Ärrad för livet?

04:45. Jag vaknade precis upp från en mardröm.

I drömmen var jag på en återträff med skolklassen jag var mobbad i. Precis som att DET någonsin skulle hända om jag kunde undvika det! Jag hade antagligen hellre kastat mig ned för ett stup.

Hursomhelst, i drömmen var jag i alla fall på en sådan och plötsligt började en av mina mobbare prata högt inför alla om hur pinsam, vidrig och äcklig jag var. Om hur det står saker om mig på nätet. Om hur de minsann läst min blogg och att jag hängde ut mitt sexliv för alla att läsa. ”Ingen vill läsa om dina erfarenheter av BDSM och när du gnällt över att du inte haft penetrerande sex på en månad!”. Jag försökte förklara att jag skrev om sex mest för att jag tänkte att det kunde glädja någon som funderade över samma saker som jag. Att den personen inte skulle känna sig ensam. Men att jag också förstod att de tyckte att det var konstigt och att jag skämdes lite då och där när jag tänkte efter.

Sen vaknade jag och började sådär i halvvaket tillstånd ligga där i mörkret bredvid min lätt snarkande pojkvän att gå igenom i mitt huvud vad jag skrivit om mitt sexliv på bloggen egentligen. Har jag verkligen hängt ut det? Och vaddå BDSM? Alltså, jag började fundera på om mina mobbare haft rätt i drömmen, om jag varit pinsam, vidrig och äcklig. Så det var ju bara att kliva upp ur sängen! Jag tänker inte ligga där och skriva ett försvarstal till en mardröm om mina mobbare!

Bättre istället att bara försöka få ur drömmen ur mitt system genom att skriva om den, så jag kan gå och lägga mig snart igen. Jag behöver sova så jag kan plugga körkortsteori så jag klarar provet på tisdag.

Men drömmen fick mig att börja fundera på hur länge det ska vara så här? Jag drömmer inte ofta om min tid som mobbad eller om mina mobbare, i alla fall är det inte så ofta jag kommer ihåg en sådan dröm när jag vaknar. Nu händer det kanske ett par gånger om året. Men när det händer är det sjukt jobbigt för det känns som att jag är tillbaka i klassrummet.

Ibland när jag berättar om min tid som mobbad är det någon jävel som förnumsigt kommer dragande med ett ”Men det är ju öööver nu!”. Extra provocerad blir jag när det kommer ur munnen på någon som jobbar inom skola. För de fattar inte! På ett plan någonstans djupt inuti mig är det aldrig över! Det är därför det är så otroligt viktigt att det aldrig någonsin får hända i första taget!

Advertisements

2 thoughts on “Ärrad för livet?

  1. Näe, det sitter ju kvar i huvudet resten av livet. Så klart! Det är ju något som påverkat självkänslan så grovt i så många år (för mig) så det vore ju konstigt om det bara gick över. Drömmer dock sällan mardrömmar längre. Tror att jag bearbetade det ganska bra under depressionsåren och alla psykologbesök. Men det kommer ju aldrig kännas ok eller bra eller så. Ärrad för livet ja, men det blöder inte längre som tur är!

    Tack för att du skriver om det! Jag varken skriver eller pratar om det. Typ inga vet om det utom min man.

  2. Det är 32 år sedan jag slutade högstadiet, och nej, det går inte över. Men man lär sig leva med ärren, och mardrömmarna blir allt färre med åren.

    Läste i veckan den skarpaste skildringen av skolhelvetet jag någonsin läst. Utan att ens nämna ordet mobbning, och med huvuddelen av handlingen utanför skolvärlden. Den satte ord på många av mina känslor, allt från osynlighet till smärta. Backman: Min mormor hälsar och säger förlåt.
    För mig var den renande! Bortsett från att den är fantastisk på så många andra sätt också.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s