Om barn gör som vi gör…

Igår kom jag att tänka på ”Barn gör inte som man säger till dem, barn gör som man gör”.

Jag var på en föreläsning om formativ bedömning med professor Dylan Wiliam, en auktoritet på området. Det var såklart otroligt intressant, men jag ska inte skriva om formativ bedömning. Jag är ingen pedagog och det finns många andra ställen man kan läsa om det både på nätet och i böcker.

Istället ska jag skriva om en observation jag gjorde igår. Jag har sysslat med skolpolitik på fritiden i 7 år nu. Under den tiden har jag varit på många föreläsningar tillsammans med lärare, både bara från vår kommun och uppblandade med inbjudna från andra svenska städer. Eftersom jag är tidspessimist är jag alltid tidig och till föreläsningar som den igår kommer jag alltid ensam. Jag brukar sätta mig som jag blir instruerad; långt fram och i mitten, så att raderna kan fyllas på med folk utan att de behöver klättra över mig. Sedan brukar det sätta sig två gäng lärare som känner varandra på var sida om mig.

De brukar såklart inte ha en aning om vem jag är och i inget fall har någon gjort en ansats till att ta reda på det. Någon gång under varje föreläsning brukar föreläsaren be publiken att diskutera saker med de som sitter bredvid dem. I minst 4 fall av 5 gör ingen en ansats till att tala med mig som sitter ensam. Försöker jag komma in i samtalet blir jag i 4 fall av 5 mer eller mindre dissad av lärarna jag försöker få kontakt med. Får de efter ett tag reda på att jag är en person med ett visst inflytande över deras arbetsplats blir jag i 5 fall av 5 oerhört väl behandlad.

Igår blev jag rent ohyfsat bemött.

Jag vill understryka här att jag inte blir ledsen eller sårad av detta, det rör mig inte alls eftersom jag tydligen inte behöver den bekräftelsen från främlingar. Det är inte som när jag gick i skolan och det var likadant varje dag i perioder. Men jag hade kunnat vara en person som blev ledsen! Dessutom tänker jag alltid att de inte vill prata med mig för att jag är tjock och ful, som ett konstaterande. Även om det inte gör mig ledsen är det ledsamt att jag tänker så.

Kostar det på för vissa att vara trevliga mot främlingar som vi stöter på i olika situationer? Hur kan vi förvänta oss av barn att de ska uppföra sig på ett sätt vi själva inte anammar?

Igår fick vi två diskussionsfrågor. Vid den första satt jag bara och tittade fram och omkring mig utan att säga något. Vid den andra frågan ville jag prata med någon för jag kände ett behov av att bolla mina tankar. Jag valde ett gäng på 3-4 kvinnliga lärare i min ålder som satt till höger om mig eftersom de inte satt med ryggarna totalt vända mot mig vilket gänget till vänster gjorde. Hon som satt närmast mig blev sur som citron i ansiktet när jag tilltalade henne. Det passade sig tydligen inte alls.

Frågan som skulle diskuteras var denna; Vilken av dessa två frågor är bäst och varför:20130312-091054.jpg

Som ni ser hade fler rätt på den l:a frågan. Min tanke var att den andra var bättre för att man måste tänka till om vad som är rätt, att man kan se 4/5 och 3/4 som 8/10 och 6/8 och därmed se att de är större än 7/10 och 5/8 och att rätt svar är a). När man måste tänka till lär man sig bättre, var min teori. Hon som satt närmast mig frustade hånfullt och sa att det bästa var att få en känsla för vad som är störst. Jag som trots allt läst lite matte i mina dar (A-E på gymnasienivå) höll inte med om att ”en känsla” är det rätta sättet att få fram rätt svar förståelse för matematik, men jag sa ingenting.

Dylan Wiliam förklarade att andra frågan är bäst för att den utmanar tanken om att störst siffra underst på bråktalet = litet och minst siffra underst = störst, vilket  det är vanligt att elever tror och de som valt 3/4 som största bråktalet uppenbarligen tänkt. Frågan visar att de inte fått förståelse för hur man räknar bråk och att de behöver mer undervisning om det. Då reste jag mig och och skrek ”IN YOUR FACE! IN YOUR FACE!!!” till läraren bredvid mig. Nej det gjorde jag inte, för jag är en relativt civiliserad människa, men min inre galning gjorde det och moonwalkade med händerna viftande i segergest därefter ut ur Färs & Frosta Sparbank Arena.

På det hela sammantaget ser jag gårdagen som en bra dag. Jag lärde mig saker om formativ bedömning och började gilla det ännu mer än jag gjorde innan. Frågan jag beskrev ovan samt fler mattefrågor som ställdes visade mig att jag fortfarande har koll på matte fast jag inte använt mina kunskaper (mer än plus, minus, multiplikation och division) på åratal. Dessutom fick jag nått att fundera över angående hur vi vuxna bemöter varandra och hur det spiller över i mobbning i skolan och även på arbetsplatsen.

Advertisements

3 thoughts on “Om barn gör som vi gör…

  1. Jag tycker det är så konstigt det där med att inte våga bjuda in främlingar i diskussionen. Jag bjuder ALLTID in den som sitter ensam. Kanske är nån som tycker det är skitjobbigt att sitta ensam och inte vågar ta kontakt.

    Och helt sjukt att folk kan behandla den ensamma som väl vågar ta kontakt så jävla hemskt. Usch va arg jag blir!

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s