Smått uppgiven

I vanliga fall brukar jag skriva ett blogginlägg för att uppmärksamma internationella kvinnodagen, men i år orkade jag inte. Jag uppmärksammade knappt dagen alls. Det fanns ingen energi till det. Men det fanns ju andra som orkade och många som blev ansatta av feministhatare på grund av det.

Idag tittade jag på dokumentären Indiens dotter om Jyoti Singh som 2012 blev utsatt för en så grov våldtäkt så hon dog av sina skador. Om man orkar tycker jag att man ska se den. Den är jobbig att se, men väldigt sevärd och viktig. Jag tog mig igenom dokumentären med ett par pauser.

Det mest stötande för mig, förutom beskrivningen av gärningen och skadorna, var hur gärningsmännen och deras advokater lade skulden på det som hänt på offret. En sak som stack ut var när en av advokaterna började snacka om kvinnor som blommor och juveler. En blomma som slängs i rännstenen blir förstörd och därför menade han att även kvinnor som inte skyddas som ömtåliga små blommor blir förstörda.

Det fick mig att tänka på Korrespondenternadokumentären från Ryssland där feminister beskrevs som kåta och odugliga blommor som är mer intresserade av sig själva än av att ta hand om en familj. Det är ju jävligt bekvämt att objektifiera kvinnor, att göra dem till saker. Men vi är inte rosor eller diamanter. Vi är människor! Vårt värde devalveras inte i samma takt som antal kukar äntrar oss!

Skärmavbild 2015-03-10 kl. 23.21.45Snabbt dök ett troll(?) in och berättade för mig att ifall man frågade hen var det mycket mer kränkande att kalla män misogyna än att säga att kvinnor var nått så fint och vackert som blommor. För att det är mer kränkande att bli uppmärksammad på sina sviniga åsikter än att bli reducerad till ett objekt?

En annan sak att bli uppgiven över är ju dettaSkärmavbild 2015-03-10 kl. 23.40.18

Enligt domen hade flickan rymt från ett familjehem och satt ute mitt i natten utan pengar eller någonstans att gå. Den 27åriga mannen förhörde sig om detta innan han bjöd hem henne till sig. Jag vet inte hur ni tänker, men ifall jag hade träffat på en ung människa i någon form av nöd, oavsett om jag trodde att hen var 13, 15 eller 17 år gammal, hade min respons inte varit att försöka ligga med vederbörande.

Skitvärld.

Men det är ju alltid fint när de på ett tidigt stadium lite subtilt visar skiten som ligger och jäser därinne

IMG_1521

Detta lades upp på @fetkvinna på Instagram häromdagen. Inlägget här kommer dock inte handla om fettskamning, även om det såklart är ett aktuellt ämne som det kan pratas mycket om. Istället är jag mer fascinerad av fenomenet snubbe som tycker att de är så jävla snälla och storsinta som accepterar diverse grejer som faktiskt är relativt okontroversiella, eller i alla fall väldigt vanliga att acceptera.

Som att någon är tjock. Med tanke på normer angående vad som är snygg kropp är det ju lätt att tro att tjocka hoppar högt och ritar kryss i taket så fort någon är intresserad, men jag kan berätta att det faktiskt inte är helt ovanligt att till exempel män gillar tjejer vars kroppar går utanför smalhetsnormen. Precis som att många personer av andra kön (exempelvis jag, som har dejtat både magra och tjocka personer) inte heller tycker att just andelen underhudsfett makes or breaks attraktion till en annan människa. Tjocka tjejer behöver inte i desperation ta skit från någon som tycker han är så jävla vänlig som förbarmar sig. Snacka om att lägga en grund för ett ojämställt skitförhållande där hon ska vara tacksam över att han är ihop med henne.

Men det finns ju andra exempel. Som i ett avsnitt av Glädjeflickorna (jag borde antagligen föra anteckningar när jag lyssnar så jag har koll på vilket avsnitt olika saker behandlats) där det berättades om en tjej som vid ett kuken-i-fittan-samlag hade smekt sig själv samtidigt, sådär som en kan göra för att det är skönt och att det blir lättare att uppnå orgasm, varpå snubben hade påpekat att det ju var bra att han var en sådan som inte blir sur eller arg på att hon gjorde så. Ett sådant uttalande avslöjar ju sjukt mycket om vad han tänker om detta. Som att han tror att män i allmänhet har problem med att personerna de ligger med är aktiva i sin egen njutning under samlaget. Samt att han högst troligt faktiskt HAR problem med att hans sexpartner ”hjälper till”, men att han försöker visa sig storsint som inte gå i taket över det.

Andra exempel jag hört och varit med om är snubbar som tycker att de är riktigt fina gentlemän för att de tycker att det är ok att deras partners onanerar, att de inte rakar bort kroppshår, att de har penisliknande sexleksaker som de tillfredsställer sig med eller att de inte sminkar sig. ”Vilken tur du har som är ihop med mig som inte tar illa upp över att du berättar hur du vill ha det i sängen!”. Sånt som faktiskt väldigt många män är helt ok med och därför inte ens reflekterar över.

Jag förstår faktiskt inte alls vad som är dealen här? Vem är det som har lärt dessa snubbar att de är Snäll Kille™ för att de inte går helt bananas över allt från att kvinnor är tjocka till att de onanerar med vibrator? Vem tror de att de lurar?

För mig blir det lite som det här med killar som är noga med att berätta att de är så himla snälla. Ifall de är snälla på riktigt är det inget de tänker på, de bara är så. Likadant med detta, ifall de verkligen inte hade haft problem med vad de nu säger sig acceptera hade de inte tagit upp saken alls. Sluta tro att ni är några extrafina drömprinsar förtjänta av beundran. Ni är nämligen sämre än genomsnittet.

Det är nästan så att jag skulle ha mer respekt för någon som säger ”Nej tack du, jag gillar inte tjockisar” eller ”Du, det är faktiskt inte ok att du har håriga ben och onanerar med en vibrator som är större än min kuk”, jag hade inte velat ha mer med dem att göra heller, men de är i alla fall helt transparenta med att de är rövhål till människor.

Moderskap igen

Jag kommer alltid på så smarta saker när jag är ute och går, så jag borde ha ett litet anteckningsblock med mig för att skriva ner dem.

Idag kom jag att tänka på ännu en grej angående föräldraskap och moderskap och det är pressen det lägger på ett förhållande. Även om en kämpat hårt för att ha ett så jämställt förhållande som en kan inbilla sig att en kan ha brukar mycket ställas på sin ända när barn kommer in i bilden. Det är inte konstigt att så många relationer spricker under småbarnsåren.

Förutom det uppenbara att en inte får sova, inte kan eller vill ligga lika mycket som innan samt inte har lika mycket tid för varandra finns andra aspeker en kanske inte tänkt på. Som att vanor en har som är helt ok när det inte finns barn kan göra ens respektive asförbannad när barn är med i bilden.

Det händer t.ex. att jag tittar på min sambo och tänker ”Det här han gjorde nu som jag är helt ok med hade jag gått i taket över om vi hade haft barn”. Som när han säger ”Jag ska också gå upp nu” när jag vaknar på morgonen, men sen vänder sig om och somnar om i två timmar till. Eller när han bestämmer sig för att spendera månader åt att spela igenom alla Resident Evil-spelen varje ledig minut. Det stör mig alltså inte nu, till och med är det lite skönt med egentid när han sover och jag är vaken eller när han hänger i vardagsrummet när jag är i köket. Detta eftersom vi bor i en etta och därför nöter rätt hårt på varandra när båda är hemma och vakna samtidigt. Hade vi haft barn hade jag dock antagligen stått och måttat stekpannan i gjutjärn mot huvudet på honom eftersom båda dessa beteenden lämpat över allt ansvar för barnet på mig.

Säkerligen gör jag hundra saker som hade irriterat honom lika mycket. Men mammor förväntas i längre utsträckning än pappor anpassa sina liv efter barnen. Ta bara en sån sak som att mammor uppmanas ha all möjligt typ av tålamod med att pappor kanske ballar ur efter förlossningen ”Det är faktiskt en jättestor omställning att bli pappa!!!” medan mammor knappt kan ta en öl med polarna 6 månader efter förlossningen utan omvärldens hårda dom om undermåligt föräldraskap, än mindre dra till Kos med brudarna och leka tonåring i en vecka.

Moderskapet

Det här med att fundera över föräldraskap, eller snarare moderskap, verkar vara något jag ägnar mig åt om vårarna. De senaste veckorna tror jag att det var Fanny som väckte tankar hos mig, samt samtal i podcasten Glädjeflickorna (med Lady Dahmer, Mondo Kanel och Flickvänsmaterialet. Fanny skrev för 1-2 veckor sedan flera inlägg bland annat om den förmodade driften att skaffa barn och Glädjeflickorna pratar ofta om moderskap i olika sammanhang.

Jag känner fortfarande att barn inte är nått för mig, än eller någonsin, men jag funderar mycket på vad det innebär att välja bort moderskapet. Framförallt på hur jag föreställer mig att moderskap uppfattas från andra och hur det påverkar mödrar.

Jag tänker mig att moderskap är ett av våra starkaste tecken på manlig bekräftelse. Precis som att äktenskap är ”titta, en man tyckte att jag var bra nog att gifta sig med mig” blir moderskap ”titta, en man tyckte jag var bra nog att föda hans barn”. Jag tänker mig att det är därför samhället ser ner på de som föder barn utan en mans godkännande. Jag tänker mig att det påverkar hur vi ser på de som inte anses ha uppnått dessa eftertraktansvärda tecken på bekräftelse från män. Att de ses som misslyckade i livet, oavsett vad de annars uppnått.

Vi förväntas känna en så otrolig tillfredsställelse i moderskapet så inget annat går upp mot det. Ett barn ångrar man ju aldrig, sägs det. Jag tänker mig att det kan bidra till att så många känner tomhet och ångest när den där tillfredsställelsen inte infinner sig så fort barnet kommer upp på bröstet. Det vänds ju oundvikligen emot en, oavsett om det är andra som dömer än en själv.

Nu försöker jag komma på någon bra slutkläm, men den verkar sitta långt inne. Men vad jag tänker är väl att det är problematiskt just det här att moderskapet känns som den främsta bekräftelsen och som någon alla kvinnor förväntas eftersträva. Samt att vi ses som själviska häxor utan hjärta om vi medvetet låter bli att utleva detta idealliv.

Det är varken feminister eller trolliga artiklar som säger att alla män är presumtiva våldtäktsmän

Skärmavbild 2015-02-12 kl. 16.06.47

Viralgranskaren

Idag gick folk både i mitt Facebookflöde och på Twitter loss över en artikel när en person som påstod sig vara en 23-årig feminist vid namn Klara Andersson uppmanade folk att inte amma bebisar med snopp eftersom de då skulle växa upp till stora starka presumtiva våldtäktsmän.

Jag anade ugglor i mossen redan innan jag klickade på artikeln eftersom jag inte kände igen namnet eller ansiktet och jag anser mig ha rätt bra koll på feminister i Sverige. Dessutom var det knäpptyst om artikeln i mitt Twitterflöde. När jag sedan läste artikeln stod det klart för mig att den var fejk. Ingen feminist med självaktning idag hade skammat amning, flaskmatning (artikeln anger att ersättning är skadligt för barns utveckling) eller slagit fast att könsorgan är det som avgör kön och bestämmer hur vi ska behandla barn. I alla fall inte om hen inte hade velat hamna i en skitstorm från det egna lägret.

I slutet av artikeln uppmanade författaren till diskussion på Twitter under #SlutaAmmaPojkar och snabbt dök där upp många antifeministiska, hatiska kommentarer.  Vad hände med källkritik?

Jag har fått indikationer på att det ska vara en antifeministisk man som ligger bakom artiklarna. Det är såklart svårt att veta om det är så, men det låter ju rätt logiskt att det är en antifeminist bakom en artikel som så uppenbart är till för att uppvigla folk mot feminismen och feminister.

Som vanligt lyckades en hel del män få det till att det var dem det var synd om. ”Sexism mot män.” Varför? Jo för att artikeln tog upp att alla män är presumtiva våldtäktsmän. Men det är faktiskt inte feminister eller ens trolliga artiklar från folk som utger sig för att vara feminister som påstår detta. Det är vad vårt samhälle lär oss i och med att de säger åt kvinnor att vara på sin vakt mot män eftersom de aldrig vet vad som kan hända. Samt skammande av kvinnor som blir offer för sexualbrott och anses inte varit tillräckligt försiktiga i närheten av män. Det är den, våldtäktskulturen, som säger att alla män är presumtiva våldtäktsmän. En kultur som inte sällan upprätthålls av personer som säger sig vara emot att män utmålas på detta sätt.

Jag är en av dem som tycker att ”sexism mot män” är ett lika relevant begrepp som ”rasism mot vita”, d.v.s. inte alls. Därmed inte sagt att det ej finns folk som blir ledsna av att bli påhoppade pga män eller vita, men det betyder inte att de utsätts för ett strukturellt förtryck som p.g.a. deras kön eller hudfärg håller dem fast i en underlägsen position. Även om det hade varit relevant tycker jag att det får ta ett steg tillbaka för att lyfta cissexismen i artikeln, i.o.m. att genitalier beskrevs som en benhård indikation för könstillhörighet. Detta eftersom strukturellt transförtryck är nått som existerar medan strukturellt mansförtryck inte gör det. Det var definitivt också nått som artikelkritikerna hade behövt läsa in sig på.

Även efter att folk fått klart för sig att det var en fejkartikel det handlade om ville vissa hävda att de ändå trodde att några feminister höll med artikeln och att det skulle ursäkta fortsatt feministhat på grund av den. Det är ju bara löjligt! Nej, feminister står inte för undernäring av barn för att skapa vuxna skadade av undernäring. Oavsett könsidentitet. Punkt.

God fortsättning!

Oj! Jag verkade visst ta lite paus över jul och nyår. Fortfarande har jag inte mycket till skrivarinspiration så jag får köra en lite resumé över de senaste tre veckorna:

Jul: Mycket mysigt. Firade för 3:e året i rad bara Patrik och jag. Det är faktiskt väldigt skönt. God mat, inga klappar och väldigt lite stress.

Inget extra val: TJOHO! Åh vad bra att vi slapp en sådan cirkus och den extra kostnaden. Mycket bra. Tramseri med folk som betedde sig som att någon var skyldiga dem att få rösta igen, sorry folks, ni hade redan röstat. Det fanns redan ett valresultat och bättre saker att spendera miljoner av skattepengar på. Ni får vänta tills 2018. Ska vi hoppas på ökat valdeltagande då kanske?

Nyår: Mycket mysigt igen. Bara jag och Patrik igen. God mat och massa Cava. Vi tog en promenad vid tolvslaget. Egentligen hade vi tänkt göra den traditionsenliga promenaden upp på högsta kullen på Monte Composto (St Hans backar) som ligger nära där vi bor, men det var väldigt lerigt då det pågår saneringsarbeten i denna gamla soptipp. Men vi såg rätt bra med fyrverkerier ändå. Samt hörde dem. Nästa år kanske det är bud på att promenera bort till Lundagård för att se fyrverkerier där.

Helg

Så var denna helg till ända. Som vanligt har den gått lite för fort. Nu när jag skriver är det redan måndag, jag har bara inte gått och lagt mig än.

Vi avslutade helgen med att gå på bio. Hunger games 3: Mockingjay del 1, närmre bestämt. Den var bra. Jag tyckte de fångat bokens distrikt 13 väl. Patrik och jag såg tvåan på bio med och är nu riktigt peppade inför sista delen.

Det är lite mysigt att gå på sen söndagsbio fast man vet att man ska upp igen dagen efter, att promenera hem genom ett tomt, tyst Lund mitt i natten.

Nu redo för en ny vecka.

Om att blogga eller hårt mot hårt mot ensamheten 2

Nu i november fyller mitt bloggande på WordPress 5 år. Över 550 inlägg har det blivit. Till en början skrev jag bara för min egen skull, och så är det fortfarande i stor mån. Det är en blogg av mig om mig där jag skriver saker jag vill skriva, med förhoppningen att någon vill läsa. Men särskilt i och med mitt senaste inlägg om ensamhet känner jag att en av de stora drivkrafterna i mitt bloggande är just att det är så tillfredsställande när folk hör av sig och berättar att nått jag skrivit fått dem att känna sig mindre ensamma.

Under hela mitt liv har jag nämligen känt mig väldigt ensam och då menar jag inte att jag varit ensam som i att jag inte haft människor omkring mig, för det har jag för det mesta haft. Jag har ju t. ex. en stor familj. Snarare att jag känt mig ensam i upplevelser i livet. Oavsett om det handlat om saker som händer med min kropp, saker som händer i mitt huvud eller saker som händer i mitt liv. Saker som kanske inte alltid är så lätta att prata om.

Det känns som att det är just detta som är styrkorna i sociala medier och även internet i övrigt på många sätt. När jag var ung tonåring fanns det inga möjligheter för mig att skriva in några ord i en sökmotor och få svar på funderingar eller hitta andras erfarenheter att läsa om. Nu är så mycket bara några klick bort. På gott och ont såklart, men jag tycker att just det här med att känna gemenskap är väldigt positivt.

Har ont och är arg

AAAAARRRGGGHHHHHH!!!

Idag lyckades jag med bedriften att flytta på mitt 11 kg åbäke till symaskin, en Husqvarna i gjutjärn från 90-talet, glömma att jag flyttat den och sen gå in i den så jag har ett stort blåmärke på framsidan av vänster vad, men främst smällde upp en muskelbristning bak i vaden som nu plågar mig så in åt helvete!

Jag har haft återkommande problem med tennisvad/gubbvad i båda benen sedan i påskas trots att jag varken spelar tennis eller är en gubbe. Tydligen kan det bero på att jag inte är 20 lände. De brukar bråka med mig om jag går fort, springer i trappor eller försöker mig på funka dance moves i köket. Eller om jag plötsligt tvärstannar utan förvarning. Som om jag ser en spindel och vill fly. Eller går in i min jävla symaskin.

För det mesta brukar det vara ok redan dagen efter men en gång innan har det gjort ont i flera dagar. Det känns som att detta är ett tillfälle som det kommer ta ett par dar innan det är ok. Jag har försökt somna i tre timmar nu, men det går inte så jag gick upp och lade mig på soffan istället med datorn. Jag har tagit Ipren + Panodil (kombo jag fått rekommenderad av sjukvårdspersonal) och hoppas det kommer hjälpa snart.

För att komma till rätta med bråkvaderna har jag försökt göra tåhävningar varje dag och det hjälpte tills jag gjorde illa mig nu. Så ni förstår att jag är sur.

När jag har ont och ändå är ute och går brukar jag halta fram som att jag går försiktigt och få ”Ja fy fan, visst är det jobbigt!”-medkännande leenden från höggravida, antagligen för att jag rör mig som en äggsjuk höna.

Sen fick jag mens en dag för tidigt igen också, så jag har mensvärk också. Min menscykel brukar variera mellan 23 och 30 dagar under ett år. De senaste månaderna har jag tappat en dag varje månad och ligger på 24 dagar och känner det som att min kropp vill jävlas med mig tills jag har mens typ jämt.

Jävla skitkropp. :(

Här sitter jag och koketterar med min spindelfobi

”Tjock, 32 årig kvinna i Lund kommer att ligga med PRECIS VEM FAN SOM HELST som kommer hem till henne och avlägsnar el gigantos spindel från hennes kök.”

Nej, kanske inte. Men finns en bit banana bread på mikron om någon spindeljägare är sugen!

Igår blev jag överraskad av en såndär mysig, brun, 7 cm avloppsspindel (googla inte om du är rädd!) som snabbt kom springande över köksgolvet, IN UNDER STOLEN JAG SATT PÅ. Jag flög ut ur rummet, stängde dörren och försökte försegla med en handduk under dörrspringan.

En timme senare kom Patrik hem för att avlägsna den. Efter att han letat i en timme hittade jag den på en minut och sen så trodde jag att den förflyttats till busken utanför fönstret. ”Jag ser den inte men är nästan säker på att den satt på pappret när jag kastade ut det!”. HAHAHAHAHA, nej. Nu på morgonen kom den plötsligt joggande över väggen istället. JAG VISSTE ATT DEN JÄVELN VAR KVAR! JAG KÄNDE DET PÅ MIG!

Så den befinner sig någonstans i köket och håller min iPad gisslan. Min iPad som jag för tillfället har istället för mobiltelefon. Min iPad som jag helst vill ha med mig när jag lämnar hemmet så jag kan t.ex. kolla min kalender, läsa mail, kolla internet och skriva meddelanden till t.ex. Patrik.

Förutom iPaden är såklart kylskåpet gisslan så jag är jättehungrig. Hungrig och arg. Jag hann inte äta någon ordentlig frukost.

Och nu behöver jag gå till biblioteket och plugga. Till det vill jag gärna ha min iPad så jag kan skriva in anteckningar i Pages. Och så jag kan kolla i schemat vad jag ska läsa. Och så jag kan se vad klockan är.

Så jag sitter och visualiserar vilken sorts skyddsklädsel jag hade behövt ha på mig för att våga gå in i köket och så försöker jag inbilla mig att jag har just sådan på mig.

Jag försöker se genom fönstret i köksdörren om jag ser spindeln, men det gör jag inte. är lite orolig att den är vid dörren och smiter ut i hallen för då är jag fast. Genom rutan ser jag också min iPad. Så nära men så långt borta. :(

HELVETE!