Bebis, barn, föräldraskap, bebis, barn, föräldraskap, bebis, barn, föräldraskap.

Jag har på allvar börjat fundera på att sterilisera mig. Det är nått med VALET, att skaffa barn eller ej, som stressar mig nått enormt. Att jag kan välja. Att jag kan välja fel. Det hade varit lite skönt att inte ha ett val, att bara ha ett ”Nej, jag kan inte få barn!” att förhålla mig till. Om inte annat hade det väl fått folk att hålla käften. Men tänk om jag ångrar mig?

Jag läste en artikel om att fertiliteten dyker vid 35 års ålder (ca 3 år kvar då) och fick ångest. Fast jag vet om att det är så. Riskerna ökar ju med. Både gällande missfall, missbildningar och förlossning. Man ska inte vänta för länge. Man ska tänka på sina begränsningar. Annars kan det vara för sent. Ajja bajja dumma lilla fröken!

Essure hade ju varit smidigt, tänk att bara kunna få det fixat på 15 minuter till en vanlig vårdkostnad, men det verkar ha en del biverkningar. Traditionell sterilisering är ett inte helt okomplicerat ingrepp, samt dyrt beroende på var i Sverige man får ingreppet utfört.

Att Patrik tar på sig steriliseringen är inte en vettig lösning i dagsläget. Detta eftersom han inte är odelat positiv till att jag steriliserar mig och på så sätt gör så att det där ”Vi vet inte” blir till ett ”Nej, aldrig!”. Dock hade det varit skönt att slippa oroa mig för graviditet, eftersom jag inte använder p-hormoner sedan ett par år tillbaka (vilket är jättepositivt på många plan!) och därför känner mig som en olycka redo att hända (det enda som är negativt).

Att vara kvinna och 30+ är (i alla fall i mitt fall) att ständigt få frågan om när jag tänker bli mamma. Samt att bli ifrågasatt varje gång jag berättar att jag inte vill ha barn. ”Men du kommer ju bli så ensam!” ”Du kommer att ångra dig!”. Att prata i positiva ordalag om andras barn är väl nått jag får sluta med, för då kommer alltid ett ”Men är det inte dags att du skaffar EGNA barn då?”. Är det inte dags att du slutar mäta mig efter din måttstock, full med könsbunden bias över kvinnliga önskningar, förväntningar och beteenden? Eller nått.

Jag börjar bli rätt less och förbannad på ifrågasättandet, just för att det får mig att börja tvivla på vad jag vill. Det får mig att helt vilja sluta prata med dessa föräldraskapsivrare. För jag har egentligen aldrig velat ha barn och ju mer jag observerar familjer med barn, desto mindre vill jag att det ska bli mitt liv.

För att lindra ångesten försöker jag prata med Patrik, men det går inte för en man att sätta sig in i hur det känns att ha ett bäst-före-datum gällande fertiliteten. Han kan ju alltid träffa någon yngre att testa med ända tills han tycker att det inte längre är moraliskt försvarbart att sätta ett barn till jorden. Jag har de här åren. Sen är de slut. Och jag vet inte hur det kommer att kännas. Jag hoppas att jag inte kommer att bry mig!

Dessutom är jag väldigt osugen på att drabbas av graviditets- och förlossningsskador och känner att samhället inte är helt är ärligt mot oss kvinnor gällande dem. Allt mellan himmel och jord är ju så förbannat natuuuuurligt, men om man inte vill vara ”naturlig” på det sättet då?

Någon sa att barnnormen är starkare än heteronormen idag, och det är nog sant. Alla förväntas vilja skaffa barn någon gång, på något sätt. Då blir vi som nog inte vill det så jäkla udda. Samt provocerande. För det finns tydligen inget mer provocerande än personer som inte vill dela andras livserfarenhet, som ser på dem och säger ”Nej tack!”. Även om det kanske snarare är så att vad man säger är ”Ja tack!” till ett annat sätt att leva.

Annonser

9 thoughts on “Bebis, barn, föräldraskap, bebis, barn, föräldraskap, bebis, barn, föräldraskap.

  1. Jag fattar vad du menar. Speciellt gällande skador av graviditet och förlossning. Och det är så jävla mycket grejer med graviditet som ingen berättat! Jag är i vecka 15 och blir ibland så akut jävla kissnödig och jag kissar på mig om jag inte har en toalett precis i närheten. DET hade varit sjysst att ha vetat innan liksom.

    Jag hade blivit vansinnig om folk frågade mig om barnskaffande hela tiden och jag har flera kompisar runt 30 som får frågan väldigt ofta. dels är det fan inte deras ensak och dels kan det ju vara otroligt okänsligt. Tänk om du vill men inte kan liksom? kanske inte så kul att berätta när en är omgiven av andras barn.

    • Ja men precis, det kan ju finnas många orsaker. Kanske är man i ett förhållande med en partner som inte vill ha barn än eller alls och det är något som redan är jobbigt nog utan att få det gnuggat i ansiktet. Vad vill de man ska göra då? Bli gravid bakom ryggen på partnern?
      Jag hade viss förståelse för ”Du kommer att ändra dig!” när jag var tonåring och under 25 och sa att jag inte vill bli förälder. Men nu känns det bara som ett totalt diskvalificerande av min förmåga att fatta beslut om mitt eget liv.
      Varför är det så svårt att bara ta det folk säger för vad det är? Skulle jag ändra mig är det väl bara att gratulera DÅ.

  2. Har aldrig förstått mig på folk som tjatar på andra att skaffa barn. Eller som säger ”barn är meningen med livet!” (öh nä, verkligen inte) eller ”du kommer att ångra dig”. Som att man skulle skaffa barn ”för säkerhets skull” fast man inte vill ha just nu, för att försäkra sig om att man inte ångrar att man inte skaffade barn…?

    Jag tror många skaffar barn utan att egentligen tänka efter vad de själva vill, och när de stöter på någon med dina åsikter så inser de att de själva hade en valmöjlighet som de inte insåg. Och därför blir de bittra.

    Hoppas du hittar fram till ett beslut som känns bra både för dig och Patrik iaf!

    ps: Grattis Elin!! Känner igen det där med kissnödigheten… :-)

    • Som jag har förstått det är inte ens havande av barn en garanti för att slippa bebissug i framtiden, eller att det blir till ett enormt problem i ens känsloliv, så att göra det för säkerhets skull är ju bara otänkbart för mig!

      Jag tror också att många skaffar barn för att man ska det. Likadant som att många bestämmer sig för att det är dags att gifta sig och VIPS så är näste person som är villig att ta på sig uppgiften ”den rätte”.

      Tittar jag på Facebook (du inte inräknad!) är det dessutom många som verkar tycka att det suger rätt hårt att vara förälder. Allt är tydligen skitjobbigt.

      • Haha nej verkligen ingen garanti. Många äro de föräldrar som när barnen börjar växa upp glömmer bort vad de tidigare sagt om ”inga fler” så fort de ser en nyfödd ;-)

        Och visst suger det hårt att vara förälder ibland. Ibland är det fantastiskt. Upp och ner, som livet i övrigt typ. Det jag tycker sämst om med föräldraskapet är hur otroligt bunden man blir, inte bara av barnen utan även i relationen till sin partner – allt den ena gör är beroende av och påverkar den andra i och med att någon alltid måste ansvara för barnen. Varje gång jag ska göra något som jag inte kan (eller helst inte vill) göra tillsammans med barnen, måste det ”godkännas” av min partner, och vice versa. Den ofriheten tär stundom ganska hårt på förhållandet tycker jag.

  3. Jag tror inte heller att jag vill ha barn och har hört kommentarerna ”Du kommer att ångra/ändra dig” örti gånger. Ja men så om en gör det då? Det finns ju MASSA saker i livet som en kan ångra. Dessutom… är det bättre att skaffa barn och sen känna att ”Nä, fan jag hade rätt, det här med föräldraskap suger..”

    Just nu befinner jag mig i en miljö där det är väldigt tolerant gentemot alla varianter; vill aldrig ha/vill kanske ha/vill absolut ha/bästa jag gjort/om jag fick göra om skulle jag göra annorlunda får existera och är ok. Och det är väl rimligtvis så det ska vara. För som du säger; Varför ska en mäta sig efter någon annans måttstock?

    • Men eller hur! Det är verkligen sant att det finns fler saker folk ångrar i livet.

      När det gäller att ångra föräldraskap kommer alltid folk dragande med ”Men man ångrar ALDRIG ett barn!” för mig. Fast det knappast är sant! Historien är full med folk som ångrat föräldraskapet. Dessutom är den säkert full med folk som undertrycker ångern för att det inte passar sig att ångra sina barn. Särskilt kvinnor. Män har ju alltid haft lite mer utrymme att dra när det inte passar.

  4. Min kommentar: man ska bara försöka skaffa barn om man verkligen vill det. Min man och jag (82:a) fick barn för drygt ett år sen, och det är så oerhört mycket tuffare än vad jag någonsin förstått (läst eller hört) tidigare. Tufft kroppsligen, tufft själsligen, tufft för relationen, tufft allomfattande. Jag är glad över vårt barn, jo det är jag, men jag skulle aldrig säga att hen är meningen med mitt liv. Jag saknar mitt barnlösa liv, och jag funderar ofta över varför vi tog detta beslut. Jag hoppas det kommer kännas bättre framöver, när kärleken vuxit till sig mer. Men som sagt, det är inte en axelryckning att ”få” barn, och jag tror absolut man kan ha ett underbart liv utan barn.

  5. Om du inte verkligen verkligen VERKLIGEN vill ha barn rekommenderar jag att du inte skaffar barn. Det är periodvis hemskt, och man är totalt maktlös att förändra situationen. Älskar mitt barn och skulle aldrig medvetet önska bort barnet eller livet vi har med barnet, men det har sannerligen fått mig att inse hur sjukt det är att man utgår ifrån barn som norm. Lite som att utgå ifrån att alla måste hoppa fallskärm eller finna sig själv som eremit, ensamboende i tibet i femton år – vill man verkligen så är det säkert jättebra och jättekul, men det är inte alls något som är för alla. Att besluta att få barn bara för att man kanske ångrar att inte ha barn i framtiden är det dummaste man kan göra.

    Att utgå från att alla skall vilja ha barn eller skall försöka få barn är det mest respektlösa jag vet i förhållande till föräldraskap. Folk surar över att man gör abort för lättvindigt, jag surar över att folk inte gör mer abort. Det är skitjobbigt och hemskt att ha barn, ett fruktansvärt ansvar inte bara i teorin utan i praktiken. Men givetvis också det bästa som händer eftersom man ju faan inte kan känna nåt annat mot sin unge, för då hade vi dött ut för hundratals generationer sedan.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s