt att slippa hålla på hela tiden” och stängde av sig från midjan och ner. Som om sexet varit som en kakburk jag nallat ur i alla dessa år och plötsligt var den tom. Jag hade helt enkelt misshandlat min kropp och min sexualitet för mycket, självklart utan att förstå det men plötsligt blev det väldigt tydligt.

Att läsa detta ger mig en klump i halsen. Jag känner som att min benägenhet att skylla på mig själv kommer från den sexnegativa uppfostran jag haft i ett frireligiöst hem där sex såg som fel och mitt hälsosamma sexintresse som ett tecken på en sjuklig översexualitet.

I kommentarerna fick jag frågan hur jag byggt upp min sexlust igen och här är svaret: Jag slutade med p-ring, jag lade ner p-hormoner helt och POFF! Nu får min sambo knappt vara ifred alls, stackarn!

Så enkelt var det alltså! Alla månader, alla ÅR med ångest över att jag inte längre kände lust och ”detta beror nog på nått jag gjort mot mig själv”. Det var aldrig mitt fel!

Det senaste året har varit en rätt intressant resa. Jag slutade med p-ring ungefär vid denna tid förra året, testade den åter en månad vid sommaren men kände att alla dåliga symptom kom tillbaka direkt så den åkte ut igen. Återigen har jag en mensCYKEL! Jag har perioder när jag är väldigt sexsugen, när jag inte är det och när jag blir lite hungrigare än vanligt. Jag känner mig levande på ett helt annat sätt!

En sak som var rätt frustrerande var dock att min barnmorska inte alls var så nöjd över mitt beslut att sluta med p-ringen. Hon försökte prata mig ur mitt beslut. ”Kommer han gå med på det?” hette det, angående min sambo alltså. Precis som att hans rätt att ha sex med mig utan barriärskydd är större och viktigare än min rätt att inte misshandla min kropp med p-hormoner. Dessutom trodde hon att jag behövde dem för att medicinera min rikliga mens. Det kan ju ha en poäng eftersom jag blev väldigt anemisk som tonåring innan jag började med p-piller, men jag medicinerar hellre det med Cyklo-F och multivitamin och mineraltillskott med mycket järn, än med hormoner som får mig att må minst lika dåligt som järnbristen gjorde.

Som av en händelse har Nina Ruthström tillsammans med Jenny Persson (de har förresten en podcast, kallar sig Gotlands[t]rosorna och pratade senast om p-piller) startat en namninsamling ”Nej tack till p-piller som gör oss sjuka!”. Jag har skrivit på, gör det du också om du tycker att detta är viktigt.

Nu ska vi få ”honom” att känna sig som en man igen…

 Fler liknande bilder här

Förbered er på ett mastodontinlägg!

Jag råkade snubbla över en artikel på MSN Livsstil publicerad 18:e oktober i år (tro det eller ej) där vi heterosexuella kvinnor kan lära oss hur vi får vår karl att känna sig riktigt manlig. Mina kommentarer inom parentes (och i fetstil). För skojs skull skriver jag detta inlägg medan jag läser igenom artikeln för första gången. Jag känner nämligen på mig att den kommer vara smått hysterisk i sin heteronormativa trångsynthet.

1. ”Bestämmer du när och hur disken ska diskas? (Nej.) Spenderar han timme efter timme på att se romantiska tjejfilmer? (Öhh… nej, ser jag sådana brukar jag se dem ensam.) Och är det du som bestämmer var skåpet ska stå…? (Nej, vi bestämmer tillsammans var skåp ska stå.) Då kan det hända att han behöver en liten självförtroende-boost. (Ok, jag svarade nej på allt det där men jag vill fortsätta läsa ändå.) Och du kan ge honom det, och samtidigt få ut något bra av det själv! (Go on…)

Får du honom att känna sig som en karla-karl gör det honom självsäker och det gör honom lugn. (Ok?) Och är han lycklig, kommer han göra det han kan för att du ska vara det också.

Här har du guiden, klicka dig vidare för smarta tips och tricks! (Ålrajt! Då kör vi!)

2. ”Du gillar säkert att vara feminin, (Varför är det så säkert?) och du gillar säkert att mannen i ditt liv säger till dig att du är det. På samma sätt uppskattar han om du ger honom tummen upp när han gör något som är ‘manligt’. (Jag börjar småskratta redan här.)

Har han skruvat ihop en IKEA-hylla?(Nej, han brukar inte få komma i närheten när jag monterar ihop IKEA-prylar.) Burit hem tunga kassar från affären? (Vi delar på bördan att bära hem käket.) Då är det nu du ska slå till med en komplimang. Säg till honom att du uppskattar att han tar de tyngsta kassarna, trots att du rent krasst skulle kunnat bära dem själv. Om han får känna sig som en man, ger det honom en bra känsla och han kan sträcka lite extra på sig. Och du slipper bära påsar eller skruva ihop möbler när du egentligen vill se på Gossip Girl. (Alltså, min snubbe är inte en troglodyt, han känner nog igen falskt smörande när han hör det. Om jag har ont i ryggen och inte kan bära tungt bär han mer av ren jävla medmänsklighet. Bättre så!)

Dessutom slipper du höra honom klaga över hur tråkigt det är att följa med till IKEA, han kommer istället se fram emot monteringen av möblerna när ni kommer hem. Win-win! (*brister ut i ett gapskratt* Som OM han kommer nära monteringen, NEVER!!! Dessutom tycker han inte att det är aptrist att gå i affärer.)

3. ”Du hör sällan om en kvinna som skryter vilt och ohämmat över att hon tagit disken eller dammsugit, medans de flesta män gärna pratar vilt och brett när de gjort något i huset. Anledningen är helt enkelt att han gärna vill ha lite beröm. (Naaaw halleduttingen då!) Det vill säkert du också ha om du till exempel borrat ett hål i väggen. (*suck*)

Rosa honom när han har gjort något, och säg till honom att du är glad att han bidrar. (Glad? Att? Han? BIDRAR!?!? Det är väl hans hem med?!) Kolla inte genom allt han gjort, för att se så att gjort efter ‘din standard’, för om du vill att han ska göra något måste han nästan få göra det på sitt eget sätt.(…om inte han jämt krymper dina svindrya ulltröjor i tvätten…). (Om jag hade haft ulltröjor jag var rädd om och ansåg honom vara inkapabel att tvätta dem hade jag väl gjort det själv, men varför skulle det innebära att han inte kunde ta hand om sina egna paltor, som han gjorde innan jag kom in i bilden? Varför måste det vara antingen eller?)

När du säger till honom att du uppskattar vad han gör känner han sig viktigt och oumbärlig, och det vill ju alla göra, eller hur? (Jag tror inte på att deltagande i det dagliga hushållsarbetet ska vara grunden för att någon ska känna sig viktig och oumbärlig.)

4. ”Nästa ni gång ni bestämt att ses (Ni menar när han kommer hem från jobbet? För jag antar att ni menar par som bor ihop. Varför skulle han annars förväntas snickra IKEA-möbler och ha medalj för att han kan tvätta sina strumpor själv?), kan du låta honom bestämma vad ni ska göra och vad ni ska äta. Vill han spela tv-spel med dig, se på fotbollsmatch (HAHA, fat chance att han någonsin skulle vilja göra det!), eller gå på bio och se en actionfilm, så blir det det ni gör. (Ja, för det är sånt män vill göra och som vi kvinnor ibland borde stå ut med, tv-spel, sport, action på bio. Ack ve, bara saker ingen kvinna hade kommit på själv. Ja jag är sarkastisk)
Tycker du det är svårt att låta honom bestämma vad ni ska äta? (Nej, jag hade varit glad om svaret på ”Vad ska vi äta idag?” oftare hade varit nått annat än ”Jag vet inte, vad vill du äta idag?”) Då kan du tänka på alla de gånger du fått honom att äta sushi eller sallad. (Jag skulle aldrig tvinga min sambo att äta nått han inte gillar. Sushi har han aldrig ätit för han äter inte gärna fisk och så absolut inte rå sådan. Grönsaker är vi båda förtjusta i, vi gillar att äta sallad.) Du kan du kanske stå ut med en kväll med saftiga biffar och öl…? (Saftiga biffar och öl låter som nått jag mer än gärna hade ätit. Förstår inte vad det är med mitt kön som borde få mig att inte gilla det.)

Om du ger mannen helt fritt val om vad ni ska göra, ska du också följa med på det han föreslår att göra, även om det är något du egentligen har lust att lägga tid på. Det är bara att tugga i sig, och tänk på att nästa gång är det du som får bestämma… (Jag förstår inte alls glädjen i att tvinga varandra att göra saker den andra inte tycker om och hur det skulle vara bra för förhållandet. Har jag ett intresse min sambo inte gillar utför jag det ensam eller med någon annan som gillar det och han gör samma sak. Jag gillar ganska mycket mat som han inte tycker om, äter jag sådan äter han nått annat.)

5. ”Ringer han dig och frågar om det är ok att han drar ut med grabbarna och spelar biljard och dricker öl i stället för att vara med dig en enda kväll, ska du säga ja, och utan att tjura om det efteråt! (Jag har svårt att tro att han skulle göra en sådan sak om vi hade bestämt att vi skulle göra nått speciellt ihop, han behandlar inte mig sämre än en kompis och man struntar ju inte i planer man gjort upp med en kompis för att en annan kommer med ett annat förslag. I alla fall inte om man är en bra vän. Annars behöver vi inte varandras tillåtelse att göra saker, det är bara trevligt att veta ungefär var man är och när man väntas vara hemma.) På samma sätt som du behöver vara med dina tjejkompisar och vara mer ‘tjejig’ än du är med honom (Hur är man när man är tjejig? Kvinna?), behöver han kvällar då han kan rapa högt, snacka prata högre och vara mer ‘grabbig’. (Hahaha, åh Gudrun, jag skrattar så jag har svårt att läsa vad det står. Rapar han högre än vad han gör med mig kommer han nog kräkas, pratar han högre än vad vi brukar göra tillsammans, jag är från en högljudd familj, hade han fått stå och vråla. Ja, vi fiser inför varandra också.)

Ger du honom friheten att göra lite ‘manliga grejer’ med grabbarna emellanåt, gör du dig själv en tjänst. Din man blir en gladare kille, och du får status som världen bästa flickvän! (Manliga grejer? Att rapa, skrika, dricka öl och spela biljard?)

Kom bara ihåg att det inte räcker att säga ja, och sedan bli sur över att han faktiskt uppfattat ja-et som tillåtelse att gå ut. Du måste mena det! (För att heterosexuella tjejer är manipulativa galningar som inget hellre vill än att låsa fast sin karl i en kedja som går mellan spisen och sängen. Nej, jag var inte allvarlig den här gången heller.)

6. ”Vi lever inte på 50-talet och kvinnans plats är inte vid köksbänken. (Är ni säkra att ni tycker det? För det lät inte så under punkt tre!) Men emellanåt kan du gott ta på dig förklädet och ta hand om din man ändå. (Så mycket var disclaimern i första meningen värd…) Män älskar att bli bortskämda, och de älskar också att se dig fixa i köket… till honom! (Män älskar att bli bortskämda med mat, kvinnor med diamanter. Those are the ways of the world!)

Gör middagen till något extra, stek en saftig biff till honom (Alltid denna jävla biff!) eller laga en gryta om det är det bästa han vet. Duka bordet, servera honom en kall öl, och de manliga hormonerna kommer garanterat stiga i honom! (Har ni källa på att testosteronhalten ökar i män som blir omhändertagna av sina flickvänner? Jag vill gärna ha namnet på den studien isåfall.)

Är du inte så förtjust i att laga mat? Köket är inte den enda plats du kan skämma bort honom i. Kanske älskar han när du ger honom massage? Eller att du köper biljetter till en fotbollsmatch eller konsert som han gärna vill gå på? Oavsett vad det är, kommer han vara tacksam för att du ger honom lite specialbehandling. (Ska man verkligen behöva säga till folk att vara lite omtänksamma mot personer som betyder mycket för dem?)

7. ”Om det är något som kan få mannen i ditt liv att känna sig mer manlig, så är det att få ta kontrollen i sängen. (Nej. Alla män gillar inte att ta kontrollen i sängen.) Om du låter honom bestämma hur det ska gå till, kommer han garanterat uppskatta det (Nej, det är inte alls garanterat att han kommer gilla det!), och han kommer göra vad han kan för att du ska ha det bra också… Och ge honom positiva gensvar på det han gör under täcket, så att han vet att han kan tillfredställa dig. (Jag hoppas att de menar positiva gensvar om han gör något som tillfredsställer, annars kommer han inte alls veta hur han ska göra.)

Om han blir trött och vill sova efteråt, (*suck* Nu får vi förbereda oss på ännu en kavalkad av fördomar om manligt och kvinnligt beteende) ska du låta honom göra det, även om du skulle kunna tänka dig att ligga och skeda (Jag är inte den av oss som gillar att ligga sked mest.) och prata. Ibland behöver han njuta av den sköna sömnen som följer en orgasm. Det betyder inte att han inte bryr sig om dig, eller att sexet inte var bra. Han är helt enkelt bara trött.” (För det mesta vill vi båda gå upp och tvätta av oss innan vi lägger oss igen. Sen brukar HAN skeda MIG tills jag får nog och han måste vända på sig så jag kan ligga bakom honom och komma till ro, för att jag helt enkelt är trött. Jag tror inte att han en endaste gång tolkat det som att detta sker för att han presterat dåligt i sängen, att jag inte älskar honom eller att han under samlaget varit för fet och ful för min smak.)

Sådär. Då har jag tagit mig igenom ännu en monstruösitet av könsnormer och fördomar om heterosexuella förhållanden och manligt och kvinnligt. Jag måste säga att jag inte förstår hur sån här smörja fortfarande kan ses som intressant att tryckas här och där. Det är ju inte sällan skit som denna dyker upp i tjejtidningar t. ex. När jag var ung tonåring och aldrig hade varit i ett förhållande brukade jag suga åt mig tips som dessa i hopp om att lära mig bli den perfekta flickvännen. Nu tror jag mer på att vara sig själv med sin partner och se till att kommunicera med varandra som ett recept på ett bra förhållande.

Liknande inlägg:  Nu jävlar ska vi rädda det där gamla dammiga förhållandet!

Om #tafs – en egen erfarenhet från högstadiet

Igår startade Lady Dahmer hashtaggen #tafs på twitter där hon bad sina följare att berätta om sina erfarenheter av sexuella kränkningar från skoltiden och tonåren. Bara en dag senare finns det nu MYCKET där att läsa.

Jag har där berättat om en del av tafset jag varit med om, det har varit mycket sådant för mig tyvärr, och tänkte här berätta om en incident som inte får plats på 140 tecken.

Det hände i vårterminen i 9:an. Killen som tafsade på mig gick i min klass och hade gjort så sedan lekis. Jag sökte material till uppsatsen vi skrev då (jag skrev om Hitlers liv) och var ensam i biblioteket. Eftersom jag letade efter en bok som stod högt upp i bokhyllan stod jag med båda armar uppsträckta. Jag hade ryggen mot dörröppningen. Plötsligt smyger min klasskompis fram och greppar tag om båda mina bröst bakifrån. Jag kände mig både rädd, kränkt och förnedrad och började jaga honom genom skolan. Fick såklart inte tag på honom och återvände till klassrummet.

Av någon anledning kommer jag inte riktigt ihåg vad som hände när jag kommit till klassrummet, jag var antagligen så upprörd så att det inte fastnade i minnet men jag tror att jag berättade för min SO-lärare vad som hade hänt. Det syntes ju på mig att jag var upprörd. Kanske grät jag. Men jag vet inte vad som hände efter det. Har ett vagt minne av att han fick be lite lamt om ursäkt och att läraren snackade med honom men är inte helt säker men vet inte om jag kanske fantiserat ihop det minnet.

En sak som har slagit mig som vuxen är att jag inte sa ”ÅT HELVETE MED DENNA SKITSKOLA SOM VILL SLÄTA ÖVER DETTA!” och gick till polisen 5 minuter bort för att anmäla honom. Vi var ju båda över 15 och således straffmyndiga så de hade ju varit tvungna att ta emot min anmälan. Detta både för att visa min slappa högstadieskola, som tidigare visat sin slapphet genom att behålla en tafsande mattelärare så att han kunde kränka både tjejer och killar i ÅRATAL (matteläraren hade bl. a. tafsat på den tafsande killens storasyster vilket han var upprörd över, ironiskt nog) att de inte kan fortsätta tycka att tafs är ”sånt som händer”! Samt markera åt killen som tafsade och andra killar att det är inte ok på något sätt att bete sig så! Skitsamma om det gått till åtal eller ej men markeringen hade varit tydlig.

Sanningen är nog den att jag inte visste att jag kunde polisanmäla! Hur sjukt är inte det!? Jag blev utsatt för en kränkning och visste inte att jag inte var tvungen att stå ut med det för ingen hade berättat det för mig! Att utsätta någon för kränkningar av sexuell karaktär i skolan är sexuella trakasserier och något skolan måste ta på högsta allvar oavsett om eleven är 7 eller 17!

På, UMO-din ungdomsmottagning på nätet, finns jättebra information om sexuella trakasserier i skolan och på arbetsplatsen.

Tidigare inlägg om tafs:
Det perfekta våldtäktsoffret
Äh chill! Ta det som en komplimang!
Välkommet tafs vs ovälkommet tafs

Mitt liv utan p-hormoner.

Sedan några månader har jag slutat med p-ringen av olika anledningar (att bli gravid är dock INTE en av dem, bra att poängtera). Bland annat total brist på sexlust och att jag började få bruna hormonfläckar i ansiktet. Jag ville testa vem jag blev utan p-hormoner eftersom jag levt med dem i över 10 år och det har faktiskt varit lite spännande. Det är spännande att förändras lite med menscykeln! På nått sätt känner jag mig mer levande.

De senaste dagarna har jag varit så hungrig hela tiden, krävt större portioner (men inte ätit större portioner) för att bli mätt samt velat äta igen bara någon timme senare. Jag har gått och lagt mig hungrig och känt mig som en ledsen viktväktare som käkat upp alla points och nu väntar på morgondagens ranson (been there done that) bara för att jag inte velat käka upp morgondagens mat och vara tvungen att handla mer.

Det var en tröttsam upplevelse och jag fattade inte riktigt varför jag kände så, tänkte att det var för att jag ätit för mycket kolhydrater eller nåt och hade blodsockersvängningar men så fick jag för mig att slänga ett öga i menskalendern jag har i min iPad och mycket riktigt. PMS! Det förklarade ju saken! Smart grej förresten den där menskalendern. Den fungerar också som en fertilitetskalender.

♥ Menskopp!

Jag har en Mooncup Modell B som jag köpte för 3 år sedan och den fungerar bra för mig fast jag nu fyllt 30.

Om jag får en dotter hoppas jag att menskopp blivit fullt accepterat som alternativ till bindor och tamponger av allmänheten, alla de som tycker att menskopp är äckligt nu. Även om den inte skulle blivit accepterad hoppas jag att hon vågar använda en sådan ändå. Den är ju bara så smidig att använda! Samt diskret, något som var väldigt viktigt för mig som ung tjej.

Jag önskar att det gått att köpa menskopp när jag fick mens under början av höstterminen i 6:an, några månader innan jag fyllde 12 år. Det hade nämligen hjälpt mig nått enormt i min vardag under mensen! Det fanns säkert menskoppar då med, men det var inget jag var medveten om och dessutom fanns inget internet där man lätt kunde klicka hem en vara.

I vår klass var inte mens nått häftigt tecken på att en tjej höll på att bli vuxen som jag förstått att det är i vissa andra klasser, nej det var skämmigt och äckligt. Något att hånas för. Jag vågade inte ens berätta för min bästa kompis att jag fått mens utan hade en pakt med en annan tjej jag visste hade fått mens: Säger du inget till någon om min mens säger jag inget till någon om din. Jag tror inte jag började kännas vid till andra kompisar att jag hade fått mens förrän jag var 14-15. Tur att jag nu inte har svårt att prata om det alls. Vilken befrielse!

Eftersom jag har en ärftlig blödningsanomali, som det så fint heter, (en form av inte så allvarlig blödarsjuka) har jag alltid haft episkt överdrivet mensig mens, förutom under de år jag på ena eller andra sättet fått i mig hormonella preventivmedel. Därför behövde jag byta binda ofta. Våra skoltoaletter var dock inte utformade på så sätt att jag ville byta mensskydd där alls! Toaletterna var en på var sida om ingången från skolgården till vårt kapprum och dörren hade en 10 cm glipa längst ner.  Helkaklat och ekande. Alltså kunde någon komma in från rasten när som helst och höra hur jag bytte mensskydd. Pinsamt! Först ta bort den använda bindan ur trosan *RITSCH!!!*, sen ta fram en ny binda *PRASSEL!!!*, sen ta loss bindan från omslagsplasten *RITSCH!!!*, sätta bindan i trosan och ta bort pappret för vingarna på bindan *ritsch, prassel*. Jag kommer ihåg att hon jag hade menspakten med stod utanför dörren och pratade med mig en gång och att jag försökte överrösta prasslet och ritschandet genom att prata högt. Hon undrade varför jag skrek. Pinsamt, jobbigt.

Nej jag lät helst bli att byta mensskydd där vilket ledde till att jag blödde igenom ganska ofta. Något som kanske inte syntes eftersom det brukade hamna mitt mellan benen, men som var pinsamt och jobbigt ändå! I högstadiet när jag bytte skola blev det lite bättre för då kunde jag smita ner till handikapptoaletten som var i källaren och låsa in mig där ingen kunde höra vad jag höll på med.

En menskopp hade ju hjälpt nått enormt! Dels rymmer den mer mens och hade varit säkrare på så sätt. Dessutom gör den inte mycket ljud ifrån sig och det enda en behöver är en toalett med handfat och rent rinnande vatten. I bästa fall, det går ju att byta med mindre avancerade faciliteter än så, men det bästa alternativet är alltså inte mer flashigt än så.

Jag gillar En miljon små stegs tio åsikter om menskopp.

Om mobbning.

Med anledning av helgens uppvisningar i mänsklighetens moraliska och empatiska förfall skriver jag idag ett inlägg om mobbning.

Mobbning är nått jag själv har stor erfarenhet av, som offer under hela grundskolan. Ja jag säger offer, för jag är jurist och snackar här om den mottagande parten av en eller flera andra personers vedervärdiga attacker. Jag är inte en av de som blir hysterisk över ordet “offer”, för mig är det mer en teknisk benämning av en persons roll i vissa händelser. Det beskriver inget om hur den personen ser sig själv i den rollen.

Det händer väldigt ofta att jag hör eller läser generaliseringar angående vuxenmobbning som brukar vara som följer: ”Jag slår vad om att den där vuxenmobbaren blev mobbad i skolan som barn och nu vill ge igen på världen!”.

Det är en förklaring jag inte tror på alls! Jag tror alltså inte att så oftast är fallet. Däremot hade jag kunnat sätta 500 spänn på att den där vuxenmobbaren var en mobbare i skolan och aldrig har fått lära sig att det var fel. Folk vaknar liksom inte upp en dag och är vuxna, mogna och vet vad som är rätt och fel. Går från svin till fin. Det är nått man måste lära sig! Det är vad barndomen delvis är till för.

Mina f.d. mobbare är t. ex. sådana. Före detta är kanske lite fel benämning för de mobbar fortfarande mig över 10 år efter att vi tagit studenten om de får chansen. Anledningen till att de inte får chansen så ofta nu är att jag såg till att lägga 50 mil emellan oss. Vissa har ju dock brutit den barriären och kommit till Lund för att plugga (nej för det stämmer inte heller att karma drabbar alla mobbare och att de blir knarkande losers som vuxna, de kan lika gärna bli civilekonomer) och då sett till att ge mig en känga om de fått chansen. En av dem, en riktigt trevlig kille, såg till att baktala mig inför en kille jag dejtade när vi var 25. Moget. Men det är sån han är.

Sanningen är tyvärr den att mobbning funkar, mobbning är coolt, det är ballt. Mobbning skapar gemenskap. Man behövde bara titta på den där nu nedplockade facebooktråden för att se hur gemytligt de hade det i sitt hånande av en för dem helt främmande person. När jag gick i skolan var det inte de utstötta som mobbade utan gräddan av eleverna. De som var populärast. Ville man vara populär skulle man vara med och mobba för då var man en i det coola gänget. Att äta eller att ätas. Jag tror inte att min skola var ett undantag.

Som hintas i inlägget Fy fan vad jag hade skämts om jag var förälder till dessa barn! undrar jag över föräldrarnas roll i det hela. Någonstans måste de ju ha brustit i sin uppfostran när inte ens vuxna personer fattat att det är fel att mobba! När jag gick i skolan höll lärarna mobbarna om ryggen. Dessa var såklart lärare som aldrig borde ha fått jobba med barn, men inte heller DET är ovanligt. Föräldrarna höll också barnen om ryggen ”Min lille/lilla skulle aaaaaaaaldrig göra så!!!” och visade således mobbarna att det var fritt fram. Ingen skulle någonsin tro på offren för deras attacker. Det var helt ok att mobba för det fanns ingen konsekvens.

Den empatistörda ynglingen som prånglade ut en bild på en kvinna med hår under armarna i syfte att håna henne har en bror som varit in i bloggar och skrivit arga inlägg om att de minsann inte är bättre själva som hänger ut hans bror som minsann är en riktig hyvens kille egentligen, go och gullig. Populär i plugget. Ni vet ju redan mina fördomar om de där populära barnen i plugget. Självklart är inte alla populära mobbare, men broder empatistörd har inte gett mig någon anledning att tro nått annat än att en mobbare är just vad han är! Att hans bror försvarar honom är förståeligt, man brukar göra så med sina syskon. Men jag ser det också som ett symptom på deras uppfostran. Jag får en gnagande känsla av att det är så det har gått till ”Nej inte MIN bror!!!”, ”Nej inte VÅR son!”. Som det så ofta heter.

Jag är ledsen att behöva säga det föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar men JO! JUST ER SON! JUST ER DOTTER! Kanske till och med JUST MITT BARN!

Vi måste sluta låtsas som att mobbning inte händer på vår egen bakgård, att våra barn är goa änglar, annars lär de sig aldrig att göra rätt!

Och nej, det kanske inte är helt rätt att hänga ut honom i bloggar, men jag vet inte om jag tycker att det är fel heller. Som vissa säkert läst tror jag inte alltid på att vara den bättre människan.

När jag pratar om att jag blev mobbad som barn är det alltid någon som vill veta om det var för att jag var tjock. Jag antar att det beror på hur jag ser ut nu och de tänker sig att det alltid varit så. Då brukar jag få lust att slita fram ett kort på mig som barn och fråga ”Ser detta ut som en överviktig unge!?”. Men det är ju inte som att jag springer runt med barnbilder på migsjälv på fickan så därför tänker jag uppfylla min fantasi i detta hänseende nu:

Tyvärr är det nämligen så att smal och ”normal” inte är ett motgift mot mobbning! Man kan bli mobbad för precis vad som helst. Finns det sedan ingen vuxen i närheten som tar sitt ansvar (min mamma försökte, men det funkade lika dåligt som det brukar när mobbades föräldrar försöker) kan det få fortsätta år ut och år in.

Om någon en dag hör av sig till dig och säger att ditt barn mobbar, snälla försök ta det på allvar! Jag förstår att det är jättesvårt att höra att din goa gullunge skulle bete sig illa mot andra, men det betyder inte att det inte är så! Ja, det kan finnas fler än en sida av myntet, men det betyder ändå inte att man inte ska ta situationen på allvar. Att inte blunda för mobbning är att hjälpa till att få stopp på den!