Ursäkta mig patriarkatet, men vad menade du med det där?

20130602-133331.jpg
Lady Dahmer uppmärksammar just nu något hon kallar ”En vanlig dag i patriarkatet”. På Twitter uppmanar hon folk att berätta om vardagssexism de blivit utsatta för, så retweetar hon berättelserna så att de kommer alla hennes följare till del.

Jag har förut både tänkt och sagt att jag tycker att det är svårt att komma ihåg alla gånger jag blivit utsatt för sexism, eftersom det är så inbakat i vardagen. Som kvinna är det någon en får räkna med i dagens samhälle, tyvärr!

Ibland poppar dock ett minne fram och det gjorde det idag. Jag skrev om en händelse jag var med om för snart 10 år sedan och tänkte att jag kan utveckla det lite mer här, där jag ju har mer än 140 tecken till mitt förfogande:

Det vad vid ungefär den här tiden på året, någon gång vid lunchtid. Vid tillfället bodde jag i korridorrum på Kämnärsrätten. Jag var, som jag skrev i tweeten, på väg till en föreläsning och hade precis svängt av vid Delfi för att gå längs med Getingevägen in mot stan. Upplevelsen måste ha varit bisarr, för jag kommer ihåg vad jag hade på mig; converseskor, en hellång jeanskjol och en midjelång sweatshirt. Så mötte jag då en grupp medelålders män, de var kanske en 6-7 stycken som glada i hågen promenerade från Ideonhållet mot Delfi. När de passerar mig lutar sig en av dem mot mig och väser/viskar/sjunger ”In a rich man’s world!!” till mig. Jag blev så paff så jag inte ens tittade på honom utan bara fortsatte gå.

Jag tänkte och funderade dock desto mer och undrade vad han ville ha sagt. Att jag var en liten läckerbit i denna ”rika mans värld”? Alltså en sak i HANS värld. Det kändes lite så, som att han tänkte sig att han skulle kunna köpa mig. Jag kan ångra att jag inte stannade till och frågade vad han ville ha sagt med detta ABBA-citat, men jag vet ju av erfarenhet, både min och andras, att det säkert bara hade haglat en massa ”Kan du inte ta en komplimang!?”-kommentarer över mig från denna man och kanske också hans kollegor. Vilket så klart inte är ett svar alls!

Dock undrar jag fortfarande: Vad menar folk som gör så? Vad är det de tänker sig ska hända? Vilket svar tror de att de ska få? Tycker de att deras beteende är ok? Försöker de göra föremålet för deras sexism förvirrat eller är det på allvar menat som komplimanger? Varför är det så svårt för vissa att lämna främmande människor de möter ifred från närmanden?

Jag antar att jag och andra som ställer sig frågande till denna typ av beteende får fortsätta undra en lång tid framöver. Kanske vill någon som ägnat sig åt detta träda fram och förklara för oss vad som gick igenom hens huvud när hen bestämde sig för att inkräkta på en annan människas personliga sfär och utsätta dem för sexism. Det hade varit väldigt intressant att höra något mer utförligt svar än ”Kan du inte ta en komplimang!?”.

Annonser

One thought on “Ursäkta mig patriarkatet, men vad menade du med det där?

  1. Ping: Jag är sambo och så – men… | Matildas blogg

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s