Om det här med tjejers ansvar att inte bli våldtagna

Häromdagen uppmärksammade media att Norges nyblivna barn-, jämställdhets- och integrationsminister (hur I HELVETE tänkte de där!?) Solveig Horne (Frp) 2011 ska ha uttryckt att ”Tjejer har också ett eget ansvar när det gäller våldtäkter, att inte hamna i de situationerna och våldtäkterna beror till stor del på invandrade män med en medeltida kultur.” Idag menar hon såklart att hon inte skulle ha sagt så i dagsläget, men ändå. En gång har hon i alla fall tänkt så och dessutom är det knappast en ovanlig ståndpunkt.

Frågan är snarare om den ståndpunkten inte är vanligare än den där ansvaret för brottet våldtäkt helt läggs på gärningsmannen.

Jag kan förstå tankar om att människor har ett eget ansvar att inte råka illa ut, men då mer som en del i självbevarelsedriften. Jag tycker till exempel att man har ett ansvar att inte springa runt och lattja på ett spårområde (där man ju för övrigt inte FÅR hänga om man inte har nått där att göra) om man inte vill riskera att bli påkörd av ett tåg. Blir man i ett sådant fall påkörd av ett tåg är det kanske inte lokförarens fel. Jag kan också tycka att det nog är smart att hålla sig borta från att sätta sin hand över öppen låga om man inte vill bränna sig.

Men att göra bedömningen att det torde vara riskfritt för en att umgås i sällskap med män, antingen män enskilt eller män i grupp, borde inte falla inom kategorin ”ansvar att inte hamna i de situationerna”! I alla fall inte om man inte vill att vi ska börja hänge oss åt total könsseparatism och driva på tankar om att alla män är djur som bara är ett erotiskt pirr i skrevet bort från att begå våldtäkt.

Att bli våldtagen är liksom inget som tjejer bara råkar ut för sådär ”oj hej hoppsan vad tokigt det blev” för att hon inte var tillräckligt medveten om sin omgivning, inte tog tillräckligt ANSVAR att inte hamna i den situationen. Det är en brottslig, aktiv handling, som en gärningsman väljer att begå mot henne.

Och nej, våldtäkt beror inte på invandrade män ”med en medeltida kultur”. Det behöver man inte ens gå in och titta på anmälda och dömda våldtäkter för att inse. Det är bara att titta på diskursen om våldtäkt som förs mellan vita, västerländska män OCH KVINNOR idag så fullkomligt överöses man med åsikter som rimligtvis tillhör medeltiden. Som ”Om hon hade kort kjol får hon skylla sig själv!” och annan misogyn skit.

Uppdatering: Strax efter att jag lagt upp detta inlägg tweetades en artikel från Politism.se in i mitt flöde ”Det här barnet förtjänade inte att våldtas, men…”, som belyser precis vad jag menar i sista stycket.

Ett nej är ett nej är ett nej är ett nej är ett LÅT BLI DÅ FÖR I HELVETE!!!

Jag började morgonen med att i sängen läsa en artikel om gruppvåldtäktsfallet där alla de misstänkta gärningsmännen fick sin fällande dom ändrad i Svea hovrätt. Artikeln är skriven av en polis som hade hand om fallet Våldtäkten på 15-åringen i Tensta – en av poliserna som utredde händelsen berättar och ligger på Kriminal- och rättsmagasinet Paragraf. Jag har egentligen hur mycket som helst att skriva om detta fall, men jag orkar inte. Jag blev så ledsen över utgången i målet så jag knappt kunnat prata om det. Vad håller vårt rättssamhälle på med?

 Slutligen, så visade den här tragedin på ett fruktansvärt sätt på värderingar där våldtäktsoffret döms och misstänkliggörs av sin omgivning. Det är inte bara killarna som dömer, den person som hotade målsägaren med stryk om hon inte tog tillbaka anmälan var ju en tjej. Flickan hade vid ett tillfälle chansen att lämna lägenheten, men hon stannade för att inte lämna den redlöst berusade tjejen som hon faktiskt inte kände kvar själv då deras gemensamma vän gick. Samma tjej säger senare i förhör att hon inte tror på att flickan har blivit våldtagen då hon hävdar att hennes vänner ”berättat att hon fortfarande är med killar och har urringade kläder”.

   Den andra tjejen, som är nära vän med flickan, säger sig först tro på henne eftersom hon är ledsen, men börja tvivla då hon stundtals beter sig normalt och bland annat pratar med killar. För att bli trodd så måste man alltså vara konstant nedbruten och avlägsna sig från alla andra, och speciellt då killar? Det känns som ett sätt att säga att man förväntas bete sig som om man hade något att skämmas för, och det är inte svårt att se ett sådant vidrigt underliggande budskap. Att offret borde skämmas.

Vad i helvete? VAD I HELVETE!? FY SKÄMS PÅ ER TVÅ! FYYYYYY SKÄMS! Vad är det för fel på er? Hör ni inte vad ni säger!?

Jag hoppas att ni som har barn pratar om synen på skuld och beteende i olika situationer. Mobbning är ju alltid aktuellt men från åtminstone 13 års ålder är det dags att prata våldtäkt så att de inte får dessa vanföreställningar om brottsoffer från jämnåriga! Det här med att våldtäktsoffer förväntas ligga i fosterställning och gråta samtidigt som de svär av allt som har penis för resten av livet, är det verkligen något vi önskar dem? Är det en föreställning vi vill att våra barn ska reproducera? Om inte ni pratar med dem är det kanske ingen vuxen som gör det och då får SKIT som detta florera.

Samtyckeslagstiftning tack! Helst igår! Alla som inte håller med är våldtäktsmän! Nej, men seriöst, varför är vissa så jävla sugna på att behålla någon form av gråzonsex? Lyckas ni inte få folk att ställa upp frivilligt?

Ja, VAD har ett politiskt parti med att en av deras förtroendevalda begått brott i det privata…

Igår gick jag in på en artikel på Expressen.se och reagerade negativt över formuleringar i den. Artikeln handlade om att en Sverigedemokratisk politiker, som står på valbar plats till kyrkovalet den 15:e september och som även innehar förtroendeuppdrag inom sin kommun, misstänkts för ofredande av ett 12årigt barn. ”Enligt flickan hade han erbjudit henne pengar för att hon skulle ta av sig kläder och visa upp vissa delar av sin kropp.” När tidningen intervjuade ordföranden för den lokala SD-föreningen uttryckte hen sig såhär: ”Ordföranden tror inte att misstankarna kommer att skada Sverigedemokraterna. – Det här är mer en tragedi för honom och hans familj, än det är för partiet, säger han.”

Min reaktion blev naturligtvis ”Glöm det 12åriga offret, detta är en tragedi för SD-mannen som misstänks ha ofredat henne!”

Ja, vi ska förutsätta att folk är oskyldiga tills de är dömda. MEN jag vänder mig starkt mot den kultur som på senare år uppvisats i Sverige mot brottsoffer, särskilt mot kvinnor som utsatts för sexualbrott. Nämligen att man på grund av oskyldighetspresumtionen av gärningsmannen ska betrakta brottsoffren som illvilliga lögnare tills motsatsen bevisats! Än värre då när det kommer en friande dom och vissa tar det som otvivelaktiga bevis på att anmälan varit falsk och baserad på lögner.

Jag twittrade också ut min reaktion, och som alltid när man uppmärksammar brott som en aktiv Sverigedemokrat begått får man mothugg om att det väl inte har nått med Sverigedemokraterna att göra och att man därför inte borde nämnt partiet.

När man blir medlem i ett politiskt parti förutsätts man dela det partiets värderingar. Gör man inte det kan man bli utesluten. Att vara medlem i ett parti är inte heller något man är bara vardagar mellan 8 och 17 med en timmes lunchrast, det är något man är dygnet runt. Som aktiv medlem som till och med blivit förtroendevald faller det på sin egen rimlighet att man ses som en representant för partiet. Det hörs ju på namnet, FÖRTROENDEVALD. Man har fått förtroendet att för partiets räkning bedriva politik i en kommun, ett landsting eller på riksnivå. Med erhållande av ett skattefinansierat politikerarvode. Ett förtroendeuppdrag är inget jobb! Begår man som förtroendevald partipolitiker ett brott så kommer det otvivelaktigt att reflektera negativt tillbaka på partiet, och både media och privatpersoner kommer att finna det särskilt anmärkningsvärt.

När man söker upp ett parti för att bli aktiv medlem är det bara partier som har svårt att rekrytera som kastar in en i politiska uppdrag utan att ha känt efter om man är en lämplig representant för partiet. Har man varit aktiv i en annan del av landet brukar ens före detta lokalpolitiska partikamrater ringas upp av den nya lokalföreningen, så att de kan få referenser och en uppfattning om ens lämplighet. Men oavsett hur mycket man försökt kolla upp en person kan man alltid råka ut för att ha engagerat rötägg som representanter för ens politik. Det är genant för ett parti och kan, om än tillfälligt, skada partiets anseende.

Det var pinsamt för Socialdemokraterna när Håkan Juholt hängdes ut för att han fått ekonomiska ersättningar han inte hade rätt till. Det var pinsamt för Kristdemokraterna när en kommunpolitiker (som mina föräldrar kände via politiken då han var aktiv i grannkommunen) åkte dit för att ha barnporr i datorn han till och med hade på det lokala partikansliet. Det är pinsamt för Sverigedemokraterna när en politiker som har förtroendeuppdrag för dem begår brott. Det är pinsamt! Media och folk tänker ”Men deras politik stödjer väl inte sådant beteende så då borde dessa personer, som till och med har politiska uppdrag och lyfter ersättning betalad via min skatt, veta bättre än en genomsnittlig privatperson”.

”Men hur är det Sverigedemokraternas FEL att han kanske ofredat ett barn?”. Det är ingen som säger att det är partiets fel, men likt förbannat kastar hans beteende en skugga på partiet just för att han ÄR en person de lyft fram som redig nog att vara valbar till kyrkovalet och inneha ett politiskt uppdrag i en kommun! Sverigedemokraterna har krafttag mot brottslighet som en av sina viktigaste frågor. Det är klart det är relevant när en av deras aktiva politiker då begår brott! Det är klart att det är intressant för media och allmänhet! Det är klart man då inte bara ska sopa det under mattan för det om något skadar ett politiskt parti!

Som förtroendevald politiker får man, i olika mån beroende på politiskt uppdrag, finna sig i att vara en offentlig person. Som politiskt parti får man finna sig i att ens förtroendevaldas beteende reflekterar tillbaka på partiet, på både gott och ont.

”Det borde vara dödsstraff på våldtäkt!”

Häromdagen kunde jag inte låta bli att lägga en liten kommentar på den omskrivna och till Sverigedemokraterna kopplade siten Avpixlat. Sen lutade jag mig tillbaka och väntade på vredesmodet. Dock har jag inte läst kommentarerna jag fått, lika bra att låta bli.

Det var en artikel om en 16årig kille som hade våldtagit en vuxen tjej och försökt våldta två barn jag kommenterade under. Hemskt. Verkligen hemskt. En kompis till mig hade länka den på Facebook. Avpixlat tyckte att han borde utvisas från Danmark, där han bodde och där han utfört brotten, till Somalia vilket är landet han fötts i och härstammade ifrån.

Redan i den lilla information som visades vid länken på Facebook reagerade jag. Det är liksom ett barn vi pratar om. Faktiskt. I mångt och mycket ÄR en 16åring ett barn. Det är inte en vuxen vi talar om. Ja, han har begått hemska brott och är säkert farlig för samhället i det skick han är nu, men vad är vettigt med att utvisa honom? Förutom då att han inte längre vistas i Danmark och det säkert kan kännas bra för vissa som bor där.

Sen läste jag artikeln och då framgick det att han troligtvis var väldigt traumatiserad av händelser i hemlandet. Han hade blivit skickad dit som ung tonåring för att gå i Koranskola men råkat hamna i klorna på de som rekryterar barnsoldater och hade i och med det varit med om helt sjuka saker. Han hade även tvingats utföra våldsamma handlingar. Personer som känner honom har berättat att han efter det blev personlighetsförändrad, något som absolut inte är svårt att förstå. Sedan hade han lyckats ta sig till Danmark igen och där som sagt var begått våldtäkt.

Att skicka tillbaka en 16åring till en plats där han varit med om så hemska saker och där han riskerar att utsättas för ännu mer hemska saker känns verkligen inte medmänskligt! Det rimliga är, enligt mig att erbjuda honom vård och rehabilitering i Danmark! Jag är glad att majoriteten av rätten som dömde honom också tyckte så.

I kommentarerna under artikeln kom så också de nu i sådana sammanhang i det närmaste självklara utropen om att våldtäkt borde beläggas med dödsstraff. Jag orkade inte kommentera under dem, men hade jag pallat hade jag frågat dem om de verkligen menade det.

För det mesta brukar nämligen personer som snackar om dödsstraff gällande våldtäkt bara och endast mena att det skulle vara för de där våldtäkterna som okänsliga idioter kallar ”riktiga våldtäkter”, nämligen överfallsvåldtäkterna som begås av en främling. Särskilt när denne främling råkar vara mörkhyad. Det är knappast våldtäkterna där en person i en relation skiter i partnerns nej eller där någon utnyttjar att en person av någon anledning däckat i dennes närvaro de tänker på.

Själv är jag emot dödsstraff och förespråkar såklart inte det för våldtäkt alls, jag tycker bara att det blir extra korkat att skrika efter dödsstraff för våldtäkt när man bara pratar om den där ovanliga formen av våldtäkt som faktiskt bara drabbar några få. Särskilt inte i ett samhällsklimat där våldtäktsoffer utsätts för fortsatta övergrepp, beskrivs som lögnare, falska angivare och personer som ”bara ångrat sig dagen efter”. Jag blir, i den kontexten. knappast övertygad om att deras rop efter hårdare straff alls handlar om omtanke om offren.

Triggervarning!!!: Herregudrun hjälpe alla som anmäler våldtäkt i Umeå tingsrätts upptagningsområde!

Stor triggervarning! När jag läste denna artikel höll jag nästan på att skrika rakt ut och börja gråta. Detta är magstarkt men extremt viktigt!

Hmmmmm… Undrar om denna hade varit skön att få uppkörd i Mumindalen. Hmmm… Antagligen inte, men jag tror jag kör upp den i en annan persons vagina utan att höra mig för om att det verkligen är ok! Jag menar, jag kan väl inte förväntas fatta att det kanske inte är en så bra idé? Oh well… Polarn!
Sära benen hon håller ihop!

Umeå tingsrätt har friat tre killar som stod åtalade misstänkta för våldtäkt (länk till artikel i Folkbladet). Vad som är obestridligt är att de under en fest fört upp en tom vinflaska i underlivet på en tjej så att hon började att blöda. Tjejen hävdar att hon försökte knipa ihop benen men att killarna tvingade isär dem. Tingsrätten tycker att hon är trovärdig. MEN:

Tingsrätten menar att tjejens uppgifter om att hon till en början höll isär benen är trovärdiga men att det kan tyda på att hon var blyg eller tvekade. Tingsrätten slår även fast att det var omdömeslöst av killarna att föra in den tomma vinflaskan i tjejens underliv men att det de inte hade uppsåt att skada henne och att de slutade när de såg att tjejens underliv började blöda.

Jag får nästan black out när jag försöker bena ut orimligheten i deras resonerande, på allvar alltså. Detta ger mig prickar i synfältet! För vad är det egentligen Umeå tingsrätt säger? Att nej ibland faktiskt är ett ja? Om vi nu skulle leka med Umeå tingsrätts fantasier om att hennes ihophållande av benen var tecken på blyghet och tveksamhet, sen när är då ”Nej, jag är för blyg och tveksam” samma sak som ”JAJJEMEN! KÖR PÅ BARA, WOHOOOO!!”? Varför väljer Umeå tingsrätt att resonera som våldtäktsmän?

Jag känner mig arg, ledsen, bestört, rättslös och livrädd. Det känns som att det är i sort sett omöjligt att få upprättelse för en våldtäkt i detta land om domstolar resonerar på det här sättet. Vad de gör är att godkänna istället för att fördöma sexuellt våld. Att hålla fast en person och köra upp en glasflaska i underlivet på denne är inte ”våldtäkt” utan ”omdömeslöst”. Vad sänder detta för signaler?

Högsta domstolen har i flera rättsfall under 2009 skapat en ny praxis i våldtäktsmål. Det innebär att det inte räcker att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den åtalades. Det krävs också stödbevisning för fällande dom.

Om inte ett underliv som blöder efter att ha blivit våldtaget med en vinflaska är stödbevisning nog, vad i helvete är det då!?

Inget kommer heller att ändras förrän vi har en lagstiftning som skapande av praxis som denna omöjlig, för vi ska ju vara fullt medvetna om att domen inte är lagstridig på något sätt.

Det är tur att många i vårt samhälle tycker att #samtyckeärsexigt och inte drivs av lust att fixa sig lite gråzonssex, sånt som inte sker med partnerns samtycke med hen heller inte kan dömas för. Annars hade man väl fått låsa in sig någonstans. Alternativt beväpna sig så att man kan visa ”nej” tydligt och fint så tingsrätten blir nöjd och kan döma våldtäktsoffret för misshandel/olaga vapeninnehav/dråp/mord istället.

När har vi som samhälle fått nog? När tänker vi säga ifrån? Vi kan inte ha det så här!

Uppdatering: Nu skriver Folkbladet att grabbarnas försvarare, advokat Fredrik Björk, använt ”ett utdrag från ett familjebetonat diskussionsforum på Internet” (Familjeliv.se!?!) för att berätta att kvinnor minsann använder alla möjliga spännande föremål för att onanera med. Alltså. Han använde ett internetforum, högst troligt Familjeliv.se, för att försvara att en tjej får en flaska uppkörd i underlivet av grabbar han företräder. Saker som rena rama trollen kan ha skrivit där för att göra sig roliga har alltså använts som måttstock i en svensk domstol. Jag finner knappt ord!

Och jo, jag vet att hon först hade haft förspel och oralsex med samtycke med två av killarna, men för mig gör det ingen större skillnad. Bara för att man är med på en sak betyder det inte att man är med på en annan! Tycker man det kan vi lika gärna återgå till 1965 och göra det helt ok för äkta makar att våldta varandra ”Hen sa ”Ja” vid altaret, det får gälla äktenskapet ut!”.

Varför är det så svårt för vissa att verkligen försäkra sig om samtycke? Är det verkligen för mycket begärt? Jag menar, bara för att min sambo gått med på att ha sex med mig kan ju inte jag förutsätta att han också skulle vilja ha en zuccini uppförd i anus. Oavsett om det står om sådant på Familjeliv.se eller ej. Jag tycker att vår gräns för vad man ska förväntas fatta om andras vilja är oerhört låg när det gäller sex, precis som jag skrev här om dagen och Joakim Jakobsson konstaterar i sin krönika i Sourze.

Tjejer förutsätts jobba hårt för att undvika att bli våldtagna. Är det inte dags för killar att börja jobba minst lika hårt på att inte begå handlingar som kan uppfattas som våldtäkt?

Lästips:

Fulskratt om samma ämne.

Genusfolket om samma ämne, med några fler utdrag ur domen än vad som stod i artikeln jag läst.

Ett misslyckande för hela vuxenvärlden

Jag tänker väldigt mycket på den 13-åriga flickan i Kumla som efter mobbning i skolan och på nätet valde att ta sitt liv den 8 mars.

Nu sitter en vuxen man, 44 år gammal, häktad för att med hot om uthängning till hennes lärare och klasskamrater ha pressat henne ta av sig naken inför kameran igen (SvD om fallet). Tidigare tagna nakenbilder av henne var utpressningsmedlet. Detta gjorde han även efter att hon signalerat till honom att hon på grund av hans hot tänkte ta livet av sig. Han är även misstänkt för att ha trakasserat andra barn.

Hon kunde ju inte veta att hans blotta innehav av nakenbilder på henne var ett brott i sig. Hon kunde ju inte veta att han genom att sprida dem andra personer skulle göra sig skyldig till andra brott i barnporngrafikategorin. Hon kunde inte heller veta att det kanske bästa som skulle kunna hända i denna situation var att mannen skickade bilderna till en vuxen i hennes närhet så att denne kunde kontakta polisen och andra myndigheter så att hon kunde få hjälp och mannen kunde lagföras för de olika brott han begått.

Samtidigt har jag redan hört talas om att flickan redan hade stora problem som de vuxna omkring henne uppenbarligen inte mäktade med att ta på allvar så jag kan bara hoppas på att nakenbilder på ett barn i deras mailinbox hade fått dem att vakna.

Jag känner bara för att sätta mig ner och gråta. Även om jag inte kände henne och bor långt bort känner jag mig som en del av vuxenvärlden som svek. Vi har alla ett ansvar för barnen i vårt samhälle! Vi måste ständigt föra en dialog med barn och se till att de känner att de har någon att vända sig till med sina problem. Vi måste berätta att det är ok att göra saker man ångrar, som man tycker är pinsamma och/eller skamfyllda och ändå komma till en vuxen och berätta för att få hjälp att ta sig ur en jobbig situation utan att bli fördömd! De måste veta att det alltid hemligheter alltid går att berätta för en vuxen. För det finns inget som heter ”skyll dig själv” gällande offer för sexualbrott! Särskilt inte i barns kontakt med vuxna!

Jag kommer att följa denna utredning med stort intresse. Framför allt vill jag veta vilja andra anmälningar som kommit in mot mannen innan denna tragiska händelse och vad som gjordes åt den. Jag vill veta om det är så att någon måste dö innan trakasserier, till och med av barn, på nätet tas på allvar av våra myndigheter!

”Men jag måste ju få ha en ÅSIKT!!!”

Det finns en felaktig föreställning som säger att Voltaire skulle ha sagt ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.”. Detta är ett citat som börjar bli väldigt utslitet nu i åsiktsinflationens dagar. Oavsett om Voltaire eller någon annan uttryckt detta är jag dock säker på att de åsikter hen var beredd att gå i döden för inte handlade om den banala skit som folk uttrycker idag och vill påstå är skyddsvärd.

På Voltaires tid hade tänkarna, vars åsikter en får anta att citatet handlar om, lite mer seriösa synpunkter. Exempelvis kritik av samtida statsskick. Det existerade då en reell risk att bokstavligt talat förlora huvudet för en åsikt. Den risken finns inte i Sverige idag.

Nu finns det istället de som med sprutande mundiarré hävdar sin rätt att uttrycka åsikter om allt från att kvinnliga journalister borde våldtas till att bloggaren Kissie (länk för det fall någon mot förmodan inte vet vem jag menar) är ful. ”Jag måste få säga vad jag tänker!”; som en ifrågasatt kommentator på Kissies Instagram uttryckte det.

Men nej, du måste faktiskt inte säga vad du tänker. Du måste inte säga vad du tycker. Har ingen bett om din åsikt har du ett val att hålla den för dig själv! Om den enda verkan som uttryckandet av åsikten ger är att göra någon ledsen är det knappast viktigt att vädra den. Att berätta för en annan person att man finner dennes utseende oattraktivt kommer knappast att förvandla världen till en bättre plats.

Alla åsikter som uttrycks idag är såklart inte banala. Detta är ju t. ex. i mångt och mycket en åsiktsblogg, jag har många åsikter och är också intresserad av vad andra tycker och tänker. Jag hävdar bara att det finns åsikter som inte fyller någon funktion att uttrycka, förutom för att göra den eller dem man har åsikter om illa. Att påstå att dessa borde åtnjuta något slags moralisk åsiktsfrihet (jag pratar nu inte om reell åsiktsfrihet eftersom sådan bara rör förhållanden mellan staten och det allmänna) som gör att alla borde få uttrycka dem oemotsagda OCH få respekt för dem som om de vore essentiella ur en demokratisk synvinkel är ju bara löjligt.

En annan aspekt av ”man måste få ha en åsikt!” är att allt som sägs och skrivs påstås vara åsikter och därmed särskild skyddsvärda. Men allt är inte en åsikt. En åsikt är en persons sett att se på något, som t.ex: Jag tycker att vi borde införa republik i Sverige.

Här följer ett exempel på något som påstås vara en åsikt men inte är det:

Nu i dagarna har vi pratat mycket på Twitter om en bloggare på ”Men’s world”, en tidning jag aldrig hört talas om innan, som påstod sig ha en hårresande teori om att kvinnor som blivit våldtagna är roligare för män att knulla eftersom, ja läs själva (artikel i Metro). Jag orkar inte ens skriva det, för det är så hemskt och kränkande mot oss som någon gång i livet blivit utsatta för sexuella övergrepp.

Så igår skrev chefredaktören för Men’s world ett blogginlägg om detta och om att ”det är ju tråkigt om nån blir upprörd” och bla bla bla men ”Man får inte skriva vad som helst och Men´s World ska vara ett forum för alla människor. Men åsikter, såväl tuffa, provocerande eller ödmjuka, har alla rätt att ha och uttrycka här på sajten.”.

Det är bara det att ett påstående om att ha en teori, som man också anser sig kunna understödja med anekdotiska bevis ”Den är baserad på både många personliga erfarenheter (Av vad då? Knull med våldtagna? [min anmärkning]) och oräkneliga berättelser jag hört från vänner som blivit utnyttjade” inte är en åsikt. Det är att säga sig nära på veta om att någonting faktiskt är på ett visst sätt, ett påstående man anser sig ha underbyggt med fakta vilket gör det ännu mera troligt att det faktiskt kan vara som man säger. Det uttrycker inget man anser sig tycka. Det uttrycker något man anser sig tro eller till och med veta; ”Jag har förstått att det är så”. Ett sådant påstående är mycket mera farligt än vad en åsikt någonsin kan vara eftersom den, i detta fall, påstår att det skulle finnas en starkt positiv sida till sexuella övergrepp. Tänk om en sjuk person med våldtäktsfantasier som tycker sig ha en sexuellt hämmad flickvän eller kvinnlig bekant anammar detta som ett godkännande av att göra sina fantasier till verklighet?

Slutligen, med tanke på Men’s world-historien: En annan sak jag stör mig på är att chefredaktören verkar vilja göra den till nått ”Ja men hon tjejen som blev intervjuad av bloggaren tog inte denna fråga så hårt så, slutet gott, allting gott!”. Men det som fråga förklädda påståendet om våldtagna kvinnors extra trevliga knullbarhet till nytta för alla som ligger med henne handlar faktiskt inte bara om just henne. Även om hon berättat öppet att hon blivit våldtagen! Det handlar om ALLA kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt och annat sexuellt våld.

Ibland räcker det inte att hålla sams!

Polisen och Robinsonkändisen Martin Melin har idag publicerat ett blogginlägg som han säger sig publicera varje år. ”Sabba inte barnens jul.” heter det. Inlägget inleds med en beskrivning av en synnerligen dålig dag på jobbet för en polis. En dag då de kallats till en lägenhet där en pappa misshandlat en mamma. En dag som råkar vara en julafton. Barnen gråter. Pappan sätter sig i soffan och slår ut med armarna, framför honom ett soffbord fullt med spritflaskor. På köksgolvet ligger mamman medvetslös bredvid en nedblodad spis hon fått sitt huvud slaget mot upprepade gånger. Ett helt fruktansvärt scenario helt enkelt och säkerligen helt sant, inte bara för Martin Melin och den familjen den dagen.

Sen blir inlägget mindre gripande: ”Se till att hålla sams i jul. Julen är en väldigt speciell tid för barnen.”, ”Många vuxna dricker, och en del klarar inte av alkoholen. Då blir det bråk.”, ”Julen är tiden då skilda vuxna skall försöka umgås ”för barnens skull”. Kan ni inte det utan måste tjafsa och bråka. Umgås inte då. Fira på vart sitt håll.”.

Jag kan inte låta bli att känna att sensmoralen i blogginlägget är att det inte är ens fel när två träter. Som att om kvinnan i detta fall hade kunnat slippa ligga där med spräckt panna om hon bara varit lite snällare mot sin man. Som att scenariot i inlägget handlade om två fulla som knuffats och skrikit på varandra men som i vanliga fall är trevliga mot varandra (Melin skriver rakt ut på twitter att händelsen berodde på för mycket alkohol. Punkt.). Vilket såklart är illa nog, men, scenariot han beskrev var enligt mig snarare ett typiskt fall av våld i nära relationer! Det finns många som klarar av att bli riktigt drängfulla och otrevliga utan att slåss.

När man är utsatt för det som kategoriseras som våld i nära relationer spelar det inte roll hur mycket man än försöker hålla sams, det finns alltid en anledning för den som är sugen på att misshandla att slå. Det kan räcka med en suck vid fel tillfälle eller en blick vid fel tillfälle. Det kan räcka med en köttbulle som råkat bli lite bränd. Det behöver inte vara en droppe alkohol eller drog inblandad, även om sådana inte brukar ha positiv verkan på en redan dålig situation. Tillräckligt många människor har levt i förhållanden som dessa och kan berätta att man kan krusa och försöka anpassa sig till det extrema, men det räcker aldrig! Och de kommer aldrig lyssna på några böner om att vara nyktra och hålla sams, vare sig från barn, partners eller Martin Melin.

Det enda som gäller är att försöka ta sig därifrån. Oavsett om det är julafton eller bara en vanlig onsdag i november.

Om du är misshandlad finns här råd och hjälp att få: Brott i nära relationer – Utsatt, från polisen.se

Slut-shaming så man skäms över det!

Nu i eftermiddag satt jag i en kall skolaula och lyssnade på två intressanta föreläsningar om flerspråkighet och modersmålsundervisning. I pausen gick jag in på lite olika bloggar jag brukar gå in på några gånger varje dag och fastnade hos Lady Dahmer som uppmärksammat ett inlägg hos Skvallerbloggens, en blogg jag hört talas om men aldrig gått in på tidigare eftersom jag inte är överdrivet intresserad av skvaller med ett mail från en anonym idiot (jag kunde inte skriva person, för detta handlar faktiskt om en riktig idiot) som utförde slut-shaming å det grövsta mot bloggaren Paow. Detta inlägg handlar inte heller om skvallret i sig även om det baseras på det. Jag höll på att trilla av stolen när jag läste skiten men fick lov att behärska mig för att inte skrämma alla andra i salen. Dock kunde jag inte låta bli att kommentera i olika bloggar.

Den anonyma mailaren hade tydligen tidigare skrivit till den härliga skvallerbloggen (Obs! Sarkasm!) för att upplysa dem om att bloggaren som kallar sig Paow minsann legat med TVÅ PERSONER SAMTIDIGT på sin semester. Ni vet TREKANT! Uj uj! Något som Paow dementerat, antingen p.g.a. att det inte är sant eller för att hon tycker att det är en sak i hennes privatliv som bara angår henne och som hon vill dela med resten av världen. Skitsamma, båda anledningar är enligt mig lika ok. Dementin har uppenbarligen gjort skvallerkärringen rosenrasande.

Vill börja att säga att jag inte är någon besatt hater, men när jag såg det Paow hade skrivit och hon förnekade kort sagt mitt mail (så att jag framstod som en lögnare) så slog det slint.Jag hatar henne inte och vill inte sabba hennes rykte eller så men det blir bara pinsamt när hon ska försöka försvara något oförsvart bart.

Precis som att det är värre att inte vilja berätta om sitt sexliv för folk som inte har med det att göra än det är att förtala en person (ja, att påstå att någon är en dålig människa p.g.a. ”promiskuös” kan vara förtal oavsett om det man baserar ryktet på är sant eller ej), och jo du är en hater och det är uppenbart att du har uppsåt att ”sabba hennes rykte”, men go on för all del…

Till sist vill jag bara säga att jag inte är någon elak person, men rätt ska vara rätt. Och jag är inte avundsjuk på henne verkligen inte. Och varför vill hon veta vem jag som skickade detta är? så hon ska hänga ut mig inför hela sin fjortisskara till läsare bara för att en person vågar stå upp för rättvisan en enda jävla gång? Nu kommer jag inte skicka något mer mail och jag hoppas paulina kan erkänna istället för att blåneka – sanningen kommer alltid fram tillslut “

1. Jo du är en elak person. En VÄLDIGT elak person! (länk till det första mailet som denna hemska människa skrivit)
2. Rätt ska vara rätt? Jag hade ingen aning om att det fanns en rättighet att sprida rykten, sanna eller osanna, om andras sexliv och en motsvarande skyldighet att svara på dessa rykten och ”erkänna” saker som ingen har med att göra.
3. Vad är det för rättvisa idioten pratar om? Om det är sant har Paow bara knullat lite, det är inte som att hon mördat nån! Ska vi snacka rättvisa i ordets rätta bemärkelse vore det rättvisa om mailaren och skvallerbloggen åkte dit för förtal, som är ett brott. Dessvärre är det svårt att sätta dit folk för det brottet så någon rättvisa lär det inte bli i detta fall.
4. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta angående mailarens reaktion över att ha blivit ”uthängd”. Den bristande självinsikten är både hjärtskärande och skrattretande.

Jag är av den åsikten att ingen annan än jag själv har med mitt eller andras sexliv att göra. Inte ens min sambo, som jag har för avsikt att spendera resten av mitt liv tillsammans med, har att göra med vem jag legat med eller hur många jag legat med, antingen totalt eller samtidigt. Han har aldrig begärt att få veta det heller. Det enda han kan ha med att göra är om jag ligger med någon annan nu när vi är ihop, detta eftersom vi kommit överens om att vårt förhållande inte ska vara så kallat öppet och han då kan ha en rätt att bestämma om han fortfarande vill vara ihop med mig eller inte efter att jag brutit mot vår överenskommelse.

I kommentarerna till inlägget i Skvallerbloggen skriver många att killar minsann vill ha en oskuld och att man inte blir ”flickvänsmaterial” genom att ha ett aktivt sexliv som kvinna. Detta var också en åsikt den anonyma mailskrivaren dryftade i sitt första mail. För det första vill jag bara säga att det är en LÖGN att män i allmänhet fortfarande är ute efter en jungfru. Kanske vill fjortisar ha någon som är lika oerfaren som de själva, jag vet att jag ville det när jag var en oerfaren fjortis, men ingen vuxen man jag känner har ”rodnande oskuld” som kriterium för tänkbara flickvänner. Om inte annat vore det ju rätt korkat att ha det som kriterium när man är över 20-25 eftersom de som aldrig haft sex i sitt liv blir färre och färre då så man inte har lika stor chans att hitta en passande parter. Visserligen finns det fortfarande de som har åsikter om att de inte vill ha en partner (för det finns faktiskt både män och kvinnor som tänker så) som ”legat runt för mycket”, helt befriade från moral som grundar sig i religiösa föreställningar om sexualitet är vi ännu inte.

Vissa menar att man inte känner sig speciell om man är ihop med någon som legat med andra. Det är också tankar jag hade som fjortis och oskuld. Jag blev faktiskt ihop med en annan oskuld också och hade min sexdebut med honom, men jag kan lova er att han inte är den kille som varit mest speciell för mig. Långt ifrån det! Han är inte heller den som fått mig att känna mig mest speciell fast han är den enda oskulden jag varit ihop med eller ens haft sex med. Hur speciell du är för din partner har inget att göra med hur många som varit ”speciella” för din partner på olika sätt innan utan har allt att göra med det förhållande ni har här och nu.

Nu när jag är stadgad kan jag ibland känna att jag önskar att jag hade bejakat min sexualitet mer innan än vad jag gjorde, jag önskar helt enkelt att jag haft mer sex, mer skönt och mer roligt. Dock var jag (och är fortfarande till viss del) bunden av tankar om mitt eget värde som människa och kvinna beroende på antal olika penisar som penetrerat min vagina. Tankar jag fått från min uppväxt med religiösa föräldrar och i det svenska samhället där tjejer som bejakar sin sexualitet fortfarande är slampor i killars och kanske framför allt andra tjejers ögon medan killar som gör detsamma är personer som i alla fall andra killar ser upp till.

Även Hannah Lemoine har i sin blogg One way communication skrivit ett inlägg om detta.

Mod.

Jag läste för inte så länge sedan en definition av mod som att göra något fast man är rädd för att göra det. Jag vet nu vad de som säger så menar. Jag är jävligt rädd, men samtidigt stolt för att jag vågat stå upp för vad jag tror på fast det är jobbigt.

Ibland måste man göra saker som är skitjobbiga och som man troligtvis bara kommer att få otack  för bara för att det är vad som är rätt att göra. Alternativet hade varit något jag inte hade kunnat stå för.

Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde mer. Men jag var rädd.

Det känns jävligt jobbigt just nu, men jag tror att jag kommer att kunna titta tillbaka på den här perioden i mitt liv och känna stolthet över att jag inte bara var tyst om det jag hade sett ske framför mina egna ögon och tittade åt ett annat håll när jag hade chansen att göra något för någon som behövde det fast det hade varit enklast för mig att låtsas som att jag inget sett eller hört.