Polyamori vs. monoamori

Jag har länge funderat över vad som driver vissa människor som beskriver sig själva som polyamorösa att så stenhårt driva sin livsstil som den enda rätta och ”naturliga” för mänskligheten. Vissa polypersoner känns som rena rama missionärerna som vill omvända världen och öppna allas ögon. ”Titta! Se vad ni missar!”, eller nåt. Inte sällan har jag stött på åsikter som att monoamorösa framlever sitt liv på det sättet för att vi inte skulle veta bättre samt att vi fängslar våra partners i relationen.

Som monoamorös själv har jag inställningen ”Ok, whatever floats your boat”. Jag tänker att folk fungerar olika och själva får bestämma hur de vill leva sina liv. Om polyrelationer gör dem lyckliga är det ju kul för dem, men jag har inte riktigt förstått dessa personers behov av att ifrågasätta min livsstil.

Nu har dock poletten trillat ner för mig. Jag läste en tweet av en polyperson där denna skrev att hen inte förstod varför folk väljer att leva i monorelationer. Jag svarade att det antagligen berodde på att hen inte är monoamorös då jag som är det inte förstår varför någon vill vara poly men tänker mig att folk är olika. Whatever floats your boat, som sagt var. Fick då till svar att hen trodde att många monopersoner inte funderar över sina relationer utan följer normen av slentrian.

Det förklarar ju saken. Vederbörande tror alltså att de flesta personer i monorelationer inte reflekterat över sin livsstil och kan behöva ett uppvaknande för att se ljuset.

Ärligt talat tycker jag att det lät cyniskt och fördomsfullt! För att inte säga fördummande. Jag tror att folk i allmänhet har rätt bra koll på sina preferenser. Särskilt nuförtiden när sexualitet och relationer diskuteras så öppet. Trivs en inte i monorelationer lär en ju märka det i och med en vilja att vara med andra förutom partnern. Sen att det kanske leder till jobbiga situationer i samlivet är väl inte monogamins fel i sig utan för att parterna inte varit ärliga mot sig själva och/eller varandra. För otrohet är otrohet och polyrelationer är polyrelationer!

Jag kan förstå att en polyamorös person som upptäckt det trevliga med polyrelationer vill sprida sitt budskap så att andra kan ta del av detta underbara som hen funnit. Men snälla förutsätt inte att jag som monogam inte reflekterat över hur jag vill leva i en kärleksrelation bara för att jag råkar vara leva i en relation som reproducerar tvåsamhetsnormen! Det är nämligen ur min synpunkt att idiotförklara mig och säga att jag inte skulle vara kompetent nog att veta själv vad det är just jag vill. Ömsesidig respekt är nyckelordet.

Min sambo och jag råkar vara riktiga snackfördärvare och det finns nog inget vi inte talat om. Vi är rörande överens om vad vi vill med vår relation, hur vi vill att den ska fungera samt är båda mycket nöjda med att vara exklusiva. Jag råkar ha både full koll på att jag inte vill ha intima relationer med andra och att jag inte heller vill att min partner ska ha det. Eftersom han känner lika fungerar det utmärkt för oss.

Jag tror inte att polyrelationer är det enda naturliga för människor, jag tror inte att monorelationer är det enda naturliga för människor. Jag tror att människor har olika preferenser är det är DET som är naturligt!

Annonser

23 thoughts on “Polyamori vs. monoamori

  1. Hallelujah amen fuck yeah, säger jag bara. Jag har irriterat mig över precis samma saker och tänkt i exakt samma banor som du.

    Och whatever floats your boat är typ devisen jag lever efter. Gillar folk bajssex, vanilla eller att swinga…. flyt på bara liksom, men i gengäld förväntar jag mig att folk respekterar mitt sätt att flyta.

    • Precis. Jag blir sårad när folk tittar snett på mig och med förakt i rösten menar att jag skulle vara någon slags fångvaktare som snärjer min stackars partner i tvåsamhetens fängelse. Det är ju inte alls så det ligger till! Vi vill BÅDA ha de såhär. Dessutom inbillar jag mig inte alls att jag äger min kille. Han får ligga med vem han vill om han skulle känna för det. Sen att det skulle leda till att jag inte längre skulle vilja vara hans flickvän, det är för att han inte heller äger mig och inte kan tvinga mig att stanna i ett förhållande på premisser jag inte trivs med. Jag tycker inte att det är min skyldighet att stanna no matter what. Jag tycker inte att kvaliteten på ett förhållande mäts i hur långt det är utan i hur det får parterna i förhållandet att må. Skulle det ta slut för att någon av oss vill vara med andra så är det ok! Jobbigt, ledsamt, tråkigt men ok! Skulle det vara livet ut om den andra accepterar att dela sin partner fast det egentligen inte känns bra så är det dock inte ok enligt mig!

      • Jag tänker precis likadant. Jag tycker i princip aldrig att det är försvarbart att en i ett förhållande ska få lov att gå med på något som inte känns bra, bara för att man i ett förhållande förväntas ”kompromissa”. Oavsett om det handlar om kärlek eller sex.

      • Det tycker inte jag heller. Måste det kompromissas så mycket så någon i förhållandet inte trivs är det bättre att bryta upp och antingen vara ensam eller hitta någon som är mer kompatibel med en. En situation där det där kompromissandet ställs på sin spets är de där eviga analsexkommentarerna där folk tycker att en kille som vill ha analsex med en tjej som inte vill det själv ska få en dildo i rumpan och sen bestämma om han tycker det är en bra idé eller ej. Men tänk om han tycker det är skönt då? Ska hon vara tvungen att ha analsex fast hon inte vill då bara för att han gillade känslan? Dumheter.

  2. Jag förstår hur du tänker, men jag, som är poly, märker när jag pratar om det med mina vänner att de flesta överhuvudtaget inte har reflekterat över att det är ett sätt man kan ha relationer på. Och definitivt inte att det kan vara ”seriöst” på samma sätt som en monorelation. Får ofta frågan om jag är kär i mina killar, känns inte som någonting man måste dubbelkolla hos någon som har bara en pojkvän.

    Så jag tror att även om det finns många som lever monogamt, så är det apselut inte alla som verkligen reflekterat över om det är det sätt de verkligen vill ha det. Jag själv började inte ifrågasätta den normen förrän jag var inne i mitt tredje förhållande. Och när jag hör många prata om problem i sina förhållanden inser jag att den största källan till de här problemen är att de tagit för givet att ett förhållande ska se ut på ett visst sätt för att vara bra. Det behöver inte bara handla om antal partners, utan om ideal överhuvudtaget! Så jag tror inte riktigt på att alla i monoamorösa förhållanden tänkt över alternativet att vara poly. Men många har säkert det! Men självklart fattar jag att man blir irriterad om någon säger att ens livsstil suger och att det finns en annan som är helt rätt. Det skulle jag aldrig göra. Oavsett om man tänkt över det eller inte känns det sjukt drygt att ifrågasätta någons relation när den redan är etablerad och fungerar som den ska.

    • Beteendet jag stör mig på är inte beroende av huruvida folk reflekterat eller ej. Att ha en normal, trevlig diskussion om hur olika personer lever är ju inte det jag vänder mig emot utan klampandet på i ullstrumporna och kritiserande av att andra inte tänker som en själv.

      Att någon som är van vid tvåsamhetsnormen frågar en polyperson om hur olika aspekter i förhållandet, som t. ex. kärlekskänslor, fungerar tycker jag inte är så konstigt heller eftersom det inte är lika förutbestämt som i en monorelation. Det kan dessutom säkert vara olika i olika polyrelationer. T.ex. i de där det finns ett mer eller mindre etablerat par som har one night stands med andra, där kanske man inte kan snacka så mycket om starkare känslor för alla. Förövrigt har både jag och min sambo faktiskt separat fått frågan om vi verkligen är kära i varandra och menar allvar med vår relation. Sen att en av dessa frågare var min svärmor och att hon hoppades på att Patrik skulle säga ”nej” DET var kanske inte så kul, men annars tog jag det som ett intresse för min relation och att kompisar inte ville att vi skulle kasta oss in i nått vi egentligen inte ville vara i.

      Jag tycker definitivt att det är bra att diskutera relationer för att skapa förståelse för sina medmänniskor och jag ser inte heller något problem med att ens syn på hur en vill leva får mogna fram, som det gjorde för dig. Dock måste det finnas förståelse för att det inte passar alla och att även om det kanske skulle rädda vissa relationer är det kanske bättre för vissa att relationen får ta slut. Det finns de som klampar in i internettrådar där folk skriver om att sambon/maken/makan träffat någon annan och dragit från hem och barn och börjar skriva ”hen kanske gillar er båda, du borde vara öppen för en polyrelation och att dela din partner med andra för det är jättebra serru!” när någon är ledsen för att deras liv faller samman omkring dem. Bara för att någon är otrogen betyder det ju inte heller att hen vill vara med både sin partner och den nya så det är kanske inte ens ett alternativ! Dessutom känns inte en akut kris i relationen som det bästa tillfället att börja omvärdera premisserna för förhållandet.

    • Du har aldrig tänkt på att de du frågat kanske inte har reflekterat över sin monogami helt enkelt för att de inte alls delar samma känsloliv som du? Har själv aldrig reflekterat över om jag skulle vilja vara något annat än monogam, helt enkelt för att jag är totalt ointresserad av att vara något annat. Sen att man har problem i sina förhållanden tycker jag inte alls är synonymt med att det är monogamin som oreflekterad eller påtvingad. Jag har tex varit på väg att vara otrogen en gång. Det var inte för att jag har lust att vara med flera samtidigt utan för att förhållandet var på glid och jag inte visste om jag älskade min pojkvän längre. Kan tänka mig att det ofta går till så.

      • ”Har själv aldrig reflekterat över om jag skulle vilja vara något annat än monogam, helt enkelt för att jag är totalt ointresserad av att vara något annat.”

        Hur vet man det om man aldrig reflekterat över det?

  3. Jag känner lite som Vanda, att jag tror inte alls att alla som lever monogamt har funderat speciellt mycket över det. I min lilla umgängesbubbla är det visserligen inga konstigheter att ha öppet förhållande/leva polyamoröst/vara gay/vara bi/whatever, men jag tror inte min umgängeskrets alls är representativ för hur samhället ser ut. Däremot skulle jag ju aldrig ifrågasätta någons monoförhållande. Låter taskigt att göra så, om nu personen inte bett om relationsråd förstås, då skulle jag kunna lansera tanken om hen inte tänkt på det. Det har varit tillräckligt jobbigt för mig när folk har ifrågasatt mitt öppna förhållande och inte tyckt att det var ”på riktigt”, även om det har hänt väldigt få gånger.

    • Jag tycker att det är en definitionsfråga av vad man en menar med att ha funderat över det. Jag tror att de flesta som kommit i kontakt med polyrelationer på något sätt, varesig om de pratat om det med vänner, sett det på tv eller läst om det någonstans, tänker tankar om det hade passat för dem eller ej. Jag tror att det är svårt att se en artikel om t.ex. swingerklubbar, som var mycket på tapeten för några år sedan, utan att fundera på om det hade varit något en själv hade velat testa på i en relation eller ej. Det är ju inte som att ens jag och min kille som pratat om detta haft någon djupare diskussion om hur vårt liv hade sett ut om vi hade varit poly eftersom ingen av oss är intresserade av det och tror att vi skulle må dåligt i en sådan relation.
      När det gäller sexliv och relationer har jag en strikt ”sköt dig själv och skit i andra”-hållning att ingen har med det att göra så länge det inte är något brottsligt som pågår eller en blir tillfrågad om sin åsikt. Jag kan tänka mig att det är lika irriterande för dig att få höra att din relation inte skulle vara ”på riktigt” (hur nu någon som inte ingår i relationen kan anse sig ha rätt att definiera det) som det är för mig att få höra att jag skulle vara en omodern bakåtsträvare som vill äga min partner.

      • Ja, exakt, alla får ju göra som de vill, och jag skulle aldrig säga åt någon att ändra på sig (däremot har jag ju skrivit blogginlägg som kanske glorifierar öppet förhållande en aning, men det är ju fortfarande inte riktat mot någon specifik person eller förhållande, eller ens som en uppmaning till folk som inte är intresserade). Fast jag tycker personligen att det känns som att man är mono-by-default i vårt samhälle tills motsatsen bevisas (lite som att vara hetero-by-default), och det är väl först nu på sista tiden som det skrivits en del om poly som något ”normalt”, något som man faktiskt kan vara fast man är en ”helt normal människa i övrigt”. För det har varit väldigt tabubelagt och jag tror fortfarande det är det bland de allra flesta. Typ, man läser om det, man tycker det är weird, och man reflekterar inte ens över att man själv skulle kunna vara det, för att det är så konstigt liksom. Så även om du har en klar bild av att det är ett alternativ som finns men som du inte vill välja, så tror jag att majoriteten är mono för att ”det är så det är”.

  4. Tack för att du skriver om det här! Jag har, precis som du, hört från polysidan att jag som lever i ett exklusivt förhållande inte unnar min partner alla möjligheter, att jag stänger in henom, att jag är självisk och så vidare.
    Jag har aldrig ifrågasatt deras livsstil, bara konstaterat att det inte är något för mig. Det hade aldrig funkat eftersom jag är så fruktansvärt svartsjuk, jag hade dött inombords i ett polyförhållande.

    • Det är samma här. Hade någon sagt till mig att jag var tvungen att välja mellan att ha ett polyförhållande eller inget förhållande alls någonsin hade jag valt att vara singel. Det hade bara inte fungerat för mig att dela min partner! Eller bolla olika partners själv. Men så länge han känner likadant och vi trivs i vår relation tycker jag inte att någon har rätt att påstå att det är fel.

  5. Dessutom, att ett förhållande inte känns bra kan ju förstås betyda att monogami inte fungerar men vem säger att det inte kan bero på andra saker? Jag som är bisexuell skulle aldrig få för mig att fråga någon om hen egentligen inte är gay, eftersom hen inte trivs i sin relation. Det kanske heller inte är något alla övervägt men vem är jag att ifrågasätta deras relationer?

    • Precis! Dessutom, även om vi lever i ett heteronormativt samhälle så märker ju de flesta om de är gay efter ett tag? Även om de flesta uppfattas vara hetero-per-default. Jag tror de flesta som är polyamorösa märker det efter ett tag också. Sen är det kanske många polyamorösa som lever monogamt för att deras partner är monogam, det kan säkert vara jobbigt.

      • Precis vad jag tänkte. Att eftersom det finns ord på vad polypersoner känner borde de kunna söka upp information om de vill det. Men precis som att jag som är hetero inte haft nått behov av att söka upp information utifrån att jag skulle vara gay så tror jag att många mono som inte gjort det bara helt enkelt är mono. Och är de det inte lär de väl märka det?

        Det kan säkert vara jobbigt ifall en polyperson mår dåligt i en relation med en monoperson (eller tvärt om). Men då är det ju inte själva monogamin som är problemet utan att hen är i en relation med en person vars syn på förhållanden inte är överensstämmande.

  6. Jag(tjej) och bästa kompisen B(tjej) hyrde en 3a efter studenten.Blev dock rätt dyrt så vi bad vår gemensamma killkompis C flytta in.Jag och B delade rum.Efter ett tag märkte vi att vi var båda sugna på lite tjejesex och det tog inte lång tid förrän C märkte att vi hade ett förhållande.Sen blev det att vi hade trekant ihop o så låg vi alla tre i samma rum o en ny stor säng.C skulle skriva uppsats med kurskompis D(tjej) Hon bodde på stökig korridor o var därför mkt hemma hos oss och hon flyttade sedan in i lediga rummet.D visade sej vara en rak o öppen person och sa att om jag o B hade sex med C så ville hon ha det med Och visst så blev det.Detta är nu 5 år sen o vi bor fortfarande ihop o har sex med varann.Nu har D sagt att hon vill ha barn med C och då var jag o B inte sena att haka på.Nu visar det sej att man inte kan vara sambo med mer än en trots att vi är det.Så om det va jobbigt för andra att förstå vår relation så blir det väl ännu struligare nu Känns som man utmanar hela samhälsstrukturen

    • Nej, det är nog svårt att vara sambo enligt sambolagen med mer än en eftersom sambo enligt lagen förutsätter att man lever nder äktenskapsliknande förhållanden och bigami inte är tillåte i Sverige.

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s