… men vår kärlek fick i alla fall vara oförstörd och vacker!

För lite mer än en månad sedan läste jag en intervju med en person som precis hade förlorat sin sambo i en olycka. En hemskt och tragisk händelse. Hen var såklart jätteledsen men sa en sak som fått mig att fundera sedan dess. Andemeningen i det hen sa var att eftersom sambon dött och deras relation inte tagit slut av någon annan anledning så fick i alla fall deras kärlek vara oförstörd och vacker, tillskillnad från om hen blivit lämnad och då blivit ledsen och sårad på grund av det.

Jag väljer att inte länka till artikeln eller direktcitera, trots att den publicerades i en kvällstidnings nätupplaga, för jag vill inte låta en person som försöker hantera sitt livs kanske största kris klä skott för en tanke som är vanlig och som vi lär oss att romantisera från det att vi är barn.

”Tills döden skiljer oss åt”, ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Jag har faktiskt också en gång i tiden tänkt och kanske till och med diskuterat med vänner att det skulle vara att föredra att ens käresta dog framför att hen krossade ens hjärta. Att det skulle vara finare och mer romantiskt så, när kärleken fick vara evigt oförstörd i ens minne. Detta när jag var ung, omogen, egoistisk och aldrig hade haft en kärlekspartner som jag älskat. När jag läste artikeln började jag tänka på det igen och på hur sjukt det är.

Det känns som den monogama tvåsamhetens djupaste mörker. Tanken att ”får inte jag ha är det fint om ingen annan får heller”. Något som ju många gånger förvandlats till ett ”får inte jag så ska ingen få”, med mord som följd.

När jag tänker på män jag tidigare varit förälskad i och älskat känns det bra att de finns där ute i världen någonstans. Även om jag inte har kontakt med dem så hoppas jag att de mår bra och att de är lyckliga. Inte så att jag går runt och ler när jag tänker på alla mina ex, vissa var omåttligt dumma i huvudet och elaka, men jag skulle aldrig tänka tanken ”vad synd att han inte dog innan han hann såra mig”. Jag kan förstå att man i stundens hetta, när hjärtat är trampat på och blöder, kan önska livet ur folk, men att fortfarande känna så efter att känslorna svalnat känns mer en lovligt bittert, för att inte säga rent sjukt.

Jag lever själv i en monogam relation. Tvåsamhetsnormen personifierad. Det är så vi trivs och så länge vi trivs fortsätter vi att vara tillsammans. Även om vi båda är rätt klängiga av oss och ofta försäkrar oss om att vi minsann planerar att alltid vara tillsammans är det inget löfte vi hade hållit emot den andra den dag det kanske inte fungerar längre. Det går inte att lova för alltid, bara tills vidare. Skulle det ta slut hade jag dock oändligt många gånger hellre sett att vi gick levande ifrån varandra än att Patrik skulle dö ifrån mig. Jag vill inte ens tänka mig en värld om han inte finns i den, oavsett om vi var ett par eller ej.

Det är klart att det gör ont att bli lämnad, särskilt om den andra kanske träffat någon annan de lämnar en för. Men inget kan väl göra ondare än att den man älskar inte längre finns till?

Annonser

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s