Kvinnoregistret

Idag har jag gråtit för första gången på flera månader. Så ledsen blev jag över Ekots avslöjande om Stockholmspolisens register över, till största delen, kvinnor som anmält misshandel utförd av närstående. Kvinnoregistret.

För mig har formuleringarna i registret mer en karaktär av att vara ett forum för att ösa ur sig frustration och kvinnohat än något annat. Uppgifter om polisens uppfattning om anmälarens psykiska hälsa, uppgifter om etnicitet, uppgifter om religionstillhörighet, uppgifter om familjemedlemmars mentala kapacitet och psykiska hälsa, utlåtanden om målsägarens reaktion är i proportion till brottet, utlåtanden om målsägandes trovärdighet. ”Återfallsmålsägande”. Smaka bara på ordet. Det existerar inte. Det har polisen hittat på som en motsvarighet till återfallsförbrytare. EN REN KRÄNKNING MOT MÄNNISKOR SOM KOMMER TILL POLISEN OCH BER DEM ATT UTFÖRA DET DE ÄR ANSTÄLLDA FÖR ATT GÖRA – UTREDA BROTT!

Uppgivenheten är så total. Mitt förtroende för polisen i det närmaste utraderat. Hur ska jag någonsin kunna lita på dem och att de ska behandla mig respektfullt och inom lagens gränser?

Det är inte rimligt att jag idag ska känna att det var rätt beslut att inte anmäla när jag fick stryk av min dåvarande pojkvän som tonåring. Det är inte rimligt att känna att det är bättre att reda sig själv än att blanda in snuten eftersom de ändå skiter i mig. Men jag är inte förvånad. Hade jag varit förvånad hade jag väl anmält någon gång då för 13-15 år sedan. Dock hindrar inte avsaknaden av förvåning mig från att vara helt bestört!

– Det finns, enligt Ekots källor, en bild inom polisen att det är en viss typ av kvinnor som söker sig till våldsamma män. För att kunna följa kvinnorna så startades registret. Konsekvensen blev en massregistrering där polisen även fört in mängder med känsliga personuppgifter.

Det finns ingen skam i att ha varit utsatt för våld i nära relation. Inte ens om det hänt i mer än en relation. Men att det skulle vara så att misshandlade kvinnor är kvinnor som söker sig till våldsamma män är LÖGN och förbannad dikt! Det är att göra kvinnorna medskyldiga till brott de utsätts för. Kanske till och med mer skyldiga än förövarna, som ju bara råkar vara ”våldsamma män” som handlar på impuls.

Jag är själv ett levande bevis på att våld kan hända i en relation och sen inte mer. Det är över 13 år sen den tog slut och ingen man jag varit i en relation med har hotat eller slagit mig sedan dess. Jag är inte bättre än någon som råkar hamna i mer än en våldsam relation, jag poängterar bara detta faktum för att visa att det just är ett faktum. Hade man tittat på mig i den relationen jag var i när jag fick stryk hade man kanske sagt ”hon är en sån som dras till sånt”, men det var bara för att jag var i en situation där någon försökte kontrollera mig och det skapade bråk och tjafs hela tiden. Nu hade ingen tittat på mig och sagt att jag ”söker mig till våldsamma män”. Min mobbade tönt till ex var heller inte någon som hade pekats ut som ”våldsam kille” i skolkatalogen. Det är kränkande att behöva säga detta för att den svenska myndigheten som fanns till för att skydda mig säger att det var mitt fel!

När vi ändå är inne på ämnet Polisen och kvinnomisshandel är det ju värt att nämnas att det vanligaste brottet poliser begår utanför arbetet är just att ha misshandlat en närstående kvinna. Det känns ju tryggt, särskilt i ljuset av dagens avslöjande! Klart de då kan tycka saker som att ”det känns nästan som att det är den misstänkte som är offret” om en person som av sin fru anklagats för att ha slagit och våldtagit henne under två års tid. Ja under hustruns namn såklart. För det var en kommentar registrerad på henne i Kvinnoregistret.

 

3 thoughts on “Kvinnoregistret

  1. Det är så vedervärdigt. Speciellt det här med ”– Det finns, enligt Ekots källor, en bild inom polisen att det är en viss typ av kvinnor som söker sig till våldsamma män.”

    Som du beskriver är det som att beskylla offret för att våldsbrottet begås. Och sen alla skitkommentarer sen. Usch.

  2. Jag grät också när jag läste om det här. De senaste veckornas nyheter har gjort mig väldigt ledsen och uppgiven, och det här blev liksom droppen som fick glaset att rinna över. Jag vet inte om mitt förtroende för polisen var särskilt högt innan med tanke på allt man läser om våldtäktsoffer som försökt anmäla, samt registret av romer, men på något sätt tror jag att jag först idag fattade exakt hur dåligt det är. Det känns som att jag fått ett jävligt ledset uppvaknande, allt känns så hopplöst. Sen undrar jag vart all kritik av polisen tar vägen? De kan liksom kritiseras hur mycket som helst utan att det händer något? Vem är det egentligen som bestämmer när de ska utredas och när de ska utbildas?

    • Mitt förtroende har väl inte varit så högt innan heller, men tidigare har jag i alla fall alltid gett folk rådet att anmäla om de orkar (vilket jag själv inte gjorde). Hur ska jag nu, med gott samvete, kunna ge någon det rådet?

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s