Jag hoppas alltid på ett lyckligt slut

Jag skulle inte vilja kalla mig en obotlig optimist, för en sådan är jag inte. Snarare är jag lagd åt det pessimistiska hållet. Däremot är jag typen som alltid hoppas på ett lyckligt slut, även när jag vet att det inte finns ett sådant.

Även om jag tittar på en film med ett hemsk slut jag sett förr kan jag inte sluta hoppas att slutet inte ska bli så som det var de andra gångerna jag såg filmen. Samma sak om jag tittar på en dokumentär om andra världskriget, då sitter jag och hoppas att Hitler inte ska komma till makten fast jag vet att han gjorde det. Till och med när jag tittat på filmer om Kristi korsfästelse hoppas jag mot allt hopp att Jesus ska undgå sitt öde.

Likadant känner jag när jag läser trummisen och journalisten Kristian Gidlunds blogg I kroppen min om hans obotliga cancer. Jag kommer på mig själv med att sitta och hoppas på det där lyckliga slutet. Att denna man, som är ett par år yngre än jag är, ska få allt det där som vi som unga idag tar för givet att vi alla ska få; ett långt liv, barn om vi vill ha det och allt annat ett långt liv kan innehålla. Men jag vet att det inte blir så för honom.

Såvida inte ett under sker, men jag har slutat tro på sådana.

När min pappa var döende i levercancer hoppades jag också på ett lyckligt slut, bad om ett lyckligt slut och hoppades på ett under från den ingripande kristna Guden jag då trodde på. Jag trodde på det ända tills sista andetaget. Men det kom såklart aldrig.

Livet är så grymt, det är så orättvist. Det är så jävla orättvist.

Och cancer gör inga undantag.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s