Om mobbning.

Med anledning av helgens uppvisningar i mänsklighetens moraliska och empatiska förfall skriver jag idag ett inlägg om mobbning.

Mobbning är nått jag själv har stor erfarenhet av, som offer under hela grundskolan. Ja jag säger offer, för jag är jurist och snackar här om den mottagande parten av en eller flera andra personers vedervärdiga attacker. Jag är inte en av de som blir hysterisk över ordet “offer”, för mig är det mer en teknisk benämning av en persons roll i vissa händelser. Det beskriver inget om hur den personen ser sig själv i den rollen.

Det händer väldigt ofta att jag hör eller läser generaliseringar angående vuxenmobbning som brukar vara som följer: ”Jag slår vad om att den där vuxenmobbaren blev mobbad i skolan som barn och nu vill ge igen på världen!”.

Det är en förklaring jag inte tror på alls! Jag tror alltså inte att så oftast är fallet. Däremot hade jag kunnat sätta 500 spänn på att den där vuxenmobbaren var en mobbare i skolan och aldrig har fått lära sig att det var fel. Folk vaknar liksom inte upp en dag och är vuxna, mogna och vet vad som är rätt och fel. Går från svin till fin. Det är nått man måste lära sig! Det är vad barndomen delvis är till för.

Mina f.d. mobbare är t. ex. sådana. Före detta är kanske lite fel benämning för de mobbar fortfarande mig över 10 år efter att vi tagit studenten om de får chansen. Anledningen till att de inte får chansen så ofta nu är att jag såg till att lägga 50 mil emellan oss. Vissa har ju dock brutit den barriären och kommit till Lund för att plugga (nej för det stämmer inte heller att karma drabbar alla mobbare och att de blir knarkande losers som vuxna, de kan lika gärna bli civilekonomer) och då sett till att ge mig en känga om de fått chansen. En av dem, en riktigt trevlig kille, såg till att baktala mig inför en kille jag dejtade när vi var 25. Moget. Men det är sån han är.

Sanningen är tyvärr den att mobbning funkar, mobbning är coolt, det är ballt. Mobbning skapar gemenskap. Man behövde bara titta på den där nu nedplockade facebooktråden för att se hur gemytligt de hade det i sitt hånande av en för dem helt främmande person. När jag gick i skolan var det inte de utstötta som mobbade utan gräddan av eleverna. De som var populärast. Ville man vara populär skulle man vara med och mobba för då var man en i det coola gänget. Att äta eller att ätas. Jag tror inte att min skola var ett undantag.

Som hintas i inlägget Fy fan vad jag hade skämts om jag var förälder till dessa barn! undrar jag över föräldrarnas roll i det hela. Någonstans måste de ju ha brustit i sin uppfostran när inte ens vuxna personer fattat att det är fel att mobba! När jag gick i skolan höll lärarna mobbarna om ryggen. Dessa var såklart lärare som aldrig borde ha fått jobba med barn, men inte heller DET är ovanligt. Föräldrarna höll också barnen om ryggen ”Min lille/lilla skulle aaaaaaaaldrig göra så!!!” och visade således mobbarna att det var fritt fram. Ingen skulle någonsin tro på offren för deras attacker. Det var helt ok att mobba för det fanns ingen konsekvens.

Den empatistörda ynglingen som prånglade ut en bild på en kvinna med hår under armarna i syfte att håna henne har en bror som varit in i bloggar och skrivit arga inlägg om att de minsann inte är bättre själva som hänger ut hans bror som minsann är en riktig hyvens kille egentligen, go och gullig. Populär i plugget. Ni vet ju redan mina fördomar om de där populära barnen i plugget. Självklart är inte alla populära mobbare, men broder empatistörd har inte gett mig någon anledning att tro nått annat än att en mobbare är just vad han är! Att hans bror försvarar honom är förståeligt, man brukar göra så med sina syskon. Men jag ser det också som ett symptom på deras uppfostran. Jag får en gnagande känsla av att det är så det har gått till ”Nej inte MIN bror!!!”, ”Nej inte VÅR son!”. Som det så ofta heter.

Jag är ledsen att behöva säga det föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar men JO! JUST ER SON! JUST ER DOTTER! Kanske till och med JUST MITT BARN!

Vi måste sluta låtsas som att mobbning inte händer på vår egen bakgård, att våra barn är goa änglar, annars lär de sig aldrig att göra rätt!

Och nej, det kanske inte är helt rätt att hänga ut honom i bloggar, men jag vet inte om jag tycker att det är fel heller. Som vissa säkert läst tror jag inte alltid på att vara den bättre människan.

När jag pratar om att jag blev mobbad som barn är det alltid någon som vill veta om det var för att jag var tjock. Jag antar att det beror på hur jag ser ut nu och de tänker sig att det alltid varit så. Då brukar jag få lust att slita fram ett kort på mig som barn och fråga ”Ser detta ut som en överviktig unge!?”. Men det är ju inte som att jag springer runt med barnbilder på migsjälv på fickan så därför tänker jag uppfylla min fantasi i detta hänseende nu:

Tyvärr är det nämligen så att smal och ”normal” inte är ett motgift mot mobbning! Man kan bli mobbad för precis vad som helst. Finns det sedan ingen vuxen i närheten som tar sitt ansvar (min mamma försökte, men det funkade lika dåligt som det brukar när mobbades föräldrar försöker) kan det få fortsätta år ut och år in.

Om någon en dag hör av sig till dig och säger att ditt barn mobbar, snälla försök ta det på allvar! Jag förstår att det är jättesvårt att höra att din goa gullunge skulle bete sig illa mot andra, men det betyder inte att det inte är så! Ja, det kan finnas fler än en sida av myntet, men det betyder ändå inte att man inte ska ta situationen på allvar. Att inte blunda för mobbning är att hjälpa till att få stopp på den!

Advertisements

10 thoughts on “Om mobbning.

  1. ”Normal” är verkligen ingen garanti för att slippa undan att bli mobbad… (Hur man nu ska vara för att räknas som normal…)

    Vilket gör det extra irriterande med folk som ex säger att man gör sina barn en otjänst om man väljer att uppfostra dem genusmedvetet, ”de kan ju bli mobbade”. Det är liksom bara en hårsmån från att säga att det är mobboffrets fel att det blir mobbat. Blä.

    Om min dotter om tio – femton år beter sig sådär och jag försvarar henne med att ”inte min dotter” så hoppas jag att någon säger till mig på skarpen. För i grunden är det ju föräldrarna som inte har sett till att deras barn har koll på rätt och fel och lärt sig tänka empatiskt.

    • Med ”normal” här menade jag mer att jag inte hade nått i mitt utseende som stack ut. Inte överviktig, ingen missbildning. Sånt som folk tror behövs för att ett barn ska bli mobbat. När jag var barn fanns det vuxna som inte trodde på att jag var mobbad för att jag var för ”söt”. Naturligtvis var killarna bara kääära i mig istället. Vilket jag kan garantera att de inte var!

      Har föräldrarna försökt se till att barnen är empatiska måste de också se till att stoppa mobbing om det kommer från att barnen försöker testa gränser för hur man får bete sig mot andra.

      Jag hatar verkligen alla hintar om att det är barnets fel om det blir mobbat. För det är ju samma sak de säger när de frågar mig om det var för att jag var fet. Eller över huvud taget vill veta ”varför”. Jag brukar säga ”för att DE kunde och för att DE fick signalerna att det var ok!”.

  2. Bra inlägg! Min uppfattning är också (från de skolor jag gått i och varit i kontakt med) att de är de ”coola” barnen som också kan vara elakast. Det är någon slags herre på täppan grej, putta ner alla andra för att själv få vara kvar på toppen.

    Jag var en av de populära ungarna i skolan, inte mest poppis men en del av den populäraste klicken. Jag minns inte själv hur jag var i skolan, men jag har fått höra i efterhand att jag uppfattades som en bitch. När jag gick i gymnasiet så började jag spela fotboll i ett lag med lite blandade åldrar och jag var nervös för att komma dit som ny, men försökte bjuda på mig själv. Kände ingen sedan innan, men visste vad alla hette och så eftersom jag kommer från ett litet samhälle. I början var det knappt någon som pratade med mig, men efter ett par veckor så kom en av tjejerna fram till mig och sa (minns inte ordagrant, men typ): ”Hanna, du är ju jättesnäll och trevlig. Har alltid fått uppfattningen att du är världens bitch, när du gick med din bästis i skolan så flyttade vi alltid på oss i korridoren. Vi var lite rädda för dig”.

    Den kommentaren fastnade hos mig. Jag har funderat så mycket på det i efterhand. Hur var jag egentligen? Var jag elak? Umgicks jag med de elaka och drogs med? Tänk om jag sårat någon? Osv.

    Jag tror inte att jag har det, jag hoppas inte. Det stämmer verkligen inte med bilden som jag har av mig själv och jag kan inte minnas någon sån situation. Jag har uppfattat min skoltid helt annorlunda. Det var ofta jag och min bästis mot världen. Fast vi hade killkompisar då. Men inga tjejer i vår klass gillade oss.

    • Det kan säkert bli lite guilt by association när man umgås i den populära klicken och någon eller några av dem beter sig illa mot andra. Mobbing behöver inte vara helt uttalat heller så alla ser det, utan kan räcka med blickar eller glirningar.

  3. Samma här, vad jag kan förstå så blev jag mobbad pga att jag hade rött hår och pratade mycket.
    Hmm. Det känns lite som att vilken egenskap som helst kan användas emot ett barn (eller vuxna för den delen)
    För tyst/för pratig lugn/vild tjock/smal
    Det är tyvärr inte mycket man kan göra för att försäkra sig om att man slipper undan!

    Det är som sagt viktigast att vuxna tjatar, tjatar, tjatar ”var snäll!” ”Var mot andra som du själv vill bli behandlad” osv.
    Mobbing är ALDRIG ok. Och ja, ALLA kan vara mobbare. Även Mitt Barn!

  4. Jätte bra inlägg! Det är precis så mobbning ser ut i skolor och på arbetsplatser. Överlag så verkar många människor sympatisera med mobbaren/förövaren och hela tiden ursäkta personens beteende. Det verkar finnas en tendens i samhället att granska och analysera den person som blir utsatt för kränkningar eller till och med brott. Väldigt konstigt!
    Det är oftast den som blir mobbad som blir skickad till skolkuratorn och som ses som ett problem av andra. Min slutsats är att människor verkar gilla översittare. Hmm??

Kommentering öppen 10 dagar. För regler se under fliken "Om".

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s