Om abort efter fosterdiagnostik. TW oerhört känsligt ämne!

Igår publicerade Underbara Clara ett inlägg i abortdebatten där hon problematiserade abort efter fosterdiagnostik i kontexten ”gillar vi verkligen annorlunda?”. Min personliga åsikt är att inlägget innefattade skammande av personer som väljer abort efter fosterdiagnostik och sådant finner jag djupt problematiskt. Av flera kommentarer att döma tog också flera som behövt fatta detta svåra beslut illa vid sig, vilket jag tycker att Underbara Clara borde anse vara beklagligt.

Jag tänker inte diskutera diagnoser som kan upptäckas vid fosterdiagnostik eller vad de kan innebära här. Det är jag inte kompetent nog att göra, lika lite som jag bedömer Underbara Clara vara kompetent nog att göra detsamma. Dessutom anser jag det inte vara av relevans för mina argument då de handlar om rätten till fri abort inom ramarna för vår nuvarande abortlagstiftningen samt vikten av att inte skambelägga då jag anser att det inte hjälper någon. Jag håller med om att det är mycket problematiskt att vissa barn ses som mindre önskvärda att födas, men jag kan inte se vad ett försvarligt alternativ är till att låta gravida besluta angående sina graviditeter.

Underbara Clara skriver att fosterdiagnostik används för att ”förebygga och minska lidandet om missbildningen eller sjukdomen inte är förenlig med liv”. Varifrån hon fått det citatet vet jag inte, men det är i alla fall inte från lagen om genetisk integritet m.m. eller några riktlinjer inom mödravården jag har läst. Ärligt talat hade jag blivit förvånad om jag hade hittat sådana definitioner där då jag anser att citatet tar ett för tydligt moraliskt ställningstagande om vid vilken grad av skada det är ok att efterfråga abort. Hade varit på dåligt humör hade jag till och med kunnat kalla citatet vilseledande, på gränsen till i det närmaste lögnaktigt. Enligt min bedömning utgår citatet nämligen snarare från Socialstyrelsens praxis angående aborter som sker efter graviditetsvecka 22, alltså när rätten till fri abort upphört på grund av fostrets livsduglighet, än fosterdiagnostik.

Fram till graviditetsvecka 18 får abort genomföras av alla anledningar från ”jag vill inte ha ett barn som är fött i december” till ”fostret är inte livsdugligt”. Det kan man tycka vad man vill om, men jag kommer aldrig anse att det är rätt att skambelägga individers val oavsett vilka de är eftersom det enligt mig är samma sak som att i någon mån ifrågasätta rätten till fri abort. Mellan vecka 18 och 22 kan aborter utföras med stöd från Socialstyrelsen. Efter vecka 22 ges detta stöd som sagt var endast när fostret inte förväntas kunna leva utanför livmodern.

Underbara Clara får det att låta som att fosterdiagnostik endas används som verktyg för att rensa bort individer som ses som oönskade i vårt samhälle. Men till exempel ultraljud, som erbjuds alla från graviditetsvecka 18, används ju för så mycket annat! Med hjälp av fosterdiagnostik kan vård planeras eller till och med genomföras redan innan födseln om så behövs.

I kommentarerna var det personer som ställde sig frågan om förespråkare av fritt val anser det lika ok att avbryta en i grunden önskad graviditet på grund negativ inställning till fostrets typ av könsorgan. Mitt svar är ja, det är ok. Det betyder naturligtvis inte att det inte skaver i mig när jag hör talas om graviditeter som avbryts på denna grund. Min första instinkt när jag hörde om ett sådant fall var att fördöma föräldrarna. Men med eftertanke vill i alla fall jag försöka att moralisera en gång för lite angående andras beslut över sina kroppar än en gång för mycket. Jag skulle till och med kunna argumentera att det kanske är bättre att personer som exempelvis inte vill ha barn med snippa inte blir föräldrar till sådana, eftersom de kanske skulle behandla dessa barn illa. Att ta ställning emot deras rätt att bli föräldrar alls hade jag dock aktat mig för, som sig bör av en medborgare i ett land med en väldigt mörk bakgrund av tvångssteriliseringar.

Enligt mig är det förutom detta problematiskt att lägga ansvar på individer för inställningar som hela samhället genomsyras av. Ja, vi har gjort stora framsteg vad gäller den allmänna synen på personer med olika former av funktionsnedsättningar och/eller inlärningssvårigheter. Men vi gör inte bara framsteg. Exempelvis har vi de senaste åren blivit varse om att vi lever i ett samhälle som i största möjliga mån försöker undvika att ta sitt ansvar för medborgare som behöver olika former av hjälp för att underlätta sin vardag. Personer och familjer i behov av stöd och assistans får det begränsat eller indraget. Socialförvaltningar bjuder in jurister som undervisar i hur man bäst utnyttjar lagen till att ge folk så lite stöd som samhället inom lagens ramar bara kan. Familjer vittnar i media om hur de i det närmaste sliter ihjäl sig, både i det vardagliga livet och i processer mot det allmänna för att få den hjälp de behöver och har rätt till.

Vilka är vi då att döma? Även om du anser dig känna en person väl kan du inte föreställa dig hur det är att leva hens liv. De kan ha helt andra förutsättningar än du på grunder du inte har en aning om. De kanske inte heller vill berätta alla sina motiveringar för dig, så hur mycket av ett informerat beslut att sätta dig till doms över dem kan det vara så att du inte har en aning om vad du bedömer deras val och valmöjligheter på. Jag vill inte heller ha ett samhälle där alla som är annorlunda systematiskt rensas bort, men enligt mig blir det snett att försöka lösa dessa problem genom att skambelägga individer eller kringskära deras möjligheter till informerade val. Vill vi begränsa tillgången till fosterdiagnostik eller forskning om och utveckling av densamma? Vill vi ha en abortlagstiftning där gravida inte har en rätt att välja bort graviditet om de vid befruktningen ville bli gravida eller någon gång under graviditeten bestämt sig för att fullfölja den? Jag tror inte det.

Självklart kan man diskutera om det är rätt att välja bort foster efter fosterdiagnostik. Det är troligtvis till och med nyttigt för att skaka om den aktuella världsbilden och ifrågasätta den. Dock anser jag att detta bör ske på en mer strukturell än individuell nivå. Jag tycker att det är oerhört problematiskt att börja lägga för mycket värderingar i vilka aborter som är ok och vilka som inte är ok att genomföra. Vilka liv som är skyddsvärda och vilka som inte är det. Det är inte i patientens, i detta fall är den gravidas, intresse och som vars väl och ve ska vara i främsta rummet.

En sak vill jag göra klar så att ingen behöver fundera: För några år sedan läste jag ett blogginlägg, vem det skrevs av tänker jag inte nämna här för vederbörande kan ju ha ändrat åsikt sedan dess, där författaren pläderade för så kallad retroaktiv abort och föräldrars rätt att i samråd med läkare döda levandefödda barn som fötts med skador. Detta på grund av någon tanke om ”rätt till ett värdigt liv”. Det är naturligtvis inte en ståndpunkt jag står för, vilket jag även då uttryckte i en kommentar till det nämnda inlägget. Att döda levandefödda barn är inget annat än mord och något jag aldrig skulle förespråka. Det för snarare tankarna till Nazityskland än till några ideal om fri- och rättigheter. Levandefödda barn är personer vars människovärde är okränkbart. Men detta bör enligt mig aldrig ställas i motsatsförhållande till aborter, för då är vi ute på väldigt hal is.

Så var det det här med abort igen…

Så var det dags att snacka aborträtt igen. Denna fantastiska rätt vi kvinnor i Sverige har att välja om vi vill bli föräldrar just då eller ej, samt att göra en trygg och säker abort ifall vi då inte vill det.

Sverigedemokraterna har tydligen plockat upp den bollen, och enligt uppgift har organisationen Ja till livet hakat på dem och ger dem sitt stöd, eftersom de tydligen inte skyr något medel för sina mål.

Jag känner personligen att människor som är för aborträtt men samtidigt också för sänkning av abortgränserna är dåligt pålästa. Ett argument jag ofta hör är ”Men att sänka gränsen för fri abort till vecka 12 är väl ok för kvinnorna borde ändå ha hunnit göra den innan dess!”. Med tanke på att 95 % av aborterna som utförs görs innan vecka 12 tycker jag att det är att sparka in öppna dörrar!

Så varför tycker jag inte att vi ändå kan sänka gränsen till 12 veckor om nu ändå de flesta aborter görs innan den veckan?

Först kanske vi ska ta lite fakta om abortgränser i Sverige:

  • Fri abort gäller fram till graviditetsvecka 18.
  • Mellan vecka 18-22 får abort göras om man fått tillstånd av Socialstyrelsen. Sådana tillstånd brukar utfärdas t. ex. om fostret har en missbildning eller om den gravida är ung.
  • Efter vecka 22 kan man få tillstånd att göra abort endast om fostret är så sjukt eller missbildat så det inte förväntas kunna leva utanför livmodern.

Under graviditeten kan olika undersökningar göras för att ta reda på sannolikheten att fostret har missbildningar kromosomförändringar, eller säkert om fostret har kromosomförändringar. Fosterdiagnostik med ultraljud erbjuds runt graviditetsvecka 18. Det så kallade KUB-testet utförs (om man vill och har rätt till det via sitt Landsting) i graviditetsvecka 11-14.  Fostervattenprov, där man kan upptäcka om fostret har fel på sina arvsanlag, utförs i vecka 15-17 om man vill göra ett sådant. Moderkaksprov kan utföras i vecka 11 om resultat önskas tidigt i graviditeten, men varken det eller fostervattenprovet är helt riskfria ingrepp.

Som ni ser hade resultatet av de flesta av dessa tester troligtvis kommit först efter graviditetsvecka 12, vilket hade inneburit att i stort sett ALLA föräldrar som fått ett dåligt besked  och därför vill avsluta graviditeten inte bara hade varit tvungna att handskas med känslor kring att avsluta en kanske högt önskad graviditet. De hade också varit tvungna att invänta Socialstyrelsens beslut i deras fall, vilket säkert hade inneburit en stress i sig samt också med hög sannolikhet skjutit upp aborten rent tidsmässigt. Är det verkligen något att sträva efter?

Sen finns det också en missuppfattning att fri abort är samma sak som att det är gratis att göra abort. Så är inte fallet utan man får betala vanliga patientavgifter vilket med eventuella återbesök kan kosta ända upp till gränsen för högkostnadsskyddet.

Lästips:
Om man vill läsa vad jag skrivit om tramset om ”Harmonisering av aborträtt med Europa”: Idag vaknade jag upp med en bestämd känsla av att Jimmie Åkesson kan dra åt helvete!