Depression är livsfarligt

Jag vaknade 04:40 och möttes av ett besked jag dittills hade missat. En av de bästa har lämnat oss. Som många andra som nu känner sig skakade av detta hade jag aldrig fått chansen att träffa Hanna, a.k.a. @lastbilslesbian, annat än via twitter. Min reaktion var ”Men… men kan vi prata om det här?!” Men nej, det kan vi inte. Aldrig mer. Det är svårt att förklara hur någon en aldrig mött ansikte mot ansikte kan beröra en så, men de som vet de vet. Hanna var en person det var väldigt lätt att tycka om.

Jag har förstått att hon valde att avsluta sitt liv. Jag hade ingen aning om att hon var en av oss som lever våra liv hållandes döden i handen, som ser den som en vän, en lösning eller en väg ut. Det syns nämligen inte utanpå och behöver inte märkas när man blickar inuti heller.

Själv har jag levt så i 8 år nu, med min väg ut ifall allt går åt helvete eller i alla fall inte blir bättre. Min vän, min bundsförvant. Det går i släkten. Jag vet inte om folk blir förvånade när de läser detta. Blir ni det?

För mig har det blivit så normalt att känna så att jag inte ens ser det som ett problem. Jag har länge varit säker på att det är så jag kommer att sluta en dag. Jag tycker inte att det är hemskt eller sorgligt. Det bara är. Angående mig själv alltså. Ni behöver dock inte vara oroliga för mig, jag är inte på väg bort nu. Just nu är jag i en rätt ok period. Dessutom har jag en person i mitt liv som behöver mig och som jag inte bara kan lämna.

Men nu när det gäller någon annan förstår jag ju att det visst är ett problem och att det är otroligt hemskt och väldigt sorgligt.

”Sök hjälp”. Vad är det som säger att personen du säger det till inte redan sökt hjälp? Jag sökte hjälp när jag mådde som sämst, men jag fick ingen hjälp. Eller jag fick en korkad kurator som inte fattade nått och som skulle bestämma om jag skulle få träffa en läkare eller ej, vilket hon inte tyckte var nödvändigt. Så jag fick hjälpa mig själv. Det har gått sådär. Jag lever i alla fall.

Depression är livsfarligt! Vi måste komma ihåg det och vi måste våga prata om det!

Jag vill avsluta detta blogginlägg med melodin ”Hansi” min vän Linus komponerat för att beskriva vänskapen med Hanna Fange. För att du alltid kommer att finnas i våra hjärtan!

3 thoughts on “Depression är livsfarligt

  1. Jag kände inte till den här personen förrän jag såg namnet överallt idag, så jag har inget att säga om just det här fallet, förutom att det givetvis är sorgligt när människor mår så dåligt att de inte ser någon annan utväg.

    Samtidigt förstår jag precis vad du menar när du skriver ”en av oss som lever våra liv hållande döden i handen” – tack för att du på ett fint sätt satte ord på någonting jag tänkt på många gånger i mitt liv. Jag är också en av dem. Jag har alltid haft en känsla av att mitt liv nog kommer avslutas av mig själv, när den dagen väl kommer. Jag menar inte det som något slags drama queen-grej, utan bara på ett lugnt och nästan lite tryggt sätt, som du beskriver det. Som en back up-plan om allting skulle skita sig. (Men jag tänker garanterat testa precis alla andra möjliga lösningar på mina problem innan jag tar till den slutgiltiga.)

    Jag tycker det är tråkigt att det är så otroligt tabu att prata om självmord, nästan så att man inte ens får säga ordet. Min sambo och jag har pratat öppet om mina sådana tankar sedan vi träffades och det känns jätteskönt. I många fall hade nog självmord kunnat undvikas om personen hade fått prata öppet om det, liksom. Min sambo tycker givetvis att det är ett sorgligt ämne men förstår också min inställning, och kan känna en trygghet i att jag inte bara plötsligt kommer försvinna hux flux, utan jag har lovat att klart och tydligt berätta för honom när jag börjar känna att det är dags, samt att jag som sagt lovat att testa alla andra lösningar först innan jag gör något drastiskt. Och jag skulle aldrig utsätta honom för den obehagliga, traumatiserande upplevelsen av att behöva hitta mig, heller.

    Tack för din text. ♥

  2. Det är oväntat, men inte så förvånande.
    Att se döden som ett godtagbart alternativ har jag gjort under en längre tid, men jag räknar sällan med att andra ska känna lika dant.

    Det är inte aktuellt nu. Ångesten till trots finns det mycket i livet jag njuter av och att göra så mot mina föräldrar skulle jag inte klara av. Men när de är döda, när jag själv kanske är gammal och inte har någon som bryr sig om mig, när det visade sig att mitt liv faktiskt var dömt att gå åt helvete- då har jag den möjligheten och det känns faktiskt ganska tryggt.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s