Vilt blandade tjocka funderingar.

För ett tag sedan blev jag beskriven som ”Fat acceptance-bloggare” på Twitter.  Jag sa inget då, men benämningen gjorde mig lite tagen på sängen då jag aldrig tänkt på mig inte som en sådan. Efter en snabb sökning på min blogg hittade jag två inlägg som jag skulle kategorisera som Fat acceptance, Nej, #hälsohets är inte hälsosamt. Nyckelordet är inte hälsa utan HETS! och GTFO! Det är mindre än 0,4 % av alla inlägg jag skrivit.

Det är så klart inte så att jag reagerade för att jag har nått emot eller ser ner på Fat acceptance, jag är bara inte lika engagerad i det som det finns andra som är. Det finns bloggare som är bra mycket mer insatta och som man kan få både modetips, dagens outfit-bilder och ett sanningens ord om hur det är att leva som överviktig i dagens samhälle (ett tips är Fatshionistas.se). Så vad var det då som fått andra att se mig som en Fat acceptance-bloggare? Är det för att jag är tjock och har en blogg? Gör det mig automatiskt till en ”tjockisbloggare”?

Själv ser jag mig som en feministisk bloggare. För mig är det svårt att se att det skulle gå att kombinera feminism med att se ner på människor för hur de ser ut och vad deras kroppar väger. Att vara emot fat shaming och för fat acceptance hade jag alltså troligtvis varit även om jag hade lyckats hålla mig under BMI 25 efter att jag gått ut grundskolan.

Även om jag inte gillar att vara tjock och tänker mycket på att jag är det har jag ingen lust att gå upp i det. Att jag är tjock är en del av mig, det är inte den jag är, det är så jag ser ut. Lika lite som att söt och vältränad var den jag var innan jag gick upp i vikt.

 

Jag och Patrik kom häromdagen att prata om alla föreställningar om och förväntningar på överviktiga som folk har. Dels har vi det här med att vissa tycker sig ha rätt att kommentera för att ”Du är faktiskt ohälsosamt tjock och då är jag bara snäll som upplyser dig om det!”, fast dom inte alls är snälla utan bara vill ha en legitim anledning att såra. Samtidigt har vi andra förväntar sig att man INTE ska göra något åt sin övervikt ”Varför accepterar du dig inte bara som du är!?”.

För mig blir pressen av båda förväntningar lika stor, dels den att jag ska göra nått åt min övervikt och dels den att jag inte ska göra det för att jag ska vara någon slags tjock förebild som fortsätter vara tjock för att visa att det är ok att vara det. Men var kommer jag och mina behov in i den ekvationen? Är inte min kropp min egen att göra vad jag vill med den oavsett om jag vill ta en glass till eller om jag vill tappa 30 kilo? Det är tillräckligt svårt för mig att förhålla mig till min egen kropp utan att behöva beakta andras förhållanden till den.

 

För ett par veckor sedan Twittrade jag om min ångest över att gå ner i vikt eftersom jag upplever det som att min övervikt som ett skydd mot oönskad uppmärksamhet från män, #vardagssexism. Särskilt eftersom uppmärksamheten från män kommit tillbaka de gånger jag tappat vikt. Mitt fett är min sköld mot omvärlden. Då var det någon som undrade om det inte var så att jag får kommentarer om att jag är fet ändå så att det kanske hade jämnat ut sig. HERREGUD! Vad fan är det för syn folk har på sina medmänniskor? Eller är det ett fall av ”som man känner sig själv känner man andra”?

NEJ JAG FÅR INTE EN MASSA TJOCKISKOMMENTARER PÅ STAN! Det har hänt EN GÅNG att några töntar i en skruttig bil skrek ”Välkommen till Viktväktarna” efter mig en mörk kväll när de tvingats stanna vid ett övergångsställe jag skulle över. Det är klart att det sved och att jag blev både ledsen och arg men det är INGENTING mot alla ”Hej hej, hallå, HALLÅ, HAAAAALLÅÅÅÅ!” och slita-tag-i-på-stan-och-vägra-släppa-innan-jag-går-med-på-att-mötas-upp-för-en-fika jag varit med om. Så tro för guds skull inte att du är en i mängden om du tar dig rätten att kommentera en annan persons kropp. Det är bara ett fåtal idioter per capita som gör sånt.

Annonser

5 thoughts on “Vilt blandade tjocka funderingar.

  1. För mig så har mitt sista steg i fat acceptance (kommer väl flera) att just komma till tanken – min kropp, mina val – Deras kropp – deras val. Att det måste vara okej för andra att gå upp eller gå ner i vikt precis hur de vill. Att det är okej att inte vara nöjd med kroppen, likaså nöjd. Likväl blir jag ju sårad när andra inom fatshion svänger om och börja lägga ut före och efter bilder och vill prata om hur de är såååå mycket bättre nu. Då surar jag! Men givetvis är det svårt att låta bli om en väl skulle gå ner. En bild, bara en bild på viktnedgång och med det kommer jubel och hurrarop. Klart det är jättesvårt att motstå något sånt. Även om en är medveten om hur vi själva är med och skapar ideal genom det vi säger och gör.

    Hoppas och tror att fat acceptance är på väg dit, där vi inte lägger mer krav på andra människor. Att ”vara nöjd som du är” och det är något var och en får komma till fund med själva. Även om fat acceptance presenterar det valet, att man inte måste hata, späka etc – Men att själva valet inte påtvingas någon.

    Klart komplext!

  2. Ping: Kravet på att man ska ha helt skruvad humor | Matildas blogg

  3. Ping: Varför måste det alltid vara kvinna mot kvinna? | Matildas blogg

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s