Att vara kvinna är som att balansera på lina över ett stup.

Ofta tänker jag på vad det innebär att vara kvinna i dagens samhälle. Varje gång blir jag bara sur, arg och irriterad över vad jag kommer fram till. För mig ter det sig som att försöka balansera på en lina över ett stup utan att ha någon större erfarenhet av lindans. Marginalerna för vad som är ok är så små så att de är svåra att träffa. Damned if you do, damned if you don’t.

Idag kom jag att tänka på detta angående vikt, utseende och barnalstrande. De första två blir så övertydliga när skvallerblaskornas rubriker skriker åt mig när jag står i kassakön på ICA. Antingen är kändisarna för smala eller så är kändisarna för feta. Naturligtvis är det främst kvinnor som bedöms. Marginalen för när de är att ses som ok i vikt verkar balansera på ett eller högst ett par kg. Lite ner ”ANOREXIA!!!”, lite upp ”BUKFETMA!!!”.

Så fort en kvinna visar sig ska hon bedömas: För fet? För smal? För mycket muskler? Borde träna mer, ”tighta till kroppen”? För mycket smink? För lite smink? För stora bröst? För små bröst? För liten rumpa? För stor rumpa? För kort? För lång? För mycket plastikopererad? Borde göra nått åt defekterna i sitt utseende? Bryr sig för mycket om sitt utseende? Bryr sig för lite om sitt utseende?

Står det inte i artiklar eller i kommentarer under bilder på internet kan man höra snacket IRL. Jag tänker inte påstå att jag inte är skyldig till det jag med, för det är jag. Beteendet är så inarbetat i hur vi socialiserar med andra så man knappt märker när det börjar om man inte är uppmärksam.

Likadant det här med att ”skaffa barn”. Är man inte för ung har man råkat snubbla på två månader och blivit för gammal. Eller så vill man inte ha barn alls och det är ju själviskt. Eller så vill man ha för få barn och så är det själviskt. Eller så vill man ha för många barn och då är ju det själviskt det med. Amma är bra, men inte offentligt eller för länge för då är det äckligt. Flaskmatning är själviskt och hemskt såvida det inte är skillnaden mellan liv och död. Börja jobba är själviskt. Vilja vara hemma med barnet likaså. Satsa på karriär är själviskt. Skaffa barn utan att ha ett ekonomiskt kapital att falla tillbaka på är korkat och själviskt.

Jag sitter här och undrar var upproret är. Varför säger vi inte ifrån? Varför står vi inte i varje gathörn och skriker att det är nog nu? Varför ägnar vi fortfarande alldeles för mycket energi till att sträva mot ett ideal som ingen kan uppfylla helt och fullt?

Jag tänker i alla fall säga nej till en könsroll som är för trång för att jag ska kunna andas.

Annonser

2 thoughts on “Att vara kvinna är som att balansera på lina över ett stup.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s