”Passivt samtycke”

TW Våldtäkt!

De senaste dagarna har ännu ett par våldtäktsrättegångar avhandlats i media p.g.a. alla kreativa sätt domstolen använt för att få chansen att fria den anklagade. I båda var sömn centralt. I ena ansågs en kille kunnat sova sig genom ett helt samlag samt gå ut på balkongen för att be tjejen, som stod där och ringde polisen, att komma tillbaka till sängen under sömn.

I hovrätten har ytterligare en sömnforskare hörts och bedömt att 26-åringen mycket väl kan ha genomfört samlaget i sömnen.

I andra ansågs det inte rimligt att en tjej sovit genom oralsex och samlag.

Även en sömnforskare var inkopplad i rättegången och menade att det inte var troligt att kvinnan skulle kunnat ha sova sig genom samlaget som även innefattade oralsex.

Ni ser vad de gjorde där? Kreativt! Rättssäkert! Likhet inför lagen! Ja jag är sarkastisk!

I fallet med kvinnan som inte rimligtvis kunde anses sova pratades det om ”passivt samtycke”. Jag fick sedan förklarat för mig att det är som att någon tar ditt äpple och du låter dem äta det utan att säga ”NEJ! Det var ju MITT äpple!!!”. Och det kan man väl anse. Men nu ska jag berätta för er en berättelse om ”passivt samtycke” och varför det inte är samtycke.

När jag var 20 år var jag i några månader ihop med en 21årig kille. Jag var väl egentligen inte så intresserad, men jag var rädd för att bli lämnad ensam och oälskad i denna värld så han fick duga ett tag. Dessutom hade jag nyss kommit ur det hemska, destruktiva förhållandet jag var i under mina sena tonår, där min pojkvän överskridit mina gränser på en så gott som daglig basis. Jag var alltså inte helt vid mina sinnes fulla bruk. Ja, jag försöker här försvara och förklara vad i helvete jag gjorde med den här 21åriga snubben som jag nu ska berätta om! Historien om det passiva samtycket handlar dock inte om mig utan om något han helt utan skam eller förbehåll berättade för mig.

Vi träffades på nätet. Några månader innan han träffade mig hade han träffat en annan tjej på nätet. Hon var 16-17 år och bodde på ett elevhem för gymnasister. Alltså en ung tjej som typ bodde själv.

Till saken hör att mitt ex var fullkomligt besatt av analsex. Så han hörde sig ju för med tjejer han hade kontakt med om det var något de var intresserade av att ha. Och det är ju inte alla. Den här unga tjejen sa nej. Hon sa nej, hon sa nej och så sa hon nej igen. Skriftligen på internet. Muntligen i telefonen.

Så när de träffades IRL så körde han bara på i alla fall. Analt. Hon sa inte nej. Hon sa ingenting. Hon gjorde inte motstånd, hon var bara helt passiv. Efter han hade åkt hem igen ville hon inte ha någon kontakt med honom mer. Han tyckte inte att han hade gjort nått fel. Hon sa ju inte nej. Det är bara det att hon visst sa nej. Hon hade sagt nej tvåhundrafemtielva gånger! Men eftersom hon inte sa nej när han väl gjorde det hon uttryckligen sagt nej till så var det ju ok, bra, fint, samtycke och inget konstigt ändå. Han fick ju som han ville till slut så då var ju allt helt i sin ordning.

Eller?

Mina tankar snurrade men jag sa ingenting. Tror jag. Kanske försökte jag problematisera händelsen för honom. Det är inte lätt att komma ihåg 13 år senare. Jag tänkte på min första kille, han från den destruktiva relationen, som fick tips från en vän att bara lägga sig på mig och trycka in kuken ifall jag sa nej till sex ”För de brukar inte säga nej då om man bara gör!”. Och så resonemangen kring vad som är våldtäkt i lagens mening, vad man kan dömas för, som vissa killar nästan verkar tycka är viktigare än att bry sig om vad deras sexpartners vill.

Jag har, som sagt var, själv varit i situationer där jag sagt nej men killar gjort ändå. Ibland har jag då inte sagt nej igen, för bara det att killen uppenbarligen skiter i mitt nej har gjort att jag känt ett outtalat hot. Ibland har jag sagt nej igen och då har de slutat. För tillfället. Bara för att försöka igen en stund senare. Då har jag kanske inte sagt nej igen. Tänkt att det spelar ju ingen roll vad jag säger. Tänkt att ifall jag bara går med på det så kommer situationen vara över snabbare än om jag fortsätter säga nej. Så kanske han lämnar mig ifred sen. Helst avlägsnar sig helt!

Så cry me a river alla ”Falskligen anklagad efter att hon ångrat sig dagen efter!”.

För mig handlar det inte om något gråzonssex. Det är ren jävla våldtäkt! Det är att ta i beaktning vad en kan bli anklagad och dömd för i en rättegång istället för att bry sig om sexpartnerns vilja. För jag är så klart mycket väl medveten om att avsaknaden av ännu ett jävla nej mitt bland alla dessa nejen är att ses som ett ja idag. Ett ”passivt samtycke”. Helt ok oavsett hur den vars gränser överskridits känner för det. Det är därför vi behöver en samtyckeslagstiftning NU! Helst igår!

3 tankar på “”Passivt samtycke”

  1. Jag anmälde aldrig efter att jag blev våldtagen när jag sov. För jag sov. Att jag sedan var vid medvetande men inte kunde vakna (narkoleptiskt drag jag led av under en period – jag kunde vara komatös men vaken när jag sov, dvs fången i min egen kropp) spelar ingen roll. Jag sov. Han gjorde vad han gjorde för att han visste att jag sov. Vad han inte visste var ju den lilla grejen att jag faktiskt var vaken fast kroppen var väck. Hepp.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s