Förskola som lösning för barn med stökig hemmamiljö?

”För barn som inte trivs på förskolan är det kanske bättre att vara hemma. För barn med en stökig hemmiljö är det kanske bättre med långa dagar på förskolan. Barn som går på en trygg, lugn förskola mår bättre än barn som går på en förskola med stor personalomsättning och dåliga lokaler. Det är självklarheter alltihop.”

Citatet är från Underbara Claras blogg där hon uppmanar till mindre svart-vitt tänkande kring förskola och mer gråzoner. Bra så. Men jag kan inte låta bli att reagera på meningen jag fetstilat. Retoriken känner jag nämligen igen. Den ältas i evighet av såväl kommunala förvaltningar som sysslar med förskola, politiker och till och med lärarförbundet. Jag tror inte att någon av dem menar något illa med det, men jag ser stora problem i resonemanget.

Jag frågar mig om lösningen för barn med ”stökig hemmiljö” verkligen är att fly hemmet till långa dagar i förskolan? Är inte det bara en extremt lat och billig lösning från kommuners håll? Rimligtvis har också de barnen snarare en rätt till en trygg uppväxt, även i hemmet. Varför läggs inte resurserna där? Och märk väl att jag inte pratar om att alla dessa barn ska få placering i familjehem (de gamla fosterhemmen) såvida det inte behövs ändå. Nej, resurser borde läggas i ”stökiga hem” så att de kan bli mindre stökiga.

Det är inte som att de menar att de där långa dagarna på förskolan skulle bidra till att hemmamiljön blev mindre stökig, det har jag aldrig hört någon argumentera för. Jag har bara hört diskussioner om att mer tid i förskolan ger mindre tid i den stökiga hemmiljön. Dessutom hade diskussioner om fördelarna av att barnen inte är hemma varit att lägga orättvist ansvar på barnen för att bidra till den stökiga hemmiljön när den knappast är deras fel.

Det är kanske bäst att jag pratar klarspråk här. När man pratar ”stökig hemmiljö” menar man inte folk som är stressade, skriker på sina barn lite för mycket och har lite skit i hörnen av hemmet. Nej, man menar de där familjerna som man sänker rösten lite när man pratar om. Den där man antingen har kontakt med soc angående eller tror att man kanske någon gång i framtiden behöver ta kontakt med soc angående.

Jag är själv uppvuxen i ett hem där det var rena rama kriget från morgon till kväll. Skrik och gap och bråk och slagsmål. Så illa så jag fortfarande är totalt allergisk mot att folk höjer rösten mot mig. Allvarligt talat alltså. Skulle Patrik skrika åt mig hade jag brutit ihop och allvarligt funderat på separation.

Någon gång såg jag en person från nykterhetsrörelsen skriva om att vissa former av ”stökig hemmamiljö” bara skedde i familjer där spriten tagit över. Men jag hade det exakt så i vårt knappt-ens-en-jullättöl-på-julafton-hem. Jag har ibland tänkt att det kanske såg fint ut på ytan, men jag tror inte det. Jag tror att folk såg, de bara sa inget.

Nu gick jag visserligen varken på dagis eller hos dagmamma, men jag vet inte om det hade varit något andningshål för en blyg och introvert person som jag. I alla fall inte långa dagar. Det är inte som att man sysslar med konstant lugn mysmiljö för att väga upp eventuell ”stökig hemmiljö” dagarna i ända på förskolan. Nej, det är glädje och skratt blandat med stressmoment där med. Lek, bråk, skrik, konflikter, vänskap, lärande allt i en salig blandning.

När folk pratar förskola och långa eller korta dagar pratar de om barn som individer med olika behov. Men även barn med ”stökig hemmiljö” är väl individer med olika behov? De blir inte till en enda homogen massa bara för att deras föräldrar eller vårdnadshavare av någon anledning inte klarar av att erbjuda en lugn hemmiljö. Och vad är det som säger att just dessa barnen inte går på en enhet med stor personalomsättning och dåliga lokaler?

Jag vet inte vad som hade varit lösningen i vårt fall, men kanske bara att någon hade sett och satt in någon form av resurs, om så bara samtal för alla inblandade hade varit guld värt. Någon som hade sett och sagt ifrån att det inte var ok. Någon som hade brutit mönstret. Att vistas på dagis/fritids långa dagar för att slippa ”stökig hemmiljö” hade dock inte känts bra alls för mig. Jag ville ha en lugn hemmiljö. Inte dagis eller fritids. Dessutom finns ju bråket kvar när man kommer hem, oavsett hur långa dagar man spenderar hemifrån.

Även om förskolan är guld värd, särskilt när det är en bra sådan (ja, jag är medveten om att det finns förskolor eller förskoleavdelningar med problem, det ska vi inte blunda för heller), förtjänar alla barn en icke-stökig hemmiljö, eller i alla fall att hemmiljön är mer icke-stökig än stökig. Där de kan få tid, uppmärksamhet och kärlek av förälder eller vårdnadshavare.

Att låta insatsen vid konstaterad ”stökig hemmiljö” stanna vid att barn går långa dagar på förskola eller fritidshem är inget annat än ett svek från samhällets sida. Förskola är inte istället för hem och ska inte användas som sådan. Förskolepedagoger och barnskötare är inte föräldrasubstitut och ska inte vara det heller. De är komplement till hemmiljön för att barn ska kunna lära och utvecklas.

Och ja, de är också till för att vuxna ska kunna balansera arbete och familjeliv.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s