Ja, stackars oss ateister som inte tror på efterlivet…

Jag råkade nyligen snubbla över en tråd på Familjeliv.se där kristna uppmanades diskutera vad de tyckte om ateister. Där hittade jag ett inlägg med en mening som var formulerad så här:

Det måste verkligen vara fruktansvärt för en ateist att behöva begrava sina nära och kära med tron att aldrig mer få träffa dem igen.

Eftersom jag inte längre är kristen hade jag ingen lust att inkräkta på tråden, men jag kände ändå att jag behövde skriva av mig så varför inte göra det här?

För de som inte redan läst om det här eller någon annanstans är jag alltså uppvuxen i ett frireligiöst hem och före detta troende kristen, eller jag kämpade i alla fall väldigt hårt för att tro. Min mamma och styvpappa är pingstvänner och det var också jag tills jag slutade att vara det. Jag började att ta avstånd från min tro successivt från ca 15 års ålder och insåg när jag var 25 att jag faktiskt var ateist och att jag nog alltid tvivlat. Det kändes som en lättnad att slippa kämpa emot mitt förnuft som sade mig att det man ska tro på enligt trosbekännelsen inte går ihop. Jag kände mig rent frälst, i ordets rätta bemärkelse (alltså ”räddad”, fast då från det religiösa oket, inte från döden som man blir frälst ifrån genom att tro på Jesus eftersom man då får evigt liv efter döden). Antagligen var det helvetet jag kände mig räddad från.

Tanken på ett efterliv var dock det som var svårast för mig att släppa, och då ett positivt sådant. Jag ville tänka att jag kommer att träffa min pappa och andra nära och kära igen. Ibland tänker jag nog fortfarande att det finns någon form av liv efter döden, att medvetandet lever vidare, men sen kommer jag på att det faktiskt inte går ihop rent logiskt med min övertygelse om att det inte finns en Gud.

Det är klart att det är tröstande att tänka på att det slutliga farvälen man tar av dem man älskar inte kommer att vara för evigt. Det är väl därför religioner blivit så populära. Vi gillar inte att tänka på att vi en dag inte kommer att finnas mer så vi fantiserar ihop att vi på något sätt kommer att leva i evighet tillsammans med dem vi älskar.

Dels tycker jag att man ska dra öronen åt sig om man använder religion främst som en krycka för att med hjälp av den orka släpa sig runt i livet. Redan där borde man kanske fundera över varför man är religiös. Dessutom så bygger många religioner, och då definitivt den kristna, på uteslutande och exklusivitet. Antingen är du med oss eller så är du mot oss. Antingen tror du rätt och hamnar i himlen, eller så tror du fel och då hamnar du i helvetet.

Jag tillhörde dessutom en kristen församling som när jag var barn trodde att minsta lilla ”fel” innebar helvetet, alltså pingstvän=himlen, troende medlem av svenska kyrkan=helvetet. De brukade skrämma ungdomarna i kyrkan genom att på en ungdomskväll visa en amerikansk film jag glömt namnet på om uppryckelsen (alltså, när Jesus kommer tillbaka och tar med sig de som tror på honom till himlen) och alla som lämnats kvar eftersom de råkade tro fel. Typ ”Din mamma och pappa trodde rätt så de är nu i himlen, du trodde fel så du är lämnad ensam kvar på jorden och får genomlida dess undergång med guds ansikte vänt ifrån dig, have  good one!”. Jag kommer ihåg att min ena syster kom hem gråtande och med svår ångest lång tid framöver. Jag har aldrig sett den men har hört från andra f.d. kristna som har det att den är hemsk.

När man som jag kommer från en familj där visserligen mamma och styvfar var kristna och gjorde sitt bästa för att få de fyra av oss yngsta barn att också blir det, men där alla inte är kristna blir det ju redan där lite jobbigt. För man vill ju inte tänka på storebrorsan som får brinna i helveteselden när han dör. Därför ska man ju försöka värva sina nära och kära till religionen, men när de inte har lust att bli värvade så lämnas man där med sin ångest.

Dessutom var min pappa inte troende och min mormor som dog innan jag föddes begick självmord. Det innebar att vi istället för att med skinande ansikten stå vid gravarna och vara glada över att de nu var hos Gud och väntade tills vi alla skulle vara tillsammans igen fick våndas över huruvida de var hos Gud eller ej. Räckte den där ”barnatron” pappa pratade med mamma om på sin dödsbädd? Som i sångrefrängen; Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro? Var det sant som pastorn sa att mormor definitivt var i helvetet eftersom hon begått en av de ultimata synderna, varit otacksam mot Gud som gett henne livet genom att välja att dö? Borde inte Gud skona en person som var sjuk och tog sitt liv?

Att då tänka att döden är som en enda lång drömlös sömn är faktiskt inte så hemskt eller sorgligt! Livet är förgängligt. Det förändras hela tiden. Människor kommer och går, ibland försvinner de för alltid. Om man älskar och bryr sig om någon är det bäst att visa det nu för man vet inte om man får chansen igen. Jag föredrar att leva här och nu istället för att använda hela mitt liv till att förbereda för efterlivet.

Ja, det är skitläskigt att föreställa sig att man en dag inte kommer att finnas mer. Men när jag känner så tänker jag på en anekdot jag sett några gånger och som går ut på detta: En person har ett samtal med en äldre släkting om rädsla för döden. Den äldre släktingen frågar; ”Vilket år är du född?”. Den yngre svarar; ”1980”. Den äldre; ”Är du rädd för 1979?”.

Advertisements

13 thoughts on “Ja, stackars oss ateister som inte tror på efterlivet…

  1. Jag var på en konfirmation för ett par veckor sen och hade rena obehagskänslor hela tiden. Jag är inte troende, och att sitta där i kyrkan och prata i kör med en massa andra kändes bara så…hjärntvättande och sekt-likt…
    Nej, religion får gärna andra pyssla med om dom vill, bara jag slipper. :)

    • Under min 10 år långa väg från kristen till ateist försökte jag hålla mig kvar i den trygga tron genom att fundera över alternativ. Kanske var svenska kyrkan som är mer sakral och formell och mindre karismatisk än pingstkyrkan rätt för mig? Men nej, jag får svåra obehagskänslor av organiserad religion och vill inte vara en aktiv del av sådan igen.

  2. Du berättar om en uppväxt som varit fylld av religiös påtryckning. Den känns inte sund enligt min mening. Det är fullt begripligt att du reagerar mot den.

    Ibland är det så illa att man måste ta avstånd från religionen för att finna en mer sund livssyn. Det innebär inte att Gud övergett dig.

    Jag brukar säga till folk som våndas inför döden – det jag själv ibland finner tröst i – att så länge vi lever så är inte döden. När döden är, där finns inte livet med all dess dödsångest mer.
    Oavsett om man är kristen eller ateist kan det ge mod.

    • Jo, jag har ju haft en lite speciell uppväxt som jag inser inte är den vanliga i kristna familjer. Jag är faktiskt inte ens helt säker på att min mamma är kristen, hon verkar mer ha det som fasad för att öka sin respektabilitet, vilket såklart är en produkt av hennes uppväxt. Någon gudsfruktan eller syndanöd har hon då aldrig lidit av! Jag är definitivt den av oss som har större civilkurage och som, ifall jag trodde att en sådan dag skulle komma, hade stått med rakare rygg inför Gud på den yttersta dagen.

      Men jag tror inte att min ateism beror på det. Hade jag vuxit upp i ett sekulärt hem hade jag nog inte varit kristen heller! Dock förstår jag ju att den jobbiga känslan i maggropen när jag utsätter mig själv för organiserad religion igen definitivt beror på minnen från min uppväxt. Samma sak upplever också många i den stödgrupp för f.d. kristna som jag är med i. Det är inte snällt att skrämma barn med Gud! Och jag känner mig inte övergiven av Gud heller eftersom jag på allvar inte tror att Gud finns.

      Döden har jag nog personligen aldrig varit rädd för, mitt problem med den är när folk dör ifrån mig. Men det är ju del av livet det med. Man får, som jag skrev, bry sig om dem som betyder nått för en medan de finns i livet.

  3. Hej!

    Jag hittade just hit pga att vi är med i samma facebookgrupp! :) Jag har börjat ögna igenom din blogg, och återkommer gärna fler ggr.

    Jag håller med, det är inte sämre för dem som inte tror att ta farväl av sina nära och kära och tro att man aldrig får se dem igen. Även om det är hemskt, så är det klart mindre ångestframkallande än att tro att de kommer till helvetet för att det inte trodde på gud. Eller trodde på fel gud….

  4. tragiskt,Jesus älskar alla och vill ni ska ha en relation med honom,för mig var det tvärtom från att ha varit egnostiker till kristen!

    • Är det något som är tragiskt och egocentrerat är det väl ändå att ha lyckats inbilla sig att det finns en gud som är intresserad av att ha en personlig relation med en.
      Dessutom är Jesus inte det minsta intresserad av att ha en relation med mig, eftersom han är stendöd och har varit det i ca 2000 år, OM vi utgår ifrån att han ens existerat. Han älskar inte någon. Han har vikit hädan, bitit i gräset, gått över till andra sidan, AVLIDIT; helt enkelt.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s