5 år idag.

Idag firar jag och Patrik 5 år tillsammans! Wohoo, hipp hipp hurra!

Jag hade önskat att vi skulle ha lite planer för dagen, men det har vi inte. Vi hade tänkt gå på bio, men det går bara filmer vi inte är intresserade av att se. Vi hade tänkt gå ut och äta, men vi vet inte om vi orkar. Jag ska försöka släpa ner honom på stan för en fika i alla fall. Det är fint väder och jag är sugen på chokladkaka från Coffee Point, mitt favoritcafé i Lund.

Inte för att man måste göra nåt på sin årsdag, utan för att det är mysigt att ibland sätta lite extra guldkant på tillvaron.

Birthday boy!

20130527-092344.jpgStrax efter katten är han mitt favoritmotiv.

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra! Idag fyller min underbara och högt älskade pojkvän Patrik 33 år. Det är svårt att tro för han är fortfarande fräsch som en nyutslagen ros, min älskling.

Jag sitter och planerar inför kvällens festligheter då jag ska bjuda honom på en god middag. Vi brukar göra så att vi äter något gott och ibland också gör nått roligt tillsammans istället för att köpa presenter, som att gå på bio eller någon konsert. Det är svårt att handla nått till någon som redan har allt den behöver och vill ha och då är det dumt att köpa nått bara för köpandets skull. Att istället då skapa minnen ihop är inte sämre!

Häromdagen satt jag och tänkte på allt Patrik betyder för mig. Han är så mycket mer än bara en pojkvän, han är min livskamrat, min bästa vän och min trygga hamn. Han är en engagerad feminist och jämställdhetsivrare. Det är så roligt att umgås med honom för han är smart och påläst samt lika snacksalig som jag.

Snart har vi varit ihop i 5 år och umgåtts nästan varje dag under denna tid. Den största delen av tiden har vi dessutom spenderat boendes i samma 1:a på 46 kvm.  Ändå har vi inte blivit trötta på varandra eller på att prata med varandra. Nej, vi har inte suttit på varandra varje minut av dessa år, ofta sitter vi och pillar med något projekt på varsitt håll, men man har ändå de fysiska närheten, möjligheten att dela tankar och idéer samt en kram och en puss på bara några meters avstånd.

Grattis på födelsedagen älskling!

”Skyll er själva!”

20130327-072958.jpgBild norpad från Lady Dahmer.

Mitt mål och min förhoppning med mina eventuella framtida barns uppväxt och uppfostran är att de ska känna att det är precis lika självklart för mig att deras kärlekar är pojkar som flickor, oavsett vilket kön mina barn har. Jag skulle bli ledsen och se det som ett misslyckande från oss föräldrars sida om jag fick veta att mitt barn haft ångest inför att komma ut som bi- eller homosexuell för mig. Jag skulle kanske till och med bli lite ledsen om mitt barn kände att hens sexuella läggning behövde definieras inför mig genom ett allvarligt samtal, detta då jag inte känner till någon heterosexuell som känt det behovet inför sina föräldrar eller ens någon. Jag hade tagit som att mitt barn trodde att det krävdes för att jag inte skulle bli chockad eller negativt överraskad när kärleken kommer hem till oss och inte är av ”det motsatta könet”. Att mitt barn skulle tro att jag skulle reagera så hade gjort mig ledsen och beklämd å mitt barns vägnar.

Därför har jag väldigt liten förståelse för de som hotar med att genusmedveten uppfostran kommer göra barnen till homosexuella och/eller förtjusta i att klä sig i drag. Jag antar att de säger så för att de ser HBTQ-personer som sexuellt avvikande och dåliga. För det första är jag hyfsat säker på att det inte går att göra sina barn vare sig homo-, bi- eller heterosexuella och att ingen Hello Kitty- eller Spidermanpyjamas i världen kan påverka det. För det andra hade det på allvar inte spelat någon roll för mig vilken sexuell läggning mina barn har.

Många jag känner säger ”Jag hade blivit ledsen för jag hade blivit orolig för vad det innebar för barnets liv”. Jag kan förstå den oron för det är inte lätt att vara annat än straight och normativ i dagens samhälle. Man riskerar att bli utsatt för fördomar och våld. Men det hjälper knappast barnen om mamma och pappa också sällar sig till dem som tycker att de är avvikande för att de inte är heterosexuella.

”Men tänk om du inte får några barnbarn!”. Det är inte barns plikt att förse sina föräldrar med barnbarn, vilket jag som straight, barnfri 31åring naturligtvis är fullt medveten om. Även om jag funderar mycket över föräldraskap vet jag fortfarande inte om jag vill ha några barn och anser definitivt inte att jag är skyldig min mamma sådana.

I mina förhoppningar för framtiden ingår också att klädesplagg ska bli avkönade och att ingen ska titta konstigt på en man som klär sig i volangkjol, på samma sätt som vi i dagens samhälle inte tittar konstigt på en kvinna i kritsträcksrandiga kostymbyxor. Något som hade setts som provocerande för bara ca 100 år sedan.

Anslutningsvis måste jag skriva lite om den där dildon i våra söners rövar som Josef här ovan är orolig att vi ska komma till honom och klaga över i framtiden: Eftersom mäns g-punkt lättast stimuleras via ändtarmen är det väl naturligt att många män, oavsett läggning, tycker att det är skönt att få föremål (som t.ex. en dildo) uppförda där. Även om jag kanske inte skulle vilja ha en så detaljerad bild av mina barns sexliv med sig själva eller andra hade jag naturligtvis inte haft nått emot att hen, oavsett kön och sexuell läggning, berikar sitt sexliv med anal stimulans. För det första ser jag det inte som kontroversiellt och för det andra är det väl knappast min ensak.

Det plötsliga slutet på min tid som mobbad.

Jag var mobbad hela grundskolan igenom, vilket jag har skrivit om tidigare (de som är intresserade kan söka på mobbning eller mobbing här till höger, jag har använt båda stavningar). I gymnasiet tog det tvärt slut trots att större delen av mina mobbare gick på samma skola då jag bodde i lilla Katrineholm. Den värsta mobbaren lyckades dessutom hamna i samma klass som jag. Hur tog mobbningen slut då; kan man fråga sig?

Det var en gymnastiklektion tidigt på första terminen i ettan. Min mobbare hade tydligen bestämt sig för att det var nu han skulle återställa ordningen och introducera mig som mobbningsoffer för klassen, så att de inte skulle få för sig att jag var en person som det var ok att tycka om och låta vara del i gemenskapen.

Så han började håna mig och försökte få de andra killarna i klassen att haka på. Men ack så han bedrog sig! De sa bara ”Håll käften U****!” och fortsatte spela innebandy med mig, och så var min tid som mobbad förbi.

Per, David och Pierre, jag kan aldrig tacka er nog! Ni vet säkert inte om vilken skillnad ni gjorde, dessa avgörande sekunder har ni nog sedan länge glömt och ni läser säkerligen inte ens min blogg men jag vill ändå tacka er av hela mitt hjärta.

Det krävs så lite för att göra så stor skillnad för en person som blir mobbad. Det krävs bara att stå upp mot mobbningen och säga ifrån. Har mobbarna inga som godkänner deras beteende vill de inte fortsätta. Tänk att det ändå existerar mobbning ändå.

Den provocerande husdjurskärleken.

20130202-123628.jpgNej, jag talar inte om den vidriga sexuella sådana utan den ömsinta, omhändertagande.

Jag och Patrik tillhör kategorin av mattar och hussar som kallar sig mamma och pappa till kattskrället. ”Har mamma matat dig?” ”Gå och lägg dig hos pappa en stund!”. Detta finner vissa oerhört provocerande. Ungefär som om det skulle göra deras relation till sina egna barn mindre speciell.

Det är nog sällan sånt som sägs direkt till djurägare men på olika forum (som t.ex. familjeliv.se, även om jag inte hittar en länk till någon speciell tråd nu) spys frustrationen ut med påminnelser om att katter och hundar minsann inte är barn. Precis som att man inte visste det! Min mamma har 7 människobarn men kallar sig ändå både matte och mamma till katterna. Jag tvivlar starkt på att någon av oss människobarn under en dag då vi är vid sunda vätskor tar illa upp av det. Hade någon gjort det hade det nog funnits större bakomliggande problem som gjort en så harmlös sak så känslig.

För mig är husdjur ett ansvar man tar på sig för livet. De är familjemedlemmar. Även om jag skulle tvingas lämna bort en katt, vilket är den sortens husdjur jag främst haft förutom papegoja och undulater, hade jag aldrig glömt bort den utan velat ha koll på att den hade det bra livet ut. När man tar sig an ett husdjur är man medveten om att det med största sannolikhet kommer att åldras och dö innan man själv gör det. Även om jag blivit väldigt ledsen när mina älskade husdjur och familjemedlemmar dött är det så jag vill ha det. Jag vill inte dö innan mitt husdjur för jag vill vara säker på att det har det bra livet ut och det är ju svårt att ha koll när man är avliden.

Dessutom är de ju djur så det en gissningslek att lista ut vad de tycker och tänker eftersom deras möjligheter att kommunicera med människor är begränsade. Självklart blir det en helt annan relation än den man har till ett barn, oavsett om det fötts in i familjen eller kommit in i den på något annat sätt.

Jag tror att många skulle må bra av att släppa lusten att detaljstyra andras liv och värderingar. Låt folk kalla sig mamma och pappa till sitt marsvin om de vill det! Vad har det med dig och ditt liv att göra? Kärlek är inte något som tar slut för att fler omfattas av den. Den blir bara större! Många i samma kategori stör sig också på att jag och Patrik kallar oss en familj fast vi inte har nått barn än. Tydligen är det också väldigt provocerande, ungefär som att vår lilla familj skulle göra deras större familj mindre speciell. Hur orkar man ens lägga sig i sånt?

(Det är alltså jag som är ”tilda81” på Instagram. Vill man följa mig där är det bara att göra det.)

Friend zone?

20130124-202517.jpgDe senaste dagarna har jag sett att det pratats om ”friendzoning” i de sociala medierna. Inte förrän idag tittade jag närmre på snacket som går. Tydligen påstås det vara någon tjejgrej. Att vi skulle peta in killar vi känner i kompisfack och sen inte vilja ligga med dem och att det är hemskt av oss.

Som jag har förstått det sen innan handlar det om relationer där den ena har ett obesvarat romantiskt intresse av den andra. Jag förstår verkligen inte hur man kan hålla det emot någon att hen inte besvarar sådana känslor.

Spontant känner jag bara att ingen är skyldig någon annan samlag så var är problemet? Vissa påstår att problemet ligger i att dessa hemska, manipulativa kvinnor LÅTSAS vilja ligga fast de bara vill vara kompisar. Jag känner bara att man får själv ta ansvar för hur man låter andra behandla en. Själv har jag blivit ”knullzonad” mer än en gång, alltså att någon engagerat mig under föresvävningen att hen vill ha ett förhållande när hen egentligen bara vill ligga lite. Det är klart att det inte var kul om jag förväntat mig mer, men jag ser mer att det är den specifika personen som var oärlig med sina intentioner som är svinig, inte att hen är en representant för hela sitt kön.

Det är kanske inte en lika vanlig företeelse att killar låtsas vilja ha sex när de bara vill vara kompisar, men det betyder inte att de skulle vara mer raka och ärliga i sina relationer med andra människor än vad tjejer är.

Jag har inte haft jättemånga platoniska relationer med män under mitt liv. I skolan var jag mobbad av killarna, i kyrkan övertolkades vänskaplig vänlighet som romantiskt intresse. Egentligen har jag nog bara varit kompis med en kille i mitt liv. Vi kan kalla honom A.

När jag och A först träffades trodde jag att han var romantiskt intresserad av mig eftersom han betedde sig som att han var det, men efter att vi träffats ett par gånger bestämde jag mig för att han nog bara ville vara kompis ändå. Det var jag helt ok med. Vi var sen kompisar i ett par år. Han gav mig väldigt dubbla budskap, kunde sitta och snacka om nån flickvän eller ett ex medan han smekte mig på benet, men jag tänkte bara att han var sådan. Lite touchy feely så där. När vi lärt känna varandra mer tappade jag all form av romantiskt intresse som jag möjligtvis hyste till en början för honom. Jag fick för mig att jag undermedvetet petat in honom i ”the friend zone” och att det var därför jag inte kände ett pirr någonstans när han tog i mig. Sanningen var snarare den att jag hade insett att han behandlade tjejer han involverade sig sexuellt med som skit och att det var DÄRFÖR jag inte hade nått intresse av att bli en av dem. Vi utbytte inte ens så mycket som lite saliv mellan varandra under tiden vi var vänner. Vår vänskap slutade med att jag vaknade en morgon när han sovit över av att han tafsade mig på brösten och underlivet. Jag blev så rädd så jag låg bara stel med ihoppressade och stirrade in i väggen tills han kom på att han nog borde sluta.

Skulle han komma i efterhand och påstå att jag ”friendzonade” honom hade jag blivit förbannad! Jag är inte skyldig män i min närhet samlag. Min kropp är inte en välgörenhetsorganisation som tillhandahåller sex. Ingen har rätt att bli sur eller besviken av att jag inte haft lust att knulla vederbörande.

En annan sak med ”friend zone”-snacket är när det pratas om alla dessa snälla killar som inte vågar prata med tjejer och därför aldrig får komma till. För det första så är återigen ingen skyldig någon ett samlag. För det andra gillar jag inte när man använder snäll som synonym till blyg. Att en kille inte vågar prata med tjejer gör honom inte automatiskt till en urgullig drömkille som skulle vara bästa pojkvännen bara han fick en chans, lika lite som att en blyg tjej automatiskt är en drömflickvän. Jag känner många snälla killar som hade lätt för att prata med tjejer och hade stadiga flickvänner redan i högstadiet. Att vara snäll, trevlig och gullig är knappast ett relationshinder.

Jag vet av förstahandserfarenhet att det suger att ha svårt att skapa en romantisk kontakt med personer av det könet jag känner sexuell dragning till. Men jag skyller inte det på manssläktet. Det var omständigheter som gjorde att det var så. Likadant som att det var omständigheter som gjorde att jag träffade Patrik.

Andra relaterade inlägg:
Kvinnor som gillar män som hatar dem?
Om ”snälla killar” igen.

girls-always-friendzoneBilden heter till och med girls-always-friendzone.jpg. Ehhmmm… No we don’t!

De flesta äktenskap håller ändå bara tills livet skiljer oss åt

Jag läste precis en artikel på Aftonbladets hemsida som berörde ett ämne jag funderat över tidigare. Nämligen vad som kan hända i ett äktenskap när den ena maken blir dement och vilka förväntningar som är rimliga att ha på varandra gällande monogami. Det är ju något som blir mer och mer vanligt nu när människor lever längre. Fler drabbas av demens, vilket också i sin tur drabbar familjerna till den demenssjuke.

Artikeln berör en dement man, i artikeln kallad Ulf, boende på ett demensboende som blivit förälskad i en annan dement på boendet, i artikeln kallad Lena.

Ulf har en demenssjukdom och bor på demensboendet med åtta andra personer. Hans fru kommer ofta på besök.

Men nu har Ulf inlett en relation med Lena, även hon dement. Ulf och Lena söker varandras sällskap, bjuder in varandra till deras respektive lägenheter på boendet, sitter nära varandra, håller handen och kramas och pussas ibland. Båda uttrycker tydligt vad de önskar i nuet: varandra.

Ulfs hustru och deras gemensamma barn ogillar enligt Socialstyrelsens anteckningar ”i högsta grad” relationen och vill förbjuda dem att umgås – framför allt att ha kroppskontakt.

Enligt hustrun och barnen hade nämligen Ulf, om han vore frisk, inte alls velat ha kontakt med Lena. Dessutom blandar han ibland ihop vem som är vem, och tror att Lena är hustrun.

Nu har socialstyrelsen bestämt att ifall mannen mår bra ska personalen inte ingripa mot relationen han har på boendet. Jag tycker att det är väldigt vettigt. 

Självklart har jag förståelse för att hans fru blir ledsen och svartsjuk, men tyvärr måste man i en sådan situation inse att en dement make ändå inte är samma person som den man gifte sig med. Ju längre demenssjukdomen fortskrider desto mindre av ens partner som man kommer ihåg hen kvar, vilket så klart är en enorm sorg i sig. Det går inte att ha samma förväntningar på en dement person i ett äktenskap som man hade på hen innan sjukdomen kom in i bilden. Jag säger som Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström:  Jag hoppas att jag skulle förmå mig att inse att det är på grund av sjukdomen, och att jag kunde vara glad för att han mådde bra.

Vinkeln jag tidigare funderat över är från andra hållet; vad man kan ha för förväntningar på en frisk partner som är gift med en dement. Jag anser att det är ok om den friska maken att hittar kärlek på annat håll, detta även om monogami varit viktigt i äktenskapet när båda var friska. Jag kan inte riktigt tänka mig varför det inte skulle vara ok. Är den demente maken så dålig så att hen hamnat på demensboende finns äktenskapet som var i praktiken inte mer och det är väl bättre att den som är frisk och pigg försöker leva vidare? Det är inte som att det behöver betyda att man överger sin dementa make och slutar hälsa på. Det behöver inte heller betyda att man tar ut skilsmässa, såvida man inte vill det.

Jag kan förstå att en sådan sak hade kunnat vara fruktansvärt sorgligt och till och med provocerande för de gemensamma barnen. Antagligen hade jag också känt ett stygn av sorg om det hände mina föräldrar. Det hade säkert känts hemskt och fel, som att den friska föräldern levde som att den sjuka redan dött. Först hade jag kanske blivit arg, men sen hoppas jag verkligen att jag hade skärpt mig. Man måste låta sina föräldrar leva sina egna liv. Nej, ens dementa mamma eller pappa är inte död än, men betyder det att den friska partnern måste leva ensam eller bara leva för att besöka maken på demensboendet?

De flesta äktenskap nuförtiden håller ändå inte tills döden skiljer oss åt utan snarare tills livet gör det. I många fall behöver vi nog omvärdera vår syn på det här att bli gamla tillsammans och våra förväntningar både på våra föräldrar och på varandra.

”Det är du som har bloggen va?”

Igår blev jag uppringd av en kvällstidning som ville ha med mig och min sambo i en artikel om par som blivit ihop efter att tjejen tagit första kontakten. Precis som vi alltså.

De hittade mig för att jag kommenterat under en artikel om en korkad amerikansk dejtingbok kallad ”The New Rules” om hur en kvinna ska bete sig på nätet för att lyckas fånga en man. Ett av tipsen där var nämligen att kvinnan aldrig ska ta kontakt med mannen. Ett tips jag av egen erfarenhet kan säga är bull shit. Analysen av sex- och relationsrådgivaren Robert Jacobsson var utmärkt.

Jag tackade nej. Först kändes det kul (för också jag har en liten attention whore i mig), men sen kändes det inte bra. Dels hela den där grejen med att ha tid att möta upp en fotograf, bli plåtad och få bilden publicerad i en rikstäckande tidning. Dels kände jag inte att ännu ett heteropar som står och flinar på bild och hyllar sin heterokärlek är vad jag vill representera. Ja, jag är hetero och lever i en monogam relation, men det betyder inte att jag älskar heteronormen eller vill reproducera den i media. Den får fullt tillräckligt utrymme och mer därtill utan mig.

Dessutom kändes det fel att göra en grej av att det var jag som tog kontakten med honom bara för att jag råkar vara tjej. Det borde väl inte vara kontroversiellt längre? Jag vet inte om jag vill medverka till en känsla av att det skulle vara så himla speciellt för då kanske folk får för sig att det också är nått ovanligt och normbrytande när det inte längre är det.

Det var säkert inte så de menade, men den tanken slog mig straxt efter att jag lade på luren och det är också samma reaktion som jag fått av flera av mina feministiska vänner.

Så väntar till ett bättre tillfälle kommer att ta mina ”15 minutes of fame”, hehe.

När jag berättar historien om hur jag och Patrik träffades tycker jag inte att det som är så speciellt med den var att det var jag som tjej som tog initiativet till kontakt. Det jag tycker är speciellt (förutom det att jag utnyttjade att vi båda är ”kattmänniskor” för att skapa kontakt) är att det är jag som är väldigt mycket mindre attraktiv än han som var den som tog kontakt. Det var DET som gjorde att jag tvekade att ta kontakt, inte nått spel mellan manligt och kvinnligt. Ja, visst är jag hemsk, men det är precis så jag tänkte och tänker! Det känns som att det är lika dumt det, så från och med nu tänker jag faktiskt lova mig själv att sluta med det! Självförakt har aldrig gjort någon lycklig.

Nu ska vi få ”honom” att känna sig som en man igen…

 Fler liknande bilder här

Förbered er på ett mastodontinlägg!

Jag råkade snubbla över en artikel på MSN Livsstil publicerad 18:e oktober i år (tro det eller ej) där vi heterosexuella kvinnor kan lära oss hur vi får vår karl att känna sig riktigt manlig. Mina kommentarer inom parentes (och i fetstil). För skojs skull skriver jag detta inlägg medan jag läser igenom artikeln för första gången. Jag känner nämligen på mig att den kommer vara smått hysterisk i sin heteronormativa trångsynthet.

1. ”Bestämmer du när och hur disken ska diskas? (Nej.) Spenderar han timme efter timme på att se romantiska tjejfilmer? (Öhh… nej, ser jag sådana brukar jag se dem ensam.) Och är det du som bestämmer var skåpet ska stå…? (Nej, vi bestämmer tillsammans var skåp ska stå.) Då kan det hända att han behöver en liten självförtroende-boost. (Ok, jag svarade nej på allt det där men jag vill fortsätta läsa ändå.) Och du kan ge honom det, och samtidigt få ut något bra av det själv! (Go on…)

Får du honom att känna sig som en karla-karl gör det honom självsäker och det gör honom lugn. (Ok?) Och är han lycklig, kommer han göra det han kan för att du ska vara det också.

Här har du guiden, klicka dig vidare för smarta tips och tricks! (Ålrajt! Då kör vi!)

2. ”Du gillar säkert att vara feminin, (Varför är det så säkert?) och du gillar säkert att mannen i ditt liv säger till dig att du är det. På samma sätt uppskattar han om du ger honom tummen upp när han gör något som är ‘manligt’. (Jag börjar småskratta redan här.)

Har han skruvat ihop en IKEA-hylla?(Nej, han brukar inte få komma i närheten när jag monterar ihop IKEA-prylar.) Burit hem tunga kassar från affären? (Vi delar på bördan att bära hem käket.) Då är det nu du ska slå till med en komplimang. Säg till honom att du uppskattar att han tar de tyngsta kassarna, trots att du rent krasst skulle kunnat bära dem själv. Om han får känna sig som en man, ger det honom en bra känsla och han kan sträcka lite extra på sig. Och du slipper bära påsar eller skruva ihop möbler när du egentligen vill se på Gossip Girl. (Alltså, min snubbe är inte en troglodyt, han känner nog igen falskt smörande när han hör det. Om jag har ont i ryggen och inte kan bära tungt bär han mer av ren jävla medmänsklighet. Bättre så!)

Dessutom slipper du höra honom klaga över hur tråkigt det är att följa med till IKEA, han kommer istället se fram emot monteringen av möblerna när ni kommer hem. Win-win! (*brister ut i ett gapskratt* Som OM han kommer nära monteringen, NEVER!!! Dessutom tycker han inte att det är aptrist att gå i affärer.)

3. ”Du hör sällan om en kvinna som skryter vilt och ohämmat över att hon tagit disken eller dammsugit, medans de flesta män gärna pratar vilt och brett när de gjort något i huset. Anledningen är helt enkelt att han gärna vill ha lite beröm. (Naaaw halleduttingen då!) Det vill säkert du också ha om du till exempel borrat ett hål i väggen. (*suck*)

Rosa honom när han har gjort något, och säg till honom att du är glad att han bidrar. (Glad? Att? Han? BIDRAR!?!? Det är väl hans hem med?!) Kolla inte genom allt han gjort, för att se så att gjort efter ‘din standard’, för om du vill att han ska göra något måste han nästan få göra det på sitt eget sätt.(…om inte han jämt krymper dina svindrya ulltröjor i tvätten…). (Om jag hade haft ulltröjor jag var rädd om och ansåg honom vara inkapabel att tvätta dem hade jag väl gjort det själv, men varför skulle det innebära att han inte kunde ta hand om sina egna paltor, som han gjorde innan jag kom in i bilden? Varför måste det vara antingen eller?)

När du säger till honom att du uppskattar vad han gör känner han sig viktigt och oumbärlig, och det vill ju alla göra, eller hur? (Jag tror inte på att deltagande i det dagliga hushållsarbetet ska vara grunden för att någon ska känna sig viktig och oumbärlig.)

4. ”Nästa ni gång ni bestämt att ses (Ni menar när han kommer hem från jobbet? För jag antar att ni menar par som bor ihop. Varför skulle han annars förväntas snickra IKEA-möbler och ha medalj för att han kan tvätta sina strumpor själv?), kan du låta honom bestämma vad ni ska göra och vad ni ska äta. Vill han spela tv-spel med dig, se på fotbollsmatch (HAHA, fat chance att han någonsin skulle vilja göra det!), eller gå på bio och se en actionfilm, så blir det det ni gör. (Ja, för det är sånt män vill göra och som vi kvinnor ibland borde stå ut med, tv-spel, sport, action på bio. Ack ve, bara saker ingen kvinna hade kommit på själv. Ja jag är sarkastisk)
Tycker du det är svårt att låta honom bestämma vad ni ska äta? (Nej, jag hade varit glad om svaret på ”Vad ska vi äta idag?” oftare hade varit nått annat än ”Jag vet inte, vad vill du äta idag?”) Då kan du tänka på alla de gånger du fått honom att äta sushi eller sallad. (Jag skulle aldrig tvinga min sambo att äta nått han inte gillar. Sushi har han aldrig ätit för han äter inte gärna fisk och så absolut inte rå sådan. Grönsaker är vi båda förtjusta i, vi gillar att äta sallad.) Du kan du kanske stå ut med en kväll med saftiga biffar och öl…? (Saftiga biffar och öl låter som nått jag mer än gärna hade ätit. Förstår inte vad det är med mitt kön som borde få mig att inte gilla det.)

Om du ger mannen helt fritt val om vad ni ska göra, ska du också följa med på det han föreslår att göra, även om det är något du egentligen har lust att lägga tid på. Det är bara att tugga i sig, och tänk på att nästa gång är det du som får bestämma… (Jag förstår inte alls glädjen i att tvinga varandra att göra saker den andra inte tycker om och hur det skulle vara bra för förhållandet. Har jag ett intresse min sambo inte gillar utför jag det ensam eller med någon annan som gillar det och han gör samma sak. Jag gillar ganska mycket mat som han inte tycker om, äter jag sådan äter han nått annat.)

5. ”Ringer han dig och frågar om det är ok att han drar ut med grabbarna och spelar biljard och dricker öl i stället för att vara med dig en enda kväll, ska du säga ja, och utan att tjura om det efteråt! (Jag har svårt att tro att han skulle göra en sådan sak om vi hade bestämt att vi skulle göra nått speciellt ihop, han behandlar inte mig sämre än en kompis och man struntar ju inte i planer man gjort upp med en kompis för att en annan kommer med ett annat förslag. I alla fall inte om man är en bra vän. Annars behöver vi inte varandras tillåtelse att göra saker, det är bara trevligt att veta ungefär var man är och när man väntas vara hemma.) På samma sätt som du behöver vara med dina tjejkompisar och vara mer ‘tjejig’ än du är med honom (Hur är man när man är tjejig? Kvinna?), behöver han kvällar då han kan rapa högt, snacka prata högre och vara mer ‘grabbig’. (Hahaha, åh Gudrun, jag skrattar så jag har svårt att läsa vad det står. Rapar han högre än vad han gör med mig kommer han nog kräkas, pratar han högre än vad vi brukar göra tillsammans, jag är från en högljudd familj, hade han fått stå och vråla. Ja, vi fiser inför varandra också.)

Ger du honom friheten att göra lite ‘manliga grejer’ med grabbarna emellanåt, gör du dig själv en tjänst. Din man blir en gladare kille, och du får status som världen bästa flickvän! (Manliga grejer? Att rapa, skrika, dricka öl och spela biljard?)

Kom bara ihåg att det inte räcker att säga ja, och sedan bli sur över att han faktiskt uppfattat ja-et som tillåtelse att gå ut. Du måste mena det! (För att heterosexuella tjejer är manipulativa galningar som inget hellre vill än att låsa fast sin karl i en kedja som går mellan spisen och sängen. Nej, jag var inte allvarlig den här gången heller.)

6. ”Vi lever inte på 50-talet och kvinnans plats är inte vid köksbänken. (Är ni säkra att ni tycker det? För det lät inte så under punkt tre!) Men emellanåt kan du gott ta på dig förklädet och ta hand om din man ändå. (Så mycket var disclaimern i första meningen värd…) Män älskar att bli bortskämda, och de älskar också att se dig fixa i köket… till honom! (Män älskar att bli bortskämda med mat, kvinnor med diamanter. Those are the ways of the world!)

Gör middagen till något extra, stek en saftig biff till honom (Alltid denna jävla biff!) eller laga en gryta om det är det bästa han vet. Duka bordet, servera honom en kall öl, och de manliga hormonerna kommer garanterat stiga i honom! (Har ni källa på att testosteronhalten ökar i män som blir omhändertagna av sina flickvänner? Jag vill gärna ha namnet på den studien isåfall.)

Är du inte så förtjust i att laga mat? Köket är inte den enda plats du kan skämma bort honom i. Kanske älskar han när du ger honom massage? Eller att du köper biljetter till en fotbollsmatch eller konsert som han gärna vill gå på? Oavsett vad det är, kommer han vara tacksam för att du ger honom lite specialbehandling. (Ska man verkligen behöva säga till folk att vara lite omtänksamma mot personer som betyder mycket för dem?)

7. ”Om det är något som kan få mannen i ditt liv att känna sig mer manlig, så är det att få ta kontrollen i sängen. (Nej. Alla män gillar inte att ta kontrollen i sängen.) Om du låter honom bestämma hur det ska gå till, kommer han garanterat uppskatta det (Nej, det är inte alls garanterat att han kommer gilla det!), och han kommer göra vad han kan för att du ska ha det bra också… Och ge honom positiva gensvar på det han gör under täcket, så att han vet att han kan tillfredställa dig. (Jag hoppas att de menar positiva gensvar om han gör något som tillfredsställer, annars kommer han inte alls veta hur han ska göra.)

Om han blir trött och vill sova efteråt, (*suck* Nu får vi förbereda oss på ännu en kavalkad av fördomar om manligt och kvinnligt beteende) ska du låta honom göra det, även om du skulle kunna tänka dig att ligga och skeda (Jag är inte den av oss som gillar att ligga sked mest.) och prata. Ibland behöver han njuta av den sköna sömnen som följer en orgasm. Det betyder inte att han inte bryr sig om dig, eller att sexet inte var bra. Han är helt enkelt bara trött.” (För det mesta vill vi båda gå upp och tvätta av oss innan vi lägger oss igen. Sen brukar HAN skeda MIG tills jag får nog och han måste vända på sig så jag kan ligga bakom honom och komma till ro, för att jag helt enkelt är trött. Jag tror inte att han en endaste gång tolkat det som att detta sker för att han presterat dåligt i sängen, att jag inte älskar honom eller att han under samlaget varit för fet och ful för min smak.)

Sådär. Då har jag tagit mig igenom ännu en monstruösitet av könsnormer och fördomar om heterosexuella förhållanden och manligt och kvinnligt. Jag måste säga att jag inte förstår hur sån här smörja fortfarande kan ses som intressant att tryckas här och där. Det är ju inte sällan skit som denna dyker upp i tjejtidningar t. ex. När jag var ung tonåring och aldrig hade varit i ett förhållande brukade jag suga åt mig tips som dessa i hopp om att lära mig bli den perfekta flickvännen. Nu tror jag mer på att vara sig själv med sin partner och se till att kommunicera med varandra som ett recept på ett bra förhållande.

Liknande inlägg:  Nu jävlar ska vi rädda det där gamla dammiga förhållandet!