”Näää… det är kanske inte emot Bibeln… Men gör det inte ändå!”

Jag har, som typ sista person med ett samhällsintresse och en internetanslutning, börjat lyssna på podcasts. Jag började med Gotland[T]rosorna, men efter att de tog sommarlov behövde jag andra poddar och hittade först till Mellan svart och vitt, genom min fot in i stödgrupper för personer som vuxit upp i mer eller mindre sektliknande religiösa rörelser. Genom den hittade jag sedan till Skeptikerpodden.

Nu föll det sig så att de i senaste Skeptikerpodden hade en intervju med Thomas från Mellan svart och vitt. Där pratade han bland annat om att kyrkor ofta har svårt för att be om ursäkt när de behandlat någon illa.

Det fick mig att tänka på en gudstjänst jag var på under det av Pingst arrangerade ungdomslägret Hampe någon gång i slutet av 90-talet. Jag tänker då inte främst på något som det kanske borde bes om ursäkt för, eller jo det kanske det skulle, eller jag vet inte. Hursomhelst, det handlar om när kyrkan håller fast vid kristen dogma de insett inte är förankrad i bibeln. Alltså en oförmåga att erkänna att de haft fel.

Den protestantisk kristendom som har varit vanligast i Sverige de senaste snart 500 åren, och som jag tillhörde genom min uppväxt inom den svenska pingströrelsen, har sin grund i Lutherska läran. För de som glömt bort sin religions- och historiaundervisning kan jag berätta att den läran baserar sig på lärorna av en reformator vid namn Martin Luther som levde för 500 år sedan och som blev trött på katolicismens förkärlek för att hitta på egna grejer, saker som inte stod rakt ut i bibeln. Ni kanske kommer ihåg det här med avlatsbreven, att man skulle kunna köpa sig fri från att hamna i helvetet. Luther tyckte istället att man skulle gå efter vad som stod i bibeln, då det är alltså den boken som den luthersk-protestantiska läran är baserad på och vad som står där som man ska följa.

Det var efter reformationen som bibeln började översättas till folks modersmål så att de kunde läsa vad som stod där själva och inte behövde lita på en präst som mässade på latin. Så i takt med att biblar som sagt var skrevs på olika språk och att folk som talade dessa språk lärde sig att läsa har fler och fler börjat ifrågasätta vad som står i bibeln. Jag är en av dem och det är också anledningen till att jag inte är kristen längre.

En av berättelserna jag som tonåring läste och fick en aha-upplevelse över var den om Onan, ni vet killen vars namn inte helt osökt får en att tänka på ordet ”onani”. Berättelsen om Onan är den enda jag har hittat i bibeln som behandlar något som kan kallas onani och har av kyrkan använts för att skuldbelägga människor som sysslar med denna trevliga syssla. Så även hade jag känt skuld och skam över mina självbefläckande aktiviteter, med hänvisning till Onan, vars skändliga handlingar ledde till att Gud helt sonika tog livet av honom. Dock inser man, om man läser, att berättelsen om Onan inte alls handlar om onani utan det är något helt annat Gud blir förbannad på. Läs själva:

1 Mosebok 38: 6-10 Juda tog en hustru åt sin förstfödde son Er; hon hette Tamar. Men Er, Judas förstfödde, väckte Herrens misshag, och Herren dödade honom. Då sade Juda till Onan: ”Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror.” Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom.

Det var alltså att han inte ville uppfylla sin svågerplikt och ge sin döda brorsa en arvinge som var problemet. Inte det att han runkade!

Så tillbaka till min berättelse om gudstjänsten under Hampeveckan. Vi hade ett tillfälle då några pastorer och andra ledare skulle prata med oss om sex. Frågor hade fått lämnats anonymt i en låda. Efter att en tjej hade berättat länge och väl om hur hon vanhedrat sin kropp genom att ha sex med en pojkvän utan att vara gift tog de upp en fråga om onani. Jag kommer inte ihåg de exakta ordalagen, men jag minns andemeningen i vad pastorn sa. Han sa att han insåg att onani kanske inte uttryckligen förbjöds i Bibeln, men att vi inte skulle ägna oss åt det ändå eftersom det skulle göra oss till själviska i vårt sexliv sedan när vi var gifta.

Alltså onani = jag gör det skönt för mig själv = jag skiter i om den där människan jag påstår mig älska så mycket så jag gift mig med vederbörande har det skönt när vi har sex.

Jag vet att jag tänkte ”Öhhh, URSÄKTA, men HUR MENAR DU NU!?” redan då, men sade såklart ingenting. Ingen annan sa något heller, för det är knappast som att man vill outa sig själv som onanist i sådana sammanhang.

Jag hade nästan haft mer förståelse för om han hade sagt att onani var fel för att det triggar orena tankar, eftersom man faktiskt tror att man kan synda bara genom att tänka syndigt. En härlig metod för att se till så att det inte går att vara annat än en misslyckad syndare som kristen. Jesus inte bara ser dig, han vet vad du tänker, SNUSKO!

Det fina i kråksången var dock att det i alla fall effektivt satte punkt för min ångest över att jag onanerade. För det var såklart nått jag gjorde och som jag hade känt massor av skuld och skam över; ”Förlåt mig Jesus, det ska aldrig hända igen!”, men det löftet gick ju inte att hålla.

Så då när en pastor satt där på ett podium och sa till (bland andra) mig att nej egentligen kanske inte är fel, men gör det inte ändå, blev jag mer än måttligt irriterad! Jag hade ingen lust att må dåligt över det längre och han var knappast en sexualrådgivare med kunskap nog att dra någon slutsats om onanins påverkan på hur osjälvisk någon sedan är vid samlag. Särskilt inte då de som faktiskt har utbildning i ämnet är eniga om att det snarare är bra för sexlivet att ha koll på vad man gillar för sorts beröring. Alltså var han knappast rätt person att säga att det var rätt och riktigt att fortsätta leva som att något som inte är fel enligt bibeln ändå är fel och ”ajja bajja låt bli!”. Jag vet inte… kanske ville han bara inte att folk skulle komma hem till mor och far och säga ”Pastorn sa att självbefläckelse är a-ok! Var är hudlotionen? Kan jag få en vibrator i julklapp?”. Varpå en moralistisk folkstorm kanske hade piskats upp mot honom som pastor och mot lägret som en lämplig plats för folks tonårsbarn.

Det i Skeptikerpoddens intervju med Thomas som fick mig att tänka på detta tillfälle var som sagt var att det för mig som en alltmer skeptisk tonåring blev ett tydligt exempel på kyrkans ovilja att ändra sitt budskap även efter att de insett att det inte har någon förankring i de religiösa skrifter de påstår sig basera sin tro på. Detta handlade ju liksom inte ens om att förändra kristendomen med nya, moderna tider utan om att sluta lära ut saker som aldrig ens varit förbjudna men som orsakat skuld, skam och ångest i generationer av människor genom århundraden.

Annonser

One thought on “”Näää… det är kanske inte emot Bibeln… Men gör det inte ändå!”

  1. Ping: Mina tankar om ”klittra” | Matildas blogg

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s