Hårt mot hårt mot ensamheten

Obs! Detta är inget ”tyck synd om oss”-inlägg. Det är bara vad det är. 

Idag kom jag och Patrik att prata om vårt obefintliga sociala liv. Att vi lever på vår egen lilla ö. Det är en trevlig ö, men det hade ju inte skadat med lite utbyte från omvärlden.

Jag högläste Hanna Hellquists krönika i DN från idag om ensamhet och vi fick båda nått fuktigt i blicken. Vi är fullt medvetna om att vi är varandras tvåsamhetsbuffert mot ensamheten. Att det antagligen hade varit vi om vi inte haft varandra. Det är läskigt.

Vi är knappast oskyldiga här. Lata och bekväma är vi som hellre sitter hemma och degar än tackar ja till umgänge om det är lite mer obekvämt än att bara sitta hemma och glo, vilket det ju oftast är. Man måste klä på sig och gå ut samt ta tid av den heliga helgen. Här kan vi bara va och glömma att vi är lite kufiska. Det är klart folk slutar höra av sig. I vår ålder (30+) har dessutom oftast andra lika mycket med sitt.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att knyta varaktiga kontakter. Jag är en skum kvinna som var ett skumt barn. Jag gick aldrig på dagis utan hängde med ett fåtal kompisar som bodde i samma kvarter som jag. Jag har haft viss otur med de kontakter jag skapat genom livet. Dels har jag blivit vän med folk som inte är vänliga och dels är jag livrädd för att vara jobbig och tränga mig på så jag hör hellre av mig en gång för lite än en gång för mycket.

Innan jag började skolan var den främsta ”sociala träningen” jag fick, förutom att hänga med min familj och en handfull grannbarn, att vara hänga med min mamma på hennes äventyr där jag förväntades sitta still, hålla käften och se söt ut. Man blir inget socialt geni av det, men gamlingar älskar en! Särskilt blir man inget socialt geni av sådant med en grundläggande introvert personlighet, som jag har.

Sen när jag började skolan var jag inte bara dåligt socialt tränad. Jag var fattig och utböling, vilket säkerligen bidrog till att jag blev mobbad hela grundskolan igenom. Det är inte heller något som bäddar för att vara bekväm i sig själv så att det blir lätt att knyta kontakter med främlingar. Jag har aldrig riktigt orkat odla mer än en nära relation i taget, ens när när det handlade om kompisar, och även då har jag ofta ljugit när de velat umgås till förmån för att bara hänga med mig själv.

När jag var yngre var jag dock söt vilket fick folk att dra sig till mig ändå, de som inte fattat än att jag var utmobbad paria, men jag är inte söt längre. Jag är rätt ful. Tjock. Och skum. Jag pratar för lite eller pratar för mycket och säger konstiga saker.

I 20årsåldern försökte jag anstränga mig för att skaffa en umgängeskrets, sån som man ska ha för att vara ”normal”, har jag förstått efter alla ”Men guuud varför har du inte vänneeeeeeeeer” som vissa av mina syskon gärna kör för att boosta sitt eget självförtroende på min bekostnad. ”Låtsas som att du är någon annan!”. Jag kan inte, jag kan bara vara jag. En skum och tråkig människa. Jag försöker omfamna det, älska den delen av mig själv med.

Jag har väl egentligen bara en vän och hon har hängt med sen lekis. Vi har ett distansförhållande då hon bor i Stockholm, men eftersom vi är så pass tighta som vi är funkar det bra ändå. Resten har fallit bort under åren. De skavde för mycket. Skulle jag ha behållit dem hade jag behövt stå ut med att de kritiserar mitt utseende, försöker utnyttja mig eller bara är allmänt dåliga vänner. Och jag tar inte skit.

Tyvärr har även Patrik en liknande bakgrund. Det är väl både bra och dåligt (för vår relation alltså). Jag behöver inte skämmas över att det är som det är, men ingen av oss drar ut den andra på galej heller.

Så då sitter vi här och pratar och beklagar oss över att vi har en så passiv livsstil som vi har. Jag berättar om en pub, Rainbow evening, som en bekant till mig arrangerar tillsammans med Stolt i Lund och som vi kanske kan gå på för att komma ut lite, för att göra nått tillsammans. Men så känns inte det bra heller för då måste man klä på sig och gå ut så då sitter vi bara här ändå.

10 thoughts on “Hårt mot hårt mot ensamheten

  1. Å vad jag känner igen mig. Så himla mycket. Jag är också en udda filur, som har svårt att få nära vänner. Och jag har jättesvårt att vara sådär ”proffstrevlig” mot folk som jag inte klickar med. Nu har jag tre goda vänner på jobbet, som jag umgås lite med – men oftast är det bara jag och sambon som hänger. Vi trivs otroligt bra i varandras sällskap, så det är väl inget problem i sig – men när det blir nyår, midsommar och sånt så inser man att vi är ganska ensamma.

  2. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Efter att jag och mitt ex flyttade ifrån varann har mitt sociala liv varit närapå obefintligt (vi umgicks nästan bara med hans vänner). Jag skrev en gång i en grupp på Facebook nåt om att jag inte har några nära tjejkompisar att prata med (har mitt ex, min nuvarande kille och en bästa killkompis som jag hör av mer och mer sällan), och då skrev nån ”men då tycker jag verkligen att du ska skaffa en nära tjejkompis! det är jättebra att ha” och jag bara gapade över världsfrånvändheten i detta ”bara att skaffa”? Har fan gör man? Ingen aning. Är sämst på detta & mycket glad att jag har jobbet & fina arbetskamrater, även om det inte kan ersätta nära relationer.

    • Att skaffa nära vänner är rimligtvis svårare än att skaffa en ny partner. De flesta har redan de vänner de vill ha och letar inte efter en ny, till skillnad från singlar som letar efter partners. Dessutom är det ju lika viktigt att ”klicka” med nära vänner som med partners så nej, det är knappast något en bara går ut och ”skaffar”.

      • Nej, nära vänner är inget en bara går ut och skaffar. Men själv tycker jag det är ännu svårare att hitta en partner. När det gäller vänner räcker det med kompatibel personlighet och liknande intressen, när det gäller partner behöver det finnas en sexuell attraktion (då jag inte är asexuell). Ska det dessutom vara någon en ska bo med blir det ännu jobbigare. Jag tror att folk oftare är beredda att jobba mera på att finna en partner än på att hitta nära vänner.

  3. Så hög igenkänning här. Jag har ganska lätt att bli omtyckt av nya människor men att komma folk nära och att våga signalera att jag vill bli vän med någon är så jävla svårt- jag fattar inte hur en gör. Det är en fruktansvärd tur att min hjärna är en så pass underhållande plats.

    Även om vi inte känner varandra så får det här inlägget mig att känna mig mindre ensam. Jag är inte den enda.

    • <3

      Jag har faktiskt också lätt att få folk att gilla mig, jag har blivit rätt duktig på att kallprata. Men precis som du säger så är det svårt att skapa någon djupare koppling än bara trevlig bekant.

  4. Gud vad jag känner igen mig! Jag har alltid flyttat runt mycket, och nu känns det som om jag inte vet hur man knyter långvariga kontakter längre. Det är jag och min man och lite bekantskaper, liksom. I byn vi bor kretsar allt runt antingen skola, barn eller PRO. Vi är frivilligt barnlösa ateister i 30-års åldern, liksom. Vi funderar på att flytta till Sverige, men är oroliga att alltid förbli ensamma.

  5. Jag är den där småbarnsföräldern som alltid längtar efter egentid, men fattar inte hur man kan vara så okänslig att man kläcker ur sig till ensamma människor att de ska vara tacksamma att de får gå på toa ifred, typ. Alla vet att det är mer status i dagens samhälle att vara upptagen och eftertraktad (även om det bara är av ens egna barn) så det där känns bara ett försök att framhäva sig själv på någon annans bekostnad. Och jag vet att den där ensamma figuren lika gärna kunde varit jag om livet slumpat sig lite annorlunda.

    Dock har jag ju tänkt jättelänge, eftersom vi bor i samma stad, att den där Matilda borde man kanske träffa på en fika nån gång. Vi kan ju höras på fb ifall du tycker det låter som en bra idé. Även småbarnsföräldrar kan behöva lite mer utbyte med omvärlden ibland :-)

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s