En intressant sökning som lett till min blogg igen:

Jaa vad gör man? Man ger kompisen en varm hjärtlig kram och säger med ett leende och ögonkontakt ”Grattis till din fina bebis!”. Samt ger fasen i att va en av alla de där kompisen kommer stöta på som ger medlidande blickar och säger plumpa saker om att det var synd o.s.v. Så enkelt är det! Vill sen kompisen prata av sig och få stöd är det klart man finns där och lyssnar men man inleder inte med tanken om att det är för jävligt att barnet har Down syndrom. Sånt kommer kompisen få nog av att höra ändå.

Det är inte samma sak, men min mamma hade en arbetskamrat som fick enäggstvillingar som båda hade läpp-, käk- och gomspalt. När min mamma träffade den kompisen för första gången gjorde hon precis som jag skrev ovan, gav kompisen en kram och grattade till de fina bebisarna. Kompisen började gråta, för min mamma var den första som inte inlett att med en sorgsen min beklaga det sorgliga i att barnen hade en missbildning.

För mig blir det en fråga om vilken kompis man vill vara. Den som spär på ångesten över att barnet inte blivit som man tänker sig att det skulle vara eller den som visar ett äkta stöd genom att vara glad för kompisens skull för det fina barn som kommit till världen.

Annonser

2 thoughts on “En intressant sökning som lett till min blogg igen:

  1. Hej Mathilda
    Jag är den som kom hit på ordet köpeglass. Jag kände mig lite osäker på det, som om det inte riktigt är okej att använda i skrift… så jag gjorde en google. Nu känner jag mig trygg i att använda begreppet. Och så är jag glad över att ha funnit en annan glassmakare.
    Nu kanske jag får googla in på din bananglass också ;)
    Bra skrivet inlägg förresten. Något jag tycker att vi alla ska ta till oss… fast ibland hinner kroppspåket reagera snabbare än vad vi själva vill…

    • Som inflyttad skåning har jag tagit till mig många bra begrepp som enkelt förklarar vad det är man menar. Just ”köpe” tycker jag har blivit rätt vedertaget i och med den kända reklamen med ”köbekaugor”. ;-)

      Ja visst är det så att man kan råka reagera instinktivt, men jag tänker mig mer en situation där man vet att kompisen fått ett barn med DS och man undrar hur man ska bemöta kompisen i den situationen. Då kanske man också kan förbereda sig lite så man inte får en instinktiv reaktion. Så var det med mammas och hennes kompis, mamma visste att barnen hade spalt så det var inte som att hon fick syn på det när hon stack in huvudet i vagnen. Då hade man nog kunnat råka hajja till mer än vad mamman till barnen behöver se.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s